Jo jag kan berätta att jag blivit med rullstol. Den ska framför allt underlätta för mig att komma ut lite även dagar då det inte funkar eller lämpar sig att gå och att spara energi i lägen då den fysiska aktiviteten i kombination med ljud- och ljusintryck, kognitiv ansträngning o s v blir too much. Kort sagt minska risken för PEM men öka mitt deltagande i livet utanför hemmet. Än så länge har det blivit en "promenad" ihop med maken ner till stranden och ett underlättande av förflyttandet mellan puben och bilen i lördags.
Ja ni läste rätt, puben. Det var avslutningsmiddag med klubben i lördags och efter den smet vi in på puben som låg mellan restaurangen och parkeringen 😉. Där träffade vi några vänner och stannade ett hyfsat tag. Redan då gick jag väldigt dåligt och när vi skulle hem hämtade maken rullstolen i bilen. I alla fall var det himla trevligt att vara ute på stan som en "vanlig människa", det var ett bra tag senast. Nog blev jag försämrad sen, och jag är fortfarande inte tillbaka i normalläget, men inte lika kraftigt som förr och antagligen inte lika kraftigt som om jag inte legat på energisparläge några dagar före och dessutom fått pressa mig för att ta mig till bilen efteråt. Jag bjuder på en före-bild av mig och guben. Nån efter-bild blev det inte, det kanske är tur det 😄.
Jag tror inte det är nån risk att jag kommer att använda rullstolen för mycket, jag värdesätter mina promenader och ö h t förmågan att gå för mycket för det, snarare att jag använder den för lite. Men jag får jobba med den biten.
Vad mer ...? Jo jag har bytt fodral till min telefon! Det kanske inte hörs så märkvärdigt, men det är en utmaning i sig att lära mig att jag numera har en röd i stället för rosa 😁. Jag är bra på att bli av med min telefon, glömma var jag lagt den, så om jag dessutom kollar efter en i fel färg så ... ja ni kan kanske ana.
Jag har också tagit tag i min viktkamp igen och lyckats få bort de 5 kilon jag lagt på mig sen i julas. Därmed är jag åter på minus 26 kg jämfört med maj förra året och nästa mål är BMI 30. Alltså gränsen mellan övervikt och fetma. Dit är det ett par kilo. Vad målet blir därefter ... det tar vi då!
I övrigt har det väl inte hänt så mycket värt att nämna. Livet har sugit rejält, kroppen har svikit och allt sånt där men det är ju så himla trist att skriva om. I helgen som kommer ska det däremot hända att fondväggen i sovrummet ska byta färg. Spännande, inte sant?
Jag fick när jag vaknade igår för mig att kika in på EFIT-sidan och såg då att jag prickat in en officiell dag! Så jag tog helt enkelt Ett Foto I Timmen. Nästan. Jag orkar dock inte skriva så mycket, så denna gången får fotona tala i princip för sig själva. Ja så får det bli.
Sen låg jag vaken ända till 7-snåret *suck* men fler foton får ni inte!
... genomled jag i torsdags. Jag var hemma hos pappa (och mamma ja) för att kolla på VM-kval i fotboll och sen blev det ju onödigt viktigt vad som skedde i den andra matchen i gruppen med så jag beslöt att kolla på halva den där också. Batterinivån på telefonen gick ner till skrämmande 20% men jag kände mig lugn för jag har ju aaaaalltid laddare eller powerbank med mig. Jomen alltså jo, powerbank hade jag ... men ingen kabel! Jag har bytt väska och fast jag var säker på att jag lagt en sladd där så hade jag tydligen inte det. Det var dessutom länge sedan pappa själv hade iPhone så trots att han är bra på att spara saker "om utifall" så var oddsen att han hade en lightningkabel usla.
Jomen ni fattar paniken va? Jag kände mig rädd, naken, exposed som Maria Montazzami skulle ha sagt. Mamma förstod inte alls problemet. "Jomen då får du väl bara ringa från nån av våra telefoner om du behöver". Ringa? Det är väl inte vad man huvudsakligen gör med en telefon? Den äldre generationen har ju inte koll alls. De förstår inte våndan av att inte ha en lur med surf och laddat batteri.
MEN! Tack vare en pryl pappa har p g a ett uppdrag han har så hittades faktiskt en lightningkabel till slut och jag kunde andas ut. Sällan har det känns så skönt när jag kunde stoppa in den ... Sladden alltså!!
Nu gick det ju fel i den andra matchen med förvisso. Men jag kunde i alla fall beklaga mig över det med hjälp av just en telefonen med surf och laddat batteri.
Just nu sitter jag förresten och surfar i köket. Vad är det för speciellt med det? undrar ni såklart då. Jo det ska jag berätta för er. Det har jag nämligen sällan gjort de senaste åren ty köksön var inte det minsta snäll mot min kropp. De höga stolarna var jobbiga att ta mig upp i och ner från, och arbetsstolen som är betydligt mer ergonomisk funkade inte heller höjdmässigt. Jag drog mig oftast från att sitta där för att det var för besvärligt.
Men i helgen investerade vi lite i min hälsa och vips har ön krympt några decimeter, motsvarande höjden av en låda i byrån, och stolarna likaså. Nu funkar det dessutom att sitta i arbetsstolen och armstöden går in under skivan vid behov. Det var liksom inte längre hållbart att ha köksmöbler som inte var tillgängliga för mig.
Undrar hur lång tid det tar att vänja mig, nu hajar jag till varje gång jag kommer ut i köket 😁.
Förra helgen blev TV-rummet med ny soffa, och nu då köksön vilket också ledde till viss förändring i arbetsrummet då den gamla byrån fick sin nya plats där inne. Jag kanske en morgon vaknar och tror att jag ramlat in i fel hus dagen före? 😱. Nästa förändring blir dock av en betydligt mer sparsam art, nämligen adventsfixandet. Idag kom jag på att jag lyckats glömma bort var sjutton jag lade min nyinköpta adventsstjärna till sovrummet. Oooops! Men, jag har ju två veckor på mig att komma på det 😊.
… och man försöker gå in på Facebook och fråga om det är så för fler bör man i samma stund inse att man ska gå och lägga sig. Kanske nästa gång!
I lördags var det party som gällde. Först tjejträff och sen överraskningsfest för en av tjejerna, min barndomskompis som idag blev 45. Det var himlans trevligt och trots rejäla smärtor hängde jag med rätt bra. Efter att vi kom hem har jag spenderat typ 2 timmar utanför sängen … och hade det inte varit för ett samtal på sonens skola i morse och en snabbvisit av vänner jag inte träffat på länge (ja Simons ena fadder förresten) så hade jag legat där de två timmarna också. Det kostar på att leka frisk! Men ibland måste man …
Imorgon kväll måste jag dock fixa att ta mig upp för trapporna på Vångavallens södra läktare. Ja helst ner igen också för den delen. Bokningen bråkade med pappa när han köpte biljetter till matchen (TFF mot Landskrona) och vi kunde inte få platser på norra läktaren där vi vanligtvis suttit de senaste åren, med bara några enstaka trappsteg att besegra.
