onsdag, februari 22, 2017

Jag känner mig priviligierad.

TVÅ dagar på rad har jag delat en avokado och mötts av perfektion. Det var så vackert att jag nästan grät. Och lite tog det emot att mosa ena halvan på mackan och tärna den andra ner i en sallad, som att förstöra ett konstverk. Men, så fick det bli ändå, ty äta bör man - annars dör man. Sägs det.

Ikväll börjar min terapi, min friskvård, min livlina. Det är dags för en ny termin med gospel! Om jag nu lyckas ta mig dit, just nu känns det tveksamt då jag 1½ h efter dusch och hårtvätt fortfarande sitter i fåtöljen och samlar kraft att göra mig i ordning. I skrivande stund har jag 1½ h kvar tills jag måste ge mig av hemifrån, så kroppen får allt se till att skärpa till sig snart. Första steget blir att försöka få borsten igenom håret som i sin tur preparerats med en leave-in-conditioner, vars utseende i sin tur för tankarna till filmen Den där Mary 😀😀😀 (Fattar ni inte har ni nog inte sett den)

Och imorron, snälla vädergudar! Ta och sansa er! Jag ska åka till Tyskland och vill absolut inte befinna mig på en båt, hur stor den än är, i den blåst som varit de senaste dagarna. Så, det räcker nu, gör för en gångs skull som SMHI säger och ta det lugnt från kl 8. Tack.

måndag, februari 20, 2017

2 av 3 är väl inte illa?

Ordinarie EFIT-dag var söndag 12 februari. Jag glömde... och körde i stället söndag 19 februari. Rätt månad, rätt veckodag, bara fel datum. Inte så fruktansvärt illa pinkat av en blind trähäst.

För den som till äventyrs vid detta laget inte vet vad EFIT är så finns info att läsa HÄR.

Denna syn mötte mig i spegeln kl 9.30 efter en natt med i
princip ingen sömn alls. Jag har sällan känt mig snyggare.

En timme senare hade läget hyfsat till sig
litegrann åtminstone med hjälp av lite hårprodukter
och smink. Redo att visa mig för folk gav jag mig av mot
sta'n, i ösregnet. Hoppas alla som absolut ville
bli av med snön är nöjda nu.

11.30 hade jag hunnit dricka upp ungefär hälften
av denna belgiska varma chokladen på Espresso
House. Gjord på lättmjölk så jag kunde ta den med grädde utan
dåligt samvete 😁. Logiskt, visst?
Hur det smakade? Inte dumt, inte dumt alls... Fika-sällskapet
var inte heller dumt 😊, en ny bekantskap
som på flera sätt är väldigt lik mig. Stackarn... 😀

Tipsad av min nya bekantskap laddade jag ner en
app där man för matdagbok genom att fotografera det
man stoppar i sig. Tyvärr visar det sig
att den inte vill samarbeta med min telefon utan
stänger ner sig direkt. Men, jag ska snart byta telefon ;) Så
fort jag får tummen ur...
Ja jag vet att klockan var 13.05 här men det tog ett tag
innan jag fattade att stället hade WiFi så att jag kunde
ladda hem appen direkt. 

Så var det dags att beskåda lite bowling, B-laget denna gång.
Ungefär 13.45 var klockan här.

14.30 var matchen nästan slut, och vissa hade
större anledning att vara nöjd än andra. Kan man säga.

Dags för mellanmål i bilen 15.30, trots att jag fortfarande var
mätt av chokladen. Yoghurt hade jag med mig denna
gången.

16.30. Hemma. Stentrött. Ska vila en timme.
Hej sängen! Ställer in väckarklockan
om utifall jag skulle somna.

17.30. Klockan ringer. Stänger av den. Har vilat en timme.
Ska baaaaara ligga 5 minuter till. Absolut inte sova
nu, då kan jag nog inte somna sen vid läggdags.

Men ojdå, jag somnade visst! Vaknade 19.30,
och kollade i spegeln om jag hade lika röda ögon som
det kändes som. Men nej, långt ifrån.

