måndag, september 17, 2018

Så blev det sådär igen.

Jag postade förra blogginlägget om att prioritera mig själv och det som gynnar min hälsa, tog på mig promenadkläderna för att ta en runda, och i samma stund som jag skulle ge mig iväg kom maken hem. Med sig hade han två dystra besked. Dels om skadegörelse och ev. inbrottsförsök hos en nära anhörig så han måste åka dit och kolla läget och fixa. Och dels ... att svärfar gått bort 😢. Så det blev praktiska göromål och sorgereaktion i en salig röra, och jag tog som min främsta uppgift att stötta maken och finnas där för sonen. Och det kändes som att jag inte själv kunde sörja, jag som annars har känslorna utanpå kroppen och nära till både tårar och skratt.

Min svärfar var inte makens biologiska pappa, pappan dog tyvärr innan maken nått tonåren, men han har varit hans fadersgestalt i 35 år. Han har varit en omtyckt sådan och lärt maken mycket inte minst praktiskt som han haft stor nytta av. Han har också varit en engagerad och kärleksfull farfar till vår son, och kärleken var definitivt ömsesidig. Liksom oss spelade han bowling, och det gjorde han så länge kroppen ö h t tillät honom. Han kom också ofta till våra matcher och träningar och peppade hela laget. Han fick ett 88 år långt och innehållsrikt liv, vi är glada att ha fått ha honom med oss så länge. Må han vila i frid 💛.

fredag, september 14, 2018

Livet består av en massa val.

Vi ska välja elbolag, pensionsförvaltare, bredbandsleverantör, försäkringsbolag, bank och telefonabonnemang.
Vi ska välja om den personen som vill leva med dig är någon du själv vill leva med.
Vi ska välja vilket parti och/eller vilken person som får vår röst i val till riksdag, landsting, kommun, eu-parlament och ev. kyrkan.

Andra typer av val kan bestå av att välja mellan att semestra på sommaren eller vintern, i Thailand eller i Grekland, på Österlen eller på Öland. Köpa bil med manuell växel eller automat, med dieselmotor eller bensinvarianten, med eller utan backsensor. Måla huset vitt eller grått, bygga trädäcket stort eller litet, skaffa pool som grävs ner eller står ovan jord.

Och sen finns de där små små valen vi gör som ändå kan betyda så mycket. Som att komma i tid till sin date eller bli något lite sen för att man hjälpt en svagare person in med sina tunga matkassar. Eller köra dagen efter en festkväll då alkoholen rent matematiskt bör vara ur kroppen eller avstå för säkerhets skull och istället ta bussen.

Jag gör många små val i vardagen som jag inte behövde göra förr då jag utan större problem fixade båda alternativen och lite till. Duscha eller laga mat idag? Tacka ja till fika med väninnorna, eller avböja för att kunna delta i veckostädningen av hemmet? Ta en promenad för mitt välbefinnandes skull eller följa en vän till tandläkaren för att h*n är nervös och inte vill gå ensam? Ringa det där samtalet jag skulle behöva ringa till facket eller handla hem mat till det tomma kylskåpet? Ja, ni förstår ...

Just nu försöker jag sätta två saker högt på prioriteringslistan: promenader och socialt umgänge med människor jag tycker om. Det är något jag behöver för att kunna må så bra som möjligt. Även om en timmes promenad kräver en halv dags förberedelser och kan följas av en kväll då kroppen är helt dränerad på energi, och trots att jag annars kunde fixat en maskin tvätt och haft middagen klar när maken kom hem. Även om en kväll med vänner kan följas av flera dagar mer eller mindre i sängen och jag annars kunde tagit en större del av städningen eller bäddat rent i sängen. Det låter kanske lite egoistiskt i vissas öron, och om egoism betyder att göra saker som är i ens egenintresse så är egoistisk just vad jag behöver bli mer av. Jag behöver bli bättre på att sätta mig själv först, givetvis inom rimlighetens gränser men om jag ska ha minsta chans att förbättra mitt mående så är dessa "egoistiska" val oerhört viktiga.

