Förmågan att tänka positivt...

... är nåt många av oss behöver öva på. Så även jag. Men idag tror jag att jag lyckas lite ;)

Men lyssna: Jag är magsjuk. Andra slängen nu, denna trippelt värre än den förra, det snurrar runt på jobbet bland både barn och vuxna och är hejdlöst kul. Inte... Idag är hela min avdelning tömd på ordinarie folk. Inte ens jag som sällan brukar ta del av såna där epidemier kunde alltså stå emot detta året. Så lussekattsbaket med Simon, som han sett fram emot så, fick ställas in. Eller skjutas upp i alla fall. Jobbarkompisarna fick klara sig utan adventsfikat jag traditionsenligt brukar bjuda på fredagen före 1 advent. Och kvällen vi äntligen lyckades få till med Sandra och Kalle får också skjutas fram, ända tills nästa år.

Så vad är positivt då? Jo, jag har ju haft vissa problem med adventspyntandet. Stakar, stjärnor, bollar och sånt brukar sättas upp kvällen före 1 advent och sen tändas på söndagsmorgonen, på lördagskvällen är det levande ljus i fönstren som gäller. Men nu skulle vi inte vara hemma på lördagskvällen, knappt under dagen heller. Vilket nu alltså p g a den där magsjukan ändrats... Nu är vi hemma imorgon kväll och kan göra som vi brukar! Sedär... phiphazen vad bra jag är på att hitta det positiva!

Och en positiv sak till: jag har i brist på annan sysselsättning, förrutom toabesök då, spelat extra mycket spel på luren och äntligen lyckats komma under 100 drag på Solitaire!

På facebook flödar statusuppdateringarna idag om hur det snöar i Malmö. Men inte här hos mig inte :( Ändå såg jag jättemycket snö igår eftermiddags, hela tvåochenhalv flinga. Minst! Ja jag vill ha snö. Ljust, vitt, kallt, vackert, roligt. Ge mig! Jag ska bl a ägna mig åt skapande aktiviteter under min pågående VFT och vad passar bättre än att göra lite fina snögubbar?

(Edit: precis när jag skickat detta såg jag att det faktist kommit liiiiiiiite snö här. Liiiiiiiite)

Sann njutning...

... behöver inte handla om det ni nu tänker på era snuskon! Sann njutning kan handla om ett riktigt gott vin, en vacker vy över havet i solnedgång eller ett varmt avkopplande bad. Sann njutning kan även infinna sig när man, som jag gjorde idag, kan stoppa in ett nytt fräscht par kontaktlinser i ögonen. Wunderbar!

Sann njutning kan också vara att på egen hand ha tid att strosa runt på sta'n i nån timme. Den njutningen tänkte jag också ge mig själv idag (typ själv är bäste dräng... eller piga). Men efter ett par måste-ärenden var jag så hungrig att jag körde hem, vilket jag tyckte var himla smart för annars hade jag nog "råkat" äta nåt jag inte skulle äta. Nej bättre att åka hem och äta i stället... Så ensamt strosande på sta'n blev ensamt ätande av grekisk yoghurt med bär framför TVn istället. Inte helt jättefel det heller i o f s.

Sta'n i detta fallet är då Trelleholla. Inte världens roligaste stad men den verkar åtminstone mindre läskig än Älvsbyn och Pajala:

från skyltat.se

 













I övrigt kan jag meddela att fönsterna nu är putsade, både på utsidan och insidan, att jag köpt exakt noll julklappar, att jag glömt EFIT idag trots påminnelse i Ozzy (iPhonen alltså) och kanske viktigast och framför allt det med störst allmänintresse av allt: jag har troligen snart ägglossning så den som petar på min mage gör det på egen risk.

Och på tal om allmänintresse så har någon nu äntligen tagit det här på allvar, det som min mamma präntat in i mig sedan barnsben, det här med vad det egentligen är svenssons har i sina adventsljusstakar. Här är den, adventstidens kanske viktigaste film:


Själv har jag faktiskt grön mossa i min ena stake. Så det så.

Saker jag gillar:

Jag gillar att kompisen som bjudit hem oss till helgen undrar om jag vill äta nyttigt eller onyttigt. Och jag gillar framför allt att vi enas om att vi äter nyttigt eftersom vi ska dricka onyttigt ;-)

Jag gillar att min levande-ljus-läggning smittat av sig på resten av familjen.

Jag gillar det faktum att jag gillar saffran numera, det SKA liksom vara saffransbak runt Lucia.

Jag gillar min nya bloggdesign.

Jag gillar väri matsch att jag får lön imorgon (även om den är för liten såklart).

Jag gillar att jag faktiskt spelade bra bowling igår, fick hoppa in efter halva matchen och gjorde två bra serier. Ibland kan tanten.

Jag gillar skarpt den här klänningen:

Jag gillar också, i likhet med många andra, Fredrik Backmans blogg.

Så. Nu vet ni det.

Edit kl 20:46: Och så gillar jag att min make till slut tydligen börjat läsa min blogg. 

Skadeglädje är den enda sanna glädjen!

Eller okej, det är att ta i. Så tycker jag egentligen inte, jag ville bara ha en rubrik som skulle locka er att läsa så att mitt ego blev tillfredsställt. Att få bekräftelse i form av anonyma besökssiffror på sin blogg är viktigt har jag förstått, det är ju så ens människovärde och "popularitet" graderas. Verkar det som...

I alla fall, ibland har jag svårt att låta bli att känna den där skadeglädjen. Ibland har jag svårt att låta bli att säga "Vad var det jag sa?". Idag är en sån dag.

För några veckor sedan påminnde jag herr fönsterputsare om att det inte finns sådär himla många möjliga fönsterputsardagar kvar innan 1 advent. "Det är inte lönt för de hinner bli smutsiga igen innan dess" blev svaret då. OK. 

