onsdag, oktober 11, 2017

Om jag jobbat på Aftonbladet...

... och skulle skriva om lördagens Tysklandsresa hade rubriken nog innehållt ord som däck-kaos och kiss-panik, eller något annat lika innovativt. Men nu gör jag ju inte det utan är en helt vanlig (?) svenssonbloggare så Svenska Akademien behöver inte sätta igång arbetet med en ny utgåva av ordboken än.

Jag varnar i förväg för ett långt inlägg. Antagligen inte intressant alls för de flesta. Men ibland efter traumatiska upplevelser måste man bara skriva av sig.

Jo alltså i lördags gav sig jag, maken och pappa iväg för att inhandla lite flytande föda på andra sidan Östersjön. Tajmingen var inte världens bästa då jag hamnat i en såndär extra trött period men jag skulle i princip bara behöva peka på vad jag ville ha så skötte maken resten och i övrigt sitta på en stol och käka, mer eller mindre. Och ditresan avlöpte utan större bekymmer, förrutom att vi behövde rätta snubben som höll i musik-quizet (en del av Oktoberfest-grejen antar jag). Svaret på frågan om vilket år Björn Skifs vann svenska uttagningen till Melodifestivalen med låten Michelangelo är inte 1975 utan INGET! 1975 vann för övrigt Jennie Jennie, såklart...

Innan vi gick av färjan kändes det som en god idé att tömma blåsan, men städning pågick på närmsta toalett och jag orkade inte gå till den andra. "Vi kommer snart till Real där de har en fräsch toalett" tänkte jag. Det kändes OK.  Men sen började det. När vi kör av rampen från färjan så hör jag hur bilen skrapar i marken vid ett tillfälle och gnäller på maken att han körde över kanten för fort. Men det visade sig när vi parkerat utanför BorderShop att vi fått punktering! Ena framdäcket var helt tomt. But of course...

Reservhjul är tydligen omodernt numera, i stället ska man blanda ihop nån vit vätska som sprutas in i däcket och när man sedan fyller det med luft bildas någon sorts massa som gör att däcket håller tätt. Mer än så fattade jag inte, men det behövs inte heller för i MIN bil finns det minsann ett reservhjul. Som jag förvisso inte fått någon användning för på egen hand då jag inte kunnat varken lossa eller spänna bultarna men i alla fall... Den där processen tog sin lilla tid så när maken höll på med det fick jag handla själv, men inte förrän jag behövt gå en extra runda för att jag givetvis hade fel peng till kundvagnen. Handlingen innebar en hel del lyftande av både kartonger och flak vilket min kropp inte var det minsta förtjust i, men nöden har ingen lag.

Till slut var däcket fixat och verkade hålla tätt, men lite osäkert kändes det och dessutom hade tiden vi hade på oss innan båten gick tillbaka hem krympt rejält. Så vi kom inte till den affär vi hade tänkt spendera en stor del av reskassan på och som har bredast och trevligast utbud, och som dessutom har den där toaletten jag tänkt besöka, vi tog oss bara till närmsta Aldi där vi visste att vi kunde få tag på ett par bra sorters vin i alla fall samt lämna tillbaka pantburkar vi haft hemma i typ 2 år. Och tänka sig, även i det i sammanhanget oerhört sega landet Tyskland finns det nu pantautomater!! Senast vi befattade oss med ölburkar från vanliga affärer behövde man lämna dem manuellt en och en i en lucka där en anställd för hand skrev in dem en och en på en pant-lapp. Så vissa framsteg kan rapporteras.

Under besöket på Aldi, som saknade toalett, kände jag att det började bli skarpt läge och naturen kallade så att säga. Jag skyndade på lite extra så vi kunde komma tillbaka till hamnen igen.