Eftersom jag somnat, och familjen inte velat väcka mig,
så hade jag förståss missat middagen. Men maken rodde ihop
detta till mig som jag åt 20.30.
Nej, det är ingen bilformad kaka 😉, det är en
vegetarisk schnitzel från Amamma. Räddaren i nöden!

21.30. Vänner. Ovanligt va??

Lite Yatzy innan läggdags, och lagom
till kl 22.30 fick jag utropa Plötsligt
händer det!!


Sen blir det inte mer för den femöringen. Vildare än så är inte mitt liv just nu.

PS!  Jo, jag kunde somna sen...

fredag, februari 17, 2017

Nu blev det sådär igen.

Jag började skriva ett inlägg om hur varierande dagsformen kan vara när man har de sjukdomarna jag har, hade i huvudet en klar tanke om hur jag skulle beskriva mina svängningar den senaste veckan koncist och tydligt och inte alltför deppigt och gnälligt. Jag kom en bit på vägen, och sen körde allt ihop sig till en enda gröt i huvudet, jag tappade all antydan till röd tråd och inte minst blev jag sådär gnällig och tyck-synd-om-mig:ig som jag inte vill bara. Så, jag sket i't!

I stället blir det matblogg. Jominsann. Lite extra för den som är intresserad av att minska rejält på kolhydraterna av olika skäl.

Paj är gott, inte sant? Och vill man då käka lågkolhydratkost så finns det ju lite olika recept på lowcarb- eller LCHF-pajdeg. Men ingen av de jag ätit hittills har varit särskilt goda, och är det inte ändå fyllningen som är godast? Så, mitt tips är att skita i pajskalet helt om man nu inte vill äta vanligt av någon anledning. Eller OK, skita i det bör man kanske inte göra. Men strunta i det då? Hoppa över? Inte bokstavligt då... Jag kallar det här helt enkelt Paj utan skal.


Man får givetvis ha den fyllning man själv föredrar. Skinka, broccoli, svamp eller whatever. Men två nycklar till ett bra resultat är 1) mycket ost och 2) "äggig" äggstanning. Detta för ett tillräckligt fast och fint resultat nu när inget skal finns att hålla allt i örat. 

Jag själv gjorde sisåhär: 100 g riven ost, 25 g strimlade Pärsons "Vegoskivor", en näve tärnad paprika och lite purjolök blandades och fördelades i 2 små (ca 14 cm i diameter) runda formar. Äggstanningen gjordes av 2 stora ägg, 0,75 dl grädde, 0,75 dl mjölk och en nypa paprikapulver och hälldes sedan över. Ca 20 minuter i ugnen på 200 grader - sen var det klart. 

Perfekt att frysa in i portionsbitar, och dessutom gott att äta även kallt. Men ni bör låta pajen tina upp först 😁.

Kolhydratinnehållet i en sådan där paj är ca 5-6 g, lite beroende på vad man väljer för ost bl a.

Och så en grej till. Bröd. Eller i detta fallet "bröd", för på riktigt är det väl inte bröd... men brödsubstitut. Det finns en uppsjö av recept även på sådant. De godaste, enligt mig, är de som innehåller en massa frön och hackade nötter och så. Men de orkar jag inte baka 😉, plus att jag tycker de ofta är lite för mättande. Precis som att fyllningen är det godaste med pajen är pålägget det godaste med mackan, det ska mest finnas där för att ha nåt att lägga det gottiga på, så jag vill ha nåt "bröd" som inte är för mäktigt. Här är ett recept som inte har nötter och sådant i sig men ändå är lite stabilare än t ex oopsies som mest smakar ägg: 



Kesobröd
125 g keso (eller annan cottage cheese såklart)
3 ägg
3 msk kokosmjöl
1 dl mandelmjöl
1 msk fiberhusk
en nypa salt
2 tsk bakpulver
1 msk rapsolja
Vill man ha ett bröd fri från keso-klumpar mixar man keso och ägg med t ex stavmixer i en skål, annars rör man bara ihop det. Blanda övriga ingredienser väl och tillsätt sedan ägg/keso-blandningen och rör ihop. Bred ut smeten på ett bakplåtspapper på en plåt eller i en ugnsform, ca 1 cm tjockt. Grädda i 200 grader ca 15 minuter. Låt svalna och dela i bitar. Jag tyckte det blev lagom med 6 bitar där varje bit sedan delas på tvären till två tunnare mackor.

