Ettan kom. Tvåan kom. Trean kom så småningom!

Ja ni som gissar att jag snackar covid-vaccin gissar rätt. Igår togs tredje sprutan för min del, drygt 6 månader efter den andra. Typ dagen efter att jag bokat ändrades det till att bara behövas 5 månader mellan men att ändra och ha mig kände jag inte för. Det är dessutom tveksamt om det funnits nån tidigare tid som passat mig, jag tar på en viss mottagning ett par mil härifrån p g a tidigare anafylaktiska reaktioner av bl a läkemedel (dock ej vaccin). 

De tidigare två gångerna har jag inte känt ett endaste dugg. Varken direkt efter eller de följande dagarna. det är nästan så jag varit övertygad om att jag fått placebo, om de ens stuckit ö h t 😉. Igår däremot så började jag efter ca 10 minuter känna nåt lite ... skumt ... Kliande i öronen, varma handflator, stickningar i tungan. Inte mycket, ganska diffust, men ändå lite av det som tidigare reaktioner startat med. Så efter att ha avvaktat en liten stund för att inte ta upp resurser i onödan så sa jag till. Och då blev det uppvaktning minsann. In på ett akutrum, ner på en brits, av med munskyddet, in med frisk luft och munsönderfallande antihistamin. Koll på ansiktsfärg, puls, syresättning och blodtryck. Jag kände mig väl omhändertagen och mådde efter en kort stund bättre igen och jag fick högsta betyg på alla kontrollerade parametrar. Antingen var det en allergisk reaktion (det var inte samma vaccin denna gången som i ettan och tvåan) fast av lindrigt slag eller så blev jag orolig, började hyperventilera och spänna mig vilket skapade vissa symtom eller så var det en blandning av det. Efter ytterligare tid under uppsikt och sen lite mat i magen kunde jag i alla fall köra hem igen. Idag har jag ont i armen, rätt rejält, vilket ju är helt normalt men i övrigt har inte gårdagen satt några spår utöver att den säkert spär på den redan existerande tröttheten, utmattningen, energilösheten. 

Jullovspluset på vågen som jag skrev om i förra inlägget är förresten i princip borta igen. Skulle jag ha koll på mina mått så skulle de dock antagligen visa skillnad, jag verkar binda lite extra vatten i kroppen just nu och har antagligen aktiva inflammationer så lite "plufsig" är jag nog vilket fysioterapeuten tyckte sig kunna styrka i fredags. Nackmuskeln som bråkat i snart ett år har inte gillat lovet alls, sämre rutiner och mindre utrymme för mig att ta hand om mig själv kan vara förödande, och som följd av det har både nacke, skuldror och huvud varit till salu ett tag. Ingen har nappat dock och nu tror jag det har börjat gå lite åt rätt håll igen. Så det kanske var tur att det inte blev någon affär trots allt. 

Jomen det duger väl!

I väntan på att min kropps remake ska vara klar så har hemmet förändrats lite. Bl a har sovrummet precis som TV-rummet fått en smart-TV, så nu har jag bl a börjat kolla mycket mer på mina streamingtjänster. 

Och snedväggen i hallen har fått nya möbler. Den bruna gamla fina bokhyllan som stod där innan funkade inte så bra p g a en del av husets värmesystem, hyllan behövde stå en bit ut från väggen vilket störde mig enormt. Så den fick snällt ta och flytta därifrån och har just nu en provisorisk plats i väntan på en annan förändring som dock mannen måste stå för vilket gör att det med lite tur kanske är klart sommaren 2025 ... Snedväggen är i alla fall klar, detta är vad jag fick till med kort tidsåtgång och liten budget. Jag ville egentligen ha bara vägghängda skåp, men de som i så fall var aktuella fanns inte att få tag på inom rimligt avstånd p g a att pandemin påverkat leveranserna och att vänta längre var en tanke jag inte stod ut med. Så, detta blev det. Hade jag fått  bestämma själv hade sonens filmer som upptar översta två hyllorna flyttats till en låda där de inte syns för att i stället göra plats för mer böcker och foton t ex men det var inte att tänka på för sonens del. Har de tidigare stått där synliga så måste de göra det framöver med, så det så! 

Jag tog ingen före-bild. Fy så orutinerat! Men jag såg denna bild nedan från i somras när en del av väggen syntes. Dock stod nog bokhyllan ovanligt nära då, jag hade nog puttat in den i smyg 🙊🙈. 

Annars då? Jo handbolls-EM pågår ju. Jag har sett alla Sveriges matcher förrutom en halvlek som jag fick lyssna till på radion och även en del andra matcher. Jag förundras lite över hur det kan vara enstaka covid-fall i trupperna utan att hela gruppen smittas med tanke på den fysiska närheten och hur hög smittbarhet den nu dominerande virusvarianten verkar vara. Det känns som att har smittan väl kommit in borde majoriteten testa positivt ganska snart men så har ju inte skett utan de är några i taget ... Har handbollsspelare mer tur än människor i stort 😏 eller har de dåliga tester? Förvisso har jag mig veterligen inte heller fått det, än, men jag har heller inte kamperat ihop på det sättet med någon som testat positivt. 

Ikväll är det Sverige mot Norge, semifinal eller hemfärd. Det vill nog till att Sverige spelar bättre än de generellt gjort i turneringen eller att Norge inte har nån riktigt bra dag, annars lär det inte gå vägen säger experten Jennie 😁. 

Ryktet om min död är starkt överdrivet!

Vem var det som gjorde det uttrycket berömt? Mark Twain va? Det kändes i alla fall passande här... för både jag och bloggen har faktiskt trots över en veckas tystnad överlevt övergången till år 2018. Det har kostat på, men vi hänger med än.

Min tanke var att jag skulle komma igång med mina promenader igen efter nyår, men min kropps respons på det nu är "men du sa faktiskt inte hur långt efter nyår så jag strejkar fortfarande". Den passade också på att få en rejäl allergisk reaktion mot armbandet på min FitBit, så även om jag hade kunnat promenera hade jag inte kunnat registrera steg, puls och så ändå. Men nu är reaktionen behandlad och armbandet preparerat för att förhoppningsvis undvika att samma sak händer igen, så det återstår "bara" att resten av kroppen ska bli med på noterna igen. Aaaaaaany day now. Kanske. Förhoppningsvis.