Förra helgen skulle han göra det, men det blev inget av med det "för jag ville inte riskera att störa dig när du behövde vila". Hmmm, OK igen. 

I fredags påminnde jag återigen om att det brinner lite i knutarna. "Jag gör det imorgon (lördag) efter bowlingen" blev svaret. Jag menade att det kommer han inte alls att göra eftersom klockan kommer att hinna bli för mycket innan han sätter igång, men neeeejdå det var aldeles galet sagt av mig för det var goda tider. OK. 

Blev det några fönster putsade igår? Nope. "Jag har hela dagen imorgon (söndag) på mig" sa han. Min invändning att det då såklart kommer att regna då eftersom det sen saknas alternativa dagar att göra det på, lagen om allts jävlighet ni vet, bemöttes med "det ska det inte alls göra, men OM det gör det får jag ju putsa ändå". Och vad är det för väder idag? Moahahaha! Regn OCH blåst.

Herr fönsterputsare tyckte jag såg sådär fånigt lycklig ut när jag kom hem från min bowlingmatch och undrade om jag vunnit på lotto. Nejdå, jag försöker bara låta bli att säga "Vad var det jag sa?" :-D

På tal om advent har jag ett jätteproblem. Megastort. Jag har två idéer om hur adventsljuslådan eller -fatet ska se ut i år och jag kan bara inte bestämma mig för vilken jag ska ta. Jo jag skulle ju förståss kunna göra båda två, men de passar bara in i köket och sådär himla stort kök har jag inte att det behövs två såna. Åh dessa i-landsproblem...

Med en månad kvar till julafton...

... och en vecka kvar tills adventsbelysningen ska upp har herr fönsterputsare, alltså den man jag råkar dela morgontidning med, fortfarande inte rengjort en enda glasruta. Jag tycker att det är ett oacceptabelt beteende, speciellt eftersom lördagen nästa helg är fulbokad dagtid med bowling, hårklippning och julmys på sonens skola, och blir det inte gjort imorgon får jag fundera över rejäla åtgärder.

Jag själv gör såklart mitt för att försöka höja mysfaktorn här hemma. Som att försöka baka low carb-pepparkakor t ex. Sen att det resulterade i helt smaklösa och torra kakor som åkte rakt i soporna är en annan sak, man kan inte lyckas med allt. Köket har dessutom genomgått ytterligare ett kosmetiskt ingrepp. Härom dagen blev det ju ett runt bord i stället för det större ovala, så köket blev luftigare liksom. Och igår bytte jag furu-byrån mot den vita som tidigare stått i sonens rum och ingen velat köpa på Blocket. Den har en liiiiiiten skavank på fronten av nedersta lådan men det syns knappt. Och då var jag ju tvungen att måla tallrikshyllan som hängde på väggen också, annars passade den ju inte in och att bara ta bort den funkar inte förrän väggarna målats om p g a diverse märken. Till slut blev det helt okej tycker jag.

Nåt bättre före-foto än såhär hittar jag inte

 I alla fall furu + furu.

Nu ser det ut ungefär såhär.
Det funkar...

Förresten har jag begått helgerån idag. Syndat. Jag inser mitt ansvar i det hela men vill även framhålla fönsterputsarens otillräcklighet som en förmildrande omständighet. Jag har druckit julmust idag. Före 1:a advent. Oj...

Man kan vara trött. Och så kan man vara trött.

Och så kan man ta det till ytterligare en nivå. Typ halvt avliden. 

En natt med snål sömn klarar jag. Två... då börjar det bli besvärligt. Efter tre är zombie-stadiet nära. Det är då kollegan oroar sig för om jag ö h t kan hålla mig vaken hela vägen hem och tycker att jag egentligen behövt vilan och sömnen efter lunchen mer än barnen behövde det. Det är då jag sitter vid min dator på jobbet, ska packa ihop och gå hem och reser mig för att leta efter... min dator... Det är också sådana dagar jag till slut som 37-åring går och lägger mig före min 9-årige son. Det är även då jag tidigt morgonen därpå, trots nåt sånär hyfsad sömn den natten, sätter igång larmet när jag går hemifrån. Problemet med det? Jo, resten av familjen fortfarande är hemma. Vilket såklart resulterar i att larmet börjar tjuta när Peter reser sig upp, Simon vaknar och blir rädd och snubben på larmcentralen får ett gott skratt när Peter i telefon får förklara vad som hänt. Men OK, det sista där får jag väl bjuda på, generös som jag är.

Då kan man ju om man är lite klok tänka sig att jag den kvällen, när inga egentliga måsten finns, tar och lägger mig i vettig tid. Ja det kan man tro. Nu funkar jag inte riktigt så, utan först är jag så trött att jag inte orkar gå och göra mig i ordning för sängen... och sen får jag ett ryck och vill testa nåt nytt i köket. Resultatet är att vi nu har ett runt bord i köket i stället för ett ovalt. Jag hittar inget bra foto på hur det såg ut innan, ni får väl helt enkelt minnas lite. Den nu viktiga frågan är: går det verkligen för sig att ha en liksom avlång lampa till ett runt bord?

Tänt vare här!

Ja nu har den tiden på året börjat, tiden då jag missbrukar och överdoserar levande ljus. Jag kan dock konstatera efter helgens inventering att jag inte avverkar dem i samma takt som de köps och det säger en hel del om hur mycket affärerna får in från ljusförsäljning till mig. Nu har jag fått kompromissa lite. Sådär till vardags, som idag t ex, bränns det på ljus i fel färg. Som lila blockljus i lyktorna i TV-rummet t ex. Och så när vi ska ha det extra mysigt eller ha gäster så får de bytas mot rätt färg, form och storlek ;-)

I köket är dock vitt helrätt. Funkar med grått också, men de sparar jag tills i vinter.

