torsdag, september 30, 2021

Jag är en lortgris.

I alla fall var jag det som barn, och tonåring. Även i sammanhang då det var normalt att vara lortig så var jag ständigt snäppet lortigare än alla andra. Ja det är så jag har fått det berättat för mig i alla fall. Och många gånger har berättelserna om hur jag fick lingonsylt på ryggen och hur det hittats plättar i håret på mig efter måltider dragits. 

Med stigande ålder har jag blivit något mindre lortig faktiskt, även om t ex vita tröjor eller skjortor sällan är någon god idé. Många "spillningar" (hehe) kan också skyllas på mina dåligt fungerande händer, det gör det liksom rätt okej. Men när jag idag tog på mig min sweatshirt så fann jag en fläck, troligen fettfläck. På ... ryggen ... Jag får väl inse att jag är en lortgris även som fullvuxen. Vilken förresten påminner mig: gissa hur det ser ut på morgonen om man ätit choklad i sängen kvällen innan, varit jättetrött och tappat ett par bitar utan att märka det innan man somnade? 

Så värst lortig bör jag inte behöva bli om jag går ut nu, men däremot blöt. Ty det regnar vågrätt, med andra ord så blåser det som in i baljan samtidigt som änglarna inte kan hålla tätt. Då är det väl bara för mig att ge katten i att gå ut? kan man tycka. Det är ju inte så att jag har nåt jobb eller så att gå till (näää ja' ä' int' bitter). Men nu är det som såhär att jag vet att det i en viss affär finns en veganvänlig nyhet just nu som jag är hemskt nyfiken på, och dit måste jag innan de rackarna tar slut och även såpass tidigt att jag hinner hem innan sotaren kommer på besök efter lunch. Ja alltså inte bara besök som i besök utan h*n ska liksom kolla läget med öppna spisen med å yrkets vägnar, bäst att skriva det . Man kan aldrig vara för tydlig i dagens läge! Jag kan tänka mig ryktet snabbt sprida sig annars om hur det minsann varit en sotare här när maken var på jobbet och kort senare dyker även ett foto upp av mig med misstänkta askgrå fläckar lite här och där. Som den lortgris jag är ... 

På tal om lort. Jag har i många åt försökt bli klok på skillnaden mellan toalettpapper och bad & toalett-papper men gått bet. Nu har jag dock sprungit (typ) på en förklaring från ICA i alla fall. Den lyder såhär: Bad syftar på badrum och de ville helt enkelt ha ett roligare namn än bara toalettpapper och valde därför Bad & Toalett. Jaha ... Så det är alltså ingen skillnad alls vad gäller ÄNDAmålet 😂. Jag börjar ju förståss fundera över definitionen av badrum. Om det inte finns nåt badkar utan dusch där, är det fortfarande godkänt som badrum? Och det finns ju toaletter som bara är just toaletter, som varken har dusch eller bakar, kan man verkligen ha Bad & Toalett-papper där då? Det blir väl missvisande? Har de tänkt på det va?

Visst är det typiskt att när man äntligen får svar på en fråga så väcks genast en hel drös nya? 


onsdag, september 29, 2021

Restriktioner borta = virus borta?

Ja idag lyftes de restriktioner som begränsat deltagarantal vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, likväl för privata sammankomster i t ex hyrda lokaler. Reglerna om avstånd och sällskapens storlek på serveringsställen t ex är borta och även rådet om att arbeta hemifrån i största möjliga mån. Personligen ser jag fram emot att kunna gå på konsert i december, att kunna se på fotboll live från vettiga platser, att ta en sväng på stan när det är karaoke t ex ... och ja det faktum att jag och många andra i samhället är vaccinerade, att smittspridningen minskat och att färre blir riktigt allvarligt sjuka ger mig absolut en viss tryggare känsla. Men, allt ÄR ju faktiskt inte som vanligt. Eller som det var förr snarare, detta kanske är nutidens "som vanligt". Inte för att vara en downer och partypooper, men i likhet med andra virus skiter SARS-CoV-2 ju fullständigt i om det är 28 eller 29 september. Inget mirakel på den fronten har skett i natt. Det är inte säkrare att trängas och vara närgångna idag än igår, det är inte mindre risk att diffusa förkylningssymtom egentligen är covid-symtom idag än igår, viruset har inte bytt smittovägar idag jämfört med igår o s v. Njut av och gläds åt att det gått så mycket åt rätt håll att dessa beslut har tagits och att livet kan anta en mer normal skepnad. Men sänk inte garden helt och sluta inte värna om dig själv och andra, det är väl vad jag vill säga.

