Har man anlag för hobbypsykologi ...

 ... så är sociala medier en riktig guldgruva. Det finns alla möjliga typer i vår herres hage och på nätet verkar de synas och höras aldeles extra. 

Som t ex det här. En känd person med en rejäl förmögenhet som ofta omtalas som väldigt generös och ödmjuk ger gåvor till en större grupp människor som finns omkring henom yrkesmässigt, personer som sannolikt inte direkt står på nödens brant men inte alls har lika fett bankkonto som henom. Detta skrivs det om ... och genast kommer det klagomål på att h*n ger till fel människor. De där människorna kunde minsann köpa sina grejer själv,  h*n ska i stället ge till fattiga svältande människor! 
Men alltså, h*n måste väl få ge gåvor till folk i sin omgivning utan att kritiseras för det? Rätten att göra vad man vill med sina pengar gäller väl inte bara de med lägre inkomster? Och om h*n nu är generös och ödmjuk som det sägs så är det nog oerhört sannolikt att h*n hjälper andra med, nödställda och behövande på olika sätt, tror ni inte det? Varför antas h*n INTE göra det? 
Som grädde på moset är de som har en massa åsikter till vem och vad andra ger sina pengar ofta sådana som inte direkt är så givmilda själv. 

Och som det här t ex. Låt säga att någon i en inspirationsgrupp för matlagning och bakning och sånt gjort 5 sorters julgodis, visar upp resultatet och uttrycker en önskan om tips på en 6:e sort för att presentaskarna godiset ska ges bort i har 6 fack. Det är rätt simpelt och tydligt va?
Men då kommer svar av typen "jag gör inte julgodis alls! Det är för onyttigt!" Och "Vi har slutat med julgodis för det åts aldrig upp". Och "Du har använt fel choklad till tryfflarna, det ska vara mörk!". För att inte tala om "Jag tycker inte om chokladbollar". Eh, okej, vad tillför ni i sammanhanget?
Som grädde på moset så är de som ofta UTAN att det efterfrågats tips och råd kommentarer att någon använt fel färs till köttfärssåsen eller fel ansjovis till Jansson, har för stora köttbullar, tillagat på fel sätt så det blir för lite matos eller lagt upp på fel typ av tallrik o s v ofta sådana som inte själv delat med sig av någonting alls. 

Eller som det här. Någon lägger fram nåt som fakta som dock antingen är felaktigt eller som det inte finns stöd för. När detta påtalas så menar denna någon att h*n menade nåt annat än det h*n skrev. Och det är ju lätt hänt, man kan uttrycka sig tokigt så innebörden blir fel. Men i stället för att t ex svara att "ja jag uttryckte mig lite tokigt, jag menar att ..." så slåss denna någon med näbbar och klor för att det är övriga som tolkat fel. De borde ha förstått att h*n inte menade A som h*n skrev utan egentligen menade B och de vill minsann bara bråka! Försök att lugna ner det hela med att förklara att man ju bara kan utgå från det som verkligen skrivs, inte vad som inte skrivs, men att man nu vet vad h*n menade och h*n själv vet att det blev fel så det är ju bara att gå vidare ... Men nej, andra var minsann bara petiga besserwissers och "jag ska minsann lämna gruppen för folk är så otrevliga!".
Som grädde på moset är dessa "någon" ofta snabba med att peta i vad andra gör och tycka att de gör fel, alltså rena åsiktsfrågor till skillnad från faktafrågor. Så för andra att påtala faktafel är tydligen hemskt och otrevligt men för denne någon att lägga personliga åsikter på andras liv är helt okej. 

"För du själv beter dig perfekt på nätet?" tänker ni kanske. Och nej, det gör jag inte 😀. Och jag gör mig precis som på föräldraNätet- och Allt För Föräldrar-tiden emellanåt icke-omtyckt av en del. Som t ex genom att ha fräckheten att efterfråga källa och belägg för medicinska påståenden eller påtala rena faktafel, genom att utmana argument och testa dess hållbarhet och genom att inte ändra ståndpunkt om saker och ting bara för att andra tycker jag ska göra det 😉. Men mitt mål i livet har aldrig varit att bli omtyckt av hela världen, de som finns mig nära tycker förhoppningsvis om mig dock 😍. Om inte Internet funnits hade jag heller inte haft en del av mina fina vänner och välbehövliga bollplank i mitt liv och jag hade t ex antagligen inte blivit uppmärksammad på vad det kunde vara för sjukdom jag drabbats av och kanske fortfarande sökt efter svar, sociala medier ger mig absolut mer positivt än negativt och om jag i perioder känner att det inte är så då tar jag en liten paus. Men ibland undrar jag absolut hur folk är funtade, eller snarare kanske varför de är funtade så 😕.

Sorry för ordbajseri! Detta är sånt som snurrar i min skalle på nätterna när det där med sömn inte verkar stå på schemat. 

Lucka 6 och 7.

 Yepp, det blir en dubbel-lucka. Samma jullåt men med två olika artister i två olika genrer.

O Come, All Ye Faithful skrevs ursprungligen på latin. Ni har säkert hört talas om, eller läst om, Adeste Fideles som betyder ungefär Dagen är kommen. Den engelska översättning vi är mest bekanta med skrevs av en katolsk präst under första halvan av 1800-talet.

Här har ni låten i en gospel-tappning med Tensta Gospel Choir. Som ofta annars när det handlar om gospel är det utbroderat med extra slingor utöver grundversionen.


Något annorlunda är följande version framförd av Twisted Sister, den finns på deras julalbum A Twisted Christmas från 2006. Gruppens version är starkt inspirerad av deras egna hitlåt We're Not Gonna Take It. 


Finns det gränser för vad man får göra med vissa sånger och låtar i fråga om genre och framförande? Är det t ex helgerån att göra rock-versioner av traditionella religiösa verk, finns det artister som verkligen inte borde få ta sig an vissa klassiker, är vissa låtar bara okej i vissa begränsade sammanhang o s v ... och får man förändra, lägga till och dra ifrån? Eller är det fritt fram? Sätt er i smågrupper och diskutera 😊.

Jag är inte särskilt lättprovocerad.

Nej faktiskt. Det är möjligt att det kan tyckas så, men det är snarare då för att när jag väl ändå blir det så håller jag inte inne med det 😉 och med tanke på mitt i övrigt ganska torftiga liv så tar det liksom plats ... 

