onsdag, februari 12, 2020

Vadslagningsdags igen kanske?

Förra veckan fick min toalett (dock invaderad av sonen), d v s duschrummet, en ny tron. Och jag tänkte "Nåde den som skitar ner min nya skithusstol!" Fullt rimligt, visst?

Nu har jag ju ny bil, och jag har upplyst sonen om att det är strängt förbjudet att äta eller dricka nåt som kan kladda eller smula i den! Vi vet alla att det inte lär hålla för evigt, inte ens jättelänge ... Vad tror ni? Jag kan i alla fall berätta att jag umgåtts med Sally, bilen heter så alltså, i ca 4 h idag och än så länge har enbart vatten intagits. Så ett dygn har det hållt än så länge 😉.

Alltså, hon är inte stor den där Sally. Och hon har inte en massa finesser och utrustningar utöver det tämligen normala. Ändå är användarmanualen troligen den tjockaste i världshistorien! Det blev rätt komiskt när boken till makens nya bil, Sture, kom fram och var typ papperstunn i jämförelse.

Men eftersom jag har en förmåga att ha allt möjligt liggandes lite överallt och att samla på mig pryttlar i bl a just bilen så är det lite positivt med den där bjässen till bok. Den fyller liksom upp nästan hela handskfacket så jag får i princip bara plats med p-skiva och ett par solglasögon. Inte tre par brillor, flera värmeljus, några uttjänta sladdar, ficklampa (rätt bra i o f s), anteckningsblock, engångsbestick, flera paket av både våtservetter och pappersnäsdukar, avfallspåsar, CD-skivor som jag inte lyssnade på (nu har jag ö h t ingen CD-spelare), alsolgel, handkräm och flera isskrapor som jag hade i Sune 😊.


Ja jag har alltså befunnit mig i bilen ca 4 h idag, men själva körtiden var nog bara drygt en timme. Varav en liten sväng med passagerare. Ja jag tog med mig farsan på en liten tur, han som försökt ett bra tag att få mig att köpa automatare. Nu fick han se resultaten av hans tjat 😀.

 Övrig tid har jag satt mig in i lite viktiga grejer såsom ljudinställningarna, ni vet bas och diskant och sådär, och att ställa in radiokanalerna.

För att inte tala om Apple CarPlay! Jag kan via den funktionen både skicka och ta emot, och få uppläst då, sms via röstkommando. Jag kan inte bara lyssna på Spotify utan även t ex byta spellista eller artist direkt på bildskärmen. Jag kan få vägbeskrivning via Google Maps direkt där också. Och lite annat ... Allt som krävs är att telefonen är ansluten via USB-uttaget som är
betydligt bättre placerat än på förra bilen och det är den ofta ändå för att jag passar på att ladda. Men skulle jag inte ha den kopplad så kan jag såklart lyssna via bluetooth och även ringa handsfree och sådär, men inte lika bra och smidigt 😊.

Hastighetsbegränsaren är testad, funktionen för att hålla avstånd till framförvarande bil liksaså. Back-kameran har utnyttjats lite och lyckad fickparkering har skett. Ja Sally har varit med om det mesta utom att köra på motorväg och i vinterväglag, en av de två sakerna kommer att ske imorgon. Gissa vilken 😀.


Jag utlovade bättre foton för att ge en mer rättvisande bild av storleken men Sally såg också mer orangeaktig på gårdagens bilder än hon egentligen är. Hon är riktigt röd ... röd-röd liksom... Klarröd. Ungefär såhär:
"När ska hon sluta tjata om sin jäkla bil?" undrar ni säkert. Svaret är: troligen någon gång detta året.

Men jag kan faktiskt skriva om annat med. Som att jag nästan känner mig smart jämfört med vissa deltagare i Alla mot alla på Kanal 5. Att jag fått tillbaka en nygammal last: tunnbröd! Både hårt och mjukt. Att jag inte tycker det borde vara lagligt med en hel vinter utan snö och att det vita guldet därför snart borde komma. Att jag svär nästan dagligen över utväxten i mitt hår och det faktum att det fortfarande är flera veckor tills jag ska till frissan. Eller att jag finner det djupt oetiskt, för att uttrycka det milt, att admin i en grupp för drabbade av ett kroniskt sjukdomstillstånd använder denna för att ragga kunder till sin egen verksamhet (vars effekt f ö till största delen saknar vetenskaplig evidens). Så nu skrev jag om det!