1 bit, på mitt sätt då, ger ca 2 g kolhydrater.

Och ja, ni FÅR lov att ha frön och nötter i om ni vill 😉.

Imorron kväll blir det hemkörd pizza till middag, och finns orken ska jag i samma veva passa på att göra en laddning pizzabullar till. Gott gotti gott gott!

tisdag, februari 14, 2017

Hur orkar folk bli kränkta hela tiden?

Det måste vara väldigt energikrävande att leta problem och saker att bli upprörd över som en del gör.

Som den gravida kvinnan som får frågan av barnmorskan var hon jobbar. Oh vilken konstig fråga, vad kan barnmorskan ha för hemska baktankar med den?

Eller som matkasse-köparna som fick quornfärs till en av middagarna, som då blev lakto-ovo-vegetarisk, och därför kände sig lurade och utsatta för en "vegetarisk konspiration". Märk väl, det är ingen kött-kasse utan en mat-kasse, och även qornfärs är rimligen mat. (Undrar om reaktionen blivit lika stark om ett av recepten varit på tomatsoppa med mozarella t ex, grekisk sallad, eller ärtsoppa utan fläsk i, alltså mat många äter utan att kalla den för vegetarisk?)

Eller som veganen som fick betala mer för sina färdiga burgare i affären än köttätaren fick för sina och då ansåg sig diskriminerad. Eller för den delen på samma tema vegetarianen som vid jul fick rabattkupong på julskinka med sin ICA-buffétidning och då ville anmäla affären. (För vad? På vilka grunder? Ingen vet, tror jag).

Eller som klädköparen som veckan därpå såg "sitt" plagg till nedsatt pris, anklagade butiken för bedrägeri och krävde att få mellanskillnaden tillbaka. 

Eller t ex bussresenären som kände sig personligen utsatt och kränkt av att ombedas flytta sin väska från sätet bredvid så att en annan passagerare kunde få sitta där, för det fanns faktiskt lediga säten utan väska på längre bak!

Jomen ni hajjar... Vad vinner man egentligen på att vara sådär?

På tal om att vinna så saknar ni kanske (säkert) mina Melodifestivalrecensioner? Jag har det ultimata försvaret för att dessa uteblivit: det har helt enkelt varit för jädra usel kvalitet (typ en enda _bra_ låt på 14 bidrag hittills) så deltävlingarna hittills förtjänar inte ö h t att omskrivas! Såede!

I stället bjuder jag på en ordvits. En riktigt torr en. 


Hehehehehe!
😁😁😁

söndag, februari 12, 2017

Man får vara glad för det lilla, som flickan sa.

Nu har vi haft det vintrigt och vitt här i flera dagar *kors i taket* och det verkar som att gränsen snart är nådd. Ljummare väder har påbörjat sitt intåg och snart är det väl slask för hela slanten. Så idag när även smärtgränsen för mina kognitiva förmågor som det så fint heter nåddes efter att ha förberett mig för samtal på sonens skola passade jag på att njuta av en härlig vinterdag. Eller eftermiddag. Eller timme i alla fall. Jag har sagt det förr och säger det igen; att bo nära havet är ett privilegium!




Den orörda buckliga snön var lite cool.
Bucklig snö, förresten. Det låter som en halvtaskig engelsk kriminalfilm 😀

Det mest spännande som hänt annars sedan senast var min lilla tripp till Lund i torsdags för allergiutredningen. Spännande inte bara för vilket resultat proverna kan tänkas ge utan även för att jag, som en del av er redan vet, har ett lokalsinne av digniteten "gå vilse i min egen bakficka". Eller bauglomma som vi säger på skånska. Och trippen började med att just det tåg jag tänkt ta för att inte vara ute i sista minuten var inställt, så det blev snålt med tid lik förbenat och jag blev tvungen att mot min vilja och ursprungliga plan byta till stadsbuss. Men, jag hamnade rätt 😊och kom t o m i tid. Hurra för mig!