Ja Facebook ligger som sagt nere ikväll. Och Instagram. Och Messenger. Att det sker just när jag är i princip helt sängliggande kan omöjligtvis vara en slump känner jag, det måste vara en konspiration! Ett attentat mot mig personligen! Banne mig … Men det kunde varit värre, TVn funkar i alla fall! 😃 Och själva Internet, så att jag kan skriva detta. Vilket jag för övrigt gör via telefonen då jag inte orkar resa mig och ta datorn 😂. Så ser inlägget ännu skummare ut än vanligt så vet ni varför. Och hur man infogar bilder har jag inte lyckats klura ut så ni får vänta på bevisen på att jag faktiskt varit på fest 🎉.
I alla fall var jag det som barn, och tonåring. Även i sammanhang då det var normalt att vara lortig så var jag ständigt snäppet lortigare än alla andra. Ja det är så jag har fått det berättat för mig i alla fall. Och många gånger har berättelserna om hur jag fick lingonsylt på ryggen och hur det hittats plättar i håret på mig efter måltider dragits.
Med stigande ålder har jag blivit något mindre lortig faktiskt, även om t ex vita tröjor eller skjortor sällan är någon god idé. Många "spillningar" (hehe) kan också skyllas på mina dåligt fungerande händer, det gör det liksom rätt okej. Men när jag idag tog på mig min sweatshirt så fann jag en fläck, troligen fettfläck. På ... ryggen ... Jag får väl inse att jag är en lortgris även som fullvuxen. Vilken förresten påminner mig: gissa hur det ser ut på morgonen om man ätit choklad i sängen kvällen innan, varit jättetrött och tappat ett par bitar utan att märka det innan man somnade?
Så värst lortig bör jag inte behöva bli om jag går ut nu, men däremot blöt. Ty det regnar vågrätt, med andra ord så blåser det som in i baljan samtidigt som änglarna inte kan hålla tätt. Då är det väl bara för mig att ge katten i att gå ut? kan man tycka. Det är ju inte så att jag har nåt jobb eller så att gå till (näää ja' ä' int' bitter). Men nu är det som såhär att jag vet att det i en viss affär finns en veganvänlig nyhet just nu som jag är hemskt nyfiken på, och dit måste jag innan de rackarna tar slut och även såpass tidigt att jag hinner hem innan sotaren kommer på besök efter lunch. Ja alltså inte bara besök som i besök utan h*n ska liksom kolla läget med öppna spisen med å yrkets vägnar, bäst att skriva det . Man kan aldrig vara för tydlig i dagens läge! Jag kan tänka mig ryktet snabbt sprida sig annars om hur det minsann varit en sotare här när maken var på jobbet och kort senare dyker även ett foto upp av mig med misstänkta askgrå fläckar lite här och där. Som den lortgris jag är ...
På tal om lort. Jag har i många åt försökt bli klok på skillnaden mellan toalettpapper och bad & toalett-papper men gått bet. Nu har jag dock sprungit (typ) på en förklaring från ICA i alla fall. Den lyder såhär: Bad syftar på badrum och de ville helt enkelt ha ett roligare namn än bara toalettpapper och valde därför Bad & Toalett. Jaha ... Så det är alltså ingen skillnad alls vad gäller ÄNDAmålet 😂. Jag börjar ju förståss fundera över definitionen av badrum. Om det inte finns nåt badkar utan dusch där, är det fortfarande godkänt som badrum? Och det finns ju toaletter som bara är just toaletter, som varken har dusch eller bakar, kan man verkligen ha Bad & Toalett-papper där då? Det blir väl missvisande? Har de tänkt på det va?
Visst är det typiskt att när man äntligen får svar på en fråga så väcks genast en hel drös nya?
Men alltså ... På sociala medier, jag tänker på Facebook i första hand, så finns det ingen regel om att man måste svara på ett visst antal inlägg per dag. Jag lovar! Så om ett inlägg har en uttalad målgrupp så är det helt okej att gå vidare utan att svara ifall man inte tillhör den och inte av annan anledning har något relevant att tillföra. T ex, om jag skulle fråga "Ni som odlar paprika själva, vid vilken färg/mognadsgrad plockar ni dem?" så är det rätt onödigt och rentav störig med en drös svar som "jag har aldrig odlat paprika" eller "jag föredrar tomater". Eller om jag skulle fråga "Ni som fick sjukersättning före 1 juli 2008, med de gamla reglerna, hur gjorde ni med ditten och datten?" så är det inte svar av arten "jag fick sjukersättning förra året" eller "FK är dumma i huvudet" jag är ute efter. Likaså om ett inlägg består av en specifik frågeställning så är det fullständigt i sin ordning att vid intresse för densamma läsa svaren som kommer utan att svara själv ifall man inte har nån som helst aning. "Jag har aldrig hört talas om sjukdomen" ger t ex inte så mycket till den som undrar om symtom X kan bero på sjukdom Y. Faktiskt!
Jaja, nog om det. Jag kan tala om att jag idag lyckades få till en promenad igen, denna gång utan att det föll en endaste regndroppe på mig. Tvärtom var det 20+ och soligt, något jag inte alls var beredd på. Men med den tunna jackan som jag så onödigt tagit på mig knuten runt midjan i stället blev del alldeles lagom varmt. Jag har också något väldigt spännande på gång: jag ska på lördag för första gången smaka "veganska" cheez doodles från OLW! Spännande värre. Jag plockade åt mig en påse på ÖoB i måndags, här i sta'n hade jag då inte sett dem nånstanns och "riktiga" datumet de lanseras har nog inte ens varit än, och har hittills kunnat låta bli dem. Men på lördag ska jag smaka ... Jag är kluven. Vill jag att de ska vara goda så att jag kan åtnjuta ostbågar(-ish) utan dåligt samvete för djurens skull eller vill jag att de ska vara urkiga så att jag inte har ytterligare en onyttig sak att vara sugen på?
Nä, dags att försöka sova. Snart är det fredag och då måste jag orka duscha och skrubba kroppen och avlägsna lite hår på ett par ställen och tvätta håret på ett annat ställe och göra inpackning och ... Det är en hel dags arbete det! Så go'natt!
