Det här var intressant.

På bilden syns journalanteckningar daterade 13 mars, skärmdumpade från Vårdguidens e-tjänster på 1177. Vad är så intressant med det? kanske ni undrar. Jo:

- Läkaren, vars namn här är dolt, är inte min läkare. Han är förvisso verksamhetsansvarig för min vårdcentral men den enda direkta kontakt jag haft med honom är dels när han i höstas skrev en kort tids sjukintyg då min ord. läkare var sjuk samt i somras då jag själv kontaktade honom för ett klagomål gällande väntetid. Jag har aldrig varit bokad hos honom och aldrig träffat honom öga mot öga.

- Inga av mina prover tagna sedan jag började på den vårdcentralen för några år sedan har visat någon form av näringsbrist förutom gränsfall av D-vitamin förra vintern precis som halva Sveriges befolkning.

- Inga prover har ö h t tagits det senaste året som skulle kunna visa någon näringsbrist.

- Jag har inte fått något brev eller mail.

Sömnstörning har jag förvisso, så de har lyckats pricka in ett rätt. Imponerande. I övrigt fattar jag inte hur de fått ihop det.

Alltså visst, ska sanningen fram så misstänker jag att det skrivits i fel journal och kommer att rättas till, men lite märkligt blev det allt.

Jag har aldrig påstått mig vara världens snabbaste...

... så NU ska jag sammanfatta årets svenska Melodifestivalfinal.

👉Blev jag förvånad över låtenjagintekundeminnasnamnetpå med Benjamin Ingrosso vann? Nej. Jag hade trott att den eller Every Single Day med Felix skulle ta hem det, och de blev ju etta och tvåa. Jag har blick för det där! 👀 Ibland.

👉Blev jag förvånad över att Everyday med Mendez hamnade sist? JA! Verkligen. Jag trodde inte den skulle vinna, men sist? Jättekonstigt känns det 😕.

👉Blev jag lättad över att varken Fuldans eller Shuffla Shuffla, som för övrigt bidrog med väldigt ful dans, inte vann? Oh yes! 😌

👉Blev Anna Book ledsen över att hennes "reklaminslag" troligen försvann för att Renaida fick framföra sitt bidrag en gång till? Troligen. 😢

👉Blev jag fattig p g a alla röster jag själv lade för att resultatet skulle bli det rätta? Nej, inte jättemycket. Förrutom de kostnadsfria hjärtrösterna via appen blev det ett par telefonröster på sonens favorit, under pistolhot mer eller mindre, och sen på mina egna för att jämna ut men vi lär slippa leva på havregrynsgröt kommande månaden. 💸

👉Blev något av bidragen förärade en plats på min bil-spellista på Spotify? Nej. Men bl a Everyday, My Turn och Last Breath har tagit plats på Mello-spellistan. Inte illa det. 𝄞

👉Blev jag inspirerad till kommande Mello-fest här hemma? Inte direkt. Jag tror inte Melodifestivalen 2018 kommer att sätta så stor prägel på den tillställningen. Det skulle möjligen vara i form av Fab Freddie-inspirerade outfits då 😊.

Mer har jag nog inte att komma med, 2018 lär inte gå till historien som mest minnesvärda Melodifestivalåret, om man säger så.

När det gäller ESC så brukar jag hitta guldkorn bland de som inte ens går till final. Ett sådant exempel är Vitrysslands bidrag 2009, Eyes that never lie med Petr Elfimov. Det var för övrigt det år Norge och Alexander Rybak vann.


Ett annat är från 2015, året Sverige och Måns Zelmerlöv vann med Heroes. Tjeckens Hope Never Dies hamnade utanför finalen men jag diggade den. Trots att det engelska uttalet lämnade en del att önska, i synnerhet från manligt håll.

 Men, alla kan ju inte tycka rätt. D v s som jag 😛

Jag undrar.

