fredag, januari 04, 2019

Någon gång i mitten av mars ungefär...

... lär jag väl lära mig att skriva rätt år, att det faktiskt är 2019 nu.

Med tanke på hur tungt slutet av 2018 var känns det som en bedrift att jag ö h t får uppleva ett år till. Tungt på så sätt att ... ja vad ska jag säga utan att bli en långrandig superdowner ... Fibron och MEn som vanligtvis brukar turas om att vara värst beslöt sig för att jävlas simultant, samtidigt som omständigheter runtomkring gjorde att mina behov än en gång hamnade sist och jag fick anpassa mig efter allt annat. Extremt mycket värk och smärta som inte nån medicin rådde på, påtagliga kognitiva svårigheter, muskelsvaghet som gjorde att jag även hade svårt att gå och så usla förutsättningar att göra det som är gynnsamt för mig i de lägena gjorde att jag dessutom mådde riktigt dåligt mentalt. Och var beredd att kasta in handduken. Ge upp. Sluta försöka för det är ändå lönlöst, den livskvalitet jag kämpar för att skaffa mig gör världen allt för att ta ifrån mig. Ungefär så.

Men på något sätt började ändå den där Jennie som INTE ger upp leta sig fram igen. Fortfarande motarbetad av kroppen, i synnerhet muskelsvagheten och smärtorna i ryggen är påtagliga, och det är t ex svårt att inte tänka tanken att kanske aldrig mer kunna ta en ordentlig promenad vilket är väldigt nedslående. Jag försöker slå bort den tanken, och förnuftet säger att den är orealistiskt negativ, jag har ju haft perioder förr då jag t o m varit ännu mer tvingad till sängliggande och nästan låst till hemmet och ändå kommit igen ... Men den är envis. Tanken alltså. Förvisso är jag också det, på gott och ont 😉, så ...

Nog om det. Nytt år som sagt, och tvärtemot hur det såg ut några dagar innan då jag faktiskt ställde in vår medverkan så firades det tillsammans med några goda vänner. Lugnt och sansat men skrattfyllt och trevligt kan man sammanfatta det med 😊. Särskilt stolt är jag över, förutom att jag ö h t deltog i firandet trots allt, att jag och maken var bäst på frågesporten om 2018. Trots att jag på flera frågor ändrade mig i sista stund, från rätt svar till fel. Övriga deltävlingar pratar jag helst tyst om. Tack 😔.




Vi har redan detta året också hunnit med att äta fondue med mina föräldrar, ha vänner här på middag och misslyckats med bakning en gång. Det sistnämnda lär jag göra många gånger till framöver, men en och annan gång blir faktiskt resultatet bra!

Jag välkomnar er till ett nytt blogg-år, förhoppningsvis något gladare framöver.


torsdag, december 20, 2018

I lördags skrev jag ....

... sådär klokt att jag skulle sprida ut julklappsinslagningen på de dagar som återstår till julafton, eller snarare lille julafton eftersom vi smygstartar med vänner och gudbarn då, för att inte behöva slå in en massa i sista stund. Remember? Nu är det natt mellan onsdag och torsdag, hur många julklappar tror ni jag slagit in?

*spelar betänketidsmusiken från Tiotusenkronorsfrågan*











Dags att avlägga era svar.
Ni som gissade på NOLL vinner varsin julröd luftgitarr. Grattis!

I söndags nämnde jag att vi skulle äta julmat till middag, men sen kom ingen rapport. I vanliga fall är väl sådant oförlåtligt, men jag åberopar sjukdom som förmildrande omständighet. Och bättre sent än aldrig, visst? Så här kommer det:
⟸Vörtbröd med smörgåsmargarin och gurka
⟸Kokt potatis
⟸Picklad rödlök
⟸Senapsinlagd tofu (Coop, köpt)
⟸Inlagd tofu med morot och purjolök
⟸Havrefraiche med lite citron i för rätt syra
⟸Gräslök

Den inlagda tofun från Coop testades för första gången, och antagligen sista eftersom den inte var särskilt god. Ätbar men inte mycket mer än så. Den egna inlagda var betydligt godare, och trevligare konsistens i de tunna skivorna än i Coops rejäla kuber.