Jag kunde i alla fall inleda det nya året med uppfräschat snyggt hår, med nya slingor och ansade toppar. Blondie is back!

Nyårslöfte, har jag något sådant? Ja faktiskt. Jag har bestämt ett gemensamt sådant för mig och maken: att bli mer resurseffektiva när det gäller maten. Att minska svinnet, ta bättre hand om resterna, planera bättre. Både för plånbokens skull och för miljöns. Vi var på rätt spår ett tag när vi nyligen fått det nya avfallshanteringssystemet, men sen tappades fokus igen. Jag har försökt få upp oss på banan igen men inte fått med mig den där andre parten men nu har han lovat att skärpa till sig han också. Genom att skriva det här kanske han känner sig extra pressad 😊.

I övrigt känns det som att mitt liv ligger i pausläge. Jag väntar på ett besked som kan påverka min framtid på ett betydande sätt och innan det kommer har jag svårt att dra upp planer och riktlinjer för min vardag. Det är frustrerande att inte kunna påverka, bara vänta. Tålamod är inte min starka sida, för att underdriva något...

Något jag dock är i full gång att planera är årets julfest. Ja ni läste rätt. Julfest. Efter nyår. Julen är ju faktiskt inte slut än och vad passar bättre än en fest med jultema Tjugondedag Knut? Inte mycket... Maten är i alla fall planerad, och ska delvis testlagas i helgen, det mesta till dukning och pynt är fixat, tävlingar och lekar är åtminstone till viss del förberedda och gästlistan är lång även i år. Det är tur att vi har hyfsat rymligt hus 😏.

Nyår ja, det firades faktiskt här hemma också. Så mitt i julfestplaneringen fick jag skifta fokus och tänka på nyårs-dukning och -pyntning 😊. Men det gick bra det med.

Vi var tre familjer, samma som förra året, 6 vuxna och 5 barn mellan 6 och 14 år. En familj fixade förrätt, lekar och skumpa till tolvslaget. En fixade dessert, snacks och en del läsk. Och vi själva fixade välkomstdrink, varmrätt, lite mer dricka o s v. Min kropp tackar mig för ett sådant upplägg 👍. Det kändes också bra att vara här hemma, nära min säng ifall jag skulle behöva den. Det gjorde jag med facit i hand inte, men jag låg utfläkt i soffan ett tag. Och mina fina gäster tyckte det var helt i sin ordning ;) . De är bäst 💗.

GOD FORTSÄTTNING på 2018 önskar jag och bloggen er alla!

Det finns dagar då hon lämnar hemmet och vandrar längs sta'ns gator som en vanlig kvinna.

Eller något i den stilen.

I onsdags gick jag upp i ottan för att åka till sjukhuset i Lund för ytterligare en del av min allergiutredning. Denna gång stod provokation med jordgubbar på agendan. Sommarens röda guld som senast jag åt det slutade med en nära döden-upplevelse nästan. Både pricktester och blodprover visade att jag borde tåla dem ändå, och att det i så fall var något annat jag reagerade på den gången. Mögel från jorden (är konstaterat mögelallergiker), nåt bekämpningsmedel eller annat. Ganska troligt eftersom jag i stort sett livnärt mig på jordgubbar om somrarna i 40 år 😉 utan tidigare problem, men man vet ju inte. Nya allergier kan dyka upp när som helst i livet och det är inte helt ovanligt bland personer med ME. Så visst var jag nervös, fast värt att testa med tanke på att jordgubbar ju är såååå gott!

Men, efter ca 3½ timme på sjukhuset och flera långsamma steg som började med att bara ha en liiiiiten bit gubbe på tungan en halv minut och slutade med att äta flera stora bär och sen övervakas i två timmar blev slutsatsen att jag tål dem! Det negativa i det är ju att vi inte riktigt vet vad det var jag inte tålde, men det positiva är ju... att jag kan äta jordgubbar! 😋Jag behöver kanske inte vräka i mig två liter på en kvart det första jag gör, men...

I alla fall, ni som känner mig litegrann vet kanske att lokalsinne inte ingår i min kropps funktioner och att jag kan gå vilse i min egen bakficka så min plan att passa på att turista lite när jag ändå var på vift var lite svajjig redan från början. Men när jag var klar på sjukhuset och skulle ta mig en liten sväng till fots visste jag på ett ungefär var jag var.

En kort stund senare hade jag absolut ingen aning alls om var jag var, men jag hade passerat minst två kyrkor, en vegetarisk restaurang och en ekologisk frisörsalong. Samt ungefär sjuhundrafemton vägarbeten och fjorton vattenpölar stora som mindre insjöar.

Sen hamnade jag plötsligt här...

... och visste återigen på ett ungefär var jag var.

Då gick jag in i en second hand-butik ett stenkast från kyrkan, fick snabbt gå ut igen p g a tvätt- eller sköljmedelsfylld luft och därefter var jag tillbaka i normalläget. D v s jag hade ingen som helst aning om var jag var. Mer än någonstanns i Lund, antagligen.

Upprymd efter resultatet på jordgubbstestet tidigare kände jag mig stark och modig och beslöt att bara gå dit jag kände positiva vibbar, och efter en liten stund såg jag ett ställe jag var på när jag gick i skolan för hundra år sedan men sedan dess inte kunnat minnas namnet på.

Kruxet är att jag inte heller hade koll på var det låg egentligen så jag hade fortfarande ingen aning om var jag var samtidigt som kroppen började protestera och jag beslöt att rådfråga Google Maps om vägen till Centralstationen. Lustig app den där som tror att jag har koll på väderstrecken i det läget! "Gå västerut på Xxxxx-gatan mot Yyyyy-vägen" typ samtidigt som själva GPSen i telefonen inte kunde bestämma sig vart som var vart. 