Åter så till hamnen där vi fick slutföra vår shopping. På andra sidan järnvägen, i terminalbyggnaden, finns en mindre shop som ofta har lite "roliga" viner och udda flaskor och dessutom finns det en toalett på våningen ovanför så vi styrde bilen dit. Men givetvis kunde man nu inte komma dit med bilen p g a nåt grävarbete, så vi fick återvända och i stället ta oss över till terminalhuset till fots. I ösregn. I trappa upp och trappa ner, upp över järnvägsspåren och ner igen. Och trappor är som bekant det allra värsta min kropp vet. Hade det inte varit för det där med toalettbehovet hade jag inte gett mig på det ö h t men som tidigare sagts: nöden har ingen lag.

OK, in i terminalhuset, med hissen upp till FEL våning så jag fick ta ytterligare en trappa för att komma rätt. Jag hade frågat maken innan om han kom ihåg om just denna toaletten kostar pengar, han svarade nej... men när jag kom dit såg jag att den kostade 50 cent. Ringde maken en våning ner så han fick komma med en 50-centare, jag lägger i myntet... och kunde ändå inte öppna dörren!! Vid detta laget var nog blåsan uttänjd till max, jag kan nästan svära på att några droppar var ute och vände i brallan. Men jag fick ta mig ner till maken och be om en ny 50-centare, han hade såklart ingen så jag fick växla hos killen som satt i kassan... varvid han sa att första dörren på toaletten är olåst. Nej, sa jag, jag försökte öppna den första men det gick inte. Han upprepade att första dörren är olåst och jag blev nästan irriterad på att han inte trodde mig. Väl uppe vid toaletterna igen visade de sig... att första dörren var olåst! Den hade inte ens ett myntinkast. Jag hade försökt låsa upp den andra dörren...

Med tömd blåsa begav jag mig till shopen, bara för att upptäcka att maken redan gått därifrån. Så mycket för min plan att bara peka på vad jag ville ha så skötte han resten... Återförenade tog vi oss sedan upp och ner för de där trapporna över järnvägsspåren igen, fortfarande i regn, och till bilen som stod flera mil bort. Kändes det som...

När vi sedan kört på färjan igen, fortfarande med luft i samtliga fyra däck, så fungerade såklart inte hissen! Den kom i alla fall inte när vi kallade på den. Vilket betyder: fler trappor. Oh... my... God! Det var verkligen en SÅN dag... Men nu var det väl i alla fall slut på motgångar? Det skulle man kunna tro, men det fanns fler på lager. Tvärt emot vad väderleksrapporten sagt dagen innan så gick det rejäla vågor på hemvägen och de sista två timmarna var riktigt jobbiga för denna tant som inte direkt är stabilast i världen på land heller. Och min vanliga sjösjukemedicin, Jägermeister, vågade jag absolut inte ta eftersom jag inte mådde bra i övrigt heller. Behöver jag säga att jag var oerhört lättad när båten till slut nådde Trelleborgs hamn igen?

Om däcket höll hela resan? Jajemen!! Det var ju för väl att NÅT funkade denna dag...

Jag ska aldrig aldrig aldrig mer åka båt. Åtminstone inte till Tyskland. I alla fall inte före påsk...

A halleluja moment!

Som Kishti Tomita skulle ha sagt...

Bong Touch of Taste har i sitt sortiment en Brynt Schalottenlökfond, den måste vara det bästa som hänt i livsmedelsbranchen sedan skivat bröd. Eller sedan Pulled Oumph. Idag gjorde jag den godaste grytan sedan jag slutade äta kött, banne mig. Hösten är räddad!
Vill ni också göra en himla god helt vegetarisk gryta? Klart ni vill... Så här kommer receptet.

Tina ett paket Hälsans Köks filébitar, tärna en stor paprika och skär ca ½ liten purjolök i ganska stora bitar.