På tal om vinter... det är snart bara en månad kvar till julafton. Och jag ska som sagt släppa kontrollen till Peter. Hur det går? Hmm... inte så jättelysande, kan man säga. Som tur är, kanske. För hade det varit Peter som pratat med mamma kanske de inte kommit på ett av julaftonens måsten: kärlekskakan!

Jag har i alla fall fått en liten hjälp i julklappsletandet. Jag funderar på nåt snyggt klädesplagg till Peter och bad honom att mäta sig själv... ja inte DÄR utan på andra ställen... och fick denna "fina" teckning: --->

Och nej, det är inte DEN som är 79-80 cm...

Nochalerandets konst...

... är jag dålig på. Jag hade tänkt noncha de senaste dagarnas rabalder kring SD, inte för att ämnet i sig bör nonchaleras (tvärtom) utan för att jag nog inte haft orken att ta diskussionerna liksom. Men nu kan jag inte vara tyst.

Jag tänkte redan härom veckan på hur läskigt jag tycker det är att stödet för SD även bland i övrigt "normala" folk ökat så mycket på senare tid. Jag kan dock ändå förstå det, jag ser SD som ett typiskt missnöjesparti, när folk inte är nöjda med det de styrande gör och visar upp så söker man sig med sina röster till nåt lite uppseendeväckande, lite rebelliskt. Och den mekanismen är som sagt förstålig, men i detta fallet aningens läskig. För några år sedan skulle jag säga att i princip samtliga SD-sympatisörer var rasister, nu är jag övertygad om att så inte är fallet trots att partiet är sprunget ur just nationalistiska och rasistiska grupper. Utan SD med Åkesson i spetsen har helt enkelt lyckats så bra med att skapa en bild av dem som ett icke främlingsfientligt parti att även vanliga icke-rasister bland medelsvenssons symtpatiserar med dem.  För att man är missnöjd med mycket i samhället. Och för att man är kritisk till invandringspolitiken. Och båda de sakerna är jag helt okej med, jag har själv ett och annat att säga om båda sakerna. Men därifrån till att vara främlingsfientlig i sig, därifrån till att gå till personnivå och ge människor olika värde p g a sitt ursprung, är steget jättelångt.

Jag är inte blind och inte döv heller för den delen. Jag vet att bland t ex internerna på våra fängelser, i synnerhet inom vissa brottskategorier, är personer med annan bakgrund än den svenska eller nordiska ö h t större än bland befolkningen i helhet. Likaså vad när det handlar om gängrelaterade problem i skolor o s v, i vissa kommuner i synnerhet. Men beror det på att personer med ursprung utanför Norden på nåt magiskt sätt har trubblet i generna? Nej, såklart inte. Problemet är som jag ser det inte invandringen i sig, utan en bristande integreringen i samhället. Och ansvaret för den hänger inte bara på de personer som av olika anledningar sökt sig hit från andra delar av världen, utan den hänger också på oss som mottagarland. På individplan som samhällsmedborgare och på ett politikerplan som makthavare. Segregering leder till ett ökat utanförskap, och ett utanförskap leder till att behovet av att tillhöra en gemenskap som inte alltid är positiv ökar. Vad vi behöver göra är att underlätta integreringen, underlätta för våra nya medborgare att bli en del av vårt samhälle. Inte tvärtom, inte att stöta bort dem ännu mer, inte klumpa ihop dem i samma bostadsområden och samma skolor och arbetsplatser, och inte ge dem en negativ stämpel redan från början som man lika gärna kan leva upp till för det spelar ju ändå ingen roll vad man gör (hör talas om självuppfyllande profetia?).

"Men lever vi inte i en demokrati?" sägs ofta när man uttrycker sig kritiskt mot detta partis deltagande i diverse sammanhang. Jo det gör vi tack och lov och det ska vi värna om. Men demokratiska val kräver partier som inte har en icke-demokratisk agenda. Jag hoppas att många av de där "normala" väljarna inser att det är en sådan agenda SD står för, vilket jag anser att de senaste dagarnas avslöjanden och rabalder visar på. Jag hoppas att fler och fler inser att partiet nu visat sitt rätta ansikte, ett ansikte de dolt skickligt ett bra tag. Som Betnér säger i sin monolog (länk nedan), ja rötägg finns i alla partier. Men detta går liksom ett eller att par rejäla steg längre, och jag tycker han beskriver det väldigt väl...

Nu florerar det en hel del satiriska skämt runt SD lite här och där på facebook och youtube bl a. En del med finess, en del utan. Det ÄR ett allvarligt ämne, värt att ta seriösa diskussioner kring, men även det allvarliga är okej att skoja om. Så länge man inte nallar på människovärdet och respekten, det vi kräver av SD måste vi också kräva av oss själva. Glöm inte det.

Ja här är då Betnérs monolog. Eftersom jag inte orkar debattera saken mycket mer än via detta blogginlägg just nu så får han föra talan i stället.

Ett lugn spred sig...

... på nåt märkligt sätt hos många av oss efter beskedet att Kajsa till slut dragit sitt sista andetag. Jag talar inte för de som stod henne allra närmast såklart, men för oss lite mer i periferin. Sorgen är fortfarande närvarande och kommer så att vara ett tag, precis som vårt behov av att prata om henne och minnas det hon sagt, skrivit och gjort. Och det är mycket det, både klokskaper och galenskaper. Men för många av oss har liksom det vardagliga livet återtagit sin plats.

Det vardagliga livet för egen del bestod igår av en hel del svordomar och suckar dock. Jomen lyssna här:

Först somnade jag aldeles för sent natten till fredagen, och när klockan ringde var jag inte på långa vägar färdigsoven. Trots att hon ändå var tio i åtta. Väckte motvillig son, som till slut fick ur sig vad han önskade till frukost. Medans han steg upp och klädde sig fixade jag så denna önskefrukost, en frukost han sedan inte villa äta för han var faktiskt inte hungrig! Till slut fick jag i honom ett glas o'boy i alla fall (ja stackars stackars barn som tvingas dricka choklad va?) och lyckades dumpa honom på skolan för att vända hem igen för att göra klart inlämningsuppgiften till skolan. På självaste deadline-dagen.