Nåt som jag triggas av på Facebook framför allt är detta: "jag vägrar låta min fibromyalgi/ME/sjukdom påverka mitt liv" som ofta dyker upp i samband med att någon skriver om sina begränsningar. Jamen grattis till dig då som är såpass lindrigt drabbad att du kan leva precis som vanligt och precis som innan, men få det inte att låta som ett val eller bevis på styrka t ex när andra inte är lika lyckosamma tänker jag då. Det är väl dessutom få som lever med dessa tillstånd som ö h t blivit diagnostiserade om deras besvär inte alls hindrat dem i vardagen. 
Däremot så har ens inställning och attityd absolut betydelse. Man kan välja att fokusera på allt man inte kan, eller på det man faktiskt kan. Man kan lägga sin tid och energi på att sucka över det man inte kan förändra eller att ägna sig mer åt det man faktiskt kan påverka. O s v. Jag tänker såhär: jag har inget annat val än att acceptera att min fibromyalgi och framför allt MEn påverkar mitt liv, men i stället för att kapitulera inför det så får jag anpassa mig efter det. Och att anpassa sig efter sina förutsättningar är inget unikt, det behöver människor göra på alla möjliga områden hela tiden. Att göra det bästa utifrån omständigheterna i stället för att förgäves föröka förändra dem. 

Nåt annat som jag går igång på är de som framställer jobba eller ej och sjukskrivning eller ej som ett val. "Jag vill inte vara sjukskriven för jag älskar mitt jobb" eller "jag har för stark arbetsmoral för att vara sjukskriven" o s v. Förrutom att det är ett subtilt dömande av andra så ... att framställa sjukskrivning eller ej som ett personligt val och en fråga om arbetsmoral snarare än att handla om huruvida man faktiskt har arbetsförmåga är definitivt problematiskt. Det finns tillräckligt många ändå som har svårt att få sjukpenning fast de egentligen borde och det sista som behövs är sådana som späder på den bild en del redan har kring bl a fibromyalgi att det är bara att bita ihop och bestämma sig och gå till jobbet. Jag är inte naiv och förnekar inte att det finns människor som inte vill jobba och som gör sitt bästa för att utnyttja sjukförsäkringssystemet för att slippa men ändå få pengar, och detta drabbar såklart även alla som på riktigt har behov av det samhällsstödet. Men det är olyckligt att detta späds på till att bli en förutfattad mening kring vissa patientgrupper i stället för att helt enkelt inse att man jobbar för att man faktiskt har förmågan till det men förstår att alla andra inte har detsamma. 

Ja och så finns ett säkert kort till för att få igång mig: generaliseringar kring vad man kan och inte kan göra, om man har fibromyalgi i första hand men det förekommer även i ME-sammanhang, och generaliseringar kring hur ditten och datten (vädret, alkohol, viss mat, specifika läkemedel you name it) påverkar och hjälper/stjälper oss. Ena sekunden så trycks det på hur oerhört komplext vårt tillstånd är och i nästa ska ändå alla vara exakt likadana. Alltså vissa saker har vi gemensamt absolut, annars hade vi inte haft diagnosen ö h t. Men vi är fortfarande individer för jösse namn och vi har också olika andra omständigheter som också påverkar vårt mående. Hur kan det vara så himla främmande och svårt att förstå?

Oh jag märker att jag börjar varva upp mig bara av att skriva om det 😂😂. Så jag ska nog sluta. Jag kan i stället berätta att ... att ... att ... Nä jag har inget som helst intressant att berätta. Alltså gör jag inget annat än att irritera och störa mig just nu?? Kan det vara så illa? Nääää det vägrar jag tro, det är nog bara minnet som bråkar. Jag återkommer 😊. Men jag lovar, jag går inte runt och är sur hela tiden. På sant!

Jag läste en sak på facebook igår ...

... som lika gärna kunnat vara skriven av mig själv. Innebörden var ungefär denna: hur god och fin människa du är avgörs inte av hur många ljus du tänder i ditt fönster och sen visar på sociala medier, hur många memes du repostar och hur ofta du säger "det känns egentligen fel att göra detta roliga nu, men ..." och visar hur du gör det ändå. Jag kan bara hålla med. Det gällde ang. pandemin, det gäller nu ang. kriget i Ukraina och det gäller de andra krig som tyvärr ständigt pågår i vår värld, det gäller typ alla andra fruktansvärda saker som sker. Det är tyvärr inget unikt att i sammanhanget priviligierade människor använder tragik och elände i nån sorts tävling om vem som är bäst som medmänniska. Missförstå mig rätt, det är inget fel i att tända ljus t ex. Känns det trösterikt, känns det fint och det hjälper dig hantera läget som är, känns det som ett stämningsfullt sätt att markera att du är emot våldet och att du tänker på de som lider så för all del tänd ljuset. Men låt det inte ersätta annat som på ett mer konkret sätt gör nytta, för medmänniskor i din omedelbara närhet eller de långt borta, för de du känner eller för främlingar. Och inbilla dig inte att du tack vare det är en bättre medmänniska än de som kanske gör massor för andra fast i det tysta och på sätt som inte är på display i sociala medier. Det är inte heller fel att göra roliga saker, nej nej absolut inte. Det finns lidande och elände någonstans hela tiden och det avhjälps inte genom att vi andra gör det så tråkigt för oss själva som möjligt. Carolina Gynning som kritiserats för att hon och familjen är på semesterresa under pågående situation i Ukraina skrev såhär: "Jag tänker fortsätta leva mitt fria liv tills det inte går längre. Mina barn ska inte straffas för att världsläget är helt åt helvete. De ska ha det bra in i ditt sista." Och jag tycker hon har rätt i det. Men man behöver liksom inte försöka "försvara" det där roliga man gör med att man egeeeeentligen tycker det känns fel när det är andra som lider meeeen man gör det ändå. 

Här hemma har jag pratat med sonen om olika sätt vi kan hjälpa på, precis som vid flyktingströmmen 2015 (var det va?), precis som när det gäller de hemlösa, när det gäller personer i vår närhet som behöver extra stöd o s v. Hans förslag på hjälp är kanske inte alltid vad människor egentligen behöver, men med bra förklaringar så köper han det. Att förra veckan berätta om det som sker bara några hundra mil ifrån oss var bland det svåraste jag gjort, vi har att göra med en ung man som redan lever med oro och ångest, just krig är något han nästan hela sitt liv tänkt mycket på och som grädde på moset har han p g a flera saker och händelser utvecklat starka negativa känslor jämtemot just Ryssland. Så detta är väldigt nära hans känslor. Men det går ju inte att sticka huvudet i sanden och han skulle ju ändå se saker och höra saker om inte annat så nu när skolan började igen så att förekomma och förbereda var nödvändigt. Samtidigt vill jag inte veckla in mig för mycket, det är så många omständigheter vi inte har koll på och hellre att han får begränsad men korrekt info än mer som kanske inte stämmer. Mycket av våra samtal har handlat om att han inte ska kolla på en massa klipp på youtube och från en massa okända källor, och inte heller tro på allt han hör från höger och vänster, att vill han veta mer så ska han kolla nyhetssändningarna t ex. 