Nog om det.

Annars då? Tja för närvarande öser regnet ner och har så gjort en god stund. Mig gör det inget, jag tål vatten. Dock lär jag ta bilen hem till pappa för att kolla på fotboll, ibland är även jag lat. Eller bekväm i alla fall. Tidigare idag var jag sugen på att tända i öppna spisen, det sitter fint när hösten klart och tydligt visar sin närvaro, men då sotaren kommer imorgon så kände jag att näe ... jag väntar tills efter det. I stället låter jag maken ordna med förberedelserna inför det besöket ikväll. 

På tal om öppen spis så har ni väl koll på att igår var det 2 månader till 1 advent? (Ja ni fattade kopplingen va? Annars får ni tänka några varv till.) Det betyder att jag måste sätta årets glögg om en månad. Vilket i sin tur innebär att jag snart behöver se till så att ingredienserna handlas hem. Shit nu blev jag nästan stressad ju! Och då har jag inte ens börjat skapa min Halloweenoutfit än 😈.




För de som eventuellt överlevt chocken av att jag producerat två blogginlägg på samma dag kan jag avslöja följande: jag kommer INTE att gå som ett spöke. Inte medvetet i alla fall.

Gnällande som livsstil ...

 ... bör man försöka undvika. Både för sin egen skull och för omgivningens. Jag menar, handen på hjärtat. Finns det mycket jobbigare än folk som hela tiden beklagar sig över sina krämpor, i synnerhet när de faktiskt inte är av det direkt livshotande slaget? Ibland i vissa grupper på Facebook bl a så förstår jag, hur kallt det än låter, att en del blivit väldigt ensamma. 

Men jo, ibland får man gnälla. Det gör jag med, det förnekar jag inte. Periodvis är jag t o m ganska "bra" på det. Och nåt av det jag gnäller mest över är min rygg, hur den efter rörelser och aktiviteter som för de flesta är en piss i Nilen kan starta smärtpåslag utan dess like. Men min dummaste kroppsdel, eller snarare kroppsdelar, är nog ändå knäna. Jag har en betydande instabilitet i båda men framför allt det ena. När man har det är det viktigt med träning för att stärka muskulaturen runtom. ME ger muskelsvaghet eller ökad sådan, så jag skulle behöva träna bl a benen ännu mer. Men då går jag över min kropps gräns, blir försämrad i min ME och ännu mer muskelsvag. Ja ni ser den lite besvärliga cirkeln va? Det är bl a p g a detta jag prioriterar mina promenader så högt, nästan högst av allt. De är mitt hopp för att inte förlora förmågan att gå ö h t. 

Igår behövde jag ha stöd på båda knäna när jag gick, inte bara på det sämsta alltså. Det är lite klumpigt, gångstilen vinner inga snygghetspoäng och jag var väldigt öm efteråt där stöden liksom suttit år, men utan dem hade det inte kunnat gå många meter ö h t. Nu fick jag till en halvmil i duggregn, riktigt skönt.

Men förleds inte att tro det är med enkelhet, att det bara flyter på. Nej ibland får jag stanna upp för att benen lik förbaskat vill vika sig, åt fel håll. Och då och då får jag prata med benen och påminna dem om hur man gör när man går då direktkommunikationen mellan dem och hjärnan brister. Under tiden värker bl a rygg och höfter på som vanligt. Men jag älskar mina rundor ändå, knäppt men tacksamt. 