För att kunna skriva texten på bästa sätt behövde jag skriva ut några bilder, och eftersom min dator tappat kontakt med nätverksskrivaren så behövde jag använda makens stationära. Inga problem, eller hur?! Jo! För jag är minsann inte man (eller kvinna då) att hitta påsättningsknappen (jomen den där som heter power ni vet). Lådan är svart, alla knappar är svarta, och det är mörkt där lådan står eftersom ljuset från skrivbordslampan inte når dit. Jag lyckades nog trycka på alla andra knappar minst 5 gånger vardera, inkl. nån omstartsgrej som jag helst INTE ska röra, innan jag fick satt på den (jo det heter så!!). Men till slut så fick jag då skrivit ut bilderna och kunde fortsätta skriva på mitt lilla dokument.

Men då måste ju dokumentet hittas också. Och jag visste precis var det fanns sparat. På nån av mina datorer (har en hemdator och en jobbdator). Eller på nåt av mina USB-minnen (har två av dem också). Som låg i nån av mina väskor (har fler än två såna). Och givetvis fanns det på det _sista_ jag kollade liksom...

Nåväl, jag kunde så sätta igång med skrivandet. Under vapenhot t o m. Och det började flyta på hyfsat efter en stund. Men jag hann inte bli klar förrän jag var tvungen att pausa eftersom jag behövde göra ett ärende på jobbet. Och när jag körde dit glömde jag såklart saken som jag skulle lämna där. Men jag kom åtminstone ihåg saken jag skulle _hämta_. Alltid något...

Hem igen, och snart kom även make och son hem. Och sonen fick jag till slut kasta in på sitt rum för att få tillräcklig lugn och ro för att kunna koncentrera mig skapligt. Så till slut blev jag klar... med flera timmar tillgodo till deadline. Wow alltså. Blir jag inte godkänd så vågar jag inte svara för konsekvenserna.

Men ah ja, middagen blev god, vinet smakade okej, Benny Hult fick vara kvar i X-factor och Notting Hill slutade lyckligt även denna gången sådet blev ju en rätt bra dag till slut ;-)

Idag då? Hmm... jo när detta skrivs är jag nästan nyuppstigen. Nej jag har inte SOVIT tills nu men jag har legat i sängen. Allt medans maken beskurit träd. Jag tycker vår uppdelning av sysslorna är helt okej hittills idag.

Börjat julhandla!

Nej jul-nazi har inte slått huvudet hårt. Jul-nazi är bara förutseende och ute i god tid. Det är knappast så att jul-nazi kokt äggen till sillen eller skalat potatisen till Jansson, däremot har jul-nazi köpt servetter till julaftonsdukningen, en till duk så att det finns likadana till båda borden som kan behövas, och så lite pynt till adventsljuslådan. Lite lagom va?

Ja det vet ni nog vid detta laget att jul-nazi, det är jag det.Vissa saker kompromissas inte med. Adventspynt upp tidigast kvällen före 1 advent att tändas morgonen därpå. Julpynt upp tidigast skolavslutningsdagen OM vi av nån anledning inte tvingats förlägga vår årliga julfest tidigare än så, då kan det vara okej att göra det helgen innan ;-) Och ja självklart är det skillnad mellan adventspynt och julpynt. Hallå eller?! ;-) 

Barn i huset kan gärna få egen gran med valfritt pynt inkl. egengjorda grejer men i "min" gran vill jag ha det städat och färgmatchat, ingen Disneygran här inte (däremot kan jag beundra dem hemma hos andra). Färgmatchning ja, jag minns en gång på nåt kalas här när nån ställde en RÖD kaffetermos på ett bord vars dukning som gick i grönt och lila och när jag såg det på foto gjorde det ont, riktigt ont. 

Jag kan inte hjälpa't, jag ÄR sån. Och eftersom han den där jag är gift med inte har några särskilda preferenser så kan jag också styra utan större besvär. Men, det kanske finns hopp för mig också. För idag fick faktiskt Simon bestämma om vi skulle ha den ljusa varianten av duk (typ natur, sådär) eller den mörka (typ brunsvart). Och han valde den ljusa. Utan att tveka.

Och Simon, han lyckades t o m idag få mig att köpa honom en lussekatt. Med 4 veckor kvar till Lucia. Illa, illa. Men jag åt i alla fall inte, alla kan inte vara sådär gränslösa. Hur skulle DET se ut?

Idag tändes en ny stjärna på himlen.

Fina Kajsa förlorade till slut sin tappra och envisa kamp mot cancern.

För drygt 2 år sedan, i början av sin sjukdomstid, startade Kajsa en insamling, Ninjapower mot bröstcancer, och det är den enda insamling hon och hennes familj vill ska finnas i hennes namn. Den har redan nått sitt ursprungliga mål med råge men är fortfarande öppen för nya bidrag. Känns plånboken för tung eller bankkontot för fullt hjälper Cancerfonden gärna till med det. Det är vad Kajsa ville, och vill...

 


Men glöm inte bort att finnas där för de som behöver stöd och hjälp även på andra sätt än genom pengagåvor, och glöm inte bort att visa er uppskattning och ert stöd medans de fortfarande är i livet.

Och inte minst att andras bortgång inte är rätt tid att försöka skaffa sig själv pluspoäng på medmänsklighetskontot.

Jag måste skriva nåt bara för att!