Nu blev det ett rätt tungt inlägg igen, och det har varit ganska mycket sjukdomsprat både här och på facebook ett tag. Mer än jag vanligen vill, för inte mår jag bättre av att bara fokusera på min ohälsa och hur kul är det att läsa egentligen?? Men det är ändå ett nytt skede i livet jag står inför, med nya villkor och nya omständigheter, så det får väl vara okej ändå. Just nu.

I skrivande stund väntar jag fortfarande på att komma iväg på just en promenad, något jag bestämde mig för för 3 h sedan ... Det som tar emot är inte promenaden i sig, utan det som kommer efteråt. Jag måste se till så att det finns något för mig att äta t ex, för jag kan inte garantera att jag orkar fixa något nämnvärt men om jag inte äter förrän till middagen så kommer jag stoppa i mig aldeles för mycket då och bli ännu mer slö. Jag tänkte faktiskt orka umgås lite med familjen ikväll också ...

Men, jag kom nu på att jag har en mjölkfri Allevo-bar jag kan stoppa i mig sen om jag inte orkar fixa en smoothie eller nåt. Så NU kan jag nog gå iväg. Kanske. Snart ...

måndag, september 10, 2018

Till slut kom det.

Brevet med stort B. Brevet från Försäkringskassan där de informerar mig om att de i likhet med min läkare bedömt att jag stadigvarande saknar och att jag därför fått hel sjukersättning. Brevet där de informerar om att så kommer det förbli tills jag fyller 65 år om inget avgörande skulle förändras innan dess. Brevet jag väntat på för att kunna först reagera och sen agera.

Vad jag mest av allt behövde i det läget var att få bryta ihop. Få vara liten och ledsen och förbannad och besviken på livet. Få fulgråta och snora ner kläderna på någon som bara finns där med sin famn. Men så kommer maken hem samma eftermiddag och berättar om en ofrivillig stor förändring i hans jobbsituation, och vad händer med mig då? Jo jag blir den "starka", den stabila, den som kommer med stöttande klokord, den som tröstar. Mina egna känslor, mitt eget behov av att få vara "svag", sattes på ett ögonblick i andra rummet. 

Jag fick lite senare köra iväg för att posta några brev, och när jag satt mig i bilen igen kände jag att detta håller inte. Jag måste få ur mig lite känslor. På vinst och förlust ringde jag en kompis som råkade befinna sig i sta'n och ha en liten stund över. Jag tror hon klarade sig utan snor på kläderna, men jag fick i alla fall bryta ihop så smått i hennes famn en liten stund ... och det var så skönt. Guld värt. Jag brydde mig inte ens om att jag sen gick in på macken och handlade med rödgråtna svullna ögon och att alla som såg mig nog undrade om jag var hög eller sjuk eller både och.

Ovanstående ägde rum i måndags, alltså för en vecka sedan. Dagen därpå fick jag läge till ett litet bryt i alla fall då maken smält sin egen situation och kändes lugnare. Och nu har jag bearbetat det hela och så smått börjat acceptera läget. Att det visar sig att jag åtminstone troligen inte när månadsersättningen från AFA tillkommer kommer att gå back jämfört med sjukpenningen har väl underlättat, och detta tack vare att jag jobbat heltid eller nästan heltid en del av den ramtid sjukersättningen baseras på. Att jag såklart går back jämfört med om jag kunnat jobba är något jag får försöka släppa.

Så, reagerat har jag ... och delvis agerat. Men jag har kört fast på lite pappersarbete, det som AFA behöver ha in har de fått och likaså min arbetsgivare, men det är det där med den egna sjukförsäkringen ... och ansökan om att betala mindre per månad till CSN ... Blanketterna är tagna ur sina kuvert, men sen har det tagit stopp. Det ska räknas och intygas och förklaras, och jag orkar inte!! Jag skulle behöva en assistent eller nå't. Någon frivillig? Jag kan tyvärr inte avlöna er i annat än mitt förträffliga sällskap och eventuellt lite vin. Och möjligen ett och annat torrt skämt. Fast det senare kanske är mer avskräckande än lockande förresten ... 


onsdag, augusti 29, 2018

Nope. Jag kunde inte.