Alltså picklad rödlök, vilken höjdare. Det passar baske mig till nästan allt!


⟸lätt stekta helvegetariska quornskivor med rökt smak
⟸julwok: rödkål, vitkål, gul lök, rödlök, morot, peppar
⟸stekta Fry's Hot Dogs i bitar
⟸julbollar: Anammas formbara färs, gul lök, senap, kryddpeppar
⟸Johanssons frestelse: potatis, gul lök, havre"grädde", salt, samt margarin och ströbröd ovanpå
⟸senap

Det finns diverse recept på vegetarisk "Jansson" där man försökt få till smaken från ansjovisen utan ansjovis. Inget av det jag provat har varit särskilt gott, så jag struntar helt i att ens försöka och kallar det för Johanssons i stället. Det sägs från sina håll att då är det ju bara potatisgratäng, men nejdå 😊. Jag har inte gul lök i min potatisgratäng, jag har definitivt inte potatisen fint strimlad och jag har heller inte en yta av margarin och ströbröd. Och potatisgratäng har alltid vitlök i sig, och ibland "ost", men det har definitivt inte Johanssons frestelse. Så nej, det är inte aaaaalls samma. Så det så!

Sedan förra inlägget har jag också lyckats vinna ett tredjepris på hallseriens/korpens avslutning i måndags, vi snackar bowling alltså, trots en kass högerhand, som faktiskt skötte sig hyfsat under spelets gång (huvudvärken var betydligt jobbigare). Men jag fick också god hjälp av de två jag hamnade i samma lag som 👍.

I tisdags lyckades jag ta min första promenad på över 3 veckor, nice!! Sen på eftermiddagen tog högerhanden igen allt och lite till och värkte och smärtade så mycket den bara kunde, igår onsdag var den betydligt bättre fram tills jag hade gjort klart mitt julgodis. Därefter satte den igång att bråka igen, ivrigt påhejad av rygg och axlar som definitivt inte gillade de monotona rörelserna med armarna smått upphöjda. Detta är anledningen till att jag sitter här och bloggar klockan två på natten, jag har helt enkelt haft för ont för att kunna komma till ro. Mer ont än jag haft på ganska länge. Men, jag förstår i alla fall varför ...

Visst blev ni nyfikna på godiset? Ja jag tänkte väl det.
För allra första gången gjorde jag Mozartkulor. Jag hade tänkt smaksätta och färga själva mandelmassan, men det glömde jag bort tills jag redan börjat dela den och då orkade jag inte göra om. Shit happens.

I alla fall, en liten kula nougat kläddes i mandelmassa och sen doppades de i smält mörk choklad. Efter att chokladen stelnat tänkte jag göra nåt snyggt mönster med ljus choklad, men så värst snyggt blev det inte då den ljusa chokladen hade en lite svårhanterbar konsistens när det smält. Den är ju mjölkfri och beroende på vad den är baserad på kan den såklart ha lite andra egenskaper än annan choklad. Nåja, snyggt eller ej - gott blev det!



Nougattryffel har jag gjort förr, och då oftast i två olika lager. Ett ljusare med mer nougat än choklad och ett mörkare med tvärtom, det orkade jag absolut inte nu. I gengäld testade jag mina nya silikonformar och det blev rätt bra även om de är ojämna undertill (d v s den sidan som var upp när man fyllde formarna). Det var i alla fall busenkelt att trycka ut tryfflarna, inga som helst problem.

Recept: koka upp knappt 1 dl havre"grädde" med 2 msk margarin och ca ½ krm vaniljpulver. Bryt 250 g mörk choklad och 150 g nougat och låt det smälta ner i gräddblandningen. Häll upp i formar och låt stelna svalt/kallt alternativt häll i en vid skål och rulla bollar av smeten när den är halvstelnad.

Pudra ev. över florsocker innan servering.