Men nu lämnar jag er till förmån för NCIS. Go'natt!



tisdag, februari 11, 2020

Att skiljas är att dö en smula ...

... sa eller skrev ... någon. Franskt ursprung påstås ordspråket ha i alla fall. Men, det jag idag skiljts från har inte mycket med Frankrike att göra. Däremot Japan.
Ty efter snart 11 år ihop har vi gått skilda vägar jag och Sune. Sune af Mazda, a.k.a the lilla MFF-blå bil.

Jag tänkte egentligen att vi skulle hänga ihop tills bildöden skilde oss åt. Men min hälsa har fått mig att tänka om, bl a vad gäller växellåda. Jag har varit anti automatare för bilkörning utan att växla har känts så tråkigt. Men jag har tvingats inse att det är en himla bra idé ändå, både för mina händers skull, för dumma vänsterbenets skull (tur i oturen att just det benet är sämst) och för att minska antalet saker hjärnan måste ha koll på. Förhoppningen är att jag med en automatare ska kunna behålla den självständighet bilkörningen ger så mycket det bara är möjligt.

Ikväll, i ett ganska trist hämta-ny-bil-väder, fick jag så min Sally. Sally är en Suzuki Swift med automatlåda, back-kamera, rätt schysst radio- och mediasystem och lite annat bra 😊. Hon är inte alls så stor som hon ser ut på fotot, jag får ta mer rättvisande foton en annan dag, men bagageutrymmet är lite större än på Sune och jag kan lyfta ur grejer utan att varken behöva bocka mig så mycket eller lyfta armarna för högt. Jag sitter dessutom lite högre så det känns som att jag liksom har mer koll.

Något av det första jag gjorde var givetvis att ansluta min telefon så jag kunde lyssna på musik 😂. Jag menar, det viktigaste först ... Såna saker som hurvida man startar bilen i P- eller Drive-läget eller var sjutton man öppnar tanklocket är ju sekundärt, visst?

Jag hade fram tills i lördags aldrig kört en automatare i hela min liv, när jag provkörde Swiften var det med manuell låda, men då fick jag testa mina föräldrars bil lite. Och jag vande mig i alla fall såpass mycket såpass snabbt att det kändes konstigt att sätta mig i min egen bil igen sen. Och nu när jag tog med mig Sally hem var jag faktiskt bara där och viftade med vänsterbenet en enda gång och det var när jag skulle backa. Men, jag lär nog få ett och annat återfall innan det sätter sig helt.

Det KAN tänkas att jag kommer att prata och skriva lite mer än lovligt mycket om det här ett tag. Men alltså, jag har bara ägt 2 bilar tidigare och haft den senaste i 11 år så att köpa ny bil är liksom inget jag gör så himla ofta 😊. Och med tanke på hur händelsefattigt mitt liv ofta är numera så ... tja, det är en hyfsat stor grej. Ni får antingen stå ut eller undvika mig på nätet och IRL ett tag.



På tal om väder förresten. Innan jag körde för att hämta bilen så behövde jag uträtta lite naturliga behov och förärade Dollarstores toalett med ett besök. När jag kom ut därifrån var det två regnbågar bredvid varandra på himlen. Det syns inte jättebra på fotot tyvärr .... mycket tydligare på riktigt.









Minuterna senare när jag sitter i bilen är bara en kvar, men väldigt skarp och oerhört vacker.

Knappt hann jag lämna parkeringen förrän det varken var en eller två regnbågar utan bara ... regn ... And lots of it! Vindrutetorkarna fick arbeta väldigt hårt kan jag säga.

Strax därefter fick jag i stället plocka fram andra bågar. Solglasögonbågarna. För då sken solen från en till stora delar blå himmel.

Det var mycket väder jag bjöds på under loppet av en kvart 😉. Omväxling förnöjer, eller?

måndag, februari 10, 2020

Drömma kan man ju.