Vad man kom fram till denna gången är för långt att dra här, men man kan sammanfatta det med att jag är en allmänt känslig typ (who knew??). Överkänslig t o m. Förrutom några rätt soklara allergier så verkar jag reagera på lite allt möjligt och även själva sticken vid pricktesten så de var lite knepiga att läsa av. Men, vem har sagt att livet, eller jobbet, ska vara lätt? Nej just det... 

Det slutade med att de tömde mig på blod, kändes det som i alla fall, för att ta några riktade tester mot vissa ämnen och beroende på de resultaten ska vi kanske sen testa med lite kontrollerad provokation. D v s utsätta mig för ämnet och se vad som händer. Bl a kan detta ske gällande mina älskade jordgubbar 🍓, och mot vanligt penicillin som ju hade varit himla smidigt om jag tålt numera. Men det är bara om de nu tagna proverna visar negativt så att säga. Så håll tummarna för det om ni inte har något vettigare för er (vilket jag har svårt att tänka mig eftersom ni läser min blogg). Det behövs i nuläget bara t o m 14 mars då jag ska prata med läkaren igen. Det fixar ni va?

onsdag, februari 08, 2017

Jodå, det small!

(Återkoppling till förra inläggets rubrik, för den som undrar 😉)

Men, det kunde blivit kattskit av alltihop. På fredagens Metallica-gig lät det rent ut sagt för jävligt, främst från James mun, och söndagens tillställning blev till intet. De som hade biljetter till den får vänta till september för en ny chans. Så det blev en spänd väntan på besked om "vår" konsert, och Ticketmaster skrämde skiten ur mig genom att skicka mail... som dock handlade om andra saker. Först vid lunchtid igår bekräftades att giget skulle bli av. Och jag var då lite rädd att de egentligen inte var redo, att det inte skulle låta bra då heller. Men det gjorde det minsann! Av mina 4 Metallica-konserter (hittills) landar denna nog på en andraplats, slagen bara av spelningen på Forum i samma stad 2009. Bl a antagligen med hjälp av att dels den senaste plattan var riktigt bra, bästa på länge, och dels att killarna (OK, gubbarna då 😊) kändes väldigt nöjda och lättade över att kunna genomföra det hela.

Arenan då? Jo det kändes som att man fick ut maximalt av bandets placering av scenen, mitt på golvet, så även de som satt på övre läktarna (inte vi, tack och lov) verkar ha känt sig "nära". Men ljudet skulle nog behöva justeras litegrann, det var som om det var fel frekvens i fel förstärkare så att säga så att fel ljud gick igenom även med proppar i öronen.

Men, det var ju inte bandets fel... Och de får ett extra plus i kanten för att de gjorde min personliga favorit, Fade to Black, bättre än på Ullevi förra sommaren.

Vill ni se och höra lite av vad ni missade? OK, här kommer några bitar från fem låtar; Creeping death (som jag inte hört live sedan 1992), For whom the bell tolls (troligen kvällens bästa), One (mäktig som vanligt), Seek and destroy (med ett av de bästa riffen) och så oemotståndliga Nothing else matters.


Förresten så visade sig min hjärna från sin bästa sida när vi via bro, tunnel och kusin Therese och hennes mans bil kommit över till Köpenhamn, parkerat och tagit oss upp i Fields köpcentra... och jag reagerar på att det var ju värst vad många snackar danska! Hmmm... Jag tror skallen min hänger kvar på den gamla goda tiden innan bron, så har man inte åkt båt kan man inte ha kommit till Danmark. Typ...

Jag tycker att jag borde få konsertbiljetter på högkostnadsskyddet faktiskt, för så länge giget pågick kände jag ingen som helst smärta eller värk. Nada! Det är rena friskvården för tusan. Bakslaget som jag väntat mig idag har uteblivit också... men ibland är det fördröjning på det så kanske blir morgondagen rena pinan när jag ska ta mig till Lungmedicin i Lund. Men men, skulle det behövas kan jag åka kollektivt nästan fram till dörren och sen är almanackan tom i tre dagar. Och jag får räkna det som en sådan där sak som är värt det, för jag njöt verkligen igår, Till fullo!