I alla fall, till slut lyckades jag via kartan fatta åt vilket håll Bangatan låg, jag gick ditåt (och passerade bl a ett hus August Strindberg ska ha bott i) och vips så hade jag plötsligt full koll på var jag var! Det var ju lugna puckar hela tiden vetja...






När jag sedan kommit fram till stationen så velade jag en stund mellan om jag skulle åka hem till Trelleborg igen eller mellanlanda i Malmö, vid Triangeln. Jag beslöt till slut att göra det senare och tog första pågatåg som gick dit, och lade sedan in en påminnelse i telefonen om att jag just skulle hoppa av i Malmö. Annars hade risken varit stor att jag glömt det vilket vore extra olyckligt då det aktuella tåget inte gick vidare mot Trelleborg utan Ystad. Och riktigt SÅ kul ska vi inte ha det.

Malmö har jag bättre koll på än Lund, åtminstone sträckan mellan Triangeln och Centralen. Bl a visste jag att Grafitti Café ligger ungefär halvvägs. Så där blev det en lunch med nostalgiska förtecken. När jag jobbade i Malmö första vändan var jag ofta där med några av kollegorna, bland annat var det där de gratulerade mig inför mitt bröllop för ett gäng år sedan. Nu hade jag i stället sällskap av ett gäng närgångna fåglar som var sugna på resterna från tidigare gästers brickor.










Man skulle ju kunna tro att jag vid detta laget var färdigturistad. Men nej... Väl hemma i hollan igen tog jag ett litet samtal med sonen om hur dagen varit och tog sedan bilen till Smygehamn för årets första glass därifrån.

Sittandes på en bänk vid småbåtshamnen fick jag då ett mess från en vän boendes i Göteborg. Bifogat var ett nytaget foto... från Sveriges sydligaste udde. Hon befann sig alltså några hundra meter bort! Jag hade ingen aning om att hon var nere i Skåne för att jobba ö h t... What are the odds? Så det blev en date med henne också 😊. Faktum är att det inte är första gången något sådant här händer, för bara några månader sedan t ex messade hon mig och berättade att hon var i Malmö... varvid jag kunde meddela att det var jag också, några hundra meter därifrån 😉. Och vår första träff på en djuraffär utanför Uddevalla var också av den spontana sorten. När vi däremot planerar en träff så kommer gärna något annat i vägen. Spontan-date är grejen!

Utdrag ur mitt innehållsrika liv.

I onsdags...

... fick jag veta att jag av allt att döma inte längre är allergisk mot penicillin utan har vuxit ifrån det, kan man säga. Jag lär vara nervös när det blir dags att testa på riktigt, men jag har i alla fall bra akutmediciner OM det skulle bli tok. Oddsen är dock på min sida. (Allergin mot viss annan antibiotika finns ju kvar, men det inskränker inte lika mycket på möjligheten att behandla bakterieinfektioner)

... fick jag anledning att lära mig vad dermografism innebär. Det låter betydligt tjusigare än det är kan jag berätta 😏 men det är också en av de åkommor jag har som är lättast att stå ut med. 

... skaffade jag mig erfarenheten att 7Elevens mjukglass inte är särskilt god utan aldeles för isig, men i alla fall stor och kall 🍨. 

... åkte jag tåg bakåtvänd för första gången sedan jag var barn. Spänningen i vardagen är viktig, sägs det.

... blev jag varse en av följderna av min(a) sjukdom(ar): jag fixar inte att lära mig låttexter längre! Det har jag aldrig haft problem med tidigare utan det är nytillkommet senaste året ungefär och har blivit än mer utmärkande denna säsongen. Flera av texterna till söndagens gospelkonsert bara vägrar sätta sig 😱! Men givetvis sitter vartenda ord av låtar jag en gång lärt mig och sen helst vill glömma som berget! Såklart.

... hann jag både lära jag mig vad PEF-värde står för, alltså vad förkortningen PEF betyder, och glömma det igen. Däremot har jag inte glömt att mitt värde var ca 440. Ganska normalt för min ålder och längd så vitt jag förstod.

... var tajmingen verkligen usel. P g a ett besök hos herr allergidoktor med vidhängande provtagningar hade jag ingen allergimedicin i kroppen när jag begav mig mot Lund, och väl där så hade nån tjomme beslutat att just idag ska varenda gräsplätt mellan centralstationen och sjukhuset klippas! En sträcka jag i ett svagt ögonblick bestämde mig för att ta mig till fots i stället för att åka buss. You do the maths.

... hade jag inte bara taskig tajming vad gäller gräsklippning och medicinlöshet, utan dessutom vad gäller toalettbesök. Just i onsdags var typ tusen tjejer (jomen det verkade så...) någon konferens eller föreläsning eller liknande i samma del av sjukhuset som man går igenom på väg till Lungmottagningen (vid pressbyrå och bistro o s v), och när jag kom dit hade de antagligen kafferast och när jag var klar hos läkaren så hade de lunchpaus. Resultat: evighetsköer till toaletterna!

...... skulle jag snabbt få något i magen innan kvällens kör-övning, svängde inom McDonalds för att köpa en vegetarisk burgare och cola light jag kunde äta och dricka under färden, och upptäckte för sent att jag fått fel mat. I stället för vegeburgaren fick jag en s k Big Share med kycklingvingar, chili cheese och chicken nuggets, och jag fick en vanlig cola som jag bara inte kunde dricka. Så jag fick öva med tom mage och utan koffein i kroppen... Men, familjen blev glad när jag kom hemsen  med käket i a f. Vad har jag lärt mig av detta? Att alltid kolla så det blivit rätt innan jag lämnar plejset? Nej, antagligen inte.

Bara en (nio) så´n(a) sak(er)!

Kottar och gräs.

Det är väl vad en vegan äter?

OK, om ni inte sett en viss filmsnutt där en känd vloggare bemöter diverse mer eller mindre dumma frågor om vegetarisk kost så fattar ni väl inte, men absolut finns det en hel del lustiga idéer om hur man äter om man väljer bort animaliska livsmedel.