Jag undrar hur länge mina ögon kommer att bli rejält fuktiga varje gång jag hör Chester Benningtons röst.
Jag gillar förvisso absolut Linkin Park och deras ganska egna sound, men det är ingen grupp jag lyssnat jättemycket på utöver deras mest kommersiellt framgångsrika låtar och de har egentligen inte satt nåt jättestort musikaliskt avtryck i mit liv. Ändå kändes Chesters bortgång väldigt starkt och jag blir fortfarande väldigt berörd. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag antar att det är en kombination av många saker. Bl a sättet han dog på, hur han tidigare öppet och modigt pratat om depression och psykisk ohälsa, och att det mörka och tuffa syntes i hans ägon även när leendet var brett och vitt.


Jag undrar om årets påskpyntande inte slår Johansson-rekord, och ändå har jag inte gjort något utomhus än.
Jag är rätt dålig på att påska, närmast usel faktiskt. Bl a tror jag att jag känner att det är för kort tid för att vara lönt och värt besväret, och sen blir inte saken bättre av att jag t ex inte p g a allergi kan ha fina påskliljor som lyser upp. Men jag vill bli bättre, ty omväxling förnöjer och egentligen gillar jag att fixa och trixa även om det inte blir något avancerat nu för tiden av hälsoskäl. Så nu tänkte jag vara ute i hyfsat god tid så pyntet får stanna mer än 3-4 dagar 😉. En del av resultatet syns här.

Jag undrar om jag vågar se Stjärnornas Stjärna nästa helg.
Stjärnornas Stjärna är ett program på TV4 där artister tävlar mot varandra via en musikgenre per vecka. Förra lördagen kunde man bl a se LaGaylia Frazier ta sig an Carlenes Carters Every Little Thing under country-temat och idag när Latin stod på schemat tog t ex Roger Pontare både ton och danssteg till Hot! Hot! Hot! Nästa vecka ska de ta sig an hårdrocken och med tanke på hur även artister som ÄR rockers kan slakta riktigt bra låtar så känns det som lite risky business.

Några av de tävlande har förvisso ett gammalt rockhjärta, Ola Salo och Tommy Nilsson främst kanske, men det är som sagt ingen garanti på något sätt. Men man kan också överraskas positivt, och om jag inte tittar så har jag ju inget att komma med efteråt. Varken beröm eller klagmål. Så jo, jag lär nog sitta vid TVn klockan åtta på lördag ändå.

EFIT fredag 23 mars,

Bara det faktum att jag lyckats köra Ett Foto i Timmen på rätt dag är värt en fanfar tycker jag!!
Det tycker inte ni? Nähä, strunt i det då!

Min dag började vid sju när sonen gick upp. Efter att ha kollat så han tagit sin medicin och att det fanns frukost lade jag mig igen och lyckades faktisk somna om.

Kl 10 hade jag nyligen vaknat med en svullen hand som värkte och domnade samtidigt. Det tog ett tag innan den var funktionsduglig men timmen senare hade jag lyckats ta mig upp och möttes av en skräckinjagande bild i duschrumsspegeln 😱

Kl 12 hade jag försökt fräscha upp mig lite och ville gärna känna mig som den vänsta bilden men sanningen låg närmre den högra. I samma stund som jag klivit ur pyjamasen och in i jeans och tröja kom sonen hem från skolan 💓. Vi hamnade sen i ett djupt samtal om hans genetiska ursprung och födelseland, om vad som kan hända barn som bor på gatan, varför en del som vill adoptera säger nej till barn med särskilda behov o s v. Det är intressant att lyssna på hans tankar och lite utmanande att själv svara på hans frågor på ett anpassat sätt.

Efter vårt samtal begav jag mig mot Malmö för att kolla på en grej och kl 14 satt jag i bilen och åt medhavt mellanmål. Allt för att slippa "tvingas" prova de nya vegetariska alternativen på Max 😊 .

Kl tre, efter att ha fällt sätet och vilat en god stund, orkade jag lämna bilen och gå in på E-center. Två affärer, en paus och en timme senare kommer jag ut och har storhandlat: en ögonbrynspenna för 10 kr! Det jag egentligen skulle kolla på hittade jag inte såklart.