På tal om tacksamhet så har jag sagt det förr men det tål att upprepas: Jag är så tacksam för mina fina vänner som tar mig precis som jag är, som vet det mesta om mig men ändå av någon anledning tycker om mig 😍. I helgen ska jag träffa några av dem och det ser jag väldigt mycket fram emot. Trots att det kommer att gå ut över mitt promenerande 😉. Ibland måste man få festa till det lite med!


söndag, september 19, 2021

It's been three days since my last confession.

Vad kan möjligtvis ha hänt i mitt liv sedan dess? Jo om man anstränger sig lite kan man faktiskt få ihop en del.

Sonen har börjat på taekwondo. Han gick på jiu juitsu (nej jag tänker inte bry mig om ifall det är rätt stavat) en termin för några år sedan men när de sen bytte ledare och grupp så funkade det inte för honom längre. Men nu gör han ett nytt försök och av logistiska skäl blev det taekwondo, och när han kom hem i torsdags var han i alla fall nöjd och glad. Jag hoppas verkligen det fortsätter så, han behöver bli mer fysiskt aktiv och jag tror det kan vara bra dessutom med en aktivitet som omges av rätt mycket rutiner och strikta regler.


Jag har återsett min trädkompis, detta under en smått fuktig promenad i fredags kväll då jag t o m offrade den första halvleken i damernas VM-kval. Ja i fotboll alltså.



Jag har kollat på en hel film. I TV-soffan. Ihop med både make och son. Det hör inte till vanligheterna.




















Jag har kollat på ytterligare en fotbollsmatch hemma hos pappa. En med ett extra jobbigt inslag i form av färgförvirring. Jo alltså TFFs ordinarie outfit är blå tröja och vita shorts. Nu spelade de på bortaplan i sitt bortaställ i form av röda tröjor och svarta shorts. Vilka kläder hade motståndarlaget? Såklart blå tröjor och vita shorts, i i princip exakt samma nyans som TFFs ordinarie. Rörigt ju! 


Vi har träffat, och satt godkändstämpel på, en väninnas sambo som hon ska flytta längre ifrån oss ihop med. Ja hade han inte godkänts hade hon såklart inte fått lov att flytta, så det var ju tur för honom att han skötte sig! Det där med att ta gruppfoton är inte helt enkelt, inte ens med nya selfiepinnen med fjärrutlösning, men till slut fick vi ändå till det hyfsat.


Jag har för första gången gjort hela ugnsstekta kaneläpplen, nåt måste hittas på för att ta hand om åtminstone en del av den skörd sonens träd gett. Det blev inte världens vackraste efterrätt, men väldigt god! Så god att jag åt det till frukost idag också. 










Jag har följt B-lagets match, fast på avstånd via online scoring. Maken var med ... och sen talar vi inte mer om det 😆. Men de vann i alla fall matchen!



Jamen ni ser! Det händer saker även i mitt liv 😁. 

Och jo, jag ska rösta idag! Gubben ska bara komma hem först. Och byta om, antar jag. Och säkert sk*ta. Och äta nåt. Och därefter är det nog något han "ska bara ...". Men SEN så! 

torsdag, september 16, 2021

Balans är viktigt.

Och senast skrev jag ju några saker jag prioriterat. Så får just balansens skull är det kanske rimligt att skriva några saker jag prioriterar bort.

Denna bloggen är ett exempel på saker jag i alla fall prioriterat ned rejält jämfört med förr. Det tar helt enkelt för mycket energi och är p g a mina kognitiva nedsättningar för svårt att författa hyfsat vettiga inlägg för att jag ska kunna ha den lika aktiv som tidigare. Men lite konstgjord andning då och då kan jag väl kosta på mig. 

Hushållsarbete kan väl låta som något man hemskt gärna vill prioritera bort så det kan väl inte vara något bekymmer att jag inte fixar så mycket av det? Fast jo, det är det. För det är jag själv som "lider" mest av att hemmet inte är i ordning eftersom jag är hemma i princip hela tiden och dessutom har lägre toleransnivå än de andra två. Dammsugning förstör ryggen helt, så det är uteslutet utöver att jag ibland kan ta lite snabbt med den lilla uppladdningsbara handdammsugaren om det är nåt särskilt ställe med mycket smulor eller så. Våttorkning av golven är lika uteslutet. Tvätten tar jag några tag med ibland, och främst när jag kan få hjälp av sonen med att tömma torktumlaren sen. Egentligen bör jag inte göra det alls, för arbetsställningen är rena döden för min kropp och även om jag sitter på min pall så blir det många böjningar med ryggen som definitivt inte är bra. Men ibland måste jag ... Dammtorkning innebär en jobbig rörelse i synnerhet på ställen över axelhöjd ungefär så det får också överlåtas på någon annan. Matlagning älskar jag men det blir betydligt mindre av den varan än jag skulle önska och betydligt fler "nödlösningar" i form av saker som bara värms upp eller som man kanske lägger till nåt litet till än det var tidigare. Och så vidare ... Jag skulle kunna göra betydligt mer av hushållsarbetet, men det skulle innebära att jag inte kunde göra de saker som faktiskt är gynnsamma för min kropp och mitt mående. Energin och förmågan skulle bara räcka till det och inget annat. 

Den personliga omvårdnaden har också fått prioriteras ner. Det är inte så att jag går runt och är helt igengrodd och jag tror inte jag stinker mer än de flesta andra, den nödvändigaste tvättningen ser jag allt till att fixa, men sådant som hårtvätt och hårvård samt insmörjning och liknande sker betydligt mer sällan än jag skulle önska. Jag försöker t ex ha rentvättat hår när helgen börjar, men allt över en hårtvätt i veckan är bonus. Fräscht? Nej. Men det tar för mycket energi att göra det oftare och slår jag på stort och gör en inpackning t ex blir duschen och hårtvätten ofta det enda "vettiga" jag gör den dagen.

Hobbys och fritidsintressen då? Jo bowlingen har jag nu fått lägga ner helt, det sista benet jag hade kvar på banan så att säga var att jag ingick i ett korpen-lag och spelade en gång ca var tredje vecka men även det har nu lyfts bort. Det var jätteroligt att spela och jag hyser fortfarande hopp om att komma tillbaka men i nuläget gör den kraft bowlingen skulle ta från promenaderna valet ganska givet. Nån skapande hobby kan jag inte heller utöva i någon större utsträckning längre. Jag kladdar lite på några glas eller glaslyktor då och då men det är allt. Jag klarar inte att fokusera på det sätt som krävs, och händerna kan inte hantera pennor och penslar och sånt ordentligt. Och sången är det inte heller mycket med, jag gastar lite på smule då och då men mycket mer sällan än förr. Dels för att det är en rejäl ansträngning för hjärnan min och dels för att det sällan låter särskilt bra, kroppen orkar liksom inte ordentligt. Att andas och fokusera på text t ex samtidigt är stor överkurs. Körsången har jag lite funderingar på att återuppta nu i oktober, men det lutar åt att jag skjuter upp det ytterligare en termin. Hur roligt och själavårdande det än är så kostar det på rejält, och det är ju också en transport dit och hem som tar kraft. 

Det går ju heller inte att låta bli att nämna jobbet. Det är inget val förvisso, jag kan inte jobba. Skulle inte kunna jobba. Inte studera heller. Hur mycket jag än skulle prioritera det. Men det tillhör de saker jag måste avstå från och saknar. 

Ja det var några exempel. Hela detta inlägg går egentligen emot den approach jag försöker ha, d v s att fokusera på det jag KAN och inte på det jag INTE kan. Men som sagt, balans är ju viktigt 😏 och jag försöker att ge en hyfsat bra bild av hur livet med ME i första hand och fibromyalgi i andra kan gestalta sig. 

tisdag, september 14, 2021

"Man ska sluta när det gör ont" ...

 ... säger en del i fibromyalgivärlden, Det är den ena ytterligheten kan man säga, den andra är "man ska inte låta fibron påverka ens liv ö h t" och den lär jag återkomma till vid senare tillfälle. Men alltså om man ska sluta med allt som gör ont så förstår jag om man lever vad man ser som meningslöst skitliv. För grejen är ju att typ allt gör ont för en stor del av oss, så vad skulle återstå? Och vad är vinsten med att ha mindre ont om man i stället blir stel och försvagad i kroppen, eller för den delen nedstämd och t o m deprimerad, och inte deltar alls i livet som pågår? Nej det där säger jag mer än gärna emot.

Däremot gäller det att välja, att prioritera, att anpassa. Väga det negativa i form av den ökade smärtan mot det positiva för måendet i övrigt.  Vissa saker kan man inte göra alls, andra kan man göra mer sällan och/eller på andra sätt. Det finns tyvärr inget facit, ingen färdig mall, och det jag kan och bör är inte vad alla andra kan och bör. I synnerhet inte då man ofta har andra sjukdomar och tillstånd också som påverkar ens förutsättningar, i mitt fall ME som kräver betydligt större försiktighet och begränsningar som fibromyalgin. 

Själv prioriterar jag som ni säkert vet bl a promenader. Visst gör det ont, ibland mer och ibland mindre, men rörelse i den mån man kan är viktigt. Det ger även avkoppling, det minskar muskelsvagheten som tyvärr är en följd av MEn, det ger en allmän känsla av välbefinnande, det ger frisk luft inte minst. Jag kan inte gå lika ofta som förr, jag kan inte gå lika långt som förr, jag kan inte gå lika fort som förr ... men jag kan gå. Och jag värdesätter att kunna gå, därför vill jag göra allt jag kan för att bibehålla den förmågan. Det gör jag inte genom att sluta när det gör ont. 

Jag prioriterar också mitt sociala liv. Att avstå från alla sociala sammanhang som ger smärtpåslag skulle göra mig till en eremit och min psykiska hälsa skulle ta rejält med stryk. Är det värt det för att få lite mindre ont ibland? Nej, inte alls. Men det är samma sak här ... jag kan inte umgås med folk på samma sätt som förr, inte lika ofta som förr, inte lika länge som förr, inte lika spontant som förr ... men jag kan bibehålla lite av ett socialt liv. Det skulle jag inte kunna göra genom att sluta när det gör ont. 

Jag är tillräckligt funktionsnedsatt som det är, mitt liv är tillräckligt begränsat som det är, min livskvalitet är tillräckligt påverkad som det är. Jag kan inte låta rädsla för allt som gör ont spä på det ytterligare. 

fredag, september 03, 2021

Kalla mig orakel, expert, guru eller kanske konnässör.

 Men hur avslutade jag mitt förra blogginlägg? Visst minns ni? Annars får jag väl påminna er:
Ikväll är det äntligen landslagsfotboll igen! Jag gissar att det INTE blir 0-0 mot Spanien denna gången. Vem sätter emot?

Och hur blev det? INTE 0-0. Hur bra är inte jag då? OK, skämt åsido. Att det skulle sluta med annat resultat än 0-0 var såklart en lågoddsare. Och när det efter bara 4 minuter stod klart att det inte skulle bli så ... ja då trodde jag verkligen inte på svensk seger. Det ska erkännas. Men bollen är ju som bekant rund, och det utvecklades till en helt annan typ av match än mötet under EM. Här var det inte tal om att bara försvara i 85 minuter för att försvara en poäng, här var det ett Sverige som verkligen gick för 3 poäng, vann helt rättvist och hade mer smak på fler mål än Spanien hade (trots att de möjligen skulle haft en straff). 

Som den sanna realist jag är (pessimist enligt vissa andra men lyssna inte på dem!) tänker jag såklart redan att fallet blir desto högre om det inte funkar alls i nästa kvalmatch mot Grekland, men jag tror faktiskt inte att risken är så stor att de blir styva i korken och tror sig vara oövervinnerliga. Den som lever får se.