Hetta upp neutral olja i en gryta, fräs sedan filébitarna på medelvärme tills de börjar bli lite ljust bruna. Salta och peppra. Tillsätt paprika och purjolök och låt fräsa i ca 5 minuter. Rör om då och då. Häll sedan på vatten så det precis täcker bitarna och grönsakerna och häll i 1½ msk av fonden, låt sedan småputtra ca 5 minuter. Nu återstår bara att hälla i ca 1½ dl havre"grädde" och reda på valfritt sätt (jag använde majsstärkelse utrört i lite vatten), om man så önskar färgsätta med lite coloritsoya (det gjorde jag) samt ev. smaka av med lite mer peppar.


Jag åt med lite ris och en tomat- och löksallad, hade jag orkat hade jag gjort blomkålsris i stället och det lär ha blivit minst lika gott.

Smaklig spis!

torsdag, oktober 05, 2017

Läst, sett och hört på Internet.

Jag skrev för ett tag sedan, tror jag i alla fall, om att bloggbevakningsbevakare kunde vara en ny karriär för mig. Bloggbevakare finns ju redan, men bloggbevakningsbevakare har jag faktiskt inte sett någon. Att tycka till om vad andra tycker till om vad andra tycker... det låter väl rimligt? 

Jag har inte direkt någon tjänstebeskrivning klar, och inte har någon erbjudit sig att betala mig för mitt tyckande heller. Konstigt... men any day now. Kanske. Jag har i alla fall under mina dygn med väldigt mycket liggande (inte av den bra och trevliga sorten) surfat runt en hel del och har några spåningar, eller vad man ska kalla dem.

Vi kan t ex läsa att Bianca Ingrosso är ny jurymedlem i Talang på TV. Och den spontana tanken blir väl lätt "Men vad sjutton har hon för kompetens att bedöma talang?". Jag ska erkänna att jag själv tänkte så också först, men sen tog jag tanken en bit till. Dels är det ju en bred talangtävling med plats för både akrobatik, skapande, trolleri och sång o s v och vad har t ex Alexander Bard för kompetens utöver de flesta andra att bedöma om någon är en bra illusionist? Och dels, det är väl inte helt fel med en "vanlig människa" i juryn också, som kan representera det "vanliga människor" kan imponeras, roas och intresseras av? Hon är ju inte ensam i juryn, och som komplement till branschfolket kan hon säkert ha en vettig plats. Och helt främmande för underhållningsbranschen är hon ju inte... 

Vi kan också läsa om mamman som reste med sin bebis och blev fotograferad då hon satt på en stol på flygplatsen med mobiltelefonen i handen medan dottern låg på en filt på golvet. Fotot lades ut på sociala medier för att man skulle förfasas över hur hemsk denna mamma var, och det fungerade uppenbarligen då många och åter många hakade på. Alltså, på fotot syns att ja mamman har telefonen i handen och bebisen är på golvet. Men, mellan bebisen och golvet (som är klätt med heltäckningsmatta, det är alltså inget hårt stengolv eller liknande) finns en filt och mellan bebisen och mammans ben är typ 1 dm. Bara av att se fotot utan någon bakgrundsinformation är det minst sagt magstarkt att ropa om att hon är en idiot till mamma som skiter i sitt barn och inte borde få vara förälder, då får man allt anstränga sig rejält för att utgå från det allra värsta om man ska komma till sådan slutsats. Nu visade det sig dessutom att de var fast på flygplatsen i 20 h, bebisen spenderade det mesta av sin tid i en bärsele på sin mammas mage/bröst och fotot togs när bebisen fick sträcka ut sig på sin filt medan mamman informerade sina oroliga anhöriga om läget. En del dömare backade från sina tidigare uttalanden när de fått denna info, vilket väl är bra förvisso men tänk om de kunde låtit bli att utgå från det värsta redan från början? Men en del höll kvar vid att mamman borde skämmas och inte få lov att ha barn. 