Efter en stunds ytterligare vila i bilen och test av nyinköpet styrde jag och Sune, bilen alltså, mot Trelleborg igen. Där svängde jag bl a inom Maxi och köpte jordgubbar.

Till kvällens middag gjorde jag en rödvinssås på delvis nytt recept och började i god tid så att jag skulle kunna fixa annan sås om inte denna blev bra 😉. Reservplanen behövdes dock inte användas och strax efter kl 19 var det dags att äta. På min tallrik: ugnsstekt potatis, morot och lök, färsbiff med vegetabilisk "ost" i samt då såsen. Gott!

När vi ätit klagade sonen på att det var kallt och han önskade sig en eld i öppna spisen. Eftersom maken var upptagen med annat så gjorde jag ett försök. Alltså, när jag var strövare och frilufsare som ung var det inga problem att göra upp eld av pinnar och nyhuggen ved. Att få bra fjutt på diverse "avfall" och möbelrester o s v, preparerade med alla möjliga medel, är betydligt svårare. Man kan i alla fall säga som så att jag är jättebra på att elda upp tidningspapper! 😁 Till slut blev det en eld i alla fall.

Klockan nio spelade jag och maken Skip-Bo, lagom avancerat spel det där. Men lite tröttsamt för maken som får blanda korten nio gånger av tio eftersom mina händer inte fixar det.

Vid tio dukade jag fram lite kvälls-snacks bestående av vindruvor, plommon och jordnötter. Under tiden vi avnjöt det fortsatte Skip-Bo-spelandet varvat med att jag ömsom stod upp, ömsom låg framåtvikt över bakstycket på soffan och ömsom "hängde" på väggen i försök att lindra smärtorna i ryggen 😖😧*insert valfri svordom*


Det blev lite nostalgisk musiklyssning också. Klockan 23 var det dags för Savage Garden, för övrigt också den artist jag och maken var på vår första gemensamma konsert med 1999.

Vid midnatt var det dags att få sonen och sig själv i säng. Personen som mötte mig i spegeln såg ungefär lika pigg ut som ett halvt dygn tidigare.

Efter lite slökollande på TV och muskelavslappnande samt smärtstillande medicin var det dags att släcka lampan 😴.

Life is a rollercoaster, just gotta ride it.

Så sjunger Ronan Keating och då måste det väl bara vara sant. Så jag kliver in, sätter mig ner och spänner fast mig.

I helgen var det en rätt lugn åktur, ni vet den där rätt mysiga seight-seeing-turen med bara små gupp som är lugnet före stormen. Förvisso var vi på födelsedagsfirande och sedan en sväng på puben men det var sansat, kroppen funkade hyfsat och jag klarade t o m sista biten hem till fots i snöstorm utan att krascha.

I måndags började den där lite knackiga och ryckiga stigningen, man vet att den kommer att följas av något läskigt men inte riktigt när och man kan inte se det än över krönet. Det var dags för korpmatch i bowlingen, och inte vilken match som helst utan ett prestigemöte mot klubbkamraterna. Jag spelade resultatmässigt bra, över det mål jag hade när jag fortfarande var aktiv "på riktigt" även i seriesammanhang och oftast spelade flera gånger i veckan. Men jag fick kämpa mot min egen kropp och blev återigen påmind om att nåt seriematchtempo skulle jag i dagens läge inte klara av. Att kroppen skulle protestera dagen efter, eller möjligen vänta ytterligare en dag med det, var en medveten kalkyl. Exakt hur det tar sig uttryck vet jag däremot inte i förväg.