Själv försöker jag för egen del att inte kolla alltför mycket, att inte gå in på Aftonbladets app t ex stup i kvarten eller ha TV-sändningar som uppmärksammar kriget på i bakgrunden liksom o s v. Inte så att jag blundar för det som sker, men det blir lätt för mycket för mig att hantera och jag kan inte påverka något genom att läsa och se allt. Och så känner nog många med mig ... 

Lucka 14.

 

14 december. 10 dagar kvar till julafton. Sten och Sixten har namnsdag. Saturday Night Fever hade premiär för 44 år sedan. Tycho Brahe föddes detta datum år 1546 och Yvonne Ryding fyller 59 år. 

Men det är också Internationella ap-dagen. Många av de apor som lever i världen idag är hittade, bl a för att skogen som är deras habitat skövlas. Dagen instiftades för att ge uppmärksamhet åt djurens situation och sprida kunskap om dem. Ett stort hot mot vissa apor är skövlingen som sker för framställning av palmolja och många privatpersoner och företag bojkottar därför oljan. Bl a är det nu vanligt med pepparkakor utan palmolja och producenterna trycker gärna på det i sin marknadsföring. Fint så, men ett problem är att det som används i stället för palmoljan, t ex kokos- och sheaolja, ofta inte är ett bättre val ur djurskyddsynpunkt då de alternativen innebär mindre yteffektiv framställning. D v s större skövlad yta per enhet av produkten. Så tyvärr är det inte så enkelt att bojkottande av palmolja automatiskt är bättre för djuren. Ett alternativ är ju att inte köpa den typen av produkter ö h t, och WWF förespråkar att öka efterfrågan på certifierad palmolja och arbetar med att sätta press på politikerna att stärka det lagstiftade skyddet för miljön och hotade arter. 

14 är ett semiprimtal. Vad sjutton innebär det? undrar ni kanske. Jo ni vet kanske vad primtal är? Ett tal som är delbart med ett och sig självt, som 7 t ex. Ett semiprimtal är produkten av två (inte nödvändigtvis olika) primtal. 14 är ju då 7+7, eller 3+11. Så nu har ni något nytt att skryta med på nästa fest, eller nästa dejt kanske. 

Idag ska jag till min sjukgymnast och plågas. Men på ett bra sätt. Hennes behandling av nacken är inte det minsta behaglig under tiden, och inte den första tiden efteråt heller. Men sen så visar den att den gör nytta. "Tyvärr" har jag blivit såpass mycket bättre att detta kan vara sista besöket ... men skulle det bli sämre igen är jag i så fall välkommen tillbaka. Idag kan det dock bli mer spännande än vad som är meningen eftersom jag sovit som en kratta inatt och inte kunnat somna om nu på morgonen (därav det ovanligt tidiga blogginlägget). Bäva månde fysion! 

Varför säger man sova som en kratta förresten? Vad är det med just krattor som gör att de ... sover som krattor?

Ni har väl inget bättre för er, så ...

Scenario:
Barn, uppskattningsvis 1½-2 år gammalt, med stor sannolikhet i alla fall inte äldre än så, är med vuxen person som troligen är förälder på ett ställe utanför hemmet. Sannolikt ett ställe de varit på förr. Barnet är inte med på noterna när de ska åka därifrån utan stannar ca 5-6 meter från bilen. Den vuxne sätter sig i bilen och stänger dörren, barnet står kvar. Den vuxne startar bilen, barnet står kvar men ropar efter den vuxne. Den vuxne börjar backa med bilen, barnet springer närmare och gråter med stannar några meter från bilen, fortfarande gråtande. Den vuxne backar bilen lite till innan h*n stannar och öppnar bildörren. Barnet står kvar ger ifrån sig ett skärrat skrik, då kliver den vuxne ur bilen och lyfter in barnet innan de kör därifrån med en rivstart.

Vad tycker ni? Rätt? Fel? Det beror på? Andra tankar? 
Diskutera i smågrupper, rita och berätta. Go!

Annars då? Jo ... Den Stora Vattenkrisen är över för denna gång, ca fyra dygn uppmanades man att inte dricka vattnet förrän det kokats innan flera tester skickade till flera laboratorium gav grönt ljus, och ingen verkar ha lidit allvarlig skada. Jag undrar om folk fortfarande tänker begära avdrag på elräkningen p g a ökad förbrukning när de kokade vatten, eller skicka in kvittona för vatten de köpte i affären?!

Och så har mitt ena lår börjat krångla, framsidan av lårmuskeln. Idag när jag var ute och gick en runda började det plötsligt hugga till i vart tredje steg ungefär, såpass att jag grimaserade, och ca hundra meter senare så ville benet inte acceptera nån tyngd alls i samband med de huggen. Jag trodde inte jag skulle lyckas ta mig hem igen för egen maskin ... men lika plötsligt som det startade slutade det igen. "Jaja, det var väl nåt tillfälligt bara" tänkte jag och fortsatte för att få till en timmes promenad totalt sett. Efter en stund började det dock likadant igen fast ännu lite värre så det krävdes en rejäl kämpainsats för att slippa ringa efter hjälp. Vad är det där för dumheter? Bara det inte blir som för några år sedan då jag en period t ex fick lyfta in benet i bilen med hjälp av armarna, och lyfta ner det från sängen, eftersom det helt enkelt inte lydde. Nej nej, inget sånt trams!

Usch jag börjar känna mig lite stressad inför kommande högtider. Jo jag vet att det är drygt 3½ vecka kvar till 1 advent men allt tar ju en sån tid för mig numera. Och ska nu låret börja dumma sig också så jag får svårt att ens ta mig runt här hemma så kommer det knappast att gå snabbare om man säger så. Nu tänker ni att det är inte hela världen, det blir advent och jul ändå och det är inte så noga. Men jo, det är viktigt för mig med ljusstakar och stjärnor och färger och sånt. Jag är hemma så mycket, högst ofrivilligt, och att kunna fixa och piffa till det så som jag vill ha det har stor betydelse för mitt välmående. Men den stressade känslan är inget vidare, den måste jag försöka göra något åt. Kanske skriva en liten "att göra"-lista och planera lite så att jag vet vad som ev. behöver inhandlas, vad som kan förberedas, vad jag kan delegera till maken o s v? 

