Det där med att vara duktig.

Vad innebär det egentligen? Vem och vad avgör vad som är duktigt?

Jag brottas ju, som de flesta av er vet, med dels ett kroniskt smärtsyndrom som även har vissa andra symtom som bl a hjärntrötthet och dels en kronisk neurologisk sjukdom som bl a kraftigt sätter ner kroppens förmåga att lagra och producera energi. Och det som kan vara bra i relation till det förstnämnda kan vara rentav förödande med tanke på det andra, det komplicerar ju saker och ting lite extra. Allt för att livet inte ska vara för enkelt antar jag.

Det där med att vara duktig är starkt förknippat med mätbar och tydlig prestation, och ju större och mer omfattande desto duktigare. Och alla vill väl vara duktiga, eller? Om inte tonfall och så avslöjar något annat så ses det som en komplimang. Men ibland är det faktiskt duktigare att INTE göra något, eller att göra LITE i stället för mycket. Inte bara för oss med t ex ME men i de fallen blir det ganska tydligt. Att avbryta kan vara så oerhört mycket "duktigare" än att fullfölja, att avstå kan vara så mycket duktigare än att genomföra, och det kan faktiskt vara lika svårt också. För ofta är det inte viljan som saknas, snarare tvärtom. Men, hur ofta säger vi "vad duktig du är" för att någon INTE gjort något?

Var det någon som förstod det där egentligen? Duktigt i så fall! 😊

Igår gjorde jag nästan ingenting, men inte för att jag var duktig utan för att jag saknade val. Jag lyckades inte ö h t ta mig upp ur sängen förrän en bit in på eftermiddagen, därefter tog jag mig med bilens hjälp ner till småbåtshamnen ett par km bort där jag satte mig och njöt av lugnet och åt medhavd mat. Efter lite stillasittande Pokemon-jakt landade jag och den tunga värkande kroppen åter i sängen hemma och middagen var av den lättlagade sorten (bakad potatis med tofuröra).

Idag var jag uppstigen redan före lunch minsann! 😏 Och planen är att ta en promenad idag. Till skillnad från igår är det soligt och ganska klart väder och dessutom vindstilla, vackert på ett annat sätt ... men jobbigare för mina ljusskänsliga ögon.

Någon kanske saknar mina Melodifestivalomdömen? Jag ber i så fall om lite mer tålamod, för jag tänkte ger er dem efter sista deltävlingen som jag kommer att få se i efterhand. Så kanske om en vecka eller så? Än så länge kan jag i alla fall säga att första deltävlingen varit generellt bäst av de tre som hittills avklarats och att herr Malmsjö tyvärr landar på sistaplatsen individuellt. Men det återstår alltså sju bidrag som kan ersätta honom på den positionen för jo, det är tyvärr fullt möjligt att vara ännu sämre 😱. Mello spränger gränser!

Att jag aldrig lär mig!

Det är inte lönt att ta på mascara innan jag går på bio! Det kvittar om jag ska se en på förhand erkänd snyftare, en romantisk komedi eller en barnvänlig Disney-film, jag går oavsett därifrån gravt uttorkad och eventuella rester av färg på ögonfransarna kan endast ses med mikroskop.

I fredags kollade maken bio-tablån här i stan och frågade om vi skulle göra ett nytt försök att se A Star Is Born. När den var ny fick vi inte ihop det tidsmässigt, det var för mycket annat som hände då och som behövde prioriteras. Förra månaden bokade vi biljetter en kväll, men vi fick ställa in samma dag för att jag var för dålig. Men nu så, tredje gången gillt!

Och vilken film. Damn! Jag hade höga förväntningar och var lite rädd att bli besviken, men icke. Den var liksom jobbig och vacker på samma gång. Så mycket känslor, lite humor blandat med allt allvar, fantastisk musik ... och huvudrollsinnehavare som, för att citera en okänd person på youtube, har mer kemi än det periodiska systemet! Den kunde kanske dragits ihop lite där en bit från slutet och därmed varit någon minut kortare, men i övrigt var det 2 h och en kvart utan stunder där storyn stod still.

Ni som inte har sett den - gör't. Men vill ni inte gråta offentligt och inte har ett hjärta av sten 😉 kanske ni ska vänta tills ni kan se den i hemmets lugna vrå.

Med facit i hand är det uppenbart att vi gjorde rätt som ställde in förra försöket. Så som jag mådde då hade jag inte fixat det, det var så många känslosträngar som slogs an och därtill kom den kognitiva utmaningen att se något helt nytt och fokusera på det i flera timmar. Plus sittande i samma icke optimala position (trots helt okej fåtöljer) motsvarande tid.

Ett smakprov på musiken kommer här, tyvärr utan video eller filmklipp men ... lyssna och njut.



Igår var också officiell EFIT-dag, och mitt bidrag kommer här:

Dagen började vid 10 och jag checkade läget på Melodifestivalmediarapporteringsfronten (joho, det är visst ett ord!)

Timmen senare var jag ... tja ... ni fattar nog var jag var va?

Powerbanken laddade telefonen. Ifall ni undrade.