Bara för att hela bloggen inte ska kännas som en enda sorgsen tårfylld klump. Ja det fick jag för mig igår kväll, för den senaste veckan har ju varit så mörk och tung. Men så kollar jag in här, och ser att så är det inte. Det är faktiskt ganska blandade inlägg på förstasidan. Okej, inget "Hurra vad livet är underbart!!" men inte heller bara ledsamheter. Och det är väl lite talande egentligen, för livet går trots allt vidare för de flesta av oss. Och livet kommer att gå vidare även för de som förlorar en älskad mamma och partner, en älskad vän och ett älskat barn aldeles för tidigt, även om det kanske inte känns så just nu. Livet går vidare, med både glädjeämnen och ledsamheter, med både stora saker och små.

En såndär liten sak är att jag måste returnera några plagg till ett klädföretag och snart har de 14 dagar jag har på mig gått. Grejerna är redan förpackade, retursedeln är färdig och påklistrad, och det tar typ 3 minuter att lämna in paketet och få ett returkvitto. Så varför blir det då inte gjort? Det är lätt att anta att lathet är svaret på den frågan, men så enkelt är det inte. För jag kan under samma tid få för mig att göra en storrensning i en garderob eller så. Så... jag är väl helt enkelt knäpp. (Jaja, jag hör er säga "det visste vi redan").

Alla ska vi den vägen vandra.

Vägen som når fram till det oundvikliga slutet. Vissa tvingas dock vandra den aldeles aldeles för tidigt. Och aldeles aldeles för tidigt är det för den fantastiska hustru, mamma, vän och medmänniska som nu närmar sig slutet av vägen med stora kliv.

Med tårarna rinnande längs kinderna lyckades jag köra hem från jobbet utan missöden, och sen hamnade jag här vid datorn och präntade orden till henne:

Kära Kajsa. Jag önskar att du vet hur många människor du fått att le, och hur många du fått att skratta. Hur många du fått att våga stå för sin åsikt, och hur många du fått att ifrågasätta och omvärdera den. Hur många du hjälpt, hur många du stöttat. Och inte minst många du inspirerat med din klokhet, din styrka och ditt hjältemod. 

Det kommer nog att dröja många många år innan jag kan se en Pippi-peruk, eller för den delen en burk ananas ;), utan att tänka på dig. Du har gjort stort avtryck hos många människor. Jag önskar att du vet...

Jag har funderat en del på vad det är som gör oss människor så olika. Vad det är som gör att vissa efter tunga besked om obotlig sjukdom direkt slutar leva, och vad det är som gör att vissa i stället börjar leva livet till fullo och dessutom tar av den allt minskande orken till att hjälpa _andra_. Jag kan inte påstå att jag hittat nåt bra svar på det, men jag är övertygad om att denna hjältinnas jävlar anamma, ursäkta okristligheten, har gjort att familj och vänner fått behålla henne såpass länge. Och in i det sista kunde hon få mig att skratta, som för en vecka sedan då hon på karaktäristiskt sätt klagade på sjukhusmaten ;) 

Ord som ofta sägs i samband med begravningar och minnesceremonier är "Sörj inte människans bortgång, fira hans/hennes liv". OK jag köper det. Men inte nu. Inte än. Inte riktigt än...

Det borde vara förbjudet...

... att bjuda på Fars Dags-fika med både bullar, kakor och glasstårta när någon (läs: jag) varit på rätt köl med maten i en vecka och fortfarande är skakig. Men, jag klarade det faktiskt fint :) Jag drack bara mineralvatten när de andra åt bullar och kakor, sen till glasstårtan tog jag bara en liiiiten bit och drack en mugg varm choklad (medhavd, utan socker). Tänk om det kunde gå sådär bra alltid... Men i alla fall, en vecka på rätt köl (eller en vecka + en dag) och minus 3 kg är en bit på vägen. Fortfarande 12 kg för mycket, fortfarande 5 kg kvar av de 8 jag gått upp under hösten. Som tidigare sagt: jag är rätt bra på att gå ner i vikt men jag är helt fenomenal på att gå UPP!

Men det är lite knäppt tycker jag, eftersom jag är matmissbrukare av känsloätande sort så borde jag rimligen ha extra svårt när det är tufft och tungt och deppigt. Men dels gick jag ner mest och bäst i början av min utmattningsdepression, eller snarare precis före och tiden efter diagnosen. Och dels har den passerade veckan varit en av de jobbigaste i mitt liv rent känslomässigt och sorgset och ändå har jag lyckats hålla mig inom ramarna. Ska jag verkligen behöva må skit för att kunna äta rätt? Nä så får det ju inte vara. Såklart. Men lite konstigt är det allt.

Nån träning har det inte blivit däremot, höstförkylningen behåller sitt grepp. Det kändes som om det var på väg att släppa i början av veckan men det var visst bara en luring. Nobelpriset i medicin åt den som uppfann nässprayet! säger jag bara.

På tal om mat, idag blev det pizza på mandelbröd igen (gubbarna fick vanlig botten, så schysst är jag). Som tur är så åt jag inte de "normala" 7 måltiderna idag för middagen var energirik som 2 mål. Men god!
Min portionspizza med en klick pizzasallad gav nästan 500 kcal (hälften i brödet och hälften i fyllning+sallad), men var i alla fall kolhydratsnål. Alltid något ;) Jag gjorde en till att ha till lunch i morgon på jobbet, men det får allt räcka med en halv.

Mitt i mörka november...

... sitter vi efter intagen middag och diskuterar julen. Ja det är mitt fel eftersom jag råkade undra var julgranen ska stå i år och sen var det kört *tar mig för pannan* I alla fall, lyssna nu för det här är viktigt: Peter ska fixa julafton i år. Inte jag, julnazi nummer ett, utan Peter! Själv, eftersom jag baske mig inte har tid till mer än att jobba, plugga, skita å sova. Jomen ni som känner mig fattar va? Jennie släppa kontrollen? Kontrollen över julen? För att citera Janice, The Moniker och ungarna på jobbet: oh my God!