Jag är ju inte vegan utan "bara" lakto-ovo-vegetarian men jag äter mer och mer helvegetariskt. Alltså helt utan animalier, utan även mejeriprodukter och ägg. Åtminstone hälften av mina måltider på senare tid har varit helt utan ingredienser med animaliskt ursprung. Så himla mycket kottar och gräs har det dock inte blivit. Inget alls, faktiskt. 

Jag ämnar inte moralisera eller propagera på något sätt, men kan jag inspirera så är det kanon. Så här följer lite av det jag käkat senaste veckorna. 

Quesadillas med sallad och tomatsalsa.

Stekt tofu med wokade grönsaker och aioli.

Tacogratäng med sallad.

Linssallad med vitlöksbröd och vitlökssås.

Nötter och choklad med apelsin och mandel
till mellanmål.

Sojayoghurt med hallonsylt och müsli
till frukost

Tofu stroganoff.

Plättar, helt enkelt.

Het linssoppa med "ost"-toast.

Ett litet urval bara. Inte så himla konstigt käk va? Och inte så värst mycket kottar och gräs 🌲.

Det var ju förresten ett bra tag sedan jag bloggade senast. För en gångs skull har min tystnad inte berott på att det inte funnits saker att skriva om, utan jag har dels inte haft orken och dels så hade det blivit ännu mindre intressant för de flesta av er att läsa. Men, jag kan i alla fall berätta att jag fått två hjälpmedel som jag redan känt kan göra stor nytta för mig här hemma. Dels en duschstol, så att jag slipper jobba med händerna ovanför axlarna (hårtvätt alltså) samtidigt som jag står upp. Det var rena fröjden att komma ut därifrån ren och fräsch utan att vara helt svag och matt i kroppen. Och dels ett elektriskt ryggstöd till sängen som höjer och sänker huvudänden. Jag kan halvligga bekvämt när jag har mina skov då jag är rätt utslagen och ändå vara "med" så att säga, jag belastar de dåliga händerna och axlarna mindre när jag reser mig från sängen med höjd huvudände och jag kan hitta en bra sovställning de gånger jag p g a värkens placering inte sover på mage.

Allergiutredningen går framåt också. Om några veckor ska jag till Lund igen och bli utsatt för penicillin för att se om det inte kan vara så att den allergin vuxit bort. Skulle det vara så kan det ju underlätta mycket. Nästa steg sen blir nog att kolla om jag inte trots allt tål jordgubbar. Hoppas kan man! Och hoppas gör jag 🍓

Man får vara glad för det lilla, som flickan sa.

Nu har vi haft det vintrigt och vitt här i flera dagar *kors i taket* och det verkar som att gränsen snart är nådd. Ljummare väder har påbörjat sitt intåg och snart är det väl slask för hela slanten. Så idag när även smärtgränsen för mina kognitiva förmågor som det så fint heter nåddes efter att ha förberett mig för samtal på sonens skola passade jag på att njuta av en härlig vinterdag. Eller eftermiddag. Eller timme i alla fall. Jag har sagt det förr och säger det igen; att bo nära havet är ett privilegium!

Den orörda buckliga snön var lite cool.

Bucklig snö, förresten. Det låter som en halvtaskig engelsk kriminalfilm 😀

Det mest spännande som hänt annars sedan senast var min lilla tripp till Lund i torsdags för allergiutredningen. Spännande inte bara för vilket resultat proverna kan tänkas ge utan även för att jag, som en del av er redan vet, har ett lokalsinne av digniteten "gå vilse i min egen bakficka". Eller bauglomma som vi säger på skånska. Och trippen började med att just det tåg jag tänkt ta för att inte vara ute i sista minuten var inställt, så det blev snålt med tid lik förbenat och jag blev tvungen att mot min vilja och ursprungliga plan byta till stadsbuss. Men, jag hamnade rätt 😊och kom t o m i tid. Hurra för mig!

Vad man kom fram till denna gången är för långt att dra här, men man kan sammanfatta det med att jag är en allmänt känslig typ (who knew??). Överkänslig t o m. Förrutom några rätt soklara allergier så verkar jag reagera på lite allt möjligt och även själva sticken vid pricktesten så de var lite knepiga att läsa av. Men, vem har sagt att livet, eller jobbet, ska vara lätt? Nej just det... 

Det slutade med att de tömde mig på blod, kändes det som i alla fall, för att ta några riktade tester mot vissa ämnen och beroende på de resultaten ska vi kanske sen testa med lite kontrollerad provokation. D v s utsätta mig för ämnet och se vad som händer. Bl a kan detta ske gällande mina älskade jordgubbar 🍓, och mot vanligt penicillin som ju hade varit himla smidigt om jag tålt numera. Men det är bara om de nu tagna proverna visar negativt så att säga. Så håll tummarna för det om ni inte har något vettigare för er (vilket jag har svårt att tänka mig eftersom ni läser min blogg). Det behövs i nuläget bara t o m 14 mars då jag ska prata med läkaren igen. Det fixar ni va?

Lucka 17: Nu e de jul igen å nu e de jul igen.

I alla fall på låtsas. Eftersom syrran är med sin familj på annat ställe än vi på julafton så firade vi jul hos dem idag med glögg, go'fika, en del av julklapparna till barnen och klappleken för oss vuxna. Jag tror att jag, med god hjälp, lyckades få till nåt bra till alla tre syskonbarnen som blir svårare och svårare för varje år. Det var lättare när de var små och fullt nöjda med att få leka med pappret 😊. De var mer lättlurade förr också. Jag försökte intala äldsta sytterdottern att man när man börjar tjäna egna pengar är skyldig att dela med sig med hälften av summan som betalas in till ens pension till sin gudmor (d v s jag i hennes fall). Hon köpte det inte. Konstigt... 