På tal om det så har jag faktiskt inte satt årets glögg än, min dunderglögg som kan få öronen att krulla sig, något som alltid annars görs en månad före 1 advent. Det är egentligen ingen kris alls då vi har kvar sen förra året och glöggen är som godast just året efter, men ändå ...

Jaja, jag får väl öva mig lite på att frångå rutinerna så smått och årets glögg får vänta tills maken kan hjälpa mig då mina händer just nu är på synnerligen dåligt humör.

Och på tal om glögg ... så har jag faktiskt ändå redan frångått en av de viktiga principerna och druckit julmust före 1 advent! Bara litegrann, men det räknas ju ändå. Så det kanske bara är logiskt att andra saker avviker från det normala i år också?

Näää där blev det fel. Jag skrev om julmust, inte julmus!

Den som vill får känna sig träffad.

Men alltså ... På sociala medier, jag tänker på Facebook i första hand, så finns det ingen regel om att man måste svara på ett visst antal inlägg per dag. Jag lovar! Så om ett inlägg har en uttalad målgrupp så är det helt okej att gå vidare utan att svara ifall man inte tillhör den och inte av annan anledning har något relevant att tillföra. T ex, om jag skulle fråga "Ni som odlar paprika själva, vid vilken färg/mognadsgrad plockar ni dem?" så är det rätt onödigt och rentav störig med en drös svar som "jag har aldrig odlat paprika" eller "jag föredrar tomater". Eller om jag skulle fråga "Ni som fick sjukersättning före 1 juli 2008, med de gamla reglerna, hur gjorde ni med ditten och datten?" så är det inte svar av arten "jag fick sjukersättning förra året" eller "FK är dumma i huvudet" jag är ute efter. Likaså om ett inlägg består av en specifik frågeställning så är det fullständigt i sin ordning att vid intresse för densamma läsa svaren som kommer utan att svara själv ifall man inte har nån som helst aning. "Jag har aldrig hört talas om sjukdomen" ger t ex inte så mycket till den som undrar om symtom X kan bero på sjukdom Y. Faktiskt!

Jaja, nog om det. Jag kan tala om att jag idag lyckades få till en promenad igen, denna gång utan att det föll en endaste regndroppe på mig. Tvärtom var det 20+ och soligt, något jag inte alls var beredd på. Men med den tunna jackan som jag så onödigt tagit på mig knuten runt midjan i stället blev del alldeles lagom varmt. Jag har också något väldigt spännande på gång: jag ska på lördag för första gången smaka "veganska" cheez doodles från OLW! Spännande värre. Jag plockade åt mig en påse på ÖoB i måndags, här i sta'n hade jag då inte sett dem nånstanns och "riktiga" datumet de lanseras har nog inte ens varit än, och har hittills kunnat låta bli dem. Men på lördag ska jag smaka ... Jag är kluven. Vill jag att de ska vara goda så att jag kan åtnjuta ostbågar(-ish) utan dåligt samvete för djurens skull eller vill jag att de ska vara urkiga så att jag inte har ytterligare en onyttig sak att vara sugen på? 




Nä, dags att försöka sova. Snart är det fredag och då måste jag orka duscha och skrubba kroppen och avlägsna lite hår på ett par ställen och  tvätta håret på ett annat ställe och göra inpackning och ... Det är en hel dags arbete det! Så go'natt!

Härom dagen firade jag ett ettårsjubileum ...

 ... som inte är av det positiva slaget. Inte det roliga slaget. Inte det önskvärda slaget. Härom dagen var det ett år sedan jag senast var på konsert, och det finns ingen framöver i sikte heller. För drygt ett år sedan spelade tAKiDA i Malmö som en del av en sin 20-årsjubileumturné och restriktionerna infördes strax därpå. Det var en sån dag då jag kände att jag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att behöva rullstol för att kunna fortsätta ta del av sådana upplevelser men med mycket möda och stort besvär fixade jag det och kunde njuta av musiken och stämningen. För sista gången på okänd tid ... 

Lyxproblem? Absolut. I sitt sammanhang, en global krissituation där mängder av folk dör och ännu större mängder lider, är det såklart en piss i Nilen. Men vet ni vad? Man FÅR tycka att saker och ting är tråkiga, man FÅR sakna upplevelser och aktiviteter, även om de inte är de allra viktigaste. Man FÅR vara ledsen över att inte kunna umgås med sina barnbarn som man brukar även om det är underordnat att människor dör eller blir svårt sjuka. Man FÅR tycka att det är jobbigt med uteblivna och osäkra inkomster även om det finns de som inte ens har tak över huvudet. Man FÅR yttra hur det är både tråkigt och svårt att jobba hemifrån fast det såklart vore ännu värre att bli av med jobbet helt och hållet. Och så vidare. Bara man kan se det i det där större sammanhanget också och värdera det på ett rimligt sätt. Bara man inser att den här situationen som råder är större än oss själva och att det inte är mest synd om oss i hela världen. Bara man inte fastnar i självömkan. Bara man inte tappar förmågan att göra det bästa utifrån omständigheterna.

I brist på andra musikupplevelser har jag i år engagerat mig mer i Melodifestivalen än jag brukar vilket bl a innebär att jag faktiskt sett alla 3 deltävlingar hittills i realtid och faktiskt hört alla låtar hittills. Givetvis har jag en hel del åsikter också, och givetvis ska jag delge er dem.

I deltävling 1 tävlade bl a Lillasyster och det är det enda bidrag jag röstat på hittills. Jag tyckte inte låten var någon superhöjdare, jag gillade refrängen mycket men tyckte inte den hängde ihop med resten, fast ändå den bästa och den enda värd att rösta på. Att Dandi Dansa med Danny Saucedo gick vidare var föga förvånande men jag har väldigt svårt för sån dagispop. Det var inte heller någon högoddsare att Arvingarna tog sig till final, de skulle kunna ställa upp med i princip vilken låt som helst och ändå få tillräckligt med röster. Lena Philipsson som programledare var för mig rena sömnpillret 😴.