I tisdags kom så stupet. Fritt fall-delen. Och i detta fallet var den inte kill-i-magen-kul för fem öre, utan enbart läskig och hemsk. Ryggen var besvärlig hela dagen, jag kunde inte gå upprätt och t o m Simon reagerade och sa att jag verkade ha mer ont än vanligt. Men mitt behov av social samvaro var stort så jag beslöt att köra till bowlinghallen för att kolla på klubbens träning och snacka lite skit. Väl framme är det rena parkeringskaoset p g a en konsert som jag glömt av, idrottshallens parkering var helt full men även gatorna i området norr om densamma där vi får ställa oss ibland och övriga platser runtomkring. Då hade jag väl vänt hemmåt igen om jag varit normal, eftersom jag knappt ens fixade att gå mellan huset och brevlådan hemma, men det är jag ju inte. Utan jag parkerade halvvägs till Haparanda (kändes det som i mitt dåvarande tillstånd, i själva verket var det nog bara ca ½ km bort) och tänkte "jaja, går jag bara långsamt så funkar det väl".

Det gjorde det inte. Inte nog med att ryggen blev ännu värre efter bara typ 50 meter eller så utan halvvägs började jag plötsligt få knivskarp smärta i min ena fot i varje steg jag tog. Men, jag var som sagt halvvägs så att vända tillbaka tjänade inget till. Och maken svarade inte i telefon eftersom han strax skulle börja träningen och hade luren på ljudlöst. Så det var bara för mig att kämpa mig fram. Väl där brast allt och jag tömde hela kroppens vätskereserv på tårar. Jag grät av smärta, och det händer faktiskt inte ofta, men också av frustration. Det var inte min bästa och vackraste kväll i livet, så kan man säga. Helst av allt ville jag sätta mig i ett hörn med min snuttefilt (jaja, iPhonen då) och vägra vara med längre, som en trotsig 3-åring. Men till slut fick jag med hjälp och stöttning av andra skrapat ihop resterna av mig själv och kom hem.

Strax efter det stora stupet följer ofta ett mindre, ett som är lite lättare att hantera eftersom det i jämförelse med det stora känns nästan som en bagatell. Igår borde jag nog egentligen vilat för att undvika den där delen av berg- och dalbanan, men jag kände att jag verkligen behövde göra något för att känna att jag faktiskt ... ja, klarar något! Så jag tog på mig veckohandligen och genomförde den med stort stöd av min kompis kundvagnen. Efter hemkomst stupade jag, men detta stupet kändes mer OK. Det var nästan så kill-i-magen var tillbaka. Nästan.

Lite händelsefattiga raksträckor kläms också in så att vi ska kunna hämta andan lite. Där befinner jag mig idag. I stället för extremt ont på ett fåtal ställen har jag ganska ont på några och lite ont på många. Detta gör att jag ändå kunnat utföra en del sysslor, om än långsamt och med täta pauser då jag t ex inte kan stå någon längre stund. Bl a har jag för första gången gjort köttbullar i ugnen för att slippa stå och skaka stekpannan stup i kvarten. De blev inte vackra men förhoppningsvis goda. Uppskattas de av sonen ska jag försöka göra en större mängd nästa gång vi får tag på billig blandfärs och lägga i frysen, kanske kan han lära sig att föredra dem före de färdigköpta fisluktande exemplar han nu är storkonsument av. Jag har också idag kommit på mig själv med att muttra över småsaker, och lägger jag märke till sånt så mår jag inte alltför kasst själv.

Det lustiga med berg-och dalbanor är att hur läskiga de än var så står man där snart igen i kön, redo för en ny åktur.

Plötsligt var det lördag igen.

Och denna lördagen innehåller Melodifestival-finalen som jag tänkt orka se ihop med familjen i stället för i min ensamhet. Vi får väl se hur det går med den saken, men tanken är god! Och ja, det är viktigt att kolla på det, för annars kan man ju inte gnälla en massa efteråt! Fattarniväl.

Jag håller fast vid att jag tror Felix Sandgrens Every single day eller Benjamin Ingrossos Dancenånting vinner, och detta speglar INTE mitt eget tycke alls. Fast jag kan stå ut med de flesta som vinnare faktiskt, de flesta utom Fuldans och Shuffla. Vinner någon av de övriga känns det inte som att jag behöver skämmas över att vara svensk i alla fall.