Jag drömmer just nu om att det plötsligt dyker upp typ en halv miljon eller så på mitt konto och som inte hamnat där av misstag utan verkligen är mina. Kanske en vinst på Miljonlotteriet till slut? Kanske från en anonym välgörare, en person med fet plånbok som saknar familj och vill dela ut sin förmögenhet till andra innan jordelivet tar slut?  Kanske Trelleborgs och Malmö kommuner som kommit fram till att de betalt mig på tok för lite under mina år där och nu vill kompensera, schyssta som de är? Jomen sånt där händer väl? 

I alla fall, för pengarna skulle jag låta bygga ut huset med ett rum. Ett nytt master bedroom. Ett rum i anslutning till vardagsrummet, längre ifrån de delar av huset det är mest liv och rörelse i. Ett rum stort nog för både rejält med snygg förvaring och vilohörna, ja utöver säng och sädår då. Ett rum som jag kan påverka utformningen av från början, placeringen av fönster och sådär, för att medge den möblering jag önskar.

Sen hade sonen fått vårt nuvarande sovrum, betydligt större än hans lilla nuvarande och betydligt mer plats för allt hans lego. Och så hade vi kunnat ha arbets- och hobbyrum i det ena lilla sovrummet och typ tränings/rehabiliteringsrum i det andra i stället för att detta nu klämts ihop i samma på ett icke tillfredsställande sätt.

Eventuella återstående pengar hade kastats in i betalningen av en ny bil.

Ja, drömma kan man ju ... 

På tal om drömmar. Jag fyller 45 år i år och tänkte slå samman firandet eller sörjandet av det med årets temafest. Och temat är "Vad vill(e) jag bli när jag blir stor?". Att ha som "jobb" att rehabilitera mig själv till en så bra livskvalitet som möjligt var inte direkt vad jag drömde om. Nej jag skulle bli journalist. Eller sångerska. Eller journalist. Eller sångerska. Eller både och. Ja det skiftade lite hit och dit det där, och till slut blev jag inget av det. Men jag har faktiskt skrivit några tidningsartiklar, bl a en Grön Guide till Djurens Rätts tidning för drygt 10 år sedan. Det var det inte många av er som visste va? Så liiiiite blev jag vad jag ville när jag blev stor. Väldigt lite.

Sonen när han var sisådär sex år ville bli en bowlingspelande köttbulle när man blir stor. Anammar han det på festen kan hans outfit bli intressant 😊.

Nu ska jag skrapa lite Miljonlotter! Wish me luck!

lördag, februari 08, 2020

Musik men inte Mello.

Man kan inte lyssna på Mello allena. Nej vanligtvis lyssnar jag t o m ganska lite på de typer av musik de flesta bidrag numera representerar om det inte råkar spelas på radion. Men i övrigt är jag lite av en periodare, rockmusiken finns alltid med men utöver det så kan jag ibland snöa in på musikal, ibland på 80-talspopdängor, ibland på schlagers från mina yngre dagar o s v. Jag vill inte kalla mig allätare, för det finns en hel del jag inte gillar, men min musiksmak är väl ganska bred i alla fall. Även om rocken som sagt är ganska självklar som nummer ett. Rock som för övrigt är ett brett begrepp det med ... Det är ju en jäkla skillnad mellan Bryan Adams och Hammerfall t ex, men båda får sägas rymmas inom begreppet rock.

Jag tycker att många lägger på tok för mycket fokus på artister och grupper de INTE gillar, som i en del facebook-grupper med inriktning på musik. Varför lägga tid och energi på en massa trådar om sånt man ogillar i stället för att lyfta det man tycker är bra? "Man kan väl göra både och?" tänker ni kanske. Och jovisst, det kan man. Men det är sällan så det görs. Det är sällan de som dissar en massa i gengäld i samma eller större utsträckning hissar, tyvärr.

En av de grupper, med tillhörande fans, som det verkar vara inne att dissa är tAKiDA. Och alltså, det är såklart fullkomligt i sin ordning att inte gilla dem. Nemas problemas. Men det är lite fascinerande hur de ändå kan beröra så mycket att så många känner sig manade att häva ur sig sitt ogillande, ja nästan hat, mot dem lite här och där. Alltså jag lider t ex av svår aversion mot en viss göteborgare med publikrekord på Ullevi, bland annat. Men inte startar jag i ett musikforum en massa trådar med nedlåtande epitet om hans fans och känner behov av att opåkallat lyfta hur lite jag uppskattar att höra hans musik.