Deltävling 2 höll låtmässigt sämst kvalitet hittills tycker jag. Men Anis och Oscar som programledare gjorde så att de 90 minuterna ändå gick fort och jag var inte ens nära att somna.  De verkar ha delat befolkningen i två läger, de som tyckte de var usla och tramsiga och de som tyckte de var charmiga och underhållande. Jag tyckte de var lättsamma och behagliga, inget högtravande och konstlat. Finalisterna då? Hmm, Anton Ewald bör nog hålla sig till att dansa och se snygg ut för sjunga kan han inget vidare och låten var mest "Jaha?". Little Tot med Dotter var i ett svagt startfält värdig att gå till final, men efter Bulletproof förra året hade jag betydligt högre förväntningar än denna ganska platta låt. Motvilligt gillar jag 90-talet-låten lite, men den åkte ju ut. Såklart. Jag misstänker att den kommer att bli mycket spelad på radio framöver. 

Tredje deltävlingen var lite knepig. Ingen låt var direkt dålig, men den enda som egentligen var bra på riktigt var Voices med Tusse. Jag skulle säga att den är bäst hittills över huvud taget, inte i alltför stark konkurrens. Mest anmärkningsvärt var annars sånginsatserna, tydligen gällde inte regeln om att de falska tonerna ska vara fler än de träffade denna gången. Jason som programledare säger jag varken bu eller bä om för jag lyssnade inte så mycket på mellansnacket. Mustasch då? Njäe, det var ingen höjdarlåt och jag förvånas inte över att de åkte ut. Bättre kan de! 

Så långt lite blandade omdömen, ingen direkt WOW-känsla och en ganska klar favorit i Voices. Jag återkommer efter sista deltävlingen på lördag!

Vad har annars skett sedan senast? Jo bl a har jag åkt pulka i Skånes kanske minsta och sötaste pulkabacke. Vår gudson har fyllt 7 och p g a rådande omständigheter hölls kalaset utomhus, och då vi faktiskt hade snö i över en vecka så passade de smarta föräldrarna på att förlägga festligheten vid nyss nämnda backe. Jag som älskar snö tackade så mycket för det och samlade en hel veckas ork till ett gäng åk. Tjohoo! 

Ja som synes var det inget stor backe direkt. Men marken runtomkring sluttade svagt så man åkte en god bit i rätt bra fart. Tyngdlagen via kroppsvikten gjorde ju sitt till också 😁. Det var onekligen jobbigt för kroppen, men helt klart värt en vecka i hel- eller halvdäckat läge sedan.

Jag har tro't eller ej låtit en kompis sätta saxen i mitt hår! Det var verkligen behövligt då jag inte varit hos frissan sen i våras men väldigt skrämmande. Jag kan dock med lättnad meddela att jag överlevde, ja kompis Anna med faktiskt, och att håret nu blivit av med sina mest slitna trista bitar. Jag tror t o m att Anna kan få göra't igen. Någon gång. 

I söndags, drygt en vecka efter pulkaåkningen, medgav kroppen återigen en promenad. Snön var nu helt borta och våren hade så smått börjat förvarna om sin ankomst. Timingen var optimal då solen under tiden jag var ute och traskade började gå ner och utsikten gick inte av för hackor. 

Jag har också under denna tiden deltagit i flera videosamtal rörande sonen, hans hälsa och hans skolgång och blivit varse hur jobbigt det är p g a MEn. Senaste samtalet fick jag delta i från sängläge, men hade det varit ett fysiskt möte hade jag inte kunnat vara med alls. Så det är både bra och dåligt. 
Jag misstänker också att det skapats en ny woododocka föreställande mig i minst ett personalrum.

 

Borde man inte bry sig?

Ett barn i ens omedelbara närhet drabbas av en sjukdom som sätter ner immunförsvaret och gör henom väldigt infektionskänslig. Då kollar man av läget med barnets föräldrar, alternativt barnet själv beroende på ålder och mognad, för att veta hur man kan förhålla sig för att underlätta, vad man bör tänka på o s v. Visst?
Ett barn i ens omedelbara närhet har kraftiga allergier. Då är man intresserad av om det är nåt man kan göra för att minska risken för allvarliga reaktioner om barnet kommer på besök eller man besöker barnets hem. Visst?
Ett barn i ens omedelbara närhet har en talsvårigheter, kraftig hörselnedsättning eller annat tillstånd som gör att teckenkommunikation används. Då tycker man det är bra om man själv lär sig en del vanliga användbara tecken. Visst? 
Ett barn i ens omedelbara närhet drabbas av en muskelsjukdom som gör henom beroende av rullstol. Då tänker man på om man kanske kan underlätta och förbättra tillgängligheten på något sätt när de kommer på besök. Visst? 
Visst. Självklart. 

Ett barns i ens omedelbara närhet har kraftig npf-problematik (d v s adhd, autism o s v) och/eller intellektuell funktionsnedsättning (det som kallades utvecklingsstörning förr). Då är man lite intresserad av hur det kan manifestera sig, vad det innebär och vad man kan tänka på när man träffas. Åtminstone litegrann. Visst?
Nä. Så är det inte för alla. Inte heller för de som utan tvekan skulle instämma i de övre exemplen. Inte nog med det, att intresset för att ta reda på någonting om barnets situation inte finns, så kan man även använda sin okunskap som argument att lägga allt ansvar på barnets föräldrar och på barnet själv när någonting går snett. Ja ni läste rätt ... på barnet själv ... 

Detta är ett exempel på den utsatthet en familj där dessa unga lever kan drabbas av, en utsatthet som ofta leder till ensamhet och utanförskap. Och jag kan verkligen inte förstå att man inte bryr sig. Över huvud taget. Att inte ställa en enda fråga, inte en enda undran, inte yppa ett enda "jag förstår inte varför h*n gör så, kan ni förklara?". Och att när saken tas upp skyndsamt byta samtalsämne. Något man inte gjort om det handlat om att någon har ett betydande rörelsehinder, är synskadad eller drabbats av en hjärnskada vid en olycka. 

Hur kan det bli så? Borde man inte bry sig?

Mello, vinter, pusselbitar och annat.

I lördags drog så årets Melodifestival igång. I brist på annan musik och underhållning har jag verkligen försökt bygga upp ett genuint intresse, om inte annat ur synvinkeln att det kan bli spännande att se hur de löser upplägget med tanke på pandemin, avsaknaden av publik o s v. Men efter första deltävlingen känns det lika mycket "Jaha?!" som innan. Inte ens Lillasyster motsvarande mina förväntningar, eller förhoppningar. Deras låt lyckades förvisso enligt mig vara bäst av de sju, men fick god hjälp av att de övriga var så kassa. Jag gillade refrängen rejält, men inte resten av låten. Jag har inget emot låtar med både lugnare och fartigare delar och jag har inget emot små growl-liknande inslag men jag fick inte låten att hänga ihop. Men som sagt en stark refräng som räddade upp det till viss del. Så värst förvånande att den inte gick direkt till final är det inte, Arvingarna skulle kunna ställa upp med en låt av typen Bä Bä vita lamm och ändå gå till final och Dannys dagispop med Benjamin Ingrosso-komplex flirtar tyvärr bra med den generation som nog röstar flitigast. 