Eftersom det är lördag i dag så var det fredag i går. Tror jag. Jag är ganska säker. Och då hade sonen önskat fondue till middag. Det lät trevligt så vi körde på det, vilket innebar att vi jagade tag i en ny gryta då vi bara har en och jag inte delar olja med köttet. Tydligen är fonduegrytor över öppen låga ute nu för tiden, de allra flesta och i princip alla i hyfsat pris verkar vara elektriska. Men, det fungerade det också.

Om någon av er är vegetarianer eller tänkt bjuda någon sådan på fondue framöver kan jag tipsa om Hälsans Köks filébitar. De blev riktigt bra till fondue, men det gällde att ha relativt låg värme och inte ha bitarna i oljan för länge för då blev de hårda. Kör ni med buljong minskar väl den risken dock.

Åter till lördagen. Planen för dagen, förrutom att med väldigt kritiska ögon bevittna Mello då, är att åka till Vellingeblomman med maken och bl a spana in Påskbyn. Rykten säger att den lättroade kan uppskatta vissa djuriska figurer, om man säger 😉.


I skrivande stund väntar jag på att maken ska bli klar för nyss nämnda lilla utflykt, och DET mina vänner kan ta sin tid. Jag hör ofta om hur kvinnor ju aaaaaaldrig blir fäääääärdiga, men i så fall är jag gift med en kvinna. Herregud, h*n ger verkligen "Ska bara!" ett ansikte. Det finns även vissa likheter med små barn, t ex när det gäller att tajma toalettbesök. Om man så säger.

Och nu blir det sjukdomsprat.

You have been warned!

Jag får ibland frågan om vad som händer när jag gått över min gräns, när jag utmanat omfattnigen av min förmåga. Den frågan får jag ju när jag rör mig bland folk, när jag INTE är kraschad, och det kan såklart vara svårt att förstå när man ser mig då hur jag är de dagar jag är betydligt sämre. Men nu när jag upplever vad som ofta benämns som PEM kan jag passa på att försöka beskriva det. Jag kan berätta HUR jag mår, men tyvärr inte så mycket VARFÖR för man har inte riktigt begripit sig på kroppens beteende än.

PEM står för Post-Exertional Malaise. Post betyder efter, exertion är ungefär fysisk och/eller mental ansträngning och malaise betyder ungefär ett generellt obehag och sjukdomkänsla. På svenska talar man om ansträngningsutlöst försämring vilket är ett kardinalsymtom vid diagnossättning av ME.

Jag spelade korpmatch i bowling i måndags kväll och hade kalkylerat med en rejäl försämring efteråt. Igår hade jag ont i princip hela kroppen utom ena lilltån och örsnibbarna men anade att det inte var nog med det. Och i morse när jag vaknade, 1½ dygn efter bowlingen, visade det sig att jag hade rätt. Man lär sig med tiden 😉 och blir i sådana lägen bara glad om man visar sig ha fel. Så, hur mår jag då? Jo ungefär såhär:

- Kroppen är tung, som om den har influensa och baksmälla samtidigt.
- Jag har en diffus förkylningskänsla, som om något är på väg att bryta ut men inte riktigt kan bestämma sig.
- Benen är svaga och darriga och kraften i händerna är usel.
- Jag har till och från domningar och känselbortfall i t ex ansikte, händer och ben.
- Jag är yr när jag står och går så jag får stötta mig mot möbler och väggar när jag t ex går till toaletten.
- Jag har svårt att fokusera blicken och därmed svårt att läsa, se på TV o s v.
- Korttidsminnet sviktar så jag glömmer ofta bort vad jag nyss sett eller hört.
- Ögonen rinner och är ljuskänsliga, och hade det inte varit mulet ute hade jag behövt ha helt nedrullat.
- Susandet inne i huvudet som jag nästan ständigt har är extra högt och går inte att förtränga.
- Jag har svårt att formulera bokstäver och ord muntligt, alltså svårt att uttala det.
- Jag har svårt att komma på vilka ord jag ska använda, både muntligt och skriftligt (inkl när jag skriver detta alltså).
- Jag har förrutom den ständiga molande värken till och från stickande vassa smärtor framför allt under fötterna, i axlarna och i nacken.
- Andningen är till och från pipande/väsande.
- Plötsliga ljud ger betydande, men tillfällig,  pulsökning.