Som de flesta väl vet så gillar i alla fall jag tAKiDA. Jag ser dem som ett väldigt bra liveband dessutom, och om knappt 2 veckor ska jag äntligen få uppleva det igen, 
En låt jag hörde live innan jag hört den på skiva är denna:

Biljetterna till giget är min julklapp från maken, och är han snäll får han därför följa med 😉. Det blir då, om jag minns rätt, femte gången han ser dem. Två gånger på Sommarrocken i Svedala, två på KB i Malmö (det är där jag är lite tveksam, det kan vara bara en för hans del), och så då nu på Slagthuset. Allt tack vare mig. För min del blir det sjunde gången, och så många gånger har jag inte sett någon annan artist eller grupp. Metallica kommer god tvåa, en kraschad bil satte stopp för det första försöket som bör ha varit 1992 men senare har jag lyckats befinna mig på fyra av deras spelningar. Den senaste för tre år sedan. Återstår att se om det blir fler, det känns något tveksamt tyvärr.














Just nu skulle det behövas en helt annan typ av musik, typ en vaggvisa eller nåt för sömn behöver jag. Det blev inte mycket av den varan i natt, jag verkar återigen ha kommit in i någon form av varannannattsmönster och inatt blev det ungefär 2 + 2 h med 3 vakna timmar däremellan. Det må gå an en natt ... men inte flera i rad. Min kropp har tillräckligt dåligt batteri som det är,

Men ... Mello då?

Jodå, jag kollar i år med. Om jag inte kollar kan jag ju inte klaga på spektaklet sen. Och det är knappast så att jag har något bättre för mig de flesta lördagar ... (Nej jag är inte aaaaaalls bitter).

Om vi börjar med förra veckan. Deltävling 1. Där var den största besvikelsen Robin Bengtsson, jag tyckte han sjöng så ovanligt dåligt att jag inte ens kunde känna om låten i sig var särskilt bra eller ej. Bäst låt och framförande var Move med The Mamas. Sämst totalt sett minns jag att jag tyckte Inga problem med OVÖ var, men jag kan absolut inte komma ihåg hur den gick. Med tanke på att Move gick till final får jag väl vara hyfsat nöjd.

Ikväll då, deltävling 2 ... Alltså, jag förstår att det inte är lätt att skaka fram en ny artist på en vecka när den ordinare blir diskad, men att Jan Johansen i stället för Thorsten Flinck skulle bli knas kunde man väl förstå i förväg?! Jag är inget fan av Thorsten, men när jag hörde låten så förstod jag liksom att man valt honom att framföra den. Det var en Flinck-låt, definitivt ingen Johansen-låt.

I övrigt så gillade jag bidrag nr 7 bäst, Kingdom Come som Anna Bergendahl framförde. Och den gick ju direkt till final, so far so good. Men vad gäller den andra som gick dit så är jag mer kluven. Jag tyckte låten var helt okej, men inte Dotter ... Jag har för mig att hon brukar låta bättre? Orsak till största förvåningen var att bidrag 1 inte gick vidare alls. Det är inte min typ av musik, men jag tyckte det var bättre än t ex Dotters bidrag.

Hittills när jag hört hälften av årets låtar så finns det ingen som har någon direkt wow-faktor. Kanske växer någon låt efter några fler lyssningar.

Nästa vecka deltar bl a Mariette vars bidrag jag brukar gilla, Vi får väl se om det blir deltävlingens besvikelse, wow-faktor eller något annat.

Melodifestivalen av idag är ju inte vad den varit förr. Och det är väl aningens verklighetsfrånvänt att förvänta sig att det ska vara så eftersom det mesta annat förändras med tiden. Men för varje tillbakablick slås jag av att det verkar läggas mindre tyngd och vikt vid låtarnas kvalitet ju mer som läggs på tekniska effekter, scenbygge, koreografi och glitter. Jag skulle önska nåt mer ... tja, väl avvägt. Well well ...

På tal om koreografi är det svårt att inte tänka på Israels bidrag från 1987.

onsdag, januari 29, 2020

Syndrom eller sjukdom? Och spelar det någon roll?

Och så hände det igen. Benämnandet av fibromyalgi som smärtsyndrom och inte sjukdom skapade ett smärre ramaskri. Det var långt ifrån första gången och lär inte ha varit sista heller. Men vadan de starka känslorna?