Jag blev faktiskt lite ledsen i ögat idag. Vi har ju till slut skaffat plastgran, högst motvilligt för min del, eftersom jag fått besvär av gran i många år och nu inte vågade ha en längre med tanke på den förvärrade allergisituationen under hösten. Jag hade dock inte väntat mig att känna besvär redan i samma stund jag klev in i ett hus med gran i... men det gjorde jag. Det blev ingen jättereaktion utan bara huvudvärk, lite klåda och en varm känsla i ansiktet och det fanns egentligen ingen logisk anledning att bli ledsen med tanke på hur mycket värre det varit flera gånger utan att känslorna svallat över sådär. Det var väl den berömda droppen antar jag... Men, efter lite värktabletter och kortison blev det ganska snart bättre och resten av julfirandet gick utan problem. Även känslomässigt samlade jag mig snabbt. Men jag blev lite överrumplad av mig själv där. Ska mina känslomässiga reaktioner vara lika oförutsägbara som de allergiska? Nog för att man vill ha lite spänning i livet, men... 

Jag kan förresten visa er hur apelsintryfflarna jag gjorde ser ut. Jag ville inte visa det igår eftersom jag skulle ge bort dem idag 😉.

Om jag bara gör det enkelt för mig och häller upp smeten i formar där den får stelna så är det inte särskilt jobbigt att göra chokladtryffel i olika varianter, jag får helt enkelt stå ut med att inte göra det mer avancerat med flera olika nyanser och lager, och utsmetning på fat för att sen skära i bitar när det är lagom stelnat o s v. Det var det där med att förenkla ja... Fast jag har i alla fall blivit bättre på att delegera: maken får ta hand om disken! 😛😀

Nå, lucka 17 var det ja. I den finns idag lite foton från vårt julfirande. God Jul!

En extra person i sängkammaren...

.... är det en hel del som fantiserar och drömmer om. Jag hade i fredags kväll fyra (kanske fem) extra män i sovrummet, med fokus på mig i sängen... Brandmän, vältränade, ett par riktigt snälla mot ögonen. Fast, antagligen inte på det sätt andra brukar mena. 

Efter en vecka med hiskelig huvudvärk kunde jag inte längre låta bli att testa med diklofenak eftersom Panodil + Ipren inte hjälpt, trots att jag fick problem med magen i våras efter att ha ätit dem (dock då flera gånger dagligen flera veckor). Men det visade sig att jag kan skriva till diklofenak på listan av läkemedel jag inte tål. Ca en kvart efter att jag tagit tabletten började jag känna mig varm i ansiktet och händerna, enligt Peter var jag inte röd (vilket det dock kändes som) men jag förstod att nåt inte var som det ska. Så jag tog direkt min adrenalinpenna och en dos Betapred under tiden han ringde 112, lade mig på sängen eftersom jag brukar bli yr och även svimmat vid de tidigare händelserna de senaste månaderna, och försökte andas så lugnt jag bara kan samtidigt som det kändes som att jag höll på att brinna upp inuti och hjärtat hoppa ur bröstet på mig. 

Hur brandmännen kom in i bilden? Jo eftersom ambulansen behövde lite tid på sig att ta sig hit så fick Räddningstjänsten rycka in i väntan på dem. Efter en kort stund anländer den stora släckningsbilen och in i huset kommer en hel drös räddare i nöden. En av dem tar kommandot och ger mig syrgas och får upp syresättningen på en bra nivå och håller även koll på pulsen som mycket riktigt är rejält hög. De andra står runtomkring och ställer frågor, konfererar med varandra, pratar lite med Peter och förklarar vad de kan göra för att hjälpa till. Riktig spänning i sängkammaren alltså 😉

I alla fall så blev detta en lindrigare grej än de två tidigare, antagligen åtminstone delvis för att jag tog min medicin så snabbt. När jag kom in till akuten hade jag röda fläckar på mage och rygg och pulsen var fortfarande rejält hög (troligen av adrenalinet), i övrigt var de flesta symtom borta eller bara svaga. Jag fick aldrig den där svullnaden i munnen och tungan, jag svimmade inte denna gången och när de efter några timmar såg att adrenalinets verkan klingat av utan att symtomen återkommit så fick jag åka hem. 

Och huvudvärken är idag borta 👍 *ta i trä*

På tal om värk så fick jag en klar diagnos i veckan. Fibromyalgi. En sjukdom som anses kronisk och som bl a har långvarig utbredd smärta och ömhet, sömnstörningar och onormal trötthet som symtom. Troligen har jag haft sjukdomen i många år men den har då förvärrats på senare tid. Det finns en stor samsjuklighet med flera andra sjukdomar, bland annat ME (ME/CFS, tidigare kallat kronisk trötthetssyndrom), en kronisk neurologisk sjukdom kännetecknad av främst funktionsnedsättande utmattning och som man nu anger stark misstanke om, det var viktigt att få med sjukdomen i min dokumetation men det finns några saker som hindrar en helt säker diagnos i nuläget. Dessa får dock någon annan ta tag i för specialkliniken jag var på kan inte göra den uppföljning de önskat p g a osäkerhet kring kommande avtal med Region Västra Götaland. Jag är i alla fall glad att de är noggranna och grundliga och inte sätter diagnoser de inte känner sig säkra på. Jag är fullt nöjd med "fibromyalgi och misstänkt ME" i dagsläget om det är vad de har kunnat fastställa, jag vill inte ha en diagnos för sakens skull utan jag vill ha RÄTT diagnos efter att troligen ha haft fel i åtta år.

Vad händer nu då? Jo jag ska fortsätta med min sjukgymnastiska behandling, med eventuella anpassningar efter fibrodiagnosen och den stärkta misstanken om ME. Jag ska genomgå en ordentlig allergiutredning, men det kan nog ta någon månad till innan den kommer igång. Jag får tills dess försöka symtomlindra medicinskt i den mån det behövs och går med bara Ipren och Panodil, och framför allt genom att anpassa min vardag och hitta den nivå av aktivitet som just min kropp klarar av. Och det är den svåraste biten... Jag har i alla fall till stor del fått en förklaring till varför jag blir så kraftigt försämrad och varför jag behöver så lång tid för återhämtning när jag klivit över gränsen. Men jag får inte aktivera mig för lite heller, det är inte bra för kroppen och definitvt inte bra för själen och det mentala måendet då det leder till ännu större social isolering.