Det var nog allt för idag. Jag kan såklart ha missat något, även om detta inlägg tagit mig flera timmar att författa. Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig, det gör jag tillräckligt själv emellanåt 😉, utan i rent informativt syfte. Dels för att jag som sagt får frågan emellanåt, och dels för att det kanske kan hjälpa någon att förstå hur funktionsnedsättande sjukdomen kan vara trots att vi drabbade kan ses både idrotta, vara på fest och utföra renoveringar i hemmet t ex. Det som sker däremellan sker ofta osynligt inom hemmets fyra väggar.

Diagonalsnö, klotrullning och containerbrand - EFIT 5 mars

Egentligen var det dags för EFIT, alltså Ett Foto I Timmen, igår men då glömde jag bort det. Detta blev i slutänden ganska bra för igår hände ungefär ingenting och idag hände ... tja, någonting.

Förra veckan var skolskjutsarna inställda hela tre dagar i rad så idag började jag med att checka läget på den fronten. Men som tur är blev det skola igen för sonen!

Därefter somnade jag igen och vaknade när sonen gick hemifrån. Klockan 8 steg jag upp för att uträtta vissa naturliga behov och såg att jo! Snön fanns kvar.

Klockan 9 låg jag åter igen i sängen. Och frös ... men orkade inte resa mig efter filten. Så jag försökte förtränga kylan, och lyckades somna om ...

... för att vakna igen strax före 11. Då hade det börjat snöa, och om inte vågrätt så i alla fall diagonalt. Lodrätt snöande existerar i princip inte här nere i södra Skåne.

Klockan 12 fixade jag mig en mugg varm choklad. Inget färdigt chokladdryckspulver så långt ögat kan nå, utan den gjordes på Oatly iKaffe, mörk choklad, vaniljpulver och lite Stevia. Mums!

Timmen därpå kikade jag lite på Navy CIS, ett avsnitt jag sett för länge sedan men inte minndes upplösningen på. Och jag vet fortfarande inte hur det slutade för jag blev distraherad av lite drama på facebook och tappade bort mig.

Vid två uppdaterade jag bloggen med en Melodifestival-sammanfattning.

Sen var det dags att börja med middagen. För första gången skulle jag göra friterad tofu, ja det var första gången jag gjorde något med frityrsmet ö h t.

Som 16-fotot skvallrar om blev inte tofun särskilt god. Inte enligt mig i alla fall, så jag åt pizzabullar och pizzasallad i stället.

Men maken, som åt senare på kvällen, tyckte det var gott och åt mycket! Så kan det bli.

Innan jag visste ordet av var klockan 17 och jag borde kört hemifrån då, men först behövde jag klä på mig kläder (jo faktiskt) och dra en borste genom håret.

Ca kvart i sex var jag i alla fall på bowlinghallen, ombytt och redo för kvällens korpmatch.

Klockan sju var matchen inne i sitt slutskede, fotot är taget strax efteråt. Hur det gick? Bra faktiskt. Vi förlorade förvisso, men jag spelade bra. Riktigt bra. Såpass bra att det varit mer än godkänt för min del t o m när jag var"frisk". I slutet av matchen var det på vippen att jag klarade att stå på benen, men det gick! Det kändes dock att nåt seriespels-matchtempo skulle kroppen inte fixa än.

Efter bowlingen körde jag till affären på andra sidan vägen för att se om de hade någon god glass, men i stället möttes jag av en brinnande återvinningscontainer. Jag ringde 112 och då hade de redan fått ett samtal om samma sak. Efter sisådär 7-8 minuter kom brandkåren och fick läget under kontroll. Jag fick inte tag på någon glass.

Väl hemma igen satt det fint med lite Vänner och därefter sängläge. I skrivande stund har de där huggande skarpa smärtorna som ofta kommer efter ansträngning börjat göra sig påminnda och huvudet känns blytungt. Så strax är det dags att släcka lampan och sova. Ännu en EFIT-dag är slut!