I lördags drog så årets Melodifestival igång. I brist på annan musik och underhållning har jag verkligen försökt bygga upp ett genuint intresse, om inte annat ur synvinkeln att det kan bli spännande att se hur de löser upplägget med tanke på pandemin, avsaknaden av publik o s v. Men efter första deltävlingen känns det lika mycket "Jaha?!" som innan. Inte ens Lillasyster motsvarande mina förväntningar, eller förhoppningar. Deras låt lyckades förvisso enligt mig vara bäst av de sju, men fick god hjälp av att de övriga var så kassa. Jag gillade refrängen rejält, men inte resten av låten. Jag har inget emot låtar med både lugnare och fartigare delar och jag har inget emot små growl-liknande inslag men jag fick inte låten att hänga ihop. Men som sagt en stark refräng som räddade upp det till viss del. Så värst förvånande att den inte gick direkt till final är det inte, Arvingarna skulle kunna ställa upp med en låt av typen Bä Bä vita lamm och ändå gå till final och Dannys dagispop med Benjamin Ingrosso-komplex flirtar tyvärr bra med den generation som nog röstar flitigast.
En snackis efteråt var att alla bidrag med kvinnliga artister åkte ut. I mina ögon är det inte så värst konstigt. Bidrag nr 1 stod för deltävlingens falsksång, Jessica Andersson är duktig men låten svag tycker jag och vackra ballader av typen som hon jag inte minns namnet på har ofta svårt att greppa tag vid en första lyssning. Sen kan det absolut vara så att tjejer röstar mer än killar och att tjejer kan lockas av söta unga grabbar (tänker på Danny och Paul Rey här), men när man väljer ett system där det just är tittarröster som avgör och man dessutom kan rösta massor av gånger så är det ju något man får köpa också.
Vinter har vi faktiskt fått här. Ganska exakt halv tre i onsdags eftermiddag började det snöa, det vet jag för att vi satt i ett videosamtal som började kl 14 och då hade det vita inte börjat falla än men mot slutet av samtalet var det i full gång. Igår fick vi påfyllning, som mest när jag var ute och promenerade, och är idag inne på dag 6 med snö. Stämmer prognosen lär vi ha minst en veckas vinter kvar framför oss och jag hoppas verkligen det är rätt. Jag vill ha mer sånt här!
Och sånt här:
Det är inte ens i närheten av en del av barndomens vintrar, men man får vara glad för det lilla!
som flickan sa.
Videosamtalet jag nämnde rörde sonen, och gällde slutsatsen ang. ännu en utredning. Förhoppningsvis den sista. Resultatet var vad gäller diagnos i sig ingen överraskning, däremot blev vi lite paffa över bedömningen av svårighetsgraden, av nivån. Samtidigt som det känns jobbigt att få svart på vitt hur stora svårigheter han egentligen har att tampas med så kändes det även som att "tacka sjutton för att vi inte räckt till". Nu när dessa bitar i pusslet Simon också kan läggas så kan vi förhoppningsvis få ännu mer och bättre stöd av bl a kommunen men även sjukvården med hjälp av de rekommendationer som kommer att skrivas. Höstterminen kommer att innebära skolbyte för grabben, något som skulle gjorts redan inför detta läsåret om vi inte getts felaktig information som vederbörande nu nekar till att ha gett ö h t. Alltså oavsett kan vi inte vrida tillbaka klockan och göra det gjorda ogjort, men bristen på all form av självkritik från berörda personers sida gör situationen ännu tyngre att hantera. Framför allt för sonen som liksom vill ha upprättelse och avslut men inte får det, han kan inte släppa och gå vidare på det sätt många av oss andra kan. Han funkar inte så, på grund av sina funktionsnedsättningar.
Hmmmm... Vad var det där "annat" jag skulle skriva om? Det har jag glömt. Kanske var det att jag hittade mitt första gråa hårstrå förra månaden och har köpt hem hårfärg för att slippa uppleva flera? Jag ska bara orka fixa det med. Kanske var det att Sally ska in på sin första service imorgon? Liten har blivit stor. Kanske var det att jag köpt den ultimata bowlingkjolen, oviss om huruvida jag någonsin kommer att spela igen? Njae, jag tror inte det ... Var det måhända om att jag provoceras rejält av såna som vill se andra människors sjukintyg för att få det likadant skrivet i sitt eget och därmed få godkänd sjukpenning, i stället för att utgå från individen? Nej, det var nog inte det heller. Jag hojtar när jag kommer på det! Nu ska jag dammsuga Sally lite.
Dagen då jag skulle få personlig erfarenhet av en av de stora snackisarna år 2020, fast jag är lite slö så det hann bli 2021. Dagen då jag fick trotsa mina instinkter och reflexer för ett ändamål större än mig själv. Dagen då jag petade mig själv med en pinne långt bak i svalget och sen halvvägs upp i hjärnan via näsan och avslutade med att visa mitt ogillande genom att spotta. Dagen då det blev aktuellt för mig att ta ett test för covid-19.
Eftersom maken härom dagen fick positivt provsvar, vilket var väntat då han var rätt utslagen hela helgen och fortfarande har liten ork, så kunde han ju inte vara ombud för mig på Apoketet där man kan hämta och lämna självtester här i stan. Men det andra alternativet där man själv tar sig med bil till ett provtagningsställe funkade hur smidigt som helst. Det gäller såklart att man är frisk nog för att köra bil på ett säkert sätt, och det var inga problem för mig. Mitt enda direkta symtom är lite halsont sedan ett par dagar, något jag i vanliga fall knappt reflekterat över. Men nu är det ju inte som vanligt ...
Är mitt test negativt och ingen i familjen utvecklar nya eller förvärrade symtom så kan karantänen vara över nästa vecka, så det hoppas vi på. Annars kan det bli kris, min Pepsi Max börjar ta slut 😱😁.
För att muntra upp oss lite så ska vi till middag imorgon få det godaste vi var och en kan komma på av det vi har hemma. För sonens del blir det oxfilé minsann (sån tur han har att det finns en bit i frysen sen nyår), jag misstänker att han vill ha hasselbackspotatis och bearnaisesås till. Jag tror jag slår till med krispigt stekt schnitzel och en krämig potatisgratäng. Och maken ... där har jag ingen aning än.
Gabriel Forss frågade igår på Instagram vad vi skulle göra om pandemin var över. Jag svarade att jag skulle gå på så många konserter jag kunde inom ramen för vad plånboken tillät. Det vanligaste svaret bland övriga var att kramas med familjemedlemmar och vänner, och det ser jag absolut också fram emot. Och att kunna ha våra traditionsenliga fester. Och att gå ut på puben med karaoke eller trubadur. Och att hänga på bowlinghallen. Och att kolla på TFF på Vångavallen med pappa. Och ... Men saknaden av konserter är det som snabbast dyker upp. Ändå går jag inte på sådant så värst ofta numera, av ekonomiska skäl såväl som hälsoskäl, men att ö h t inte ha haft minsta möjlighet sen vi i grevens tid såg tAKiDA i början av förra året har känts så jäkla trist.