En snackis efteråt var att alla bidrag med kvinnliga artister åkte ut. I mina ögon är det inte så värst konstigt. Bidrag nr 1 stod för deltävlingens falsksång, Jessica Andersson är duktig men låten svag tycker jag och vackra ballader av typen som hon jag inte minns namnet på har ofta svårt att greppa tag vid en första lyssning. Sen kan det absolut vara så att tjejer röstar mer än killar och att tjejer kan lockas av söta unga grabbar (tänker på Danny och Paul Rey här), men när man väljer ett system där det just är tittarröster som avgör och man dessutom kan rösta massor av gånger så är det ju något man får köpa också. 

Vinter har vi faktiskt fått här. Ganska exakt halv tre i onsdags eftermiddag började det snöa, det vet jag för att vi satt i ett videosamtal som började kl 14 och då hade det vita inte börjat falla än men mot slutet av samtalet var det i full gång. Igår fick vi påfyllning, som mest när jag var ute och promenerade, och är idag inne på dag 6 med snö. Stämmer prognosen lär vi ha minst en veckas vinter kvar framför oss och jag hoppas verkligen det är rätt. Jag vill ha mer sånt här!

Och sånt här:

Det är inte ens i närheten av en del av barndomens vintrar, men man får vara glad för det lilla! 

som flickan sa.

Videosamtalet jag nämnde rörde sonen, och gällde slutsatsen ang. ännu en utredning. Förhoppningsvis den sista. Resultatet var vad gäller diagnos i sig ingen överraskning, däremot blev vi lite paffa över bedömningen av svårighetsgraden, av nivån. Samtidigt som det känns jobbigt att få svart på vitt hur stora svårigheter han egentligen har att tampas med så kändes det även som att "tacka sjutton för att vi inte räckt till". Nu när dessa bitar i pusslet Simon också kan läggas så kan vi förhoppningsvis få ännu mer och bättre stöd av bl a kommunen men även sjukvården med hjälp av de rekommendationer som kommer att skrivas. 
Höstterminen kommer att innebära skolbyte för grabben, något som skulle gjorts redan inför detta läsåret om vi inte getts felaktig information som vederbörande nu nekar till att ha gett ö h t. Alltså oavsett kan vi inte vrida tillbaka klockan och göra det gjorda ogjort, men bristen på all form av självkritik från berörda personers sida gör situationen ännu tyngre att hantera. Framför allt för sonen som liksom vill ha upprättelse och avslut men inte får det, han kan inte släppa och gå vidare på det sätt många av oss andra kan. Han funkar inte så, på grund av sina funktionsnedsättningar. 

Hmmmm... Vad var det där "annat" jag skulle skriva om? Det har jag glömt. 
Kanske var det att jag hittade mitt första gråa hårstrå förra månaden och har köpt hem hårfärg för att slippa uppleva flera? Jag ska bara orka fixa det med. Kanske var det att Sally ska in på sin första service imorgon? Liten har blivit stor. Kanske var det att jag köpt den ultimata bowlingkjolen, oviss om huruvida jag någonsin kommer att spela igen? Njae, jag tror inte det ... Var det måhända om att jag provoceras rejält av såna som vill se andra människors sjukintyg för att få det likadant skrivet i sitt eget och därmed få godkänd sjukpenning, i stället för att utgå från individen? Nej, det var nog inte det heller.
Jag hojtar när jag kommer på det! Nu ska jag dammsuga Sally lite. 

Jag skulle så gärna vilja ha en intressant blogg.

Men alltså det händer ju knappt nåt i mitt liv som kan vara av ens ringa intresse för andra. Och det är inte pandemins fel, inte i första hand, utan det är ju för att jag p g a sjukdomen är så begränsad. Och om det någon gång händer nåt särskilt så pallar jag inte skriva om det efteråt 😉. Inte heller orkar jag hänga med i nyheterna och i nöjesvärlden t ex, jag har ingen aning om vad det är för härva kring Gamestop eller vad som händer på språkrörsfronten i MP, jag ser inte mer än högst sporadiskt på program som alla snackar om (typ Talang t ex) o s v. Så jag kan inte ens åsiktsbajsa kring det där.

Men handbolls-VM har jag i alla fall följt! Mer än vad jag trodde innan eftersom jag var övertygad om att Sverige inte skulle gå så långt. Men tji fick ju jag 😊. Jag har också sett en hel del av de andra matcherna också, handboll kan verkligen vara händelserikt och underhållande med sin fart och sina tekniska finesser. Det svenska silvret är såklart jättekul, och det ska bli intressant att se hur man kan bygga vidare på detta. Plötsligt kommer de att ha lite förväntningar på sig och motståndarlagen lär ha en annan respekt för de svenska grabbarna i kommande mästerskap. 

Annars är väl den största nyheten att en ex-Trelleborgare är den nye ICA-Stig. Undrar om han får en staty på torget eller nåt den gode Björn. Kanske bredvid Uma Thurman vars mormor var härifrån (och stod modell för Axel Ebbes Famntaget)? Eller Alice Timander? 

För att komma på vad jag annars har pysslat med sedan senaste blogginlägget får jag kolla på min facebook. Ett ögonblick ...

Ah. Jo! Jag har bråkat en halv natt med min mail som varit utsatt för en kapning men nu är återställd och under min kontroll. Telia är ju lite si sådär smarta som enbart informerar om vad som skett och att de därför ändrat mitt lösenord på ett enda sätt, nämligen via ett mail till det konto jag alltså inte kom in på just för att de bytt mitt lösenord. Ja ni hajjar va? Så jag begrep inte varför de ordinarie sätten att sätta nytt lösenord eller återställa sitt konto inte fungerade. Men till slut gick det upp ett Liljeholmens och jag loggade in på Mina Sidor via en enhet som helt saknade koppling till min dator eller telefon, och därigenom fick jag tillgång till den info jag behövde. Puh!

Jag har också uppnått städrelaterad tillfredsställelse genom att med hjälp av ett nytt medel lyckas rengöra glasrutan i ugnsluckan! Jag tror inte den varit så ren sen ugnen var ny faktiskt, trots flera försök av både mig och maken. Nu måste den rengöras oftare så den liksom aldrig blir sådär grisig igen, ja så är tanken i alla fall. Den som lever får se. 