Ett syndrom är kortfattat ett tillstånd med typiska symtom och avvikelser i kroppens funktioner som har en gemensam orsak, en orsak som dock ofta inte är helt klarlagd. Eftersom orsaken är oklar saknas också ofta behandling av själva syndromet, i stället gäller behandling och lindring av symtomen. Ett syndrom är med möjligen få undantag inte direkt dödliga.

Med sjukdom avses i regel ett tillstånd som sätter kroppens normala funktioner ur spel. Vid sjukdom behandlas mer ofta den bakomliggande orsaken, till skillnad från vad som är vanligt vid syndrom alltså. Sjukdomar kan kräva långvarig och intensiv behandling för att hållas i schack eller vara direkt dödliga, men även vara milda och "endast" skapa obehag.

Ja ni ser, utan att grotta ner sig och gräva djupare så förefaller skillnaden inte helt glasklar. Men med det kunskapsläge som råder kring fibromyalgi, där klara orsakssamband saknas och vad som är hönan och vad som är ägget återstår att bli helt kloka på, så är syndrom på inget sätt inkorrekt. Och det är också en benämning t ex www.internetmedicin.se, vårdens beslutsstöd i den kliniska vardagen, använder. "Fibromyalgi (FM) är ett smärtsyndrom som karaktäriseras av en långvarig, generaliserad smärta och ömhet." Även bl a på fibromyalgiföreningens officiella hemsida och otaliga medicinska publikationer ser man den benämningen.

Dock, för att komplicera saken så kan ett syndrom i sig både leda till och innefatta sjukdom. På Internetmedicin kan man bl a läsa att "ett utvecklat FM-syndrom är att betrakta som en systemsjukdomgrundat på patologiska avvikelser i bl a vävnader.

Så varför är det då som att svära i kyrkan att använda benämningen smärtsyndrom, trots att seriösa och ansedda källor använder densamma?

Jag tror att det mycket hör ihop med missuppfattningen att enbart sjukdomar har diagnoskoder, och att man därför inte benämner fibromyalgi som sjukdom tas som ett underkännande av diagnosen och tillståndets existens. Men i ICD-10, som är den klassificering som är gällande och vars svenska version Socialstyrelsen ansvarar för, återfinns inte bara sjukdomar utan även syndrom, skador och funktionsvariationer m m.

Det verkar också läsas in en bagatellisering av tillståndet i användandet av begreppet syndrom. Men även om syndrom som sagt inte är direkt dödliga innebär inte det att det inte kan vara lika jobbigt, lika livskvalitetspåverkande och lika funktionsnedsättande som en sjukdom. Så, begreppet innebär inte ett förminskande av personens situation. Hur hårt drabbad man är är ytterst individuellt, och bygger inte på vilket begrepp man anammat.

Så, spelar det någon roll? Jag säger: ingen större roll. Det finns därför ingen anledning att flippa för att någon kallar fibromyalgi som sjukdom, likväl som att det saknas anledning att flyga i taket p g a benämningen smärtsyndrom som på flera sätt är mer korrekt. Det sistnämnda sker dock som sagt ganska ofta ...

Personligen, om jag kort ska förklara vad fibromyalgi är, säger/skriver kroniskt smärtsyndrom. För att röra till det hela så är jag även diagnostiserad med en sjukdom, Myalgisk Encefalomyelit (ME), som i sin tur klassificeringsmässigt inbegrips i ett syndrom (i ICD-10 benäms det Trötthetssyndrom efter virusinfektion). Varför ska saker och ting vara enkla liksom? 😉 Men styr dessa benämningar hur jag mår? Nej, definitivt inte. Skulle de klassificeras annorlunda och få ny benämning skulle jag ju varken må bättre eller sämre bara för det. Däremot så föredrar jag att inte liksom gå runt och tänka på mig själv som sjuk hela tiden även om både fibromyalgin och MEn påverkar mig varje dag dygnet runt... Sjuk är jag t ex när vissa symtom är extra starka så att jag sätts ur spel utöver det vanliga, eller när jag har influensa eller bihåleinflammation eller andra Svenssonkrämpor. Annars, i mitt "normalläge", är jag liksom jag ... med både de svårigheter och begränsningar som är kopplade till mina diagnoser och de som har med mina mer personliga egenskaper att göra 😉.



lördag, januari 25, 2020

Reflektioner kring då och nu.