För att minska tristessen här hemma (eller inte bara därför) har vi skaffat Disney+. Jag har inte kollat på nåt än, men sonen har föga förvånande hunnit se båda tillgängliga säsongerna av The Mandalorian. Det är rätt bra i såna här fall att han gärna kan se samma sak om och om igen om han är tillräckligt förtjust i det, för många hade väl det roliga varit slut för snabbt annars men han ser nu på sina favoritscener flera gånger om dagen. Det där personlighetsdraget är inte fullt lika behagligt för oss andra dock när t ex Frost 2 rullat på TVn i bakgrunden sisådär 25-30 gånger (kan vara mycket mer) sen i julas ... Men, jag vet att det hjälper honom att fokusera på annat som t ex legobygge så jag tänjer mitt tålamod till max.
Nej nu ska jag börja värma upp inför lite handbolls-VM på TV. Ett VM som sannolikt inte kommer att resultera i nån större svensk framgång. Ett VM som känns oerhört märkligt över huvud taget med flera lags avhopp p g a corona och ingen publik (även om det i samband med öppningsmatchen tydligen rådde delade meningar om vad det innebär). Men, bollen är rund och allt det där. Heja Sverige!🤾
2021 är nu inne på sitt elfte dygn. Har året hittills varit bättre än förra? Nope. Har det ens börjat bättre än det förra slutade? Nope där med. Varken på ett personligt plan eller i den stora världen utanför. Jag vet inte om man ska se det som positivt eller negativt att det fortfarande är 51 veckor kvar av året, det kan ju hinna hända mycket bra på den tiden men också så ohyggligt mycket dåligt.
Jag försökte bl a igår förklara lite kort för sonen vad som egentligen hände i amerikanska kongressen härom dagen, och det var ingen lätt uppgift då det är så ogreppbart även för mig själv. Något som på många håll skildras humoristiskt via foton av utklädda typer som tar selfies och mest skapat reaktioner som "vilka knäppskallar" med en lätt skakning på huvudet var betydligt mer allvarligt än så ... Jag har valt bort att titta på de flesta filmklipp, av ren självbevarelsedrift, men den del jag har sett räcker gott och väl för att inse att agerandet före, under och efter stormningen utgjorde och utgör ett stort hot inte bara mot individerna utan även både det amerikanska samhället och hela vår omvärld. Jag vet inte egentligen om sonen förstod så mycket av min förklaring, men han sammanfattade det i alla fall med "folk är idioter" vilket var svårt att säga emot.
För egen del så har året hittills varit tufft, och då inte främst vad gäller mina sjukdomar egentligen utan livet i stort. Skyddsnät som borde finnas har visat sig ha ännu större hål än jag tidigare trott och pandemin gör mig i det läget ännu mer ensam och isolerad trots att jag ingår i en familj, känslan av maktlöshet och hopplöshet har dominerat och jag ställs inför beslut jag inte har ork att fatta men inte heller har råd att skjuta framför mig. Det känns lite som att jag försöker ... ja vad ska jag säga ... springa i sirap? Steppa på lego? Pinka i motvind?
Alltför snålt med snö har det kommit, men jag har i alla fall lyckats få höra det härliga knarrandet under skorna ett par gånger. Jag har kunnat uppleva en vacker solnedgång. Och igår presterades årets första timmespromenad. Så allt har inte varit skit, inte riktigt allt. Men denna är fortfarande alltför relevant:
Jag borde verkligen sova nu, klockan är snart 3 och jag måste iväg före lunch för att hjälpa någon annan uträtta ett ärende. Men kroppen är inte riktigt med på de noterna, det kryper och hugger och är allmänt bråkigt. Nån som har en gummiklubba jag kan låna och däcka mig själv med? Inte?
Det har väl inte gått många förbi att det är 1 advent på söndag, inte heller mig. Det verkar som att ganska många i år pyntar tidigare än vanligt och jag kan väl förstå behovet av det, men här är det som vanligt tidigast kvällen före 1 advent som gäller. Dock har jag börjat förbereda en del som att t ex fixa staken med de 4 adventsljusen och beordra upp en vit gardin i köket, och idag har jag bestämt mig för vilken stjärna som ska få äran att pryda sovrumsfönstret. Den står nu klar redo att tändas till helgen. För första gången ska den också få sällskap av ytterligare en stjärna i samma rum, ett exempel på det jag hotat med. D v s att ta i lite extra med belysningen i år 😉.
På tal om advent så hintade jag i förra inlägget om ett kommande saffransbullbak och i söndags gjorde jag slag i saken. Hur det gick kan väl bäst summeras såhär:
Det kan ha blivit historiens fulaste bullar, men åtminstone goda 😋! Innan Lucia ska jag ge mig på det en gång till fast då i en något enklare utformning, något svårare att misslyckas lika mycket med. Om jag kommer ihåg det återkommer jag med recept.
Ni kanske undrar varför jag bloggar mitt i natten? Det kan jag förstå. Jag har av flera skäl inte lyckats varva ner tillräckligt för att det ska vara lönt att försöka sova, trots att huset varit knäpp tyst ett bra tag, och passerat den gräns där jag blivit uppvarvad igen. Lite som små barn som är så trötta att de blir pigga eller vad man ska säga. Så i väntan på att kroppen ska tagga ner igen så passar jag på att skriva lite.
Foten då? Jo den har under måndagen faktiskt känts något sånär okej och jag har kunnat gå nästan normalt. Det som talar emot hälsporre är väl att jag inte har det där typiska att det är värst på morgonen och att det sen blir bättre när man varit igång lite utan det är närmare tvärtom, men min kropp är ju inte som alla andras annars heller så varför skulle den vara det nu? Jag har i alla fall börjat gå med inneskor eftersom jag läst att man inte bör gå direkt på hårda golv och tänker försöka få hjälp med tejpning t ex om det inte fortsätter gå åt rätt håll. Ja och kanske då bekräftelse på att min självdiagnos stämmer 😉.
Ni vet att det finns temadagar för i princip allt möjligt? Både med allvarlig bakgrund och ... inte så värst allvarlig sådan. Men måndagens tema måste ha missats i den kalendern, för det måste ha varit Nationella dum i huvudet-dagen. Nej det är inte jag som är dum i huvudet, inte mer än vanligt i alla fall, utan en massa andra. De verkar ha haft sin högtidsdag nyss. Jösses så korkade människor det finns. Och då syftar jag inte på personer med intellektuell funktionsnedsättning, personer med låga betyg, personer som inte har koll på det jag själv har koll på, personer med svårigheter att stava och skriva o s v. Utan om såna som bara är riktigt dumma i hela huvudet och lite till.