Av den smälta choklad som blev över gjorde jag på klassiskt manér det enkla men ack så goda godiset rischoklad.
Det tog mig ca 7 timmar att göra de tre sorternas godis, och då var egentligen ingen av dem jätteavancerad. Effektiv tid var kanske ... 2 h. rester var pauser och vila. Ändå är kroppen alltså jättearg på mig nu, och allra sämst tyckte den antagligen om chokladdoppandet av Mozartkulorna. Drygt 40 st, först från fat nr 1 ner i chokladen och sen från chokladen till fat nr 2, samma rörelse om igen och med armarna upplyfta en bit.

Men, jag ska inte gnälla för mycket. Ingen tvingade mig att göra det liksom ... men jag ville. Och valde att ta risken.

Imorgon blir det en annan utmaning: jag ska försöka handla mat. Så tidigt på dagen som möjligt, absolut inte efter lunch. Torsdagar är även vanligtvis stora handlardagen här i sta'n, och nu dagarna före julhelgen kan jag bara ana hur mycket folk det är. Därför måste jag komma i väg i tid om det ska bli gjort. Två ställen ska jag handla på, jag självscannar på båda vilket besparar mig en hel del lyftande, blir det avstämning så kommer jag inte att jubla. Om man säger så. Efter handlingen behöver jag i alla fall om inget oförutsett inträffar inte göra ett skvatt vettigt mer på resten av dagen, maken köper med sig färdigmat hem så ingen av oss behöver laga middag och sen är städningen hans. Enbart hans, så generös är jag. Det måste ju vara lite snyggt när hemmet ska julpyntas till helgen!

*kollar på klockan* Halv tre. Nej om man skulle göra ett nytt försök att komma till ro och förhoppningsvis sova? Tack för titten!

söndag, december 16, 2018

Das ketchupeffekt.

Ja ni vet; kommer inget, kommer inget, kommer allt! Lite så blev det här igår då jag kände mig piggare än på mycket länge. Trots att jag började dagen med att pajja högerhanden igen så lös flitens lampa i köket en stor del av dagen. Ingen stor sammanhängande del, och inte utan hjälp av maken med vissa delar (irriterande nog då jag är i kan själv!-åldern), men ändå.

Först lite choklad. Ja man börjar väl med det viktigaste? Rom- och apelsintryfflar blev denna julens första hemmagjorda godis, och det var också första gången jag gjorde just dessa. Men inte sista! För de blev himla goda, och det tyckte även kräsne sonen. Som för övrigt blev nyfiken på hur romen smakar bart, inte nöjde sig med att doppa fingret som jag sa åt honom utan tog allt jag hällt upp i en liten äggkopp (lugna och fina, det var max en tesked!), skakade huvudet åt mig när jag sa att han kommer att spotta och fräsa ... men sen gav mig helt rätt. Han både spottade, fräste, svor, sköljde munnen och svor igen. Förhoppningsvis kommer han ihåg denna upplevelsen även om några år 😀.

Så himla vackra blev de dock inte, och det blir inte precis enklare att pricka formarna när man som högerhänt har en kass högerhand. Men smaken är trots allt det viktigaste. Och konsistensen.

Recept? Okej.

Koka upp 1 dl vegetabiliskt alternativ till matlagningsgrädde, jag använde Soya Cuisine från Alpro, med 50 g veg. margarin, 2 msk rom, finrivet skal av en apelsin och en nypa vaniljpulver. Bryt 400 g mörk choklad i mindre bitar, tillsätt den och låt smälta och rör till en slät smet. Häll upp i små formar och låt stelna svalt. Eller häll upp i en större form och skär i bitar när det stelnat.





Man kan inte leva av choklad allena så lite lunch var på sin plats.

Ur en påse Anammas formbara färs tog jag ca 200 g och kryddade med kebabkrydda. Färsen kavlade jag sedan ut tunt mellan två ark bakplåtspapper, tog bort det översta och tillagade "fejkebaben" ca 6 minuter i 200 graders ugnsvärme. När det svalnat lite klippte jag en del i mindre bitar, stekte snabbt i lite olja och åt ihop med grönsaker och vitlökssås. Typ fejkebabsallad 😋. Resterande frös jag in med tanken att det bör gå att snabbt tina det och steka på lite till en lättlagad måltid framöver.