Argumenten var bl a:
"Barn behöver närhet!" Ja, absolut. Men att ligga precis intill sin mamma en stund gör knappast att barnet far illa av brist på närhet.
"Golvet är skitigt". Jo det kan det ju vara. Samtidigt städas golven på flygplatser i regel ofta, och barnet låg ju på en filt. Inte direkt på golvet.
"Ni ser väl den lediga stolen, självklart skulle hon lagt barnet där!" Jo det kunde hon gjort, men vad är säkrast? En filt på golvet eller en stol varifrån det finns en fallrisk? Och skulle stolen vara fri från smuts och baciller till skillnad från golvet?
"Tänk om nån stjäler barnet!" Jo, det finns ju tyvärr en risk. Men om man tänker efter, är risken större på en flygplats med säkerhetsspärrar och övervakningskameror och där barnet ligger mitt framför ögonen på mamman och det sitter andra människor runtomkring än de flesta andra ställen och sammanhang? Och är det inte lättare att greppa tag i bebisen om den ligger på en stol, högre upp, än om man måste böja sig ner till golvet?
"Hon ser inte barnet, telefonen blockerar hennes synfält". Alltså jo telefonen förefaller vara mellan hennes ansikte och bebisen, men inte verkar hon ha en så megastor telefon att den blockerar synfältet inte...
"Det ser ut som att hon ignorerar barnet". OK. Det ser ut som att du inte har alla pommesen i Happy Mealet...
Jag är ingen anhängare av mantrat "sköt dig själv och skit i andra", man ska absolut inte skita i andra och i synnerhet inte när dessa andra är barn. Men att lägga sig i utan orsak och döma utan grund, DET ska vi akta oss för. Och dömande är vad det handlar om här, i kombination med självförhärligande, och knappast geniun omtanke om barnet 😠.

Jag kunde också idag läsa att Entré här i hålan, en mindre butik där många bl a köper sina bakverk, har börjat sälja lussekatter. Kalla mig gammaldags men det känns heltokigt. Nästan ännu tokigare än att det här och var också börjat säljas julmust, den behöver man ju faktiskt inte dricka nu (även om en del gör det) bara för att man köper den nu till skillnad från lusekatterna som främst är tänkta för ganska omedelbar konsumtion. Jaja alla gör som de vill och är det gott så är det gott o s v, men jag tycker det känns lite trist att mycket som har en årstids- eller högtidsbunden tradition nu finns lite när som helst. Och det får jag tycka, tänka sig 😉. Sen får ni tycka att jag tycker galet om ni vill.

Och på tal om högtider, det närmar sig ju Halloween. Ni som känner mig vet att jag inte är något fan av trick or treat-grejen, för att uttrycka mig milt, att liksom dra in andra i sitt firande vare sig man vet om de uppskattar det eller ej och hade det bara hängt på mig hade det inte firats Halloween alls i denna familjen. Men min fina väninna älskar Halloween och den årliga festen hon fixar är alltid trevlig så det har jag inget emot 😊. Det är kul att klä ut sig och stiga in i en annan värld för ett tag, och det behöver ju inte bara vara blodigt och läskigt som många verkar tro. Och en privat fest som bara blandar in de som valt att vara inblandade kan väl inte vara fel. Ämnet har också börjat diskuteras flitigt på sociala medier och två kritiska argument kommer ofta upp. Dels "Jäkla amerikanskt trams, det är ju ingen svensk tradition!" Och dels "Bojkotta Halloween, det är bara en massa kommersiell hets".

OK, om vi tar det första... Hur mycket av våra sätt att fira våra högtider i övrigt har sitt egentliga ursprung i Sverige? Om man tänker efter.... Vi har tagit till oss influenser från lite varstanns. Efter ett tag har de satt sig såpass att de känns som våra, känns som svenska, och känslomässigt är det såklart skillnad mellan något som kom hit för länge sedan och nåt som är nytt för oss. Och givetvis får man avstå hur mycket man vill, men nåt vidare sakligt bra argument för det hemska i Halloween är det inte. Att det sedan i grunden inte är en amerikansk högtid heller kan vi väl ta en annan gång 😉.
Och det andra. Den kommersiella hetsen kring jul t ex är väl i många fall betydligt större? Men oavsett, man väljer ju själv om man vill ta del av den eller ej. Vill man uppmärksamma och fira en högtid kan kan göra det utan att dras med av handelns lockbete och utan att köpa dyra dräkter o s v. Faktiskt. 
Som sagt, utöver väninnans fest så är Halloween ingen högtid jag firar. Men det hindrar mig inte från att tycka att en del fördömanden av och argument emot den är... tja, smått usla.

Nej, nu har intresseklubben fått för mycket att anteckna (eller skärmdumpa) så jag har åsiktsbajsat klart för denna gång.

Ooops I dit it again!

Lyckades pricka in en oerhört inaktiv och trött dag när det var EFIT-dags alltså. Men men, det är ju ens verklighet som ska speglas så...

Vill ni ta del av andras verklighet gör ni det HÄR.


Jag vaknade när maken skulle till jobbet, tog en kik på lokala e-tidningen via telefonen och såg att min lärare på gymnasiet gått bort 🕇, en väldigt engagerad och duktig lärare som jag minns honom. Han har även gjort flera böcker med dokumentation i text och bild om vår sydskånska natur samt lett stadsvandringar och på senare år bussturer på samma tema.

Men kvar i sängen låg jag...

... och somnade efter ett tag igen...

... och tog mig inte upp förrän klockan två på eftermiddagen. Då gav jag mig själv lite vardagslyx: nya fräscha kontaktlinser!

Denna gång beställde jag via Netlenses och det gjorde jag i måndags eftermiddag, i tisdags hade jag leveransen i lådan. Snabbt jobbat!

Här klockan tre hade jag lyckats klä på mig och ta mig till affären för inköp av kanelbullar till sonen, men inte orkat ta mig UR bilen igen. Ösregnet gjorde inte direkt suget större heller. Tur man har surf och lite spel på telefonen 😉.

I affären (jodå jag kom in dit till slut) gjorde dofterna mig sugen på något kaneligt och jag kom att tänka på något av det godaste som finns i den vägen: kanelstekta äpplen! Så jag plockade in några fina äpplen från sonens eget träd, dock tog jag några av de som redan fallit till marken, och fixade lite smaskigt mellanmål till mig själv.

Åter i sängen, fast i mer upprätt läge, kikade jag på nätet efter lite Halloweenfest-inspiration. Fast jag har egentligen redan allt jag ska ha. Tror jag.

Japp, kvar i sängen ännu! Och jag började frysa så det blev både fleecetröja, täcke och halsduk.

Lite Big Bang Theory värmer alltid!

Strax före åtta hade jag ätit upp middagen maken serverat mig. Det blev nåt wok-aktigt med tofu och grönsaker samt sötsur sås. Gott!

Han har utökat sin vegetariska repertoar sedan jag blev sjuk 😀.

Mer TV-tittande. Nu i form av NCIS där en fotomodell som deltog i en boot-camp-dokusåpa hittades död med kroppen full av PCP och hängandes i taggtrådsstängsel. Ouchie!















Man kan ju inte spendera hela dagen i sängen...

.... så jag förflyttade mig till fåtöljen i stället 😁.

Äääääännu mer TV! Nästan lika läskigt som lik på taggtrådsstängsel: Hyacinth Bucket... förlåt jag menar Bouquet!

Innan återvändandet till sängen checkade jag läget på Internet igen. Och ja jag skulle kunna tänka mig Danko Jones på KB. Och Hammerfall. Och H.E.A.T. Och tAKiDA. Och Airbourne. Och....  Men det finns två hinder: 1) plånboken. 2) den tveksamma förmågan att stå upp en hel konsert.

Efter denna påminnelse om allt jag går miste om var det dags att försöka sova igen och EFITen var därmed slut.

måndag, oktober 02, 2017

En månad med min nya kompis!

Yupp, nu firar min relation med FitBit Charge 2 en månad minsann. Det har varit en fin tid, även om nyförälskelsefasen börjar dra sig mot sitt slut. 