Jag ska också försöka lära mig mer om både ME och fibromyalgi, och har bl a blivit klok på att just nya och kraftigare allergier är vanligt hos personer med ME, troligen p g a hur immunsystemet påverkas, och också förstått att mina perioder med kaftig huvudvärk mycket väl kan hänga ihop med fibron. Men, exakt hur allt ligger till och varför lär jag aldrig få veta. 

Annars? Jo jag har faktiskt lyckats köra EFIT, Ett Foto I Timmen, på rätt dag! D v s igår. Men jag har inte hunnit/orkat lägga in det än. Imorron kanske? Och ikväll har vi haft familjemiddag och firat mammas och pappas 45-åriga bröllopsdag 💑. Nu har jag sett till att jag inte har några viktiga tider att passa eller konkreta saker jag måste göra i ett par dagar utan kan ta det som det kommer. Det är säkert välbehövligt. Och just nu är jag himla glad att jag varit ute i så god tid att förbereda för julfesten vi ska ha om knappt tre veckor 🎅🎄, och tagit en sak i taget när det gäller den tillställningen. Om maken bara gör sin del så ska det nog kunna bli en bra fest utan alltför stora negativa konsekvenser för min del.

Men, det är ett tag tills dess. Nästa positiva grej att se fram emot är dopet på söndag då vi återigen har äran att vara faddrar 💗

Det är svårt att undvika depp-bloggande...

 ... när det som tar störst del av ens vardag och kräver mest av ens tankeverksamhet är att i första hand lära sig leva med sina hälsoproblem och i andra försöka göra vad man kan för att minska dem, det är nog mycket det (i kombination med brist på energi såklart) som gjort att jag bloggat så lite på senare tid. För vem vill läsa en gnällig blogg?

Samtidigt är det väl en del av just "lära sig leva med" att inse att nu är det såhär läget är, Jag har inte gett upp om förbättring, långt ifrån, har inte kastat in någon handduk alls men måste försöka landa i att just nu gör jag vad jag kan utifrån de förutsättningar jag har.

Förutsättningarna då...tja de har ändrats lite ytterligare sedan senast. Bl a har jag varit på mitt första besök på mottagningen som specialiserar sig på två kroniska sjukdomar som jag misstänks kunna ha. Återbesök är bokat nästa månad, tills dess ska några ytterligare prover och undersökningar analyseras för att man till fullo ska kunna utesluta andra orsaker till måendet innan man sätter ev. diagnos. Det känns tryggt, och viktigt att det blir så rätt och väl underbyggt som möjligt.

Jag har också hunnit spendera lite tid på sjukhus förra veckan. Kort version: tant får kraftig urinvägsinfektion och ges antibiotika --> tant fullföljer kur och får sedan tillbaka symtomen --> tant går till VC som ser att infektionen finns kvar och skickar provet till odling --> VC håller på att skriva ut penicillin vilket tant upptäcker och stoppar då tant är allergisk mot det --> tant får i stället en annan sorts antibiotika... och tant är uppenbarligen allergisk mot även den! Rejält...

Med andra ord fick jag användning av adrenalinpennan jag fick utskriven efter förra allergiska reaktionen för några månader sedan och tog den + betapred innan jag larmade 112. Tajmingen blev rätt bra denna gången med för när jag var som sämst var ambulanspersonalen här och tog hand om mig, exakt vad de gjorde vet jag inte och jag minns t ex inte hur jag hamnade på golvet nedanför sängen (svimmade tydligen två gånger enligt journalanteckningarna), men de hade säkert koll på läget. I alla fall slutade det med inläggning tills dagen efter och övervakning under natten eftersom jag efter de timmar man vanligen vill ha en kvar fortfarande hade känselbortfall i tunga och mun. Men, det redde ut sig denna gången med. Och två bra saker kom ut av det. Eller nej, tre:
- Jag fick remiss till lungmottagningen i Lund för en ordentlig allergiutredning, något jag ville redan efter förra incidenten.
- Jag vet att jag fixar att ta adrenalinet rätt
- Eftersom jag övervakades hela natten och hade stabil andning och syresättning så behövs ingen vidare sömnutredning göras, något som specialmottagningen ev. annars funderade över.

Sedär, jag KAN se det ljusa i tillvaron! :-)

Så nu kanske ni förstår varför min EFIT från gårdagen (läggs upp senare idag) var väldigt...inaktiv, för att använda ett snällt ord. Man blir i allmänhet ofta rejält trött ett tag efter sådana incidenter och har man då underliggande sjukdom av det slag jag har blir det inte direkt bättre. Just nu känns det som att jag kämpar mot klockan då jag ska på konsert på torsdag vilket kräver en viss energidepå. Men det är ju tur att man är så gammal att man numera bokar sittplats på sånt där :-D Haha...

Konsert ja,Volbeat it is!! Gig på Malmö Arena, nära och bra. Jag har aldrig sett dem live förr och inte lyssnat jättemycket på dem utöver de låtar som spelats mest på radion men nu har jag lyssnat in mig extra och älskar vad jag ser och hör, inkl countryinfluenserna som slår igenom i en del låtar. Jag tror inte jag upptäckt en enda dålig låt faktiskt...

En annan stor musikupplevelse ligger en bit fram i tiden: Metallica i Köpenhamn i februari! Vi är 6 st som ville gå ihop och vi lyckades få biljetter parvis till en av fyra konserter på den nya Royal Arena. Vi sitter två och två med några sektioner mellan oss men kan i alla fall ladda upp och ladda ner ihop :-)

Jag har en ny last,

Bredvid sex, wine and rock & roll då :-D Pizzasallad! Eller vitkålssallad, för pizzan behövs liksom inte. Första veckan efter min allergiska reaktion levde jag nästan på ostpaj och vitkålssallad, jag visste inte vad mer jag vågade äta, pajen har jag nu så smått börjat tröttna på men inte salladen. Tyvärr kan jag inte få den riktigt så god själv som den man köper, så det får bli färdig från Willys eller ICA vilket ju kostar en del.... men åh så gott! Just nu väntar jag på att lasagnen ska bli färdig, den får bli min middag ihop med.... pizzasallad!!