Hmm, nu närmar sig klockan visst halv tre. Jag kanske ska ta och göra ett nytt försök att få kroppen på sömnhumör. Wish me luck!
Jag har råkat att redan nu köpa en ny fånig julslips till maken. Härom dagen var jag sugen på att plocka fram stjärnan till sovrumsfönstret. Jag har startat övertalningskampanjen för att få sonen att vilja baka lussebullar så småningom. Och, ännu värre: den där sonen fick tag på en kortfilm med Smurfarna, med jultema och nu kommer jag hela tiden på mig själv med att vissla eller nynna på melodin till Deck the halls ... Oh no! Detta kan hinna spåra ur i god tid före första advent.
Jag kan på tal om absolut ingenting bjuda på lite konsumentupplysning. Jag har jämfört Fanta Zero Raspberry med ICAs Hallonsoda light. Och den senare vann. ICAs hallonsoda smakar betydligt mer hallon, vilket enligt min smak är en positiv grej, och ger en ganska nostalgisk känsla. Enligt mitt smakminne är den nämligen rätt lik sin sockerhaltiga förlaga. Fantavarianten har inte alls lika uttalad hallonläsksmak och jag upplever den också som sötare vilket inte är ett plus i detta läget. Däremot har Fantan en trevligare färg vilket jag inte tycker fotot speglar så bra dock. Båda är i alla fall goda, men då ICAs alltså vinner och dessutom är billigare lär jag köpa den mer framöver.
Apropå läsk så har jag faktiskt köpt hem några flaskor julmust redan, men försvaret är att den ofta är ganska slutsåld runt 1 advent! Då menar jag Apotekarnes lightvariant som jag föredrar. Sen av någon anledning brukar den åter bli lättare att få tag på precis till julhelgen, för att inte tala om efter nyår då den säljs i massor för nästan inga pengar alls. Då är det ju så dags, men är en stor del av förklaringen till att vi ofta dricker julmust till påsk 😀.
6 veckor är det kvar till julafton, 7 veckor kvar av detta år som lär omnämnas mycket i framtida historieböcker. Om nu sådan ö h t finns då ... Ni väl har koll på vad det är för dag imorgon va? Det är fredag. Inte vilken fredag som helst, utan fredagen den 13:e. Och alltså inte vilken fredag den 13:e som helst utan fredagen den 13:e november år 2020 😱. Vågar man ö h t kliva ur sängen?
Idag däremot är det tydligen Alla krossade hjärtans dag. Igår var det Alla singlars dag och Chokladens dag. Hade inte chokladen behövts mer idag?
Jag har tänkt på en sak. Eller, jag har faktiskt tänkt på ganska många saker men det är särskilt en sak jag menar nu. Jag har aldrig direkt följt Så mycket bättre, men jag gillar konceptet och har sett en hel del låtar och tolkningar. Och jag har tänkt flera gånger på att det är en himla tur att jag inte är med där. Ja det är ju främst andra anledningar än tur som ligger bakom att jag inte är med där men, tja ni fattar. Jag menar såhär, att det måste väl rimligen förekomma att artisterna inte alls tycker att de andra tolkningarna av deras låtar är så himla bra ... och jag hade inte fixat att låtsas. Att inte låta missnöjet skina igenom även om munnen uttrycker sig positivt. Jag har många talanger må ni tro, men mitt skådespeleri har sina begränsningar.
Jag har också tänkt på hur många av de offentliga personer, framför allt TV- och Internetkändisar, som i våras skrek högst om hur viktigt det är att följa restriktionerna kring corona-pandemin, som isolerade sig i fjällstugor och på lantboenden, som pekade finger åt andra som inte var lika skötsamma som dem och som t o m lyftes som föredömen i diverse radio- och TV-program som nu syns på fester och större sammankomster med pussar och kramar och i princip sex med kläderna på. Det var bara allvarligt när det var kul, eller?
I övrigt kan jag meddela fancluben att årets glögg är satt, det gjordes igår. Jag kan också berätta att accentfärgen i vardagsrummet även denna jul kommer att vara röd, tro't eller ej, med bl a grönt som kompis. Det finns tillfällen i livet när man måste ta svåra beslut, detta var ett sådant.
Nå’t helt annat: ni vet såna där smörgåsgrillar där dubbla mackor kläms ihop till en fjärdedel av sin normala tjocklek? Ungefär den behandlingen skulle mina brön få idag. Ja jag talar om mammografi alltså. Men kroppen gick inte med på något dylikt just nu så jag fick ringa och omboka. Och det finns apropå det faktiskt positiva följer av corona-möget också: att om- eller avboka vårdbesök eller annat tidsbeställt med kort varsel är inget konstigt eller anmärkningsvärt. Man ba’ ”jag måste tyvärr avboka” och de ba’ ”jag förstår; inga problem”. No questions asked.
Nej kroppen var alltså inte alls med på noterna idag, inte förrän vid halv tre i eftermiddags kom jag ö h t upp ur sängen. Men sen hyfsade det till sig och jag kunde t o m ta en dusch och hårtvätt, en väldigt utdragen process med många pauser men ändå. Och nu sitter jag och slutför detta blogginlägg på telefonen (något jag inte är förtjust i men man får väl offra sig) i väntan på att slinka in en kort sväng på ICA Maxi. Där brukar vara rätt lugnt och folktomt såhär sista timmen.
Tja, det var väl allt jag hade för denna gången. Mycket mer spännande än sådär blir det inte.
... sen mitt tidigare inlägg den 14 september, vad har jag pysslat med då? "Inte mycket" är den spontana korta svaret. Men redan där kan ju inte blogginlägget sluta, det vore lite väl snålt även för denna blogg. Så here goes ...
🎳 Jag har faktiskt spelat bowling två gånger. En gång mer än planen egentligen var, en gång mer än jag borde. Igår trodde jag på riktigt att min kropp till slut gett upp helt och hållet, att nu var sängen min enda vistelseplats för resten av livet. Herrejävlar så ont jag hade och dessutom på andra sätt och andra ställen än jag normalt har vid extra smärtpåslag. Även på andra sätt slog kroppen helt bakut och jag trodde jag satt min sista potatis. Men, jag verkar ha målat fan på väggen lite väl tidigt igen. Idag har jag fortfarande inte varit kapabel att göra nåt mer än att umgås lite med datorn till och från och käka maxdos med piller, men jag har inte mer ont än att jag kan andas hyfsat och byta position i sängen utan att producera läten som får fönsterrutorna hos grannen att skaka.
🦟 Jag har blivit varse att myggen inte riktigt kastat in handduken än utan förra veckan roade sig med att bita mig på nätterna. Kli kli kli, aj aj aj, suck suck suck!