Jag kunde inte komma på nån fyndig rubrik till detta inlägget. Förvånande absolut, jag menar det är ju mig vi pratar om, hallå ... Men, plötsligt händer det inte! Jag tänkte i alla fall sprida lite ljus över vad jag gjort sedan senast, vilket *räknarsnabbtsomfan* är 1½ vecka sedan. Oj vad tiden går när man har inte så hemskt jätteroligt hela tiden.

Jag har lyckats promenera 10 dagar i rad, den sviten avslutades tisdags förra veckan. Sen tog det slut, obarmhärtigt.

Jag har igår lyckats ta en promenad igen för första gången på en vecka. I'm back! Kanske.

Jag har försökt peppa mig själv med budskap på kläderna.

Effekt? Hmm, knappt märkbar.

















Jag har bytt accentfärg i sovrummet till någon så oväntad som ... rosa!
























Jag har, apropå ovanstående punkt, fyndat en ny ljuslykta för tjugo spänn.

Den på fot alltså.

















Jag har förlängt mitt Trelleborgska medborgarskap ytterligare ett år genom att besöka Palmfestivalen. Med stor möda tog jag mig från ena änden av marknaden till andra och tog se'n ett par öl med vänner innan det blev ofrivillig hemfärd.

Jag har varit på kräftskiva, där kräftätarna dock var i minoritet men det är helt i sin ordning. Jag äter ju inte sån't ändå.













Jag har välkomnat hösten genom att återintroducera både långa träningsbyxorna och jeansen. Inte samtidigt nej.

Jag har övat på positivt tänkande.



















Och jag har, sist men inte minst, blivit mamma till en 15-åring! Eller ja alltså mamma har jag ju varit länge, och jag har inte fått ett nytt barn. Men ett 15-årigt sådant har jag inte haft tidigare, inte förrän igår. Japp, sonen har fyllt moppe, blivit byxmyndig, blivit straffmyndig... Kärt barn har många namn.

Sådär, skönt att vara uppdaterade va?

lördag, augusti 18, 2018

fredag, augusti 17, 2018

Testing testing, 1 2 3. 'Allå 'allå 'emliga armén. Eller nå't sån't.

Jag fick ju en ny dator för ett tag sedan; Chester. Men jag har också en iPad sedan några år tillbaka; Sebastian. Till Sebastian har jag ett Blutetooth-tangentbord; namnlöst. Alltså h*n heter inte Namnlöst utan saknar namn. Hur konstigt det än kan låta.

Detta inlägget skrivs på namnlöst tangentbord via Sebastian. Det var länge sedan jag använde det, tangentbordet alltså, och hade glömt att det fanns tills i morse då det plötsligt dök upp i mitt minne. Och jag kände direkt att det är ju något smidigare att ta med sig Sebastian + tangentbord till nåt ställe där jag vill sitta i lugn och ro och blogga eller skriva längre texter i annat syfte. Så, jag laddade upp tangentbordet och testar nu således det. Mina händer är ju mer än lovligt dumma nu för tiden men fingrarna träffar ändå rätt tangenter förvånande ofta. Tecknen/symbolerna på tangenterna är yttepyttepluttiga så det är tur att jag fortfarande har hyfsad koll på vilken bokstav som finns var :). Det kan kanske bli något bra det här när jag och tangentbordet blivit lite varma i kläderna.

På tal om varma, de senaste dagarna har värmen återkommit åtminstone mitt på dagen. Inte i form av 32 grader i skuggan direkt men typ 23-26 sådär. Detta tillsammans med den hyfsade mängd regns som kommit sedan en vecka tillbaka har resulterat i att även vår egen gräsmatta åter är ganska grön. Och det är ju fint och trevligt absolut. Dock betyder det att det också pågått en del gräsklippning i området på sistone vilket för gräsallergikern i mig inte är lika trevligt. Men hey, man får ta det onda med det goda!

Något gott som följt med väderförändringen är att vi nu kan grilla igen. Och för 2 sekunder sedan blev maten klar. Jag återkommer!!

*infoga valfri pausmusik*

I'm back! Nu en god stund senare kan jag konstatera att det krävs mer ljus för att kunna skriva med denna mackapären än datorn, men det är väl smällar man får ta. Jag har också hunnit upptäcka att en ljusslinga jag inte haft tänd på hela sommaren i själva verket kastat in handduken helt, may it rest in peace! Den dog säkert av värmeslag. 