Ni vet de här minnena på Facebook, påminnelserna om vad man skrev samma datum förra året, förrförra året o s v? De sätter igång tankarna ibland.

När jag gick med på Facebook var jag typ frisk och hade de där vanliga svenssonkrämporna och inte mycket mer. Efter något år började de komma, de där upprepade uppdateringarna om hur jag äntligen kommit igång med träningen igen och direkt blir förkyld, om envis huvudvärk som till slut krävde läkarbesök och diverse undersökningar, om hur hjärnan inte fungerade som förr och skolarbetet blev knepigare än det någonsin varit, om hur benen kunde sluta bära mig vid oväntade tillfällen, om att jag rasat ihop på jobbet och om "trolig infektion eller inflammation av hittills okänd art” o s v. Det visade sig ytterligare något år senare, efter betydande försämring, alltså vara ME.

Det är lätt att fundera på hur läget varit om jag vetat redan då, hur jag agerat, om jag kunnat bromsa försämringen som ledde till det läge jag är i nu ... Om jag slutat pusha och pressa mig så med träningen, om jag inte valt att både plugga och jobba samtidigt, om jag använt ordet Nej oftare o s v. Det hjälper ju inte ett dugg, gjort är gjort och man kan inte agera utifrån kunskap man inte har så jag kan heller inte säga att jag gjorde fel då. Men tankarna hamnar där lik förbenat ändå.

Så, de här tillbakablickarna på fb är ibland lite nedslående absolut ... men i många fall kan jag finna lite tröst i dem. Alltså jag kan ju se att jag för t ex 6-10 år sedan var mycket mer aktiv, mycket mer produktiv, mycket friskare, hade ett mycket mer ”normalt” liv o s v. Men min grundinställning till många saker är i stort densamma, de saker jag fann nöje och avkoppling i då kan jag i många fall ägna mig åt nu med om än i betydligt mindre skala och på annat sätt, de personer som då var viktiga i mitt liv är till största delen det nu också ... och min humor är på ungefär samma låga nivå 😉.




tisdag, januari 21, 2020

Mat-tips, reflektion och trendbrott.

Lite gott & blandat ...

Mat-tipset först? Okej. Igår gjorde jag nåt av det godaste jag gjort på länge: tofubiffar. Jag tycker att tofu är en himla bra proteinkälla men tyvärr har jag ofta svårt för både konsistens och smak. I en stroganoff eller små bitar i en wok t ex funkar det bra men annars är det ingen favorit alls. Men detta blev gott, och smakade knappt inte tofu.
Jag rev ca 150 g fast tofu grovt och kramade ur så mycket vätska jag kunde. Sen blandade jag det med en msk riven urkramad gul lök, 1 msk maizenamjöl och en liiiiten skvätt havre"grädde", smaksatte med salt och peppar och formade två tunna biffar. Stekte biffarna gyllenbruna i flytande margarin och olja på ganska hög värme ... och det blev skitgott.
Igår åt jag den ena till lunch ihop med grönsaker och tzatziki.
Idag åt jag den andra ihop med potatis och löksås.
Vad som vad godast? Åh det är allt dött lopp tror jag.

Vad är det för reflektion jag gjort då? Jo jag har reflekterat över det där med aktivitetsnivå och aktivitetsförmåga i förhållande till tidigare i livet och i förhållande till arbetsförmåga. Efter några månader då jag har fått använda all förmåga till vissa saker och tillfällen, en del självvalda och en del definitivt inte självvalda men nödvändiga, och i princip inte kunnat göra något alls utöver att ligga till sängs däremellan kan jag nu som det verkar vara på väg in i en period då jag kan prestera lite mer jämnt så att säga. Och då kan hjärnan ställa till det lite, eller om det egentligen är hjärtat, och vilja få det till att jag är nog typ "frisk".

Som igår t ex, då fixade jag själv både lunch till mig själv och middag till oss alla tre. Förvisso väldigt enkel mat och med pauser mellan momenten, men i alla fall. Jag har inte kunnat bidra mycket till matlagningen ö h t på senare tid så det kändes väl som mer än det var av den anledningen. Jag fixade dessutom att ta första riktiga promenaden sen månadsskiftet november/december, en timme i betydligt långsammare tempo än när jag var "frisk" men det var som sagt länge sedan senast så det kändes stort. Och det sakerna ihop fick mig att känna att jag kan liksom göra allt ...