Allergin ja, jag har inte själv fått hem brevet än men sjukgymnasten kunde se igår vad läkaren skrivit. Och tydligen är jag, förrutom det tidigare konstaterade, allergisk mot timotej (kanske inte förvånande m t p att jag reagerar mot gräs) och mot nån sorts mögel (hon läste upp nåt latinskt namn, får se när brevet kommer). Så, fördelen är att det behöver inte alls vara så att jag är allergisk mot jordgubbar i allmänhet, utan det följde mer troligt något med just de jordgubbarna jag nu reagerade på. Nackdelen är att det är oerhört svårt, ja läkaren skrev t o m omöjligt, att undvika de ämnena eftersom de kan finnas typ överallt så jag måste absolut ha medicinerna med mig alltid. Det gör jag såklart klokt i att ha, så det planerar jag att lyda. Men jag försöker också tänka att jag hade extrem otur den där dagen för 2½ vecka sedan snarare än att jag haft tur de 41 åren som jag klarat mig utan sådana kraftiga reaktioner och att jag har goda möjligheter att slippa fler upplevelser av det slaget.

En trevligare upplevelse var det i lördags då min väninna aktivitetsfixaren dragit ihop ett gäng igen, denna gången på Prison Island i Malmö. Efteråt kan det väl summeras som en B-ig variant av Utmaningarnas Hus, lite för trångt och för många lag samtidigt och lite enformigare uppdrag men ändå kul! Mitt lag bärgade en fin andraplats. Av tre i just vårt gäng då. Så, i mitten. Sådär svenskt lagom :-D Efteråt blev det trevligt knytis med många skratt som vanligt.
Utmaningarna slutade inte när vi åkte därifrån, nej i stället skapades en ny: att för sonen försöka förklara det roliga med denna gamla reklamfilm som vi vuxna (några av oss i alla fall) roades så av på kvällen:

Jag har nog fortfarande inte lyckats få honom att förstå storheten. You had to be there!! När det begav sig för hundra år sedan alltså.

På tal om sonen så äntrade han i söndags tonåren. Fattar ni? Han är tonåring!!! Min lille kille... 1½ vecka har han nu gått på högstadiet, åker själv buss till och från sta'n varje dag, till den stooooora skolan med de stooooora eleverna. Jag började förvisso skolan inne i sta'n, samma skola för övrigt. redan i fyran men jag var ju såååå mycket mognare än han är. Väl? ;-)
Hur som, det går inte att stoppa tiden. Det är bara att följa med så gott man kan.

Nu är nog lasagnen klar, och pizzasalladen skriker på mig från kylskåpet. På tal om absolut ingenting avslutar jag med ett litet smakprov på mitt frikort :-D (OK, kanske på tal m mogenhet då...)

Ur led är tiden, och så vidare.

Vi har varit hemma från Blekinge i flera veckor och jag har ännu inte delgett er den oerhört spännande hemresan. Skamligt är vad det är. Skamligt säger jag!

Det är märkligt hur mycket man kan få plats med i en liten minimal stuga, och jag svär på att saker och ting måste ha svällt för det var betydligt svårare att få plats med allt i bilen på hemvägen än uppvägen trots att vi t ex hade betydligt mindre matvaror med oss hem. Märkligt, för även om vi ju fått handla några saker vi glömt hemma så var det inte SÅ himla mycket. Tur vi har stor bil, och bara ett barn :-D

Efter städning och lämning av nyckel var planen att avsluta med pannkakor på campingens servering men det varma köket hade inte öppnat än så det smög sig. Det blev pannkisar på CircleK i Ystad i stället ett gäng timmar senare. Ganska stort gäng timmar... aldeles för stort gäng enligt sonen men vi vuxna ville passa på att se lite nya ställen när vi ändå var ute och rörde på oss. Bland annat körde vi en stor bit längs Hanöbukten innan vi nådde Stenshuvud och fortsatte sedan inom bl a Simrishamn och Brantevik på vår vidare färd längs kusten. Många fina stränder passerades och det enda som hindrade mig från att ta ett havsdopp var att jag var för trött för att orka byta om. Promenaden upp till utkikspunkten på Stenshuvud tog varenda droppe kraft. Men det fick det vara värt, är man turist så är man!! Och glassen som belöning efteråt, om än väldigt dyr, lindade sig som bomull kring hjärtat.

Till slut var vi i alla fall hemma igen. I våra egna sängar, hos våra egna toaletter ;-), med tillgång till dusch närhelst vi ville. Sådant man nog tar lite för givet och mår bra av att sakna ibland. Och äntligen kunde maken ta nya tag med målningen av huset, som han längtat! :-D 

Efter semestern behövde jag så vila upp mig, paradoxalt nog. När äntligen energinivån börjat stiga så sakteliga kom då den däringa allergiska reaktionen och jag åkte ner i botten av energiskalan igen. Lagom till sonens skolstart, han började sjuan idag, är jag lika totalt utmattad i både kropp och knopp som jag var efter mitt misslyckade försök att börja jobba igen för ett halvår sedan. Så ja, jag är lite deppig just nu. Den där förmågan jag nämnt några gånger att jag övar på, att se det positiva bland det negativa, fungerar inte så bra för närvarande. Knappt alls, ärligt talat. Högst minimalt. Men jag har i alla fall åter dragit nytta av att bo i en stad vid havet, en god stund i eftermiddags satt jag nere på stranden och andades, tittade ut över havet, lyssnade på vågornas brus och bara försökte spänna av i varje spänd och ömmande muskel. Promenader i vattenbrynet fungerar inte för närvarande, men jag kan i alla fall sitta där... hade inte magen börjat kurra så det hördes ända till Tyskland hade jag nog varit kvar där ännu.

Jag har en ny ständig följeslagare.

Eller snarare två, eftersom ibland händer det att den ena inte funkar som läkaren sa. Känns tryggt när det gäller adrenalinpennor som faktiskt kan rädda ens liv, inte sant?