Alltså maten skiter jag i (men inte bokstavligt då), det kan man fixa med knytis och sådär och Peter är väl hyfsat hemma i köket. Men allt det viktiga... Dukningen t ex. 10 pers = matrumsbordet räcker. 11 eller fler: ett bord till behövs. En baggis tycker Peter, vi har flera extra bord. Jomen, de måste ju vara lika breda (och höga) för att det ska bli snyggt, för det första. Och så måste de såklart ha likadan duk, annars blir det katastrååååååf! För att inte tala om att färgen på dukarna måste matcha årets julfärgtema (som om sanningen ska fram lär vara samma som förra årets). Ja det där är bara en av de viktiga sakrna som jag förväntas släppa kontrollen över. Hallå, känner min familj inte mig alls??

Tacka vet jag vår traditionella julfest, som i år blir i januari (ja vadå ni har väl hört talas om julgransplundring?) Den är MIN till 100%. Om det så ska kosta mig ett krav på komplettering av januaris tenta. Det gäller att veta vad som är viktigt här i livet.

Nå, ett foto ska ni få, föreställande mina föräldrar som för dagen var ännu tjusigare och mer uppsnofsade än vanligt. På schemat stod ett 125-årsfirande av logen pappa är med i och engagerad i. Av nån anledning så ville de inte ha bilen med sig dit utan anlitade Johanssons limousineservice.

Jag känner en viss saknad...

... och tomhet nu när EFOD gått varvet runt och pågått den vecka som var överenskommen. Den får nog köras fler gånger, och då kanske fler än den mycket trofasta Marlene hänger på.

Här firas det födelsedag, eller egentligen firades det mest igår. Peter fyller 43 bast idag och jag och Simon bjöd ut honom på middag igår kväl. Det visste han om, men att bäste kompisen Thomas samt Lisa och hennes dotter också var med var en liten hemlis. Även om han påstår att han hade vissa känningar av att jag inte berättade allt... I alla fall blev det en mycket trevlig och avkopplande kväll som avslutades med lite familjemys i soffan.

Idag fortsatte lyxen med frukost på sängen. Nu får det nog räcka, karlen kan ju bli bortskämd...

Och eftersom jag nu bloggar från luren (jamen orka gå och hämta datorn i vardagsrummet) så hamnar alla foton sist vare sig jag vill eller ej. Det får ni jobba med, Blogger!

Fredags-EFOD.

Datum: 2012-11-09
Tidpunkt: 15:32
Plats: badrummet på Casa Johansson
Ämne: städad slätstruken smått deppig plugghäst ska börja fixa till sig inför kvällens middag på sta'n.

Idag är jag en dålig människa.

Idag kikar jag runt på bloggar som skriva av personer jag inte gillar eller som skrivs på sätt jag inte tycker är bra. Jättefjantigt eller hur? Jomen det får vara så. Idag tillåter jag mig att sitta och småfnissa åt saker jag bara känner "jomen visst eller hur?!" åt, eller som jag vill bemöta med "vad var det jag sa??" t ex. Idag tillåter jag mig att känna skadeglädje, denna hemska och oacceptabla känsla, när någon sådär karma-style får smaka lite av sin egen medicin. Idag tillåter jag mig att läsa inlägg från folk som gjort gnällandet till en livsstil och inte bara gnäller över det mesta och mer eller mindre hela tiden utan också vägrar ta till sig råd och tips om vad de kan göra åt det. Åt dem vill jag bara skrika "du fattar inte hur bra du har det som ö h t har tid och möjlighet att gnälla över småsaker!" Men jag GÖR det inte, jag är inte typen som skriver tykna saker i bloggar hos personer jag tycker tillhör de otrevliga eller patetiska människorna, nej inte ens idag. Men jag kan känna det, och tänka det. Idag tillåter jag mig att efter försättsblad + en ynka sida ge blanka fasen i inlämningsuppgiften till skolan eftersom jag ändå omöjligen kan koncentrera mig på just nu och i stället "bara" sortera i min skolpärm och min kurslitteratur eftersom det kräver mindre avancerad hjärnverksamhet.

Missförstå mig rätt, man FÅR gnälla och klaga. Även på småsaker, även på saker som inte tillhör de största och hemskaste sakerna i världen. Men man kan också fastna i gnällandet så att man tappar allt perspektiv, man kan fastna i gnällandet utan att ta till sig råd och tips om att göra situationen bättre så att man till slut gör sig själv till ett offer. Trots att man har goda möjligheter att förändra läget till det bättre.

För att visa att det är okej att gnälla emellanåt ska jag göra det: det är INTE okej att äta banan i min bil och sen kasta skalet på golvet en bit in under framsätet med resultatet att det stinker apa ett tag senare. Inte alls!

Ibland räcker inte ens bloggen till.

Den ursprungliga tanken med bloggar var att de skulle vara som "en dagbok på nätet" och det är delvis så jag har använt denna. Till skillnad från en vanlig dagbok kan vem som helst med tillgång till Internet läsa den, men skrivandet i sig har i de fallen varit det viktiga. Inte vad det ger eventuella läsare, även om de såklart gärna får gilla vad de ser. Men nu räcker inte bloggen till, det som tynger mig och sliter i mitt inre mest just nu kan jag inte skriva så mycket om här, av respekt för de närmst berörda. Så jag har fått utnyttja kollegor och även min chef till max, de stackarna. De har nästan behövt förkläde för att skydda sina kläder mot alla tårar som runnit längs mina kinder och öronproppar för att skydda sina öron från alla fula arga ord om livets orättvisor som kommit ur min mun.

När jag mådde väldigt dåligt över mina missfall så var mitt jobb det sämsta tänkbara för mig, att jobba med små gudomliga varelser när såna små gudomliga varelser var just det vi kämpade för att få men förlorade gång på gång var minst sagt tufft. Men nu, när det jobbiga rör ett annat ämne, har jag nog världens bästa jobb. Barnen liksom tvingar en att fokusera och koncentrera sig på dem, det blir inte mycket utrymme för grubblande och det händer nånting som skingrar tankarna nästan hela tiden. Och när en liten tvååring möter en på morgonen med världens spontanaste och goaste kram så glömmer jag nästan att verkligheten en liten bit bort är ett elände. Men de där små stunderna när det hemska och mörka kommer över mig finns ändå, och då är det guld värt att ha de där stöttepelarna nära.