Men sen fick jag plocka ner mig själv på jorden igen, för att laga enkel mat och ta en promenad är ju ändå bara en del av det jag tidigare gjorde i princip varje dag utöver att arbeta heltid, periodvis även plugga vid sidan av, och ägna mig åt min hobby t ex. Och hade jag jobbat, om än bara någon timme, hade jag sannolikt inte kunnat göra det jag nu gjorde .... Och sen behöver man ju kunna sköta sin personliga hygien, ta hand om hemmet på olika sätt, se till så ens barns behov tillgodoses och såna där grejer. Och för att kunna jobba måste jag kunna göra vissa bestämda saker på viss bestämd tid på visst bestämt sätt och inte när och hur det passar mig och med ständiga pauser. Så nej, bara för att jag inte förlorat all aktivitetsförmåga innebär inte det att jag har arbetsförmåga. Ibland är det svårt att få in ... för andra men även för mig själv vilket ju är viktigare.

Trenbrottet består just i det jag skrev ovan, att jag har börjat återfå lite daglig energi som möjliggör någon form av aktivitet varje dag i stället för att jag lyckas ta mig för något ena dagen och sen är däckad i 2-3 dygn. Bara en sån sak att jag både fredag och lördag först kunde äta middag ihop med familjen och sen hänga i TV-rummet en god stund i stället för att behöva gå och lägga mig i sängen efteråt, det är inget som kan tas för givet här. Och trots den "stora" arbetsinsatsen igår är jag inte helt däckad idag, om än inte riktigt lika pigg heller. Extra skönt då med rester så jag slipper laga lunch och middag idag igen 😊, bara värma käk i micron. Däremot har jag förberett mellanmål för ett par dagar framåt. Himla smidigt OM nu trendbrottet inte skulle hålla i sig, men också underlättande för målet att börja äta bättre IGEN. Och det är ju inte jobbigare att mixa ihop en stor kanna smoothie än en liten t ex ... så det är lika bra att ligga steget före.



tisdag, januari 14, 2020

EFIT söndag 12 januari.

Årets första Ett Foto I Timmen inföll för en gångs skull en dag då det hände något litet i mitt liv 😉. Min 50-årspresent till maken skulle utnyttjas och vi begav oss mot Göteborg och handbolls-EM. Så här kommer en liten skildring av det.




När klockan ringde strax efter sju var jag väl inte jättepigg direkt, men fast besluten att för en gångs skull komma iväg i tid. D v s klockan 8. Halvtimmen innan fångade jag en helt autentisk gäspning när jag försökte få till en något sånär levande uppenbarelse.



Nästa foto togs hemma i sovrummet, och som synes på tidsangivelsen så gick det där med att komma iväg i tid åt pipsvängen igen. Men jag vill hävda att det som vanligt inte var mitt fel.

I alla all, det var kallt ute så bäst att ta på halsduken!



Halv tio hade vi i alla fall hunnit lämna sonens grejer hos hans mormor och morfar där han skulle spendera natten, käkat frukost på Circle K och kommit en liten bit norrut.




Det där med att sitta länge i en bil är ingen höjdare för min kropp numera men med några kuddar blir det åtminstone lite bättre. Strax efter att detta fotot togs slumrade jag nog t o m till en liten stund.













Lunch i Susedalen. Låter som en dålig roman eller nåt 😊. Men så blev det i alla fall i form av varsin tjusig matlåda med pannkakor och hallon. Bästa utflyktsmaten ju. 


En liten bensträckare, lite frisk luft och ett inte alltför angenämt toalettbesök senare rullade vi vidare ...



... och nådde ganska exakt klocka halv ett Göteborg. Det spännande uppdraget att hitta till hotellet kunde ta sin början. Förra gången vi besökte stan och bodde på ett hotell en liten bit därifrån var det rena snurren p g a en massa vägarbeten så vi var beredda på detsamma nu.