Dessutom har jag smittats lite av hypen kring foton och memes med Bernie 😂. 

Så har det varit bråk med sonens skola, eget läkarbesök, surande över utebliven snö, diverse varianter av krämpor, skakande på huvudet åt hur extremt korkat folk kan resonera kring corona och vaccin, inköp av hårfärg som ska användas så fort mod och ork finns samtidigt och lite annat som knappast kvalificerar sig för ett eget inlägg. 

Eftersom jag inte har nåt intressant att skriva om kan man ju tycka att jag lika gärna kan lägga ner bloggandet. Men näääää, då skulle ju sjukdomen vinna och så kan vi inte ha det! Inte en chans. Kanske har ni nåt förslag på ämne jag kan försöka skriva om? Något område där ni är oliiiiiidligt nyfikna på min åsikt?

Detta eviga tävlande.

 Jag blir ungefär lika delar fascinerad och lika delar beklämd över människors ständiga behov av att tävla, att tvunget kontra med sitt eget när någon annan berättar om sitt och då minst ett snäpp vassare, bättre, värre, större o s v.

Det där tävlandet är ganska högfrekvent även i några av de grupper jag är med i (men allra mest i en jag inte längre är med i men ändå har insyn i) med fibromyalgi som gemensam nämnare. Det tävlas om vem som har flest diagnoser, vem som kan ge den mest spydiga kommentaren till nån bekant som råkat visa lite okunskap, vem som är duktigast på att minsann avstå från mediciner, vem som har allra mest ont, vem som haft det mest traumatiska livet, vem som är mest självuppoffrande och jobbar fast de egentligen inte kan, vem som är starkast genom att absolut inte låta fibromyalgin påverka livet o s v. Det ska liksom kontras med något som placerar en över inte bara senaste svararen utan även den ursprungliga inläggsskrivaren på den där fiktiva prispallen i stället för att bara besvara frågeställningen eller ge inläggsskrivaren feedback utifrån sin egen situation. 

Ang. det där med att ha flest diagnoser så blir det ofta rätt komiskt och fånigt när vederbörande rabblar upp vilka diagnoser det är h*n har. För inte sällan så är mycket helt enkelt symtom som kommer av den huvudsakliga sjukdomen, skadan eller tillståndet men som nämns som separata huvuddiagnoser för att fylla ut listan, och ibland är det också sådant som typ varannan människa har utan att det i någon större omfattning påverkar livskvaliteten. Men om jag skulle vilja delta i tävlingen så hade jag nog haft en hyfsad chans till framträdande placering, för  min ME i sig innebär ju en stor mängd symtom av olika slag som även kan diagnostiseras i sin enskildhet. Som ortostatisk intolerans, muskelsvaghet, minnesstörning, muskelkramp, hjärtklappning med resp. utan rytmstörning, dyspné, spänningshuvudvärk, muskelvärk med mera med mera. Dessutom lider jag bl a av myopi med diagnoskod H 52.1 samt till och från av unguis incarnatus som har koden L 60.0. Ja alltså, det betyder att jag är närsynt och får nageltrång emellanåt 😉. Men det brukar jag liksom inte rabbla upp eller ö h t nämna i sammanhang där det inte är relevant. Jag kanske borde börja? Men nej ... Vissa tävlingar vill jag inte delta i och ännu mindre vinna.

På tal om att vinna, på slöa söndagar kollar jag ofta på My Lottery Dreamhome på TV. Precis som programmets titel antyder handlar det om personer som vunnit rejält med pengar och som nu letar nytt hem och jag tycker det är lite uppfriskande att många verkar vara ganska sansade i sina krav och förväntningar ändå utifrån hur stora summor de ändå vunnit. Men något som slagit mig är hur många det är som önskar köpa hus som är färdigmöblerade, alltså med de möbler som finns när de kollar på det. Det känns främmande för mig, möjligen att jag gärna skulle vilja ha vissa saker som passar bra där de står men hela rubbet? Näe ... Sannolikheten att möbleringen motsvarar min smak och mina behov känns liten, och visst kan man byta bort nån sak i taget pö om pö när man känt in sig liksom men hade jag fått översvämning på mitt bankkonto hade jag ju haft råd att bygga upp mitt hem så som jag önskar det ändå ... Tror hellre jag haft lite för lite möbler i början om jag nu köpt större boende än jag hade innan och sen fyllt på efter hand än att börja med något som inte alls vore personligt. Jag lär aldrig hamna i det läget så det kan ju kvitta egentligen vad jag tror jag gjort 😊, men att köpa ett färdigmöblerat hus känns i alla fall inte lockande. 

Vad som känns lockande just nu är att krypa ner under täcket och stanna där resten av dagen. Men nej, så ska det inte bli. I stället ska jag stiga upp, byta pyjamasen mot vanliga kläder, stoppa i mig lite mat och köra ner till havet och tanka lite energi inför kvällens fotbollstittande. Kanske fånga en och annan Pokémon under tiden.

Alla är bra på något sägs det.

En del är bra på att använda filter på sina foton, en del är bra på floder i Europa, en del är bra på att måla, en del är bra på att skapa drama av ingenting, en del är bra på att beräkna höga mattetal i huvudet, en del är bra på att få andra att skratta o s v. Jag verkar ha funnit min grej ...

Nu blir det lite intimt men så får det bli. Min kropp har under en längre tid haft lite saker för sig som om det vill sig illa kan vara tecken på allvarlig sjukdom. Till slut tog jag mig i kragen (fast fick tummen ur r*ven är ett mer passande uttryck i sammanhanget) och berättade om detta för farbror doktorn. Han skickade mig skyndsamt till en annan farbror doktor för undersökning, och inför denna undersökning krävdes att ... tja att vissa delar av matsmältningssystemet var välstädade. Nu har jag kunnat läsa anteckningen från undersökningen, och jag fick allra högsta betyg i rengöring! Guldstjärna och hela köret! Eller OK, det stod inte riktigt så ... men jag valde att tolka det så. Min grej är tydligen tarmrengöring! Undrar om jag kan bygga en karriär på det?

Och nej, det fanns inga tecken på den allvarliga sjukdom som kunde befaras. Så var det också sagt 👍.