Klockan 12 var jag nyduschad och såg anledning att byta hårborttagningssätt under armarna.

Efter dusch krävs vila. Så jag kollade på ett par avsnitt av My 600lb life. Man kan säga att det går lite olika bra för människorna som får en sista chans att rädda sin hälsa och kunna leva ett mer normalt liv, men de flesta blir jag grymt imponerad av,.

Dags att vårda vätskebalansen!

Klockan tre försökte jag få igång hjärnan med lite Ruzzle. Det gick väl sisådär.

Klockan fyra var det dags att börja med maten.

Ganska exakt kl 17 var maten klar. Vissa här hemma kan det där med tider. Just sayin'.

Klockan sex var jag redo för att åka mot bion, med mascara och allt.

Redo! Let the movie begin!

Sen blev det inga foton de två följande timmarna, av förståliga skäl antar jag.

Hemma igen, lite tröttare, lite mer röd i ögonen, lite mindre mascara 😉.

Kvällen avslutades med lite mer välbekant TV-tittning. T ex That 70'ies Show.

Därefter: Godnatt!

Ibland begriper jag mig inte på folk.

Eller om sanningen ska fram så är det väl ganska ofta som jag inte gör det. Det kanske är jag som är knepig och inte de andra? Fast nääää, så kan det såklart inte vara 😀.

Men alltså till exempel vad får en (vuxen) människa att ha flera facebook-konton som används växelvist eller samtidigt? Och inget av dem är anonyma på så sätt att den verkliga identiteten döljs utan personen har verkliga foton av sig själv på båda, olika varianter av sitt ovanliga namn på båda, och båda profilerna är öppna så vem som helst med ett facebook-konto kan se innehållet. Det handlar alltså inte heller om att ett konto är gammalt och man glömt inloggningsuppgifterna utan båda två används, ibland läggs t o m samma foton eller inlägg upp på båda. Det är en sån grej jag inte begriper mig på.
Och apropå det, hur tänker man när man väljer att ha en öppen profil på facebook, mycket väl medveten om att möjligheten att välja annorlunda finns, och sen klagar över att folk läser och "snokar"?

Ja jag vet, jag kan ju skita stort stycke i vad personer som inte berör mig personligen gör. Absolut. Men nog kan man ändå vara nyfiken på och förundrad över andra människors beteende och sätt att resonera.

Jag förstår att ni undrar hur det gått för mig med min förkylning och hosta. Jodå, det har gått hyfsat. Jag är lite slemmig och nasty i halsen emellanåt men jag har ingen besvärande hosta. Två dagar efter senaste blogginlägget orkade jag umgås med vänner hemma hos en av dem och sen ute på puben ett tag, men nån karaokesång blev det absolut inte för min del för DET fixade definitivt varken hals eller lungor då. Jag fick nöja mig med att lyssna.

Jag har också hunnit med att gå en del också faktiskt! Förra veckan avslutades med promenad fyra dagar i rad, det är fler rundor på fyra dagar än på flera månader innan dess. Det finns kanske hopp för tant ändå. Sen i måndags var det dags för mig att spela korp-bowling och då var jag dock högst tveksam till att jag skulle fixa det. Jag slocknade i sängen någon timme innan och hade fullt sjå att ens komma iväg, kroppen var svag och darrig och pulsen stack upp vid minsta lilla ansträngning. Men, jag fixade det ... och fick till riktigt bra resultat i åtminstone de två sista serierna. Ibland fungerar det att spela på precision i stället för kraft 😉, men jag hade också en hel del tur. Efter hemkomst däckade jag direkt igen och sov minst 9 h i sträck den natten. Och dagen efter, d v s igår, spenderades nästan uteslutande i sängen. Idag är jag piggare och ska försöka få uträttat några ärenden, men någon ny promenad blir det inte förrän tidigast imorgon.

Kanske var det förresten besöket hos optikern i måndags som gjorde mig så väldigt kraftlös? Jag hade bokat tid för linskoll då jag börjat se sämre på nära håll och ville kolla vad som kunde bero på synskärpan i sig och inte skylla allt på MEn och fibromyalgin. Plus att jag upptäckte att det var längre sedan jag var där än jag trodde. Det slutade med besked om att ögats synförmåga i princip var oförändrad men för att se bättre på nära håll utan att offra synen på långt håll ska vi testa med en lite svagare lins på det icke-dominanta ögat. Och så fick vi gjort en full koll också så jag kan skaffa nya glasögon som jag ändå tänkt snart utan att behöva göra ny undersökning. I alla fall, ni vet säkert hur det går till. Man ska fokusera och koncentrera sig, jämföra och utvärdera. Kommunicera med en människa man inte känner, i detta fallet dessutom en dansk 😉. Alltså han pratade vårdad danska och bytte de ord som betyder något helt annat på svenska, och vi skåningar har ofta inga jätteproblem, men nog krävdes det extra fokus. Det märkte jag ... Så det är väl en lärdom att dra, att även mindre saker som optikerbesök bör inte planeras in samma dag som något annat.