Men det gick hur smidigt som helst. Klockan halv två hade vi hunnit parkera, notera att vi delade hotell med både det Slovenska och det polska laget, checka in, klura ut hur fasen man tände lamporna på rummet (svårare än man kan tro) och öppnat skumpan. Skål!



Efter lite välbehövlig vila framför allt för min arga rygg var det sen dags att klä sig ändamålsriktigt och bege sig ut i stora sta'n för en bit mat. 



Och såhär avancerat blev det - pizza och Pepsi Max, i sällskap av ca 30 andra matgäster i liknande outfits som våra. Gula och blå alltså.

Pizzerian låg nära hotellet och nästan lika nära Scandinavium så tio minuter efter att sista biten pizzasallad åkt ner i magen befann vi oss utanför arenan där vi trodde det gått nåt brandlarm eller så. För det var massvis med folk utanför trots att första matchen, den mellan Schweiz och Polen, snart skulle börja.







Men det verkar ha varit visiteringen som tog lång tid. När de lättade lite på den så gick det mer undan och vi var inne innan spelet blåstes igång. Här var första halvlek snart slut, och matchen slutade sen med seger för Schweiz. De spelade betydligt bättre nu än de gjorde mot  Sverige i fredags.


Dricka bör man annars dör man!

En öl i Pub Rinkside satt ganska fint. Vi skulle bara ha druckit den liiiiite snabbare för toalettköerna sen var enorma och vi hann precis in i hallen igen innan det var dags för nationalsång.

Halv sju, i början av första halvlek, fanns det fortfarande hopp om en svensk seger ...

... men ganska snabbt i andra fick jag den starka känslan att det inte skulle gå. Trots att det då och då stod oavgjort. Slovenien, med Ljubomir Vranjes som förbundskapten, var några snäpp bättre och vann också rättvist.

Men shit vilken häftig stämning alltså!! Stencoolt!

Halv åtta blev det inget foto, jag hade bättre saker för mig. Halv nio var jag åter på hotellet, iklädd nattakläderna och slängd i sängen med Så ska det låta på TV.
















Därefter gjorde jag ett försök att hänga med i ett avsnitt av Morden i Midsomer, men det gick rätt dåligt. Tröttheten var för stor. Inte trötthet som i sömnighet, utan trött i hjärnan liksom. Det susade och brusade och snurrade mest runt.

Eftersom maken lovat kolla en Tradera-auktion till sonen och den avslutades klockan elva så kändes det inte lönt att försöka somna innan dess, så jag kämpade vidare ett tag med att få nåt form av samband i vad som skedde i Midsomer men gav till slut upp och lade huvudet på kudden ... och stoppade två andra kuddar under benen för att hitta minst ryggkrampande ställning. Lagom tills sängkamraten till slut släckte lampan och gav upp för dagen hade det lättat såpass att jag faktiskt kunde somna, den aldeles för mjuka och märkligt lutande sängen till trots. Go'natt!

lördag, januari 04, 2020

Julen varar än till påska?

Nej det är inte riktigt sant. Den varar inte ens till fastan. Men den är definitivt inte slut än, och ikväll vankas det julfest här hemma. Det är en tradition med ganska många år på nacken vid detta laget, fast i år en vecka tidigare än den oftast hålls eftersom vi har annat för oss nästa helg. Så, det är dags för ny fest innan vi knappt hunnit hämta oss från nyårsfirandet. Livet är tufft emellanåt ...

Nyårsfirandet anordnades av en väninna som älskar maskeradfester och som nyligen fyllt 40, och temat blev 20-talet och The Great Gatsby.. Vi förflyttade oss därför 100 år tillbaka i tiden stilmässigt, och här är resultatet →

Som klippta och skurna va?

Det nya året vaknade jag upp med feber och någon form av numera sällsynt kraftig förkylning. Temperaturen sökte sig dock ganska snabbt tillbaka till en mer normal nivå och utöver lite slem här och där 😉 är jag nu ungefär som jag brukar igen.

P g a tidsbrist måste jag hålla detta inlägg kortare än jag tänkt, men nu har jag i alla fall visat att både bloggen och jag överlevt årsskiftet 😊. Vi ses snart igen!

Vadslagningsdags igen kanske?

Förra veckan fick min toalett (dock invaderad av sonen), d v s duschrummet, en ny tron. Och jag tänkte "Nåde den som skitar ner min nya...