Därefter blev det en laddning julbollar, även dessa baserade på Anammas formbara färs och smaksatta med rikligt med riven lök, senap och kryddpeppar. Några stektes bara tillräckligt för att de liksom skulle binda ihop och ska stekas klart till dagens middag och resten gjordes färdiga och hamnade i frysen.

Om jag ska ge mig på ett försök till recept så använde jag ca 400 g färs, 1½ gul lök som rivits och sen pressats så en stor del av vätskan försvann, 2 msk senap och ½ tsk malen kryddpeppar. Cirka alltså. Små bollar rullades och stektes sedan i veg. margarin på dryg medelvärme.

Viktigt är att färsen får tina försiktigt och inte bli varm utan helst preciiis ha tinat upp när man sen formar den. Annars håller den inte ihop såhär kanonbra.




Av resten ur enkilospåsen med färs gjorde jag en liten färslimpa. Även detta var första gången men troligen inte sista, provsmakningen fick oss att ana att limpan ihop med brunsås, lingon och kokt potatis blir rena höjdarmiddagen!

Färsen smaksattes också här med riven lök och kryddpeppar men ingen senap, däremot lite salt. Och så tillagades den i varmluftsugn, 180 grader i knappt en halvtimme. Runt limpan i formen hällde jag lite vatten med lite rapsolja i och det tillagningssättet gjorde konsistensen väldigt behaglig.










Sista matfixandet för dagen blev inlagd tofu som ska provsmakas idag när det ska käkas jultallrik(ar) här hemma. Det är helt enkelt tunna skivor av fast tofu, tunt skivad morot samt purjolök som lagts i en 1-2-3-lag med kryddpepparkorn i. Tofu har en lite speciell konsistens som gör att den suger åt sig smaker bra, jag smakade en bit i morse och det var helt okej. Inget jag lär äta stora mängder av men ett trevligt inslag på den kalla jultallriken i stället för sill. Sen är det lite vackert med 😉.

Till julafton ska jag göra en Skagen-inspirerad variant av tofu också men det orkade jag inte nu.

Sådär, det var ju en hel del det i alla fall med mina mått mätt. Ingenting för de som av någon anledning inte tycker att vegetarisk mat ska vara lik animaliska rätter i utseende, smak eller konsistens men sånt där struntar jag i (och skulle säga att det oftast inte ÄR särskilt likt i smak åtminstone). Huvudsaken är att det är gott och att det inte är animaliskt. Jag ser liksom ingen anledning att forma färsen som kuber bara för att det inte ska se ut som köttbullar eller så ... 

lördag, december 15, 2018

Som den svensson jag är ...

... trots att jag heter Johansson har jag givetvis besökt Ullared och det stora gula varuhuset Ge-Kås såhär innan jul. Det kan tyckas vara rena vansinnet för någon med fibromyalgi och ME, och det är det säkert för vissa också. Men för mig kändes det rimligt att om möjligt samla vansinnet till en enda dag, en enda gång, snarare än att handla lite i en affär ena dagen och lite i nästa affär en annan dag o s v.

Vår timing var god också, för där var nästan inget folk. Eller jo där var väl massor men inte med Ge-Kåsmått mätt. Ingen som helst trängsel, inga köer någonstanns, och bara ett halvt maraton mellan varuhuset och bilen. Den delen var för övrigt det jobbigaste rent fysiskt, att köra en lastad kundvagn som drar åt alla möjliga håll på mark som i sin tur lutar åt alla möjliga håll också. I övrigt är det avscannandet som är det mest utmanande, att liksom söka av bland hyllor och korgar för att se det jag är ute efter samtidigt som det är många andra intryck som slåss om min uppmärksamhet. Det är kognitivt ansträngande vilket sen också påverkar det kroppsliga negativt. En bit jag inte slipper undan oavsett vilken fysisk affär det än rör sig om, och jag föredrar ändå det framför näthandel. Ja jag tycker om att känna och kolla och vända och jämföra ... och ångra mig och lägga tillbaka ... och ångra att jag lagt tillbaka och sen svära över att jag inte hittar det igen ... 😀.

Jag hittade nästan allt jag ville, och nu är samtliga julklappar inhandlade. Inkl. de till julklappsspel och sådant. Yey!