På tal om njutning: vi har snö!! På riktigt. Det har snöat lätt större delen av tiden i över ett dygn och hunnit bli ett vackert vitt täcke, och även givetvis en rejäl nästan knähög vall just bakom min bil som jag var tvungen att skotta bort tidigare idag. Men det är fint, så fint!




tisdag, januari 31, 2017

Om en vecka smäller det.

Då beger vi oss till Köpenhamn för senvinterns stora begivenhet: Metallica-gig! De inviger nya Royal Arena, kan väl ana att Lars Ulrich haft ett par fingrar med i det spelet, och vi lyckades få biljetter till den tredje  av fyra spelningar. Visst hade det varit häftigt på sitt sätt att vara med på allra första giget där, men jag väljer att se det positiva i att ljus och ljud och annat smått & gott hunnit justeras när det är vår tur 😊.

"Vi" är förrutom mig och maken samma sällskap vi hade på konserten i Göteborg för 1½ år sedan, Marlene och Peter (även känd som P2 😊), samt min ena kusin och hennes man. Kusin Therese och jag har varit på konsert ihop förr faktiskt. För hundra år sedan. Eller i alla fall nästan 30... Oj, det låter tokigt men det stämmer. Efter flitigt googlande vet jag att det var den 22 oktober 1989 som White Lion spelade på Olympen i Lund under sin Big Game Tour. Då var jag 14 och Therese 15 och jag minns att vi fick vända på vägen dit eftersom vi glömt biljetterna, och jag minns också att jag skämdes något kopiöst över att mamma stod och väntade precis utanför utgången sedan med min jacka. Jättepinsamt ju 😳. Men en häftig upplevelse, första rockkonserten! Och nu drygt 27 år senare ska vi på konsert ihop igen och jag får vara med när hon förlorar sin Metallica-oskuld. Dock på avstånd då vi inte har platser ihop tyvärr, men ändå 😊.

Hittade en bild på konsertaffischen från 1989. Memories....
























Men nu är det alltså Metallica som gäller, vi kan ta oss dit på egen hand och jag slipper skämmas över att morsan står med jackan utanför ;). För min del blir det fjärde gången, varav tredje ihop med P2 och andra ihop med Marlene och min egen Peter. Senast var alltså i Göteborg, på Ullevi, med andra ord utomhus på en stor arena. Nu blir det inomhus på en betydligt mindre arena. Metallica har visat sig hantera båda varianterna väl hittills men det är något visst med de något mindre ställena där man kommer närmre scen. Det ska bli intressant att se hur danskarna fått till den nya arenan.

Ungefär såhär lät det i alla fall i Singapore för drygt en vecka sedan:

Facebook är en häftig grej.

Alltså på riktigt. Man kan med facebook som verktyg återkyta bekantskapen med gamla bekanta och upprätthålla en relation med de som bor geografiskt långt bort. Man kan enkelt dela med sig från sitt liv med hjälp av foton och filmer. Det är en arena där man kan diskutera och vädra åsikter, dela roliga klipp och bilder, fråga efter och ge råd, sälja och köpa, tipsa och trixa, sprida nyttig information o s v. Själv har jag använt mig av facebook i samtliga dessa syften.

Men nej jag skriver INTE "Amen" efter foton på lemlästade eller svårt sjuka barn då jag vet att det ö h t inte hjälper dessa. Och nej att jag inte skriver"Amen" betyder inte att jag inte bryr mig, hur mycket det än påstås i texten.

Att jag inte kopierar och delar diverse texter och kedjebrev om sjukdomar och orättvisor betyder inte heller att jag inte bryr mig eller inte vågar ta ställning, i min verklighet är slentrianmässigt kopierande av någon annans text inte synonymt med att ta ställning, stötta och göra skillnad. 

Och nej jag tänker inte räcka upp handen och ropa "jag vill vara kvar, snälla!" när någon skriver att de tänker rensa bland sina vänner och vill man vara kvar ska man säga till. Vill man ha mig kvar som vän så har man mig kvar, vill man inte så tar man bort mig. Helt enkelt. 