Varför nu detta då? Jo, min kropp har tydligen bestämt sig för att spela mig ytterligare ett spratt och med största sannolikhet utvecklat allergi mot jordgubbar. Sommarens guld. En av de saker som både är nyttigt, i vanliga fall då, och skitgott. Något jag ätit i kopiösa mängder av under hela mitt liv. En av de absolut bästa sakerna med sommaren. Men nu är det nog slut med det.

För i söndags när jag gjorde mig i ordning för att åka in till Pride i min stad så såg jag att jag helt glömt bort jordgubbarna jag köpt nån dag innan och beslöt mig för att käka en tallrik gubbar med mjölk. Inget annat förrutom vatten hade åkt ner i min mage de senaste 12 timmarna. Jag och maken kommenterade hur förvånande fina gubbarna såg ut för att vara så sent på säsongen. Vi båda åt, jag mer än honom, och efter en liten stund började det bränna i mina handflator. Jag frågade maken om han kände nåt, men nej. Därefter började det sticka i tungan och dunka i huvudet. En titt i spegeln visade att jag började bli ojämnt rödflammig och jag fattade då att nån form av allergisk reaktion var på G och bad maken direkt att ringa 112. Det var tur det, för sen gick det snabbt utför. Vid nästa titt i spegeln en halv minut senare var ansiktet knallrött, benen var knallröda och uppsvällda, tungan växte och det kändes som om jag skulle brinna upp innifrån.

Jag placerade mig i soffan medans maken uppdaterade om läget i telefon och ambulansen gavs prio ett-status, under tiden försökte sonen lugna mig, påminna mig om att andas ordentligt och förmana mig att stanna kvar liggandes i soffan. Men, ett akut toalettbehov fick mig att försöka ta mig till toaletten... med följd av att hela huset snurrade och jag ramlade omkull på golvet utanför. Maken försökte hjälpa mig in, men då kollapsade jag helt på badrumsgolvet. Så där låg jag, svullen i både munnen och över kroppen och knallröd både här och där, när killarna i ambulansen kom. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i övre delen av ryggen eftersom jag antagligen inte lagt mig så milt och snällt ner på golvet när jag föll. Jag minns att maken fick sköta det mesta pratet för jag kunde knappt svara på frågorna de ställde eftersom tungan var så stor, jag mest upprepade ordet hjälp... övertygad om att min sista stund snart var kommen.

Jag gavs syrgas, adrenalin, cortison och dropp och vände mig sedan litegrann på sidan för ryggsmärtornas skull. Då försvann jag igen, förlorade för en stund medvetandet och de kunde inte känna någon puls på mig. Jag har fått berättat för mig sedan att de då dels ringde efter en ambulans till för extra hjälp och dels tryckte allt vad de kunde för att få i mig droppet och öka trycket i min kropp. Och det fungerade, för jag kom tillbaka till verkligheten ganska snabbt igen och läget blev stabilare. Hela kroppen ryckte och skakade men det var ett tecken på att adrenalinet och vätskan gjort sin verkan och trycket i min kropp ökat. Efter ytterligare fem minuter kunde jag t o m med hjälp av tre starka män gå ut till båren. Sakta men hyfsat säkert.

Jag är imponerad av sonen här, dels att han var så lugn med mig innan ambulansen kom och dels att han under tiden sjukvårdarna jobbade med mig gick och hämtade papper och penna och ritade en teckning till mig, med texten Jag älskar dig mamma! på. Och den skulle jag sen ha med till sjukhuset (såklart jag hade). Att han liksom gör det, och på så sätt sysselsätter sig och "håller sig undan" och inte ser allting och blir extra hispig... Det är jag glad för. Sen kom brytet efter att jag åkt iväg och maken spenderade en god stund med en väldigt uppriven son, inte konstigt alls, och jag visste det skulle ske så därför åkte jag in själv. Läget var ju stabilt ändå, och skulle vi ringt hit mormor och morfar för att ta hand om sonen och maken följde med mig hade det blivit onödigt jobbigt.

I alla fall, även om läget var stabilt så var ju faran inte över, medicinernas verkan är inte för evigt och situationen hade trots allt varit direkt livshotande så in till sjukhuset i Malmö blev det med sirener och hela köret. Hemsjukhuset här i stan hade inte tagit emot mig eftersom situationen bedöms som "röd" som de kallar det (nu var den bara orange). Nästan direkt vid ankomst till akutmottagningen blev det kamera ner i halsen för att kolla efter kvarvarande svullnad, mer medicin för att bryta reaktionen i kroppen innan adrenalinet gick ur, ordentlig övervakning i ett par h och ytterligare lite lätt koll på medicinakuten 2-3 h till innan jag fick åka hem. 5-dagars behandling med betapred och utredning via vårdcentralen blev ordern. Så nu väntar jag på lite provsvar och beslut om ev. pricktest samt har försetts med akutmedicin i form av då adrenalin samt en burk betapred, vid minsta start till reaktion ska båda de medicinerna tas och hjälp tillkallas. Kanske kan jag få svart på vitt att det verkligen var jordgubbarna och inget annat, jag hoppas det. Även om jag hellre varit allergisk mot chips, eller varför inte svamp? ;-)

Jag försöker se det ljusa i tillvaron trots att min kropp som ni vet inte är vidare schysst mot mig (delvis payback eftersom jag inte alltid varit schysst mot den heller). Och jag har försökt att inte älta detta, herregud jag lever ju och har fått hjälp och vet troligen vad jag ska akta mig för och allt det där. Men jag återupplever ändå den där hemska halvtimmen flera gånger om dagen, och flera gånger på natten. Så därför beslöt jag att skriva allt här.... i mycket fler detaljer än ni bryr er om antagligen. För min skull. För att få ut det. För att kanske kunna börja lägga det bakom mig. Åtminstone mentalt. Kroppsligt är jag fortfarande helt utmattad, bara att stå upp blir för jobbigt efter en kvart eller så, sådana reaktioner som jag fick tar såklart på krafterna och så har jag ju min grundsjukdom också som gör den där grejen med återhämtning extra besvärlig... Jag får väl försöka ge det tid. Men tålamod är inte riktigt min starka sida.