Nu är det inte mig det är synd om, egentligen. Det är inte jag som är närmast berörd, det är inte jag som lider mest, inte ens näst mest, inte ens tredje mest... Det finns dock inget jag kan göra för att avhjälpa den situation som tynger mig så, absolut ingenting. Känslor av maktlöshet och sorg vävs in i varandra, tillsammans med lite skuldkänslor över ord jag önskar att jag sagt och som det nu är för sent för. Och med risk för att låta äckligt präkto så är det nog det jag får avsluta med just det: Det du gärna vill ha sagt... säg det! Snart kan det vara för sent...

EFOD torsdag.

Kl 15:32 var det dags för middag med bl a sonen som varit hemma från skolan och fortfarande var klädd i pyjamas. Mannen var snäll nog att inte vara klädd så som _han_ sover...

Onsdagens EFOD.

Ögonblicksbild 15:32. Legs, legs och mera legs...

Dagens EFOD.

Ja VAD är detta??

Dagens EFOD!

Ögonblicksbild kl 15.30.

I nöden prövas vännen.

Ja så heter det ju, och det ligger väl en del i det. Men för min del är det även så att i nöden prövas tron. Många blir stärkta i sin tro när tragiska och jobbiga saker inträffar, jag är tvärtom. Jag vacklar. Tvivlar. Inte så att jag skyller allt dåligt som händer på Gud, så fullkomlig är inte ens han, men man borde inte ha klarat inträdesprovet till himmelriket än när man är dryga 40 och har ett barn som just börjat skolan. Eller är dryga 50, inte har nån grundsjukdom som tyder på att slutet är nära, har en stor familj och nytt äktenskap där kärleken inte kan missas ens av den som är både blind och döv. T ex. Hittills har jag gått ur de där situationerna med tron kvar... men den är inte självklar.

På tal om det oundvikliga slutet så var vi idag vid både Peters pappas grav och min farmor och farfars. Och Simon undrade som vanligt en massa. Bl a om mina far- och morföräldrar. "Mamma, visst är det så att din mormor vet vem jag är men har aldrig träffat mig?" Och njo, så är det kanske. När mormor gick bort hade vi inte skickat vår adoptionsansökan, men jag har fått veta att hon undrat en hel del hur det gick för oss och jag önskar så att Simon fått träffa henne. Och tvärtom. Jag tycker att Simons tanke känns bra...

För att växla ämne helt så återgår jag till det där som en stor del av mitt liv kretsar kring: mat. I detta fallet bars. Ni vet såna där oftast platta fyrkantiga och oftast goda sakerna man kan köpa att ersätta enstaka mål med men som mest smakar godis och egentligen inte är så nyttiga? På nätet finns massor och åter massor av recept på hemmagjorda bars, både "råa" och såna som gräddas i ugn. Jag har testat tre varianter, med inspiration från recept men ej rakt av.

Första varianten bestod av proteinpulver med chokladsmak, hackade jordnötter, äggvita, kakao och sötningsmedel. Det var ungefär vad jag hade hemma. De gräddades i ugn och blev skitäckliga!!!

Andra varianten bestod av proteinpulver med chokladsmak, hackade sötmandlar och hasselnötter, äggvita, kakao, pumpafrön, jordnötssmör, mjölk och agavesirap. De gräddades i ugn och blev... ätbara. Inte mycket mer men ändock.

Tredje sorten bara stelnar i kylskåp. 1 äggvita, 2 skopor proteinpulver med chokladsmak (Maxim), 1/4 dl hackade hasselnötter, ½ dl rostade pumpafrön, 1 msk jordnötssmör (med 92% jordnötter) och 1 msk agave-sirap hade jag i. Kletade ihop med händerna, plattade ut och stoppade in i kylen för stelning. Dessa blev jättegoda!! Lite kletiga, även efter nån timme i kylen, men helt okej ändå. Smakrika, och en hel del att tugga vilket gör det svårt att bara kasta i sig dem som godis. Näringsinnehåll? Jo jag tycker ingredienserna ovan är lagom till 4 st, och med de varianter jag använde blev det 150 kcal/st. 9 g fett, 6 g kolhydrater och 12 g protein. De flesta färdiga bars har minst lika mycket kolhydrater i sig som protein, här har alltså proteinet dubbelt upp.
Testa! De ser ut som... avföringen hos nån som ätit mycket järntillskott. Men smakar bra, promise!

Dagens EFOD...

... avlägges pliktskyldigt. Exakt tidpunkt för gårdagens foto visade sig vara 15:32 så jag lade i Ozzy (ja ajfånen) in en påminnelse om "Foto" kl 15:31. Jovisst, jag tar detta på största allvar ;-)

Så här är dagens foto, som kanske inte ger så stort utrymme för tolkningar. Eller gör det det...??

Dagens stora snackis...

... är inte Sandys förödande konsekvenser, inte presidentvalet i USA, inte guldstriden i fotbollsallsvenskan och inte ens nuvarande relationsstatusen hos Kristen Stewart och Robert Pattinson. Nej dagens stora snackis är Magnus Ugglas känslosamma version av en Olle Ljungström-låt i Så mycket bättre. Jag har inte sett och inte hört, och har ö h t aldrig följt det programmet någon säsong utan bara sett små snuttar. Programidén är lysande och jag brukar sluka det mesta som har med musik att göra (undantaget t ex Dansbandskampen ;-)) men jag börjar förstå varför jag valt bort Så mycket bättre. Anledningen är nog just det där känslosamma, blottandet som deltagarna gör, gråtandet... Jag gråter, och skrattar, ofta åt program på TV. Men just denna varianten, när det är verkliga människor med verkliga liv som öser ur sig verkliga historier och gråter verkliga tårar, nästan pretentiöst ibland som om det viktiga är att berätta nåt så stort som möjligt, har jag svårt för. Det kan säkert nån amatörpsykolog gräva i ;-)

Nåt annat som jag har svårt för är ju det där med maten. The never ending story. Igår var första bra matdagen på länge, jag började kostregga igen och hamnade på en bra energinivå och en bra balans mellan näringsämnena. Och jag åt med 2½-3 h mellanrum precis som jag ska. Det var liksom rätt enkelt, men ändå så är det så svårt. Helskumt...