😋 Jag har använt presentkortet jag fick av goda vänner efter att jag fyllde 45 genom att äta middag ute ihop med maken. Av en slump stötte vi sen ihop med just de vännerna och två till så jag fick lite socialt behov tillfredsställt också.
📞 Jag har, med nöd och näppe, överlevt två telefonsamtal med Försäkringskassan gällande min del av merarbetet för sonen (som vi får omvårdnadsbidrag för). Vad som ursprungligen var tänkt som ett samtal blev två med fyra dagars mellanrum och ändå fick vi styra om och ändra taktik eftersom jag helt enkelt inte fixade mer. Nu har jag drygt en vecka kvar på mig att lämna eventuella synpunkter på en skriftlig sammanställning, jag har redan fått be om förlängd tid en gång (och det var inga problem att få).
💓 Jag, eller vi, har haft gäster i form av vänner vi inte haft möjlighet att snacka skit med på länge. Det tog vi igen nu kan man säga 😉.
🎅 Och sist men inte minst: jag har börjat fundera över årets julklappar ...
Och vare sig vi vill eller ej blir vi alla äldre. Därför är det ju heller inte helt konstigt att de idoler och förebilder vi har kvar sen vi var unga så smått börjar falla ifrån, jag menar en del av dem var ju "gamla" redan när man själv knappt var torr bakom öronen. Men, en del går också aldeles för tidigt. Nu har även gitarrhjälten Eddie Van Halen förlorat kampen mot cancern, endast 65 år gammal.
En av mina favoritlåtar med Van Halen är denna, Right Now, här i en live-version från 2006. Jag kan inte låta bli att le när jag ser klippet, dels så är Eddies karaktäristiska leende smittsamt och energin på scen likaså. Men det är också t ex lite udda med en rocktrummis (tillika Eddies bror Alex) i nackkrage 😊. Basisten Michael Anthonys hockeyfrilla gick minsann inte av för hackor. Och Sammy Hagar ... vilken jäkla pipa han hade (och har fortfarande, mig veterligen).
De flesta av mina favoritlåtar med Van Halen är från tiden med just Sammy Hagar som sångare. Ett av undantagen är Panama, här i ett framträdande från 2015. David Lee Roth är tillbaka vid mikrofonen, och vid basen återfinns Eddie Van Halens son Wolfgang som tog plats i gruppen efter att Michael Anthony fick lämna.
Det känns futtigt men ... Vila i frid i rockhimlen Eddie.
Resan tar som sagt vanligen knappt 2 h med bil enkel väg. Men för att orka behövs det för min del ett helt gäng pauser och dessutom energipåfyllnad i form av mat och dryck. För att minska frestelsen att köpa godis eller nåt på t ex hamburgerhaken hade jag förberett matsäck för både dit- och hemresa. Det blev bl a pannkakor, frukt och nötter samt smoothie, och jag klarade att hålla mig ifrån övriga frestelser. Bra va?
På vägen upp tog jag en liten extra omväg för att checka av en sak på min bucket list:
27 september färdades Metallica i sin turnébuss i södra Sverige på väg från en konsert i Solnahallen i Stockholm. Basisten Cliff Burton, 24 år låg och sov när bussen välte och voltade ut i en åker i närheten av Dörarp nära Ljungby i Småland. Cliff slungades ur bussen genom ett fönster, klämdes fast under den och avled. Övriga bandmedlemmar klarade sig oskadda, så även chauffören som initialt misstänktes för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död men senare friades.
Vid olycksplatsen uppfördes en minnessten som senare flyttades några hundra meter för att vara mer lättillgänglig. På stenen står bl a Cannot the kingdom of salvation take me home som är en strof från Metallicas låt To live is to die. Den är hämtad från albumet ... And justice for all som av många ses som en hyllning till Cliff och som också i texterna innehåller delar av dikter han skrev.
Skulle någon av er vara sugen på att besöka platsen är koordinaterna att slå in på GPSen som följer: 57°00'01.4"N 14°00'08.9"E
Det visste jag dock inte då ;) utan hade turen att Cliff Burton Memorial Plate fanns på Google Maps.
Efter att alltså till slut efter alla år ha besökt denna för många fans nästan heliga plats styrde jag mot Markaryds utkant, ute på vischan, och anlände lagom till välkomstdrink och tilltugg. Eller tja, tilltugget hade jag med mig så de andra hade inget annat val än att vänta 😉.
Därefter väntade middag som värdinnan slavat med halva dagen 😀.
Allt snack vi sysslade med kan ju inte återges i bilder, ni får bara lita på mitt ord att inte en enda sekund var tyst. Stundtals fick vi sällskap av hunden som enligt uppgift gärna tyr sig till udda människor, så jag bör väl inte förvånas över att hon kom till mig i soffan 😂.
Eftersom vi var så upptagna med att prata höll vi nästan på att glömma desserten, ostbrickan och snacksen som till slut fick komma fram nästan samtidigt.
Vid midnatt fick jag kasta in handduken och gå och lägga mig, de andra stannade uppe ett litet tag till. På förmiddagen tog de sig en runda i skogen och bl a plockade svamp...
... då låg jag fortfarande kvar och försökte ladda batteriet inför den kommande hemresan. Vid lunchtid orkade jag mig upp och käkade frukost med grön skön utsikt.
Ytterligare någon timmes snackande blev det innan jag styrde kosan hemåt igen. Drygt 4 h efter att Sally, ja min bil alltså, rullat ut från den småländska myllan kunde jag slänga mig i min egen säng. Trött som ett ålderdomshem på valium, men fylld med en inre energi och värme.
Internet är enligt en teknisk definition flera fysiska datornätverk som sammankopplas via enheter som kallas routrar. Föregångaren till dagens Internet hette Arpanet och var resultatet av ett militärt forskningsprojekt i USA. Första meddelandet mellan människor sändes via Arpanet 1969, och första e-postmeddelandet skickades 1971. Flera nätverkssystem konkurrerade under åren som följde med Internet, men skapandet av standarderna HTML och HTTP varvid den första webbsidan några år sedan kom att skapas, var avgörande för dess genomslag 1989.
Internet slog igenom på allvar i Sverige i mitten av 90-talet, och vi kan nog alla minnas ljudet av de dial-up-modem man anslöt sig med via telefonnätet. Och även minnas irritationen över att ingen då kunde nå en på telefon. Om ni INTE skulle minnas ljudet så kan ni få en påminnelse:
Bredbandsuppkopplingar, alltså fasta uppkopplingar i stället för uppringda förbindelser, slog igenom i början av 2000-talet och gav kommunikationen en lägre kostnad och högre hastighet. Den utvecklingen har stor del i att Internet idag har en så stor roll som allmännyttig bastjänst i samhället.