Till skillnad från mina andra tekniska följeslagare har FitBiten inget namn. Än. Ni får gärna komma med lämpliga förslag! H*n är svart, bra på matte, grymt ärlig och ganska smärt och följsam.

Till ära av jubiléet har jag sammanställt lite statistik, och passat på att låta miniräknaren/kalkylatorn vila för att i stället utmana slöhjärnan lite. Resultaten lyder bland annat:

➤ Den gångna månaden, 30 dagar, har jag tagit 16 promenader på totalt 16 h och 21 minuter. Kortaste var 37 minuter, längsta ungefär 1½ h, och snittet 1 h och 1 minut.
➤ Dessa 16 promenader har inneburit 97.000 steg sammanlagt, vilket blir drygt 6000 steg per promenad.
➤ Av de 16 promenaderna registrerades 15 av Runkeeper och de var i snitt 4,3 km långa.
👟 Totalt under de 30 dagarna har jag gått ca 210.000 steg vilket ger ett snitt av 7.000 per dag. 
👟 46% av stegen kommer från regelrätta promenader, och resten är "övrigt".
👟 Stegrikaste dagen registrerades 15.200 steg, bottennoteringen är 783 steg. Hyfsad spridning med andra ord.

Även detta:
❤ Genomsnittlig medelpuls under promenaderna var 116 slag/minut, och här kan nämnas att den sjunkit från 131 den första veckan till 110 den senaste utan att det genomsnittliga tempot på promenadera sjunkit.
❤ Högsta registrerade puls under en promenad är 171 slag/minut, det följdes av några dagar då kroppen inte kunde promenera alls.

Till intresseklubben kan meddelas att det är OK att ta en skärmdump, så behöver ni inte anteckna 😊. Jag försöker vara snäll mot mina läsare.

En miss har det hunnit bli under månaden också. Peter som lånade mitt uttjänta gamla aktivitetsarmband sa att det inte registrerade steg under hans bowlande. Så när jag i måndags för första gången sedan i våras faktiskt spelade så skulle jag såklart kolla om FitBiten var bättre, och jag ville också hålla koll på hur bowlingen påverkar min puls. Men givetvis glömde jag just då ta på  mig klockan efter att den legat på laddning 😣, så jag lever fortfarande i ovisshet. Om några veckor ska jag bowla igen är det tänkt, nytt försök då!











Nu har jag då utmanat min rent fysiska förmåga ett tag, och ska fortsätta med det, men i slutet av förra veckan fick jag också känna på hur min ork och mina kognitiva förmågor påverkas av att tankeverksamheten också utmanas. Först via ett möte med min handläggare på Försäkringskassan, efter en timmes koncentration och samtal kunde jag knappt resa mig från stolen och på kvällen somnade jag tidigt knall och fall med kläderna på. Jag hade innan dess försökt spela lite SkipBoo med maken men hjärnan ville inte hänga med. Och i lördags var vi på överraskningskalas för nybliven pensionär med en hel del folk varav många vi inte alls kände. Det var trevligt absolut, men alla intryck och samtal satte sina spår på de flesta aspekter av måendet. Det var bra att påminnas om det tror jag, så jag inte blir övermodig.

I alla fall, idag blir det INGEN promenad. Jag ligger fortfarande i sängen t o m, varenda del av kroppen värker, det är som om musklerna inte orkar hålla uppe skelettet eller nå't och kroppen känns rejält febrig trots att temperaturen inte är ens en gnutta förhöjd. Dagens utmaning blir i stället att ta mig till bowlinghallen och hejja på mitt korplag en halv match tills det är dags att ta mig vidare till idrottsplatsen för att hejja på TFF i jakten mot Allsvenskan, och därefter helst tillbaka och hem igen 😊.



tisdag, september 26, 2017

Dagens tre irritationsobjekt.

Men kom igen, klaga inte. Var glad att de bara är tre! För nog för att jag ofta tackar Internet för sin existens så är det också därigenom jag ofta blir påminnd om saker jag stör mig på som annars varit lättare att ignorera.