På tal om mat så måste jag tipsa om mandelbröd för den som vill minska på kolhydraterna och inte är rädda för fett. Blanda ihop mandelmjöl och ägg, ca 1 dl mandelmjöl per normalstort ägg, och smaksätt med lite salt och brödkryddor. Bred ut på bakplåtspapper och grädda i mitten av ugnen på 200 grader i ca 10 minuter. Låt svalna och skär i bitar. Brödet är mättande och en bit räcker lång väg, och ju tunnare bröd du har desto mer gottigt pålägg kan du ha på ;-)





Idag testade jag att göra pizza och varm macka på mandelbrödet. Vad skillnaden är? Hmm, tomatsåsen kanske? Jag gjorde i alla fall pizzabotten mycket tunnare, delade brödet på halva tjockleken, och hade på tomatsås med vitlök och oregano, "veg. bacon", lök, riven ost och lite olja. Varma smörgåsen gjorde jag på hela tjockleken av bröd och hade smör, "veg. bacon", tomat och skivad ost.

Den övre är pizzan och den blev jättegod. Fyllningen hamnade liksom i fokus tack vare det tunnare brödet, och man skulle nästan kunna luras att det var vanlig botten.

Varma smörgåsen blev sådär. Nåt verkar hända med konsistensen på mandelbrödet när det åker in i ugnen igen och det blev mest torrt och trist.

M a o: Gör gärna pizza eller varm macka på mandelbrödet men välj så tunt bröd som möjligt.

Där var dagens bok.. nej jag menar mat-tips...

EFOD!

Ja Ett Foto Om Dagen, vid samma tidpunkt, i sju dagar... Det utmanar jag mina bloggande vänner på. Det klockslag som ni läser detta, eller läste lockropet på facebook, gäller. Ållrajt??

För att få tyst på Marlene lägger jag nu upp dagens foto, fast jag tänkt samla alla till ett inlägg om en vecka. Hon ÄR så bossig den där... ! Klockslaget var några minuter i fyra på eftermiddagen. Låt se om ni förstår vad som sker:

Om jag vore en mikroskopisk organism...

... så skulle jag ta mig in i hjärnan på manusförfattarna till Days of our lives (Våra bästa år) och kolla hur det egentligen ser ut där uppe. För, allvarligt, nåt måste ha felkopplats. En normalt konstruerad hjärna kan inte komma på de där intrigerna och förvecklingarna, de märkliga släktbanden och partnerbytena. Och de tusen olika sätten att få barn, få veta att man inte egentligen har fått barn, byta barn med nån annan, förväxla barn, köpa barn, få två barn samtidigt med olika pappor, få barn som man tror där men som i själva verket har tagits av nån annan, lura omgivningen att man är gravid fast man inte är det o.s.v o.s.v... Det är så man allvarligt börjar oroa sig för vad det egentligen är i dricksvattnet i Salem.

Jodå, jag har ett jobb som de flesta andra, men ett par sjukdagar, några VABdagar och några hemmastudiedagar har gett mig tillfälle att kolla lite på skitprogrammet. Lite fascinerande är det att så många blivit så rika och kända på nåt som är så dåligt. Vad är det som får oss att titta på eländet? Ja man borde kanske undersöka tittarnas hjärnor i stället?

Nåt helt annat: Halloween. De flesta vet att jag inte firar Halloween. Att jag inte gillar att jag förväntas ha godis hemma till okända ungar bara för att det är ett visst datum i almanackan (eller en 10-dagarsperiod då busellergodisgrejen sprider ut sig på även om Halloween = 31 okt). Att Simon inte får klä ut sig och trick-or-treat:a till kreti och pleti utan på sin höjd får gå hem till de han vet skulle uppskatta det (typ mormor och morfar eller så). Ja samma gäller till påsk också för den delen... Andra får dock fira hur mycket de vill och vilket datum de vill så länge de inte förväntar sig att alla andra ska delta, och även Simon får gå på spökfest och grejer, nemas problemas.

Det jag vill komma till är "det är ingen svensk högtid" som argument emot Halloweenfirande, och DET köper jag inte. Vi ska liksom inte inbilla oss att vårt firande kring högtiderna i allmänhet är särskilt svenskt i grunden. Det gäller i allra högsta grad t ex julen också. Saker och ting förändras och samhället med dem, så även firandet av högtider. Varför vill man plötsligt stoppa den utvecklingen nu? Vi kanske ska gå hela varvet och återgå till det gamla vinterblotfirandet, för säkerhets skull?

Ett annat vanligt argument emot Halloweenfirande är konsumtionshysterin, att det är en kommersiell högtid. Men... det är ju högst frivilligt att delta i eventuell konsumtionshysteri. Faktiskt. Det är ju inget unikt för Halloween att handeln har särskilda prylar och pynt att locka oss med. Har nån hört talas om... julen??? Eller nyårsfirandet? Bara för att ta ett par exempel. Men de flesta som har det argumentet emot Halloween har inga tankar på att jobba för total jul-bojkott direkt.

Näe, jag är som sagt ingen Halloweenförkämpe, däremot smått allergisk mot ihålig argumentation ;-)

Och på tal om konsumtionshysteri - det gäller att göra smarta val, även när det är klurigt: