Årskrönika, typ.

 Ja då är december månad inne på sluttampen och man ska summera året som gått. Är det ö h t möjligt att sammanfatta 2020 utan att nämna corona och Covid-19? Nej såklart inte. 

Jag kan väl säga såhär att jag är inte i första hand rädd för att själv bli svårt sjuk, även om det såklart kan ske, men däremot för att dels smitta någon annan som blir det och dels att av någon orsak behöva belasta vården på ett sätt som påverkar vården av de svårt covid-sjuka. Jag kan inte påstå att jag följt alla restriktioner fullt ut hela tiden, det vore en lögn, men att jag sedan pandemins start varit såpass försiktig och ansvarstagande att mitt samvete inte är svårt att bära vad gäller den biten. 

På ett personligt plan har pandemin absolut påverkat mitt sociala liv påtagligt, i negativ riktning då. Men jag har påmint mig om att det ändock handlar om en begränsad period, även om den kan kännas lång, och se positivt på de alternativa umgängesformerna vi fått anamma såsom t ex adventsfika i skogen med gudbarnen och deras familj och det småskaligt julaftonsfirandet utomhus med mina föräldrar som är 70+. Och de tillfällen till mer "normalt" umgänge som året bjudit på har jag njutit av till fullo. 

Nog om det ... andra delar av livet tuffar ju ändå på, pandemi eller ej. Vad gäller min egen hälsa så har den gått lite upp och ner även i år, men jag har varit förskonad från de längre perioder av totalt sängliggande som jag hade för några år sedan. Dalarna är inte lika djupa och långa numera, något jag verkligen hoppas håller i sig, och topparna är i gengäld inte heller lika höga utan skillnaden mellan högsta- och lägstanivån har minskat. Det kan låta trist, men ur ME-perspektiv är det något bra som betyder att jag blivit bättre på att hitta och hålla min personliga toleransnivå för aktivitet, och att de planerade och kalkylerade överträdelser jag gör får konsekvenser som gör det värt det. Några gånger under året har jag dock känt att jag stått på kanten till hopplöshet, på gränsen till att ge upp ... känt att nej nu är måttet rågat och jag klarar inte mer av mitt eget mående, av sonens mående, av allt runtomkring, av livet ... Men precis som förr har det till slut dykt upp nåt som gjort att jag kunnat ta ett steg bort från kanten igen och orkat ta nya tag. 

Positiva saker då, har det inte varit några sådana i år? Jodå, visst har det det. T ex lyckades vi både uppleva en del av ett handbollsmästerskap på plats i januari och en tAKiDA-konsert i februari innan viruset lade sådant på is ett bra tag framöver. 

Jag har varit snäll mot min kropp och i synnerhet mina händer genom att byta till en automatväxlad bil.

Jag har fått beviljat omvårdnadsbidrag för sonen i högre omfattning än det vårdbidrag vi tidigare hade (även om jag anser det vara orimligt lågt och överklagan är insänd) och även fått besked om att merarbetet för den där sonen inte kan omsättas i arbetsförmåga vilket innebär att jag har kvar full sjukersättning även framöver. 

Ändrade omständigheter gjorde att vi i somras gjorde slag i saken och turistade i vårt eget landskap. Bl a besökte vi Dalby Stenbrott för första gången någonsin och Kopparhatten för första gången på mycket länge. 

Poolen fick uppfylla sitt viktiga uppdrag även denna sommar. 

Tack vare den underbara uppfinningen elcykeln har jag kunnat ta flera längre cykelturer ihop med min pappa. 

Jag kunde i september komma iväg på en välbehövlig husmorsminisemester och i samband med den äntligen besöka Cliff Burton Memorial Plate utanför Ljungby. 

Det finns såklart mer, stort som smått, men det var ett axplock i alla fall. 

Nyårslöfte, tänker jag avlägga något sådant? Nej det tänker jag inte. Inte i år heller. Men jag har förhoppningar inför det nya året, absolut. Jag har tankar och målbilder, de flesta för flummiga för att få ner i skrift. Men ett av målen är att fortsätta hålla liv i bloggen, om inte annat så av självterapeutiska skäl. 
Ett gott slut på 2020 önskar jag er! Vi ses nästa år. 

Jag tror aldrig det har hänt förr.

Aldrig någonsin. Och att det skulle ske idag var verkligen inte väntat utan en angenäm överraskning. Det ligger nämligen till såhär att jag och sonen lyssnar på radio båda två, på samma program, på samma gång. Och han gör det dessutom helt frivilligt. Det är tydligen rätt coolt att höra sin morfar i radio, och ikväll får han chansen i hela 3,5 h då min pappa och min kusin håller i Radio KDs långa julspecial i närradion. Mer än 2 h av programmet har i skrivande stund gått och sonen har inte tröttnat än. Han gör förvisso annat under tiden, men ändå 😀. Det gör ju jag med, nåt annat under tiden alltså. Jag skriver ju här!

I övrigt har jag idag bl a haft den konstiga känslan att jag önskat att jag vore mindre empatisk och mer skadeglad. Visst låter det tokigt? Men jag tror att jag mått bättre av att vara just skadeglad i ett visst sammanhang då jag faktiskt har god anledning till det, och det hade varit riktigt befriande att ösa ur mig en massa skit, "lika gott åt dig" och snack om karma. Men det ligger tydligen inte för mig ... Jag ska tydligen fortsätta vara den vuxna, mogna typen, tro't eller ej, när jag egentligen inombords känner mig mer såhär:

I lördags tjuvstartade vi julfirandet här. Den stora årliga julfesten blir av pandemiskäl inte av denna jul, men vi hade en liten annan utvald skara här i lördags på lite advents/Lucia/jul-mys med corona-anpassningar. Kvällen till ära hade maken sin allra finaste slips på sig och matchade t o m min huvudbonad. 

Planen för själva julafton innefattar dels ett säkerställande av att svärmor får lite god hemlagad julmat i sig och slipper spendera hela julen i sin ensamhet, och dels ett snabbt annorlunda firande utomhus hos mina föräldrar. Det är bara att hålla tummarna för att alla förblir friska och kan fullfölja planerna. Nedräkningen har börjat.

På tal om mogenhet ... Om jag växt ifrån det där med fotofilter?
Svar: 

Dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan ...

 ... före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan är det idag. Tror jag i alla fall. Ni får gärna kontrollräkna om ni inte har något bättre för er 😃. En vecka har gått sedan senaste inlägget, och jag får hemskt beklaga till alla er som sett sååå fram emot bloggadventskalendern i år. Det har verkligen inte funnits varken ord eller idéer till något sådant, jag hoppas ert lidande inte är alltför stort trots allt.

Men en liten lägesrapport kan jag ge:

🕯 All adventsbelysning är nu uppe, inkl. den girlang mellan TV-rum och vardagsrum som visst glömts bort tidigare.

ใ En andra omgång saffransbullar har bakats, en omgång bestående av tre sorter: riktigt goda snurror med mandelmassefyllning, exploderade bullar med vaniljkräm och jättetrista vanliga lussebullar.

🍫 Tre sorters chokladgodis är tillverkade: rischoklad, chokladtryffel med nougat och romtryffel.

🌳 Adventsfika med gudbarnen och deras föräldrar har ägt rum ute i skogen.

🎁 De julklappar jag själv fixar är inte bara inhandlade (näthandel is da shit) utan även inslagna och i vissa fall överlämnade till mottagarna.

🥳 En ny julhuvudbonad är inköpt. Ja faktiskt bara EN!

☕ Glöggen av årgång 2020 är filtrerad och upphälld på flaskor.

Tja, det är väl det hela. 

Igår var jag ensam hemma i princip hela dagen, och då passade jag på att göra lite mer än jag borde här hemma. Som straff har jag nu en envis maffig huvudvärk som bara till väldigt liten del lindras av maxdosen av mina mediciner och rejält ömma fötter som dock antagligen varit ännu värre om jag inte plågats med fotmassage igår. I övrigt känns själva kroppen dock ganska okej, så jag ska efter att jag avslutat detta inlägg se om skallen mår lite bättre av en promenad. Det känns som att det inte borde kunna bli värre i alla fall.

Ni är ju en del som är mer isolerade och begränsade i ert umgänge än ni brukar denna tiden på året, så jag känner att det passar fint med lite tips på lekar ni kan göra ihop med era närmaste. Ty de går alla att leka även med max 8 personer, jag lovar! 😁

 

Det låter väl väldigt roligt? Jomen kom igen nu, var inte en sån Grinch!

Duuduu duuduuuu, dudu duttuttuuuu. Duuduu duuduuuu, dudu duttuttuttuttuuuu.

Jomenvisst "hör" ni vad det är för låt? Inte? Nähä, försök lite till då. Jag tycker det är glasklart. Och jag valde den just för att nu har nedräkningen mot jul börjat på allvar. December månad är inne på sin andra dag, adventsbelysningen gör sitt bästa för att öka hemtrevlighetsgraden och än så länge är datumljuset i fas med verkligheten. Å andra sidan bör man nog inte lägga för stor vikt vid det där ljuset i år, det stöp (no pun intended) nämligen i golvet och gick sönder vid nr 17. Så utgår man från det kanske det aldrig blir jul utan vi stannar vid morsans födelsedag. Den som lever får se. 
Såhär ser det i alla fall ut i vardagsrummet, en del av det åtminstone. 

Fast vi har ljusslingor och liknande så vi skulle kunna belysa huset så det synts ut i rymden så råkade jag köpa en ny utebelysning i år. Jag kände att omväxling faktiskt ju förnöjer och slingorna i två små enar på framsidan har bytts ut mot ... tja ljusbollar på pinne?

Oh, ja, just det. Denna kransen som jag satt ljusslinga i är också ny för i år. Som sagt, omväxling förnöjer 😊.

Adventspyntningen skedde i lördags och då var det också tillåtet att dels dricka julmust och dels börja spela julmusik. Jag brukar vilja lägga till nån ny jullåt till spellistan varje jul, och i år har denna tillkommit. 

 

Vissa sånger och låtar bör det krävas specialtillstånd för att få röra, och Tänd ett ljus tillhör nog den skaran. Men jag tycker The Mamas kommer undan med det.

Jag hade tänkt skriva lite mer om vad jag haft för mig, men ibland går tiden extra fort (eller så är det jag som är extra sölig) och jag hinner inte nu. Jag ska ut i mörkret och jaga. Ja Pokemons alltså. See ya!