Dock, jag har en kanske inte helt frisk förtjusning i sista-minuten-shopping. Jag tycker om att gå i affärerna dagarna före julafton, blir konstigt nog inte stressad själv men får någon form av skadeglad tillfredsställelse av att se hur stressade andra är. Min sjuka kropp är inte lika förtjust i detta som jag dock, och det fina i kråksången i år är då att jag inte "måste". Jag har inga julklappar kvar att köpa så om jag inte skulle orka eller ha nån lust att besöka en enda affär mer innan julafton så kan jag utan bekymmer och utan att leja någon annan att göra det låta bli ... men om jag känner för't och kroppen lyder så kan jag, och kanske sätta mig med nåt gott att dricka och skaka på huvudet över alla konstiga människor som shoppar i sista minuten 😁.

Så. Julklappar - klart! Resten då? Hmmm, ja det beror på vad ni menar. Jag har inte gjort något julgodis, men jag tänkte börja idag med rom- och apelsintryffel och sen göra ett par sorter till nästa vecka. Godiset ihop med glögg, ägg och brunkål, samt vego-käket då, blir vårt bidrag till julaftonens julbord med min familj. Jag har gjort en del av min mat till julafton och frusit in, övrigt är sådant som ska fixas högst någon dag innan. Dock kommer jag att testa det mesta idag och imorgon då söndagsmiddagen för min och Peters del blir helvegetarisk jultallrik. Eller snarare två helvegetariska jultallrikar, en kall och en varm. Julpynta huset lär vi göra på fredag kväll, skolavslutningsdagen känns lagom. Och inslagningen av de där julklapparna jag handlat klart ska jag försöka sprida ut under de dagar som kvarstår och inte sitta halva natten före och svära över tejp som tagit slut, händer som gett upp och textrader som bara vägrar rimma!

fredag, december 14, 2018

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Om man kan få munhäfta i fingrarna så har jag det. Men jag ska försöka samla mig ...

Få har väl missat den fruktansvärda ofattbara händelsen i Bjärred för snart ett år sedan då föräldrarna dödade sina två barn för att sedan avsluta sina egna liv, och i ett brev ska de ha förklarat sitt val med att ingen av dem skulle kunna leva ett liv med egentlig mening p g a barnens sjukdom. Redan då spekulerades det i att det var ME som barnen, två döttrar på 11 resp. 14 år, diagnostiserats med men inget bekräftades.

Nu i tisdags när utredningen i princip var slutförd gick man dock ut med bland annat infon om att det var just ME-diagnos döttrarna hade. Och i kölvattnet av det har det skapats mer eller mindre vettiga diskussioner här och var. Som ME-drabbad själv känner jag att jag från vissa håll automatiskt förväntas ta del av allting som skrivs om fallet och engagera mig storskaligt, men jag har varit väldigt selektiv vad gäller dels vilka artiklar och reportage jag tagit del av och dels på vilka arenor jag ö h t "pratat" om händelsen. Jag har varken tid, lust eller ork att engagera mig i någon större omfattning. Givetvis har jag inte kunnat undvika det helt ...

Jag kan till att börja med klargöra att Nej jag försvarar inte att man dödar sina barn för att de har ME, och Nej jag kan inte förstå deras val att göra det. Jag skulle nog bli rädd för mig själv om jag förstod det. Däremot kan jag förstå känslor av sorg, maktlöshet, frustration och desperation inför situationen. Vilket ju inte är detsamma som att försvara och rättfärdiga dödandet, en åtskillnad många dock har väldigt svårt att göra. Men jag klargör det här och nu, en gång för alla.

Sen är det anmärkningsvärt hur personer som för ett år sedan inte ö h t hade hört talas om ME och som innan polisens presskonferens i tisdags inte visste ett skvatt om sjukdomen ändå nu kan avgöra att döttrarna inte alls var särskilt påverkade av sin sjukdom. Och detta enbart baserat på att grannar och andra boende på orten minsann sett en av flickorna i affären med sin pappa förra julen och då såg frisk ut, och att de hört dem skratta och busa i poolen i somras t ex. Att tro sig veta en massa om flickornas mående utifrån sådana små fragment visar tydligt att man inte förstått grunderna i hur ME påverkar en. Det hävdas också på många håll att ME inte är en varaktig sjukdom, att det därför "bara" handlat om några år av barnens liv, men den är inte bara kronisk utan även i regel att betrakta som livslång. Vad är det om inte minst sagt varaktigt?