På tal om att leva då (ja man måste ju knyta ihop de olika ämnena på något sätt) så har ju livet börjat närma sig det mer normala igen under rådande pandemi-omständigheter. Publiken på Friends Arena igår var en klar påminnelse om det. Att resa tillhör det normala livet för många, själv tar jag mig numera på sin höjd till något av våra grannländer men det kräver ju vissa saker det med. Numera är jag innehavare av både ett covidpass och ett vanligt pass, det senare hämtas ut idag. När jag förra våren såg att mitt pass närmade sig utgångsdatum kände jag att det inte var någon brådska eftersom vi då befann oss i början av en pandemi. Därefter glömdes det helt bort tills jag av en händelse kollade mitt gamla pass tidigare i somras och såg att det gått ut över ett halvår tidigare. Jag bokade genast tid för att skaffa nytt och fick en tid ca 1½ månad senare, det var rätt lång väntetid av ganska förklarliga skäl. Men nu så ... Nu skulle jag kunna åka till t ex Tyskland. Det lär förvisso inte bli aktuellt på ett tag då sonen å sin sida bara är delvis vaccinerad än så länge och att betala en massa för test bara för att kunna ta en sväng är inget alternativ. Men jag är i alla fall redo 😌.

Och på tal om redo (ja det var det där med att knyta ihop...) så har väl många väntat länge på och längtat efter något nytt från ABBA och nu är de bönhörda? Har ni hört nya låten? Vad tycker ni? Jag har inte lyssnat än men det känns som något man bara måste göra. 


torsdag, september 02, 2021

Hjärnslö ...

  kan man kalla mig de senaste dagarna. Det har varit minst sagt segt där uppe i knoppen, jag har knappt fixat att läsa ens väldigt korta texter och än mindre förstå dem, inte orkat lyssna när andra pratat mer än någon kort minut, minnet har varit ännu sämre än normalt och tankevurporna (typ lysa med telefonens ficklampa för att leta efter just telefonen) har varit extra högfrekventa. Datorn passade såklart på att uppdatera min standardwebbläsare utan att jag gett mitt medgivande till det, det ledde bl a till flera dagars svordomar över att mina öppnade flikar försvann så fort jag t ex öppnade Word eller nåt sånt innan jag kom på att jag klickat på fel ställe när jag ska gå tillbaka dit. Givetvis kommer vi heller inte in på Schoolsoft, den plattform skolorna numera har, trots att sonen på sitt konto godkänt vårdnadshavares tillgång, det är i alla fall inte mitt fel för det är samma för maken men toleransen mot strul är inte direkt hög. Det känns kort sagt lite som att söndagens måndag (läs föregående inlägg så förstår ni) fortfarande pågår idag torsdag 😉. 


Nu på morgonen hade vi föräldrar en tid för videosamtal med kuratorn på Habiliteringen. Tidigare gånger har jag deltagit halvt om halvt och ofta kvar i sängen men idag var jag inte med alls, jag kände att hjärnan orkade inte lyssna och ta in så det var inte ens lönt att försöka. Men nu på förmiddagen känns åtminstone kroppen rätt okej och jag känner att en promenad kanske är just vad skallen behöver. Så jag ska ge det ett försök. I så fall blir det veckans andra, i tisdags blev det drygt en halvmil redan på morgonen faktiskt. Det är högst ovanligt att jag är igång den tiden på dagen men Plötsligt händer det!

På lördag ska sonen firas av några av de närmsta här hemma och de får stå ut med ett hem som inte direkt är jättevälstädat. Det är synd att det är ljust när de är här, allting syns 😉. Men mest stör jag mig nog på hur det ser ut där ute, många blommor och sånt har sett sina bättre dagar men höstens efterträdare är liksom inte på plats än, trädgårdsland med mera har till största delen gjort sitt, kvarvarande äpplen och plommon ramlar ner och blir dåliga innan vi hinner blinka och det är en så trååååkig trädgårdsperiod just nu. Jag ska se om min kropp orkar med att skapa nån liten förbättring i alla fall, plocka bort nåt av det vissna och se till så att krukorna på terrassen i alla fall ser hyfsade ut.

Ikväll är det äntligen landslagsfotboll igen! Jag gissar att det INTE blir 0-0 mot Spanien denna gången. Vem sätter emot?


Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...