Jag tänker inte heller dela diverse efterlysningar och liknande om privatpersoner från privatpersoner då jag inte har någon som helst aning om vad som ligger bakom eller ens om de som eftersöker personen ö h t bör få veta var h*n finns. Likaså delar jag inte "denna personen har stulit min bil och gett min son en örfil, dela så alla får se vilket svin h*n är!" och liknande, dels har jag inte heller här någon som helst aning om hurvida det stämmer eller ej och dels har jag ingen lust att ägna mig åt förtal.

För övrigt anser jag t ex inte att facebook är någon lämplig arena för personliga vendettor och bråk gällande vårdnadstvister och liknande. Men hey, det är ju jag det.

Men absolut. Jag gillar facebook 😊

söndag, januari 08, 2017

Det var bättre förr.

I alla fall var jag roligare förr. Eller, vår julkrubba i alla fall.

Trettondagen 2015:
De vise männen når till slut stallet i Betlehem.



















Trettondagen 2017:
Vid samma vandrings slut två år senare.




















En troligen något mer autentisk skildring nu än för två år sedan, nu när vi till slut köpt nya figurer så de vise männen åter är tre till antalet. Men roligare då... 😉

Nu är det tack och lov slut på helgdagar och helgaftnar på ett tag, nu är måndagar måndagar och fredagar fredagar och... inte en massa konstiga röda eller rosa dagar mitt i veckan och sånt fjanteri. Jag inser att många som jobbar typ helgfri måndag-fredag inte direkt känner likadant och det hade jag antagligen inte själv gjort heller om jag tillhört den arbetande skaran. Men nu längtar hela mitt väsen efter rutiner och normal vardag, vad nu det är. Min hjärna blir ännu mer snurrig än vanligt när gränsen mellan helg och vardag suddas ut.

En nackdel med att helgerna är över är väl dock att det blir färre gamla lökiga filmer på TV 😉. Som Polisskolan, Göta Kanal, Snuten i Hollywood och andra sådana oerhört högkvalitativa klassiker. Men, det är väl smällar man får ta... Å andra sidan ser nog många inte det som en nackdel alls, utan snarare tvärtom. Kultursnobbar! 😜

lördag, januari 07, 2017

Nu blir'e matblogg!

En kompis till mig gjorde pizzabullar härom dagen och visade dem på sin blogg.
Och det är ju faktiskt perfekt ha-i-frysen-mat, så jag blev inspirerad... och beslöt att 
testa att göra low-carb-pizzabullar på den botten vi använder nu för tiden. Ingen jäsning, 
bara en sån sak 😉.

Jag tyckte resultatet blev bra så här kommer ett recept... ish...

Botten
Vispa ihop 0,4 dl grädde (visp) med 1 msk fiberhusk och 2 ägg tills det liksom blivit fluffigt. Rör sedan ner 50 g fint riven hårdost av parmesan-typ (jag använder 
Formaggio utan löpe) och låt smeten stå och svälla fem minuter.

Bred ut smeten på ett bakplåtspapper, Jag har gärna pappret på ett galler i stället för 
plåt, jag tycker botten lossnar lättare då. Nu när ni ska göra bullar så bred ut 
kvadratiskt eller rektangulärt.

Grädda i 175 grader ca 15 minuter, botten ska vara mjuk men sammanhängande 
liksom. Ta då ut den, lossa försiktigt från pappret med en bred stekspade och lägg 
sen på fyllningen.



















Jag hade tomatsås, hackad lök, ost, Pärsons vegeskivor, lite tomatsås till, 
mer ost och så oregano.




















Rulla ihop... Jag skulle med facit i hand ha rullat längs kortsidan i stället för 
långsidan för att få rullen lagom tjock men men det gick fint ändå.



















Skär i lagom skivor, lägg i muffinsformar och toppa med ytterligare lite ost. 

Grädda i 200 grader ca 10-12 minuter. Klart! 
 

Om jag hade rullat från rätt håll och om man har en normal mängd fyllning 
tror jag det blivit 8 lagom stora muffins av en sats botten. Jag ska minsann så 
snart jag orkar göra minst två laddningar till och stoppa muffinsen i frysen. 
Smidigt som mellanmål och utflyktsmat om inte annat!

Fast nu väntar vi på att kvällens gäster kommer och har middagen med sig 😉
Så'nt gillas!! 👍