Det kommer förresten att komma ett blogginlägg till i natt eller i morgon. Idag är det nämligen EFIT-dag, ni vet Ett Foto I Timmen, och jag kommer att delta i det på ett lite annorlunda sätt med i princip ingen text utan bara bilder. Omväxling är livets krydda! sägs det.

Men än så länge: Klart slut!

tisdag, augusti 14, 2018

Äntligen är jag igång igen.

Igår kväll, med tunna droppar regn hängandes i luften och med mörkret så smått på intågande, tog jag mig en ordentlig promenad. Den första med någon reda på ett bra tag. Inte gick det i blixtens hastighet direkt, men det är högst sekundärt för närvarande.

Nej det är inte fel på er dator eller telefon, gräset är grönt! En del av det i alla fall. Det var minsann länge sedan jag såg något sådant ...

En stund efter att jag gått klart ville ryggen döda mig, långsamt och plågsamt. Och därefter satte hjärtklappningen in. Men med hjälp av rogivande musik via lurar rakt in i hjärnkontoret kom jag ner i varv och somnade  i hyfsad tid.








Ikväll var det ömsom vin, ömsom vatten ... eller jag menar ömsom sol, ömsom regn under promenaden. Men den, promenaden alltså, blev på grund av jävlar anamma och det stora suget efter att kläcka ett 10-kilometersägg (vi snackar Pokemon då) både längre och något snabbare än gårdagens. Dock med två korta (någon minut) pauser för att battla och raida lite (vi snackar Pokemon här med, ja).

Nu vill ryggen döda mig ännu mer än igår, om det ö h t är möjligt. men hjärtklappning har jag sluppit *ta i trä*.

Både minus och plus kan detekteras här. Minus är att jag har mer ont idag än igår, främst i ryggen men även i benen och överarmarna. Plus är att pulstoppen under dagens promenad var betydligt lägre än under gårdagens.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna gå mer än 100 m i sträck igen, någonsinn i hela mitt liv, men förhoppningsvis blir jag snart överbevisad om motsatsen.



Annars? Hmmm, låt mig tänka ... Jo!! Vi får grilla igen!! Precis som en hel del andra i vårt avlånga land. Vi har dock inte gjort det. Än. Man kan faktiskt klara sig utan, tro't eller ej.

Och så har jag fått brev från Försäkringskassan där de berättar att om jag beviljas sjukersättning från 1 januari så kommer jag få retroaktivt från det datumet men de gör avdrag för den sjukpenning jag fått under tiden. Och eftersom min sjukersättning i så fall kommer att bli lägre än sjukpenningen varit så kommer jag alltså få 0kr retroaktivt. Det tror jag de flesta inser, att man inte får sjukpenning och sjukersättning för samma period, men det är ju bra att de informerar. Och bra att man inte blir återbetalningsskyldig när sjukpenningen varit större än sjukersättningen ... Nog för att motsatsen varit helknas, man kan liksom inte förväntas leva på sjukersättningsnivå (vilket är riktigt knepigt att räkna ut dessutom) från ansökningsdatum i okänd tid utan att kunna få de tilläggsutbetalningar man kan få sen när sjukersättningen är ett faktum (t ex från AFA och i vissa fall bostadstillägg och försäkringspengar t ex). Men, konstigare saker har faktiskt hänt.  I alla fall har jag lite tid på mig att invända mot avdragets storlek (men det är helt i sin ordning) innan de tar slutligt beslut så absolut tidigast månadsskiftet lär jag veta. Och tålamod som verkligen är min starka sida ... INTE!

Ja och så har jag efter idogt letande och svärande över ytterligare en utgift kommit på att jag redan HAR en adapter som låter mig lyssna på musik i lurar via iPhonen samtidigt som jag laddar den. Tur jag kom på det innan jag under stort morrande köpte en ny!


Så blev det sådär igen.

Jag postade förra blogginlägget om att prioritera mig själv och det som gynnar min hälsa, tog på mig promenadkläderna för att ta en runda, o...