En annan sak som gjort mig riktig arg är när en person som följd av rapporteringen om tragedin oroligt frågar om sjukdomen hon diagnostiserats med är dödlig... och får till svar att medellivslängden vid ME är 42 år! Helt totalt taget ur luften, utan minsta grund. Och detta t o m i en grupp för just ME-drabbade, där de flesta borde ha nån liten koll på läget i alla fall. Givetvis kommer snabbt dementier från flera håll och det frågas var sjutton h*n fått detta ifrån. Lite senare kommer "svaret": h*n hade läst det i nån grupp för några år sedan och då gavs en hänvisning men h*n minns inte vilken. Men vasjutton ...

NEJ medellivslängden vid ME är inte 42 år. Möjligen kan medelåldern vid diagnos vara 42, det skulle kunna vara rimligt, men det är ju en jäkla skillnad det. En väldigt begränsad forskningsstudie visar att medellivslängden för denna patientgruppen är något lägre än för befolkningen i stort, stämmer detta är det i sig inget konstigt och inget unikt för just ME. Att kroniska sjukdomar som utgör hinder för en optimal livsstil och ofta samexisterar med andra sjukdomar och tillstånd t ex påverkar livslängden faller sig helt naturligt.

Är ME en dödlig sjukdom då? Nja, det kan vara det men över lag måste man svara nej. Det finns ett fåtal dödsfall där ME bedömts som dödsorsak, det handlar då om extremt svåra fall där patienten ofta felbehandlats under lång tid och där organen slutat fungera som en direkt följd av sjukdomen. Men som regel alltså: Nej, det är ingen dödlig sjukdom. Inte sällan starkt begränsande och definitivt funktionsnedsättande, och för de med svår ME förenad med stort lidande, men inte dödlig.

Ytterligare en sak många berör i sina kommentarer kring händelsen är det faktum att båda döttrarna diagnostiserats med samma sjukdom och det framförs att det gör det hela ej trovärdigt då ME inte sägs smitta, Korrekt, det finns inget alls som tyder på att ME smittar. Sjukdomen i sig verkar inte heller vara direkt ärftlig. Men det finns däremot vetenskapliga belägg för att benägenheten att utveckla vissa sjukdomar som just ME är delvis ärftligt betingat. Därmed är det inte det minsta märkligt i sig att två döttrar i samma familj drabbats även om det totala antalet barn med ME-diagnos är lågt.

Jag kan givetvis inte garantera att flickorna verkligen hade ME, det förekommer felaktig diagnostisering och undermålig utredning precis som vid de flesta andra sjukdomar, men inget av det som framkommit om fallet tyder på att de INTE hade det. Jag kan givetvis inte heller veta vad just dessa föräldrar tänkte och hur de kände och vad som låg bakom att de fattade ett beslut de allra flesta inte ens skulle överväga i motsvarande situation, och jag försöker inte hävda det heller. Utan jag har försökt hålla mig till att försöka argumentera emot några av de felaktiga slutsatser, byggda på okunskap, som dras på sina håll. Kanske kanske lär sig någon något. Jag begär inte att alla ska vara insatta i alla sjukdomar, syndrom och funktionsnedsättningar som finns, det gäller även ME, det vore en orimlig begäran. Men de som inte är insatta och VET att de inte är insatta är inte problemet. Problemet är de som har läst en liten artikel, ett blogginlägg eller en faktaruta nånstanns eller hört något som sin grannes hunduppfödares systers man sagt om ME och som tror de plötsligt är experter.

Vill ni kommentera (i god ton såklart) , ställa nån fråga kanske eller bara dela med er av era känslor kring ämnet går det bra, hellre här direkt på bloggen än på facebook. Jag planerar sen inte att skriva något mer om ME i anknytning till tragedin i Bjärred.

måndag, december 10, 2018

Den vilda jakten på grötriset.