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!

Det har ju varit två delfinaler och en Andra chansen utan att jag kommenterat! Jag har inget annat att säga till mitt försvar än att först så orkade jag inte p g a influensan och sen kändes det fel att skriva om det senaste programmet när jag inte skrivit om det föregående än. Jag hoppas ni inte tycker allt för illa om mig nu.

Men en snabb sammanfattning ska ni få nu faktiskt. Först deltävling nr 3 då. Där gick A bitter lullaby framförd av Martin Almgren samt Party Voice med Jessica Andersson till final. Och Almgrens låt, skriven av bl a Josefin Glenmark, var väl lite snygg sådär och framförandet stabilt men den gör sig nog betydigt bättre på radio än i Melodifestivalen. Och Party Voice hade i likhet med många andra bidrag i år väldigt svaga verser och refrängen klarar inte att lyfta den. Fredrik Kempe har gjort bättre, om man säger så. Jag tror ingen av de två låtarna kommer att ha något med toppstriden att göra i finalen och det är helt OK med mig i så fall.

Till Andra chansen gick Cuba Libre som låter ungefär som avkomman från Havet är djupt och 4 bugg och en Coca Cola, småcharmig och pigg men ingen direkt prisvinnande låt, samt Everyday med Mendez. Den sistnämnda tillhör också den stora grupp låtar där verserna är svaga, både melodimässigt och sångmässigt, men till skillnad från bl a Party Voice så tycker jag den lyfter i refrängen. Riktigt rejält t o m. I like! Men verserna måste spetsas till.

Bland de utslagna fanns Cry med Dotter, skriven av bl a Thomas G:son. Många, både musikskribenter och vanliga svenssons, är mäkta förvånade över att den försvann och ordet skandal såväl som chock används flitigt. Jag själv förstod mig inte på låten alls, jag satt som ett frågetecken och fattade inte hypen, och just därför trodde jag den skulle gå vidare. Det brukar sådana låtar som jag inte alls fattar grejen med göra. Jag vet inte om det är jag som är för komplicerad eller om det är låtarna 😉.

Fjärde deltävlingen då? Jo därifrån gick ju Fuldans till final. Jag vet inte hur jag ska kommentera det riktigt, mer än med "hoppas den inte vinner". Typ så. Andra bidraget till final var väl dess motsats, For you med Mariette är en helt seriös satsning och ett enligt mig snyggt nummer men inte hennes bästa i tävlingen. Every single day med Felix Sandman gick till andra chansen och jag somnade... Den fick sällskap av Never Learn med Olivia Eliasson, en helt intetsägande låt med en helt intetsägande artist i mitt tycke. Och denna deltävlingen var nog den absolut sämsta av de fyra. Det började svagt första veckan, blev ännu svagare andra, höjde sig en liten bit tredje veckan och sjönk sedan som en sten igen på slutet. Det finns många nyanser av dåligt.

Sen var det det där med Andra chansen och duellerna.Jag fick som jag ville i 3 av fyra fall, fast den enda som egentligen kändes viktig var den sista. Everyday mot Patrick Swayze. Här talar vi klass-skillnad. Även om Mendez fortfarande inte låter så bra i verserna så är hans låt mycket mycket starkare. En låt höjde sig också i Andra chansen tycker jag, och det var Every single day. Jag somnade inte denna gången 😉 och även om det inte direkt är nån humörhöjande låt så är det något fint i den som jag kände mer nu.

Min TOPP 3 i finalen, utan inbördes ordning:
EVERYDAY - Mendez
LAST BREATH - Liamoo
MY TURN - John Lundvik

Om jag tror någon av dem vinner? Nej. Det tror jag låten som jag glömt namnet på för att den är så trist, den med Benjamin Ingrosso, eller Every single day med Felix Sandman gör. Yepp, den sistnämnde trots att den inte ens gick direkt till final i den sämsta deltävlingen.

Så, nu vet ni!