Ja i korta drag alltså. Alla tekniska begrepp och förkortningar som jag har noll koll på har uteslutits 😊. Slut på historielektionen.
Jag och Peter gifte oss i augusti 1989. Vi kände oss redo för barn och efter några månader var jag gravid. Vi hann vara lyckliga över det i ca 4 veckor innan missfallet, det första gemensamma av flera, var ett faktum. I samband med det hamnade jag i sökandet efter någon att bolla det jag upplevt med på ett Internetforum som hette Föräldrakanalen, och där fick jag snart tips om ett annat forum som hette föräldraNätet. Där fastnade jag för den ganska höga aktiviteten av blandad art. När de som styrde och ställde på forumet gjorde en del av oss missnöjda med hur saker och ting funkade så skapades en maillinglista dit en brokig skara från hela landet sökte sig. Några var öppna med vem de var bakom sitt alias, några var mer hemlighetsfulla, och både högt och lågt diskuterades och ventilerades. Några av oss kom att skapa särskilda band som sträckte sig utanför mailinglistan, och som sträcker sig utanför den facebookgrupp som numera ersatt listan. Flera har blivit goda vänner till mig, och en blev t o m sonens fadder när han kom till oss för snart 16 år sedan. föräldraNätet, som sedan blev Allt för föräldrar, är förresten idag dock starkt utrotningshotat och de flesta av oss har inte varit aktiva där på många år utan nöjer oss med att bli nostalgiska över minnena.
För tre år sedan samlades fyra av oss för en liten husmorssemester, och i helgen som gick var det dags igen. Och precis som förra gången vi strålade samman så kändes allt så otvunget, så naturligt, så avslappnat. Jag tror också vi kan ha slagit världsrekordet i att avhandla flest ämnen under 24 h. Vi snackade så mycket att vi nästan glömde ta fram både dessert och "gottebord". Vi pratade om våra barn, våra relationer, våra upplevelser, våra tankar och åsikter. Det var allvar och det var skämt, det var högt och det var lågt, goda minnen och inte fullt så goda sådana. Och inte minst stor respekt för våra olikheter. En viktig träff för oss alla fyra, på lite olika sätt ...
Det var långt ifrån självklart att jag skulle kunna komma iväg. Men med en kombination av bra förberedelser och en del tur gick det vägen. En resa som enkel väg tar knappt 2 h om man kör direkt tog mer än det dubbla för mig p g a täta och ganska rejäla pauser, längre än en halvtimme i sträck är ingen höjdare numera. Jag hade kunnat ta tåget och bli upphämtad där, men då hade jag varit tvungen att bära/lyfta min packning betydligt mer vilket vore en stor utmaning i sig. Och jag hade heller inte kunnat ta allt i min takt, eller göra den avstickare jag nu gjorde på vägen upp (mer om det i senare inlägg). Så att köra själv var trots allt det bästa alternativet. Resan och umgänget lär sätta spår i kropp och knopp ett tag framöver, kommer jag upp ur sängen ö h t idag är det en stor prestation, och jag kunde inte heller hänga med på allt de andra tog sig för. Men helger som denna hjälper mig att inte gräva ner mig och ge upp, att inte kapitulera inför min kropps dumheter. Dumheter som jag för den delen antagligen inte förstått vad de var för några heller om det inte vore för Internet.
Så tja, jag vill väl tacka för att Internet finns 😊. Utan det hade jag inte känt dessa olika, starka och roliga kvinnor.
Lite mer om vad jag/vi egentligen pysslade med kommer i senare inlägg. Nu ska jag skrapa ihop den lilla ork jag har, ta mig ut i köket och fixa någonting att äta. Det blir väl något i stil med soppa som värms i micron eller en smoothie kanske. Bättre än inget, och bättre än det jag egentligen är sugen på att stoppa i mig. Say no more.
Nja alltså det tar allt ett tag det där, i synnerhet för sonen som p g a distansundervisningen inte behövt ge sig iväg hemifrån på morgonen på ca 5 månader och under sommarlovet sovit nästan till lunch de flesta dagarna. Lägg där till väldigt heta nätter som påverkat hela familjen, alltså även sonen som tidigare varit tämligen obrydd över det där med värme. Natten till igår sov vi t ex i princip inte alls, vilket innebar att en 17-åring och en 45-åring låg däckade i soffan resp. sängen här igår eftermiddags. Men inatt blev det hyfsat med sömn för oss alla tre och sonen var på bra humör nu när han kom hem från skolan. Det finns lite hopp 😊.
Den där sommaren som alltså enligt många var slut redan i början av juli har nu bjudit på höga temperaturer i typ tre veckor och mycket sol. Igår var det för första gången på länge betydande molnighet på dagen, även om det var varmt ändå. Men som kanske enda plats i Skåne fick vi varken en enda regndroppe eller en enda åskknall. Från maken som jobbar i södra Malmö fick jag rapport om åska och i Lund regnade det så kraftigt att larm sattes igång, men här var det alltså absolut ingenting. Idag är det återigen mulet och något svalare än igår.
(Edit: inlägget påbörjades på eftermiddagen. Nu är det kväll och i skrivande stund regnar det härligt!)
Om tiden sedan senaste inlägget vore en drink skulle den bestått av ungefär en del poolbad, en del strandhäng och två delar inomhusvistelse i skydd undan värsta värmen uppfyllt med rikligt med sängliggande och en skvätt socialt umgänge. Det sociala umgänget bestod främst av den årliga Kick-Offen med bowlingklubben, en Kick-Off som fick avbrytas tidigare än tänkt för vår del p g a ... tja, familjeomständigheter kan man säga... men tills dess hade vi himla trevligt även om jag hade en av mina mest smärtfyllda dagar på länge. Nej det syns nog inte på bilden, jag har blivit rätt bra på skådespeleri.
Någon mer träning/motion har det definitivt inte blivit under denna tiden heller, om inte jagandet av flugor räknas då. Jag har varit glad om jag ens klarat ta en runda på affär'n ... Men nu när vädret verkar bli svalare och luften friskare blir förutsättningarna för lite nya promenader och cykelturer framöver godare efter att jag inte ens haft en tanke på att försöka på länge.
Tanken var att detta blogginlägg skulle bli ett hyfsat långt sådant innehållandes tankar kring hur livet bjuder på skruvade bollar och berg- och dalbanor och lite extra om de utmaningar familjer med barn med funktionsnedsättningar kan ställas inför, men hjärnan tog slut fortare än kvickt och det blev ett kort inlägg om nästan ingenting istället. Kanske en annan gång? Nu ska jag glo på Dr Pimplepopper 😃.