Okej, i sanningens namn så var det inte så jättevilt. Inte direkt någon jakt heller. Men visst lät det som en oerhört lockande julfilm?

Såhär är det. Det finns några saker som historiskt sett funnits i onödigt stor utsträckning i vårt hem, ofta för att vi köpt nytt för att sen komma på att vi faktiskt redan hade ... och så samma visa igen. Och igen. Och sen ofta igen. Några av de sakerna är risiga sådana, kan man säga. Det handlar dels om puffat ris som i princip enbart används till rischoklad en gång runt jul (varför i helsefyr säljs det bara i så stora påsar?) och dels om grötris (som kanske används hela tre gånger på ett år, faktiskt).

Igår så hade flera personer lagt upp foton av sin nykokta risgrynsgröt på facebook, jag blev väldigt sugen och bestämde mig för att det minsann skulle bli grötfrukost idag. Och grötris rådde det naturligtvis ingen brist på med anledning av (o)vanan som beskrevs här ovanför. Tänkte jag. Så när sonen gått i morse klev jag upp för att starta med gröten, den tar ju ett tag att bli klar vilket passar bra då jag själv är väldigt trögstartad på morgonen. Men, jag hittar minsann inget grötris!

Då mindes jag att jag faktiskt hade städning av skafferiet för ett par veckor sedan och troligen slängde grötriset p g a en kombination av hög sannolikhet att bäst-före-datum passerats med råge och tanken att "vi kommer ju ändå köpa nytt som vanligt så det gamla kan lika gärna hamna bland matavfallet redan nu".

Då jag fortfarande var sugen på risgrynsgröt så tänkte jag att det kunde få bli senare under dagen då. Men det kändes inte riktigt OK att köra iväg med bilen enbart för att handla grötris, och cykla var det tyvärr inte läge för tyckte min kropp, så jag funderade över om det fanns nåt mer jag behövde fixa. Då kom jag på att jag hade en beställning att hämta från Systembolaget, och kom jag bara iväg i tid skulle jag kunna fixa det plus riset och sen ha gröten klar som en sen lunch. Givetvis kom jag INTE iväg i tid, men möjligheten fanns för gröt till mellanmål åtminstone. Problemet är att när jag väl hämtat varorna på bolaget så hade jag dels så ont i ryggen att jag behövde sitta i bilen och vila i typ en timme och dels så ... glömde jag bort att jag skulle köpa grötris. Jag var halvvägs hemma igen när jag kom på det, vände bilen och styrde kosan mot Ö&B. De borde ha grötris, och så kunde jag köpa Pepsi Max samtidigt. Göra två flugor på smällen ...

Jag strosar lite på Ö&B, plockar på mig lite hygienartiklar och julklappspapper och frågar sen mig själv vad det egentligen var jag gick in för att köpa. "Just det, Pepsi Max!" Nöjd med att jag kommit ihåg lastar jag kärran med 6 liter av det bruna flytande guldet samt 2 4-pack julmust, går till kassan, betalar, går ut i bilen, sätter i nyckeln ... och kommer på: visst fasen! Grötriset!

Smått suckande går jag in på Ö&B igen ... bara för att upptäcka att de inte hade något grötris! Ridå.

Bredvid Ö&B ligger Willys, men det stod några försäljare utanför som jag inte var säker på skulle klara sig undan en avhyvling om de tilltalade mig så jag valde att inte gå in där. I stället körde jag till Netto en liten bit bort. Och DÄR hittade jag grötris! Så kanske kan det bli grötfrukost imorgon? Om jag kommer ihåg det ... och kommer ihåg att jag inte behöver köpa nytt.

torsdag, december 06, 2018

EFIT onsdag 5 december.

Det blev en få-ordig EFIT igår. Det hände inte så mycket och jag hade ungefär ingen ork alls, men jag var så glad att komma ihåg rätt dag 😊 och vill inte ni ska befara att bloggen är döende heller, så ... såhär får det bli. Ett få-ordigt Foto I Timmen.


















Någon gång i mitten av mars ungefär...

... lär jag väl lära mig att skriva rätt år, att det faktiskt är 2019 nu. Med tanke på hur tungt slutet av 2018 var känns det som en bedri...