Så, tre väldigt irriterande grejer it is!

Första: "Mitt barn är det enda som ger mitt liv mening och ett syfte".
Givetvis förstår jag att ens barn är det viktigaste i ens liv. Och jag förstår att man saknar barnet när han eller hon inte är där, t ex efter en separation då barnet har delat boende. Jag förstår också att föräldrar som varit ille ute med missbruk eller djup depression o s v har haft barnen som extra drivkraft att komma på fötter igen. And so on. Jag har därför förståelse för att man kan KÄNNA att barnen är det som ger ens liv mening, men snälla var försiktiga med att säga/skriva det för barnets öron/ögon att nå. Förstå vilket tungt ok det kan vara att bära för ett barn, i synnerhet de som redan lever under tuffa omständigheter, att känna att de har som livsuppgift att ge förälderns liv mening.

I anknytning till detta: det är heller inte okej att skapa eller spä på skuldkänslor hos ett barn för att h*n vistas hos den andre föräldern efter en separation. Tyck att det är tråkigt och tomt, gråt och deppa och whatever, men visa/säg inte till ditt barn hur värdelös din tillvaro är när h*n är med sin andre förälder.

Andra: "Vi kvinnor ska stå upp för varandra och hålla ihop. Systerskapet framför allt".
Visst är vi tjejer generellt lite för bra på att klanka ner på varandra för helt onödiga saker, ja inte bara tjejer för den delen men min upplevelse är att vi är extra bra på att gnälla över varandra. Jag vet inte om det beror på att man upplever andra tjejer som konkurrenter på något sätt, ingen aning... Men i alla fall: stå upp för en kvinnan just för att hon är kvinna? Hell no. Jag står upp för de människor jag tycker är förtjänta av mitt stöd, oavsett könstillhörighet. Jag försvarar de människor vars agerande jag tycker är värt att försvara. Jag ger de människor medhåll som framför en åsikt jag håller med om, och visar de som framför en mening på ett schysst sätt respekt vare sig jag instämmer i den meningen eller ej. Och så vidade. Jag skulle inte avstå från att kritisera och ifrågasätta en annan kvinna just för att hon är kvinna. Inte alliera mig med en kvinna just för att hon är kvinna. Gör det mig till en dålig "syster", till en dålig kvinna? Då får det väl vara så... Jag har ju ändå fått "könstillhörighet tveksam" som resultat på ett nättest en gång 😉.

Tredje: "Jag skriver vad jag vill på min egen facebook/blogg/insta".
Tja, så länge du håller dig inom lagens gränser FÅR du skriva vad du vill på din egen facebookvägg, på din blogg, på ditt instagramkonto. Men så länge du inte har dessa stängda för andra och använder dem som en egen privat hemlig dagbok så BÖR du inte göra det. Det ÄR inte din privata ensak när du på en sida som andra kan läsa skriver om andra individer. När du skriver om hur besviken du är på dina vänner i stället för att ta det face to face med dem. Eller när du baktalar dina barns andra förälder så både h*n, era barn och övriga familjen kan läsa. Inte heller när du vädrar privata intima detaljer om din och partnerns relation utan att detta okejats med honom/henne. Och inte när du dryftar konflikter på arbetet eller i föreningssammanhang. Du har i stor utsträckning RÄTT att göra det, men ofta bör du inte och när du ändå gör det får du vara beredd att ta konsekvenserna för det och acceptera att andra har åsikter om det. Hur "egen" din facebook/blogg/insta än är.

Words to live by. Eller?





lördag, september 23, 2017

Bulls eye!

Yes, I dit it! Jag gjorde en EFIT på rätt dag. Kors i taket!


Sonen som varit på lägerskola var ledig igår och passade på att ta sovmorgon. Ungefär vid tio vaknade jag och stannade mer än gärna kvar i den goa sängen.