... säger många. Och oftast åsyftas vädret då det efter flera veckor med mestadels soligt och varmt haft fräckheten att vara både molnigt och till och från regnigt i nån vecka. Men, hade man verkligen förväntat sig en upprepning av sommaren 2018? Är variationen inte snarare normaltillståndet? Och om det kan svänga från varmare till kallare och från torrare till blötare kan det väl likväl svänga tillbaka igen? Att sommaren skulle vara slut redan i mitten av juli för att det varit ett par kyliga veckor med en hel del nederbörd är väl rätt ... fånigt?
För den delen, maken har inte ens startat sin huvudsemester än 😏, så nej ... det var inte den sommaren det!
Idag har det varit helt OK mittemellanväder i mitt tycke. Mycket sol, men också rätt friska vindar som svalkat. Egentligen hade det varit ett bra läge för mig, som inte kan hantera den där riktigt rejäla värmen, att försöka bättra på solbrännan som fått en del stryk senaste veckorna. Solen tar ju även om det blåser kyligt. Men jag längtade efter havet och tog i stället bl a och intog min lunch i dess närhet och satt sedan där en god stund och bara fanns till liksom.
Det har skett en stor förändring i mitt liv! Kolla!
Yepp, efter 9 blonda år med ett kortare ljusbrunt uppehåll runt 2014 är jag nu åter mörkhårig. Inte jättemörk, men ... mörk. Vadan detta? Tja det är en kombination av att min älskade frissa slutat, min plånbok inte behagar bli tjockare och utväxten fortsatte vara lika ful ... Det var inget beslut som växte fram utan det togs faktiskt ganska hastigt. Kanske tur det, hade jag tänkt för länge hade jag kanske inte vågat 😊. Nu gjorde jag det, och det blev helt okej. Även om det lär ta ett tag att vänja sig.
Härom kvällen var jag med om något riktigt läskigt. Det händer ibland när jag ska säga nåt att jag liksom inte hittar orden, jag kan också börja sluddra och prata allmänt otydligt när jag gått över någon gräns för ansträngning, fysisk eller mental. Men nu kände jag mig inte mer utmattad och trött än "normalt", och fick ändå plötsligt stora problem att prata. Jag skulle säga något till maken och jag visste precis vilka ord jag skulle säga ... men fick inte fram dem. Det tog stopp mitt i meningen, upprepade gånger. Som att det liksom var glapp i kontakten mellan hjärna och mun. Det tog ett tag innan jag lyckades få sagt det jag skulle säga ... och SEN kände jag mig oerhört trött. Utan att för den delen kunna sova ... I stället malde skallen händelsen om och om igen halva natten.
I övrigt är väl det mesta sig likt. Dagsformen varierar och graden av aktivitet med den. I fredags tog jag i alla fall den längsta promenaden på 13 månader! Drygt 7½ km blev det och både ben och rygg fungerade såpass bra att jag nog kunnat gå en hel mil. I så fall för första gången på flera år. Men det vore inte så smart att med tanke på att kroppen varit lite opålitlig på sistone, jag vill ju helst kunna göra något resten av sommaren med och inte ligga helt utslagen för att jag med en dåres envishet pressat mig att gå någon kilometer till. Plus, det kan ju vara trevligt att ha nåt mål kvar resten av året med 😊.
Det har onekligen varit en berg- och dalbana sedan jag skrev senast. Det har gått upp och ner och hit och dit, emellanåt med tvära svängar. Det är väl lite så livet är, men ibland vill jag faktiskt bara köra lugnt i Farfarsbilarna eller nåt ...
Rehabiliteringen av vadmuskeln gick planenligt i ca två veckor och jag var uppe i ungefär min vanliga promenadförmåga, och försöket att cykla en runda med väldigt lite motstånd tack vare motorn föll också väl ut. Men så tog jag lite oförsiktigt klivet nedför trappen när jag skulle ut från mammas och pappas hus, och då var det klippt igen. Jag slängdes inte helt tillbaka till noll, men jag fick väldigt ont igen och svårt att gå något sånär normalt på benet. Dagarna därpå var jag väldigt nere och deppig, fylld av rädsla att snart helt förlora förmågan att gå. Och även om jag vet att många människor lever hur bra liv som helst utan att kunna gå, men det gick inte att finna någon tröst i det utan jag såg bara mörkt på framtiden. Men, även det vände uppåt igen i takt med att benet åter började skärpa till sig Idag ska jag försöka mig på en liten promenad igen ... och hoppas inte bli alltför bedrövad om jag misslyckas.
På väderfronten har det också varit upp och ner, just nu är det upp för min del vilket betyder ner för de flesta andra. Det är nämligen efter en varm vecka nu betydligt svalare med regn till och från och mest mulet. Fläkten som fick börja jobba i sovrummet i slutet av veckan har nu kunnat ta en paus igen och jag fick t o m ha en filt på mig igår kväll. Nice! Men de varma dagarna bjöd i alla fall på några riktigt fina kvällar.
Mitt sociala liv har fått ett litet uppsving i alla fall. Midsommaraftons eftermiddag och kväll spenderades med två fina familjer här hemma hos oss. Vi var inbjuda till grillning och brännboll ute i naturen, men då det bara blev vi 10 personer och det dessutom skulle regna valde vi att vara hemma hos oss som har störst plats både med och utan tak över. Resultatet blev lata vuxna och aktiva barn 😉, knytkalas och många skratt.
Helgen som gått har också inneburit socialt umgänge. I fredags var kusin med familj här, vi tänkte först träffas någon annanstans men p g a värmen valde vi att vara här så man kunde bada fritt 😀. De äldre grabbarna bosatte sig nästan i poolen, men vi vuxna fick låna den en stund också. När temperaturen sjunkit en del orkade vi t o m vara lite aktiva, med betoning på lite, i form av sifferkubb.
I lördags hade en väninna bjudit in på tjejdag och efter att ha serverats en god lunch blev det musik-bingo (inkl, lite grattis-i-efterskott-sång och uppvaktande av mig) och vidare umgänge där även några individer av motsatta könet anslöt efter hand.
Och, inte att förglömma: fotbollen är äntligen igång! Och för TFFs del kan man säga att det blev upp som en sol och ner som inte bara en pannkaka utan två. Min nya tröja till trots ... Skärpning!
Okej, dags att förbereda mig för det där promenadförsöket då. Wish me luck!
Jo jag kan berätta att jag blivit med rullstol. Den ska framför allt underlätta för mig att komma ut lite även dagar då det inte funkar eller lämpar sig att gå och att spara energi i lägen då den fysiska aktiviteten i kombination med ljud- och ljusintryck, kognitiv ansträngning o s v blir too much. Kort sagt minska risken för PEM men öka mitt deltagande i livet utanför hemmet. Än så länge har det blivit en "promenad" ihop med maken ner till stranden och ett underlättande av förflyttandet mellan puben och bilen i lördags.