Mitt senaste inköp: grenfördelare med USB-uttag. Perfekt! Nu kan jag ladda telefon, padda och FitBit utan att behöva leta upp de där "klumparna" som har en jäkla förmåga att försvinna. Bara själva sladden behövs.

Matmagasinet Vego lanserar ett eget veganvänligt rödvin minsann. Jag beställde snabbt som en anka bajsar några flaskor och hoppas de inte tar slut i lager innan jag får dem. Spännande.

Inget är som väntans tider...

Nej det rör inte min sjukpenning, där har det hittills flutit på bra tack och lov. Däremot har vi begärt omprövning av senaste beslutet ang vårdbidraget, vi gjorde en ny ansökan eftersom merarbetet har ökat med stigande ålder men ligger kvar på samma nivå på bidraget som tidigare. Och det är det beslutet vi nu försöker få ändrat... Kan inte skada, liksom. 

Om 18 till 20 veckor, eller ännu längre, vet vi hur det gått. 

Kl två gjorde jag som halva resten av hålans invånare: besökte Jysk som välbehövligt flyttat till nya lokaler.

Se'n var tanken att jag skulle ta en promenad, och jag parkerade på ett ställe där jag kunde gå på grusvägar utan att komma så långt ifrån bilen. Jag vågade inte annat med tanke på hur kroppen mått igår. Alltså dåligt.

Men så märkte jag att jag behövde uträtta vissa naturliga behov, och behövde fundera ut var jag lämpligen kunde göra detta. Det slutade med att jag körde till Maxi och använde toaletten där. Därefter visade kroppen tydligt att NEJ JAG VILL INTE GÅ! Så, ingen promenad blev det utan jag satt i bilen en god stund och vilade.


Men en sväng inom CityGross på vägen hem behövdes.

Väl hemma överlät jag allt som hade med maten att göra utom rödvinssåsen till maken och gick själv och lade mig i sängen igen. Trött i huvudet, trött i benen, trött i hela kroppen och med stickningar och domningar både här och där.
Timmen senare låg jag fortfarande kvar och kollade på Booze Patrol på TV. Denne snubben hade druckit motsvarande nästan 100 enheter alkohol dagen före och hade nästan ett dygn senare fortfarande en alkoholhalt i utandningsluften som motsvarar grovt rattfylleri i Australien där programmet spelas in.

Han skyllde åtminstone inte ifrån sig som många andra. Som t ex snubben som menade att det är statens fel som genom låga löner tvingar honom att köra till sitt extrajobb fast han druckit. Hmm... Intressant logik va?


Rödvinssås var det ja. Igår blev den inte supergod, men klart godkänd. 

Här var middagen uppäten och vi satt och diskuterade... något... Jag minns inte vad.

Jag var ju på Jysk tidigare under dagen, vilket ledde till att maken fick jobba lite. Här försökte han plocka bort mitt elektriska ryggstöd på sängen så jag kunde trä på de nya lakanen vilka gjorde att våra olikmönstrade sängbottnar såg likadana ut. Allt för att kunna fimpa de kapp-lakan vi tidigare haft och som hängt ner mot golvet och samlat på sig en massa damm.

Och ja, sonen "hjälpte till" 😉.


När sängarna åter var bäddade placerade jag min utmattade kropp där igen. Klockan 22 fick jag sällskap av CSI där Jim Brass blivit skjuten och fick kämpa för sitt liv.

Timmen därpå var det dags för ytterligare ett CSI-avsnitt. Till skillnad från det förra hade jag sett detta avsnittet förr, men min hjärna kom inte alls ihåg hur det gick så det var lika spännande ändå. Tänk att det finns bra saker med att ha kasst minnde också 😊.

Därefter blev det inte mer för den femöringen. Jag försökte förvisso rosta bröd utan att kontakten var i, men det förevigades inte. Synd va?

Om jag jobbat på Aftonbladet...

... och skulle skriva om lördagens Tysklandsresa hade rubriken nog innehållt ord som däck-kaos och kiss-panik, eller något annat lika innova...