På tal om sjukdom ... Rådande tider av social distansering har bidragit till att jag spenderar ännu mer tid än annars på bl a sociala medier. Och ett stooooort irritationsmoment är att typ alla med någon form av hälsoproblem verkar vilja tillhöra riskgrupp gällande covid-19. De hittar på egna betydelser av begreppet riskgrupp likväl som egna slutsatser av sitt befintliga tillstånd i försök att få det att passa in där. Varför inte i stället vara glad över att det inte finns något som tyder på att ens tillstånd gör risken extra stor att bli allvarligt sjuk eller avlida ifall man drabbas av covid-19? Det betyder ju inte att man ska sluta följa rekommendationerna som finns för det och skydda både sig själv och andra. Många är dessutom redan sjukskrivna och har inga andra hinder för att bete sig som om de vore i riskgrupp även om de inte är det. Så varför är det så viktigt att försöka vrida allt till att man tillhör riskgrupperna?

Något annat som stör mig även annars men extra mycket nu är den tävling som pågår här och där om vem som är sjukast och har flest diagnoser. Det rabblas upp allt möjligt inkl. det som egentligen är symtom på de andra tillstånden snarare än separata sjukdomar och inkl. sånt som typ varannan människa har lite sådär till vardags. Men OK, på frågan "Någon här som har flera diagnoser och sjukdomar" skulle jag kunna svara såhär:
ME
Fibromyalgi
Pollenallergi
Läkemedelsallergi
Unguis icarnatus
Whiplashskada
Somasteni
Muskelsvaghet
Dermatografi
Överrörlighet
Gallgångsspasmer
Aftös stomatit
Myopi
och en del till ...

Men, en del av det hänger liksom ihop med de två översta diagnoserna (whiplashskadan utlöste fibromyalgin och muskelsvagheten är en del av MEn o s v) och ytterligare en del är vanliga krämpor och tillstånd som en himla massa folk har. Myopi står t ex för närsynthet helt enkelt, somasteni innebär kroppslig kraftlöshet som även det är en del av MEn, aftös stomatit är inget konstigare än blåsor i munnen (afte) och ungius icarnatus ... det är nageltrång det 😉. Diagnoskod I.60.0. Kanske något att lägga på minnet om du vill att det ska vara lite extra synd om dig ... Om det är något jag lärt mig i diverse sjukdomsgrupper på facebook så är det: man kan aldrig ha för många diagnoser!

(Ja jag vet att nageltrång i sin svårare form kan vara jäkligt besvärligt och kräva operation, bäst att tillägga).

Vadslagningsdags igen kanske?

Förra veckan fick min toalett (dock invaderad av sonen), d v s duschrummet, en ny tron. Och jag tänkte "Nåde den som skitar ner min nya skithusstol!" Fullt rimligt, visst?

Nu har jag ju ny bil, och jag har upplyst sonen om att det är strängt förbjudet att äta eller dricka nåt som kan kladda eller smula i den! Vi vet alla att det inte lär hålla för evigt, inte ens jättelänge ... Vad tror ni? Jag kan i alla fall berätta att jag umgåtts med Sally, bilen heter så alltså, i ca 4 h idag och än så länge har enbart vatten intagits. Så ett dygn har det hållt än så länge 😉.

Alltså, hon är inte stor den där Sally. Och hon har inte en massa finesser och utrustningar utöver det tämligen normala. Ändå är användarmanualen troligen den tjockaste i världshistorien! Det blev rätt komiskt när boken till makens nya bil, Sture, kom fram och var typ papperstunn i jämförelse.

Men eftersom jag har en förmåga att ha allt möjligt liggandes lite överallt och att samla på mig pryttlar i bl a just bilen så är det lite positivt med den där bjässen till bok. Den fyller liksom upp nästan hela handskfacket så jag får i princip bara plats med p-skiva och ett par solglasögon. Inte tre par brillor, flera värmeljus, några uttjänta sladdar, ficklampa (rätt bra i o f s), anteckningsblock, engångsbestick, flera paket av både våtservetter och pappersnäsdukar, avfallspåsar, CD-skivor som jag inte lyssnade på (nu har jag ö h t ingen CD-spelare), alsolgel, handkräm och flera isskrapor som jag hade i Sune 😊.

Ja jag har alltså befunnit mig i bilen ca 4 h idag, men själva körtiden var nog bara drygt en timme. Varav en liten sväng med passagerare. Ja jag tog med mig farsan på en liten tur, han som försökt ett bra tag att få mig att köpa automatare. Nu fick han se resultaten av hans tjat 😀.

 Övrig tid har jag satt mig in i lite viktiga grejer såsom ljudinställningarna, ni vet bas och diskant och sådär, och att ställa in radiokanalerna.

För att inte tala om Apple CarPlay! Jag kan via den funktionen både skicka och ta emot, och få uppläst då, sms via röstkommando. Jag kan inte bara lyssna på Spotify utan även t ex byta spellista eller artist direkt på bildskärmen. Jag kan få vägbeskrivning via Google Maps direkt där också. Och lite annat ... Allt som krävs är att telefonen är ansluten via USB-uttaget som är

betydligt bättre placerat än på förra bilen och det är den ofta ändå för att jag passar på att ladda. Men skulle jag inte ha den kopplad så kan jag såklart lyssna via bluetooth och även ringa handsfree och sådär, men inte lika bra och smidigt 😊.

Hastighetsbegränsaren är testad, funktionen för att hålla avstånd till framförvarande bil liksaså. Back-kameran har utnyttjats lite och lyckad fickparkering har skett. Ja Sally har varit med om det mesta utom att köra på motorväg och i vinterväglag, en av de två sakerna kommer att ske imorgon. Gissa vilken 😀.


Jag utlovade bättre foton för att ge en mer rättvisande bild av storleken men Sally såg också mer orangeaktig på gårdagens bilder än hon egentligen är. Hon är riktigt röd ... röd-röd liksom... Klarröd. Ungefär såhär:

"När ska hon sluta tjata om sin jäkla bil?" undrar ni säkert. Svaret är: troligen någon gång detta året.

Men jag kan faktiskt skriva om annat med. Som att jag nästan känner mig smart jämfört med vissa deltagare i Alla mot alla på Kanal 5. Att jag fått tillbaka en nygammal last: tunnbröd! Både hårt och mjukt. Att jag inte tycker det borde vara lagligt med en hel vinter utan snö och att det vita guldet därför snart borde komma. Att jag svär nästan dagligen över utväxten i mitt hår och det faktum att det fortfarande är flera veckor tills jag ska till frissan. Eller att jag finner det djupt oetiskt, för att uttrycka det milt, att admin i en grupp för drabbade av ett kroniskt sjukdomstillstånd använder denna för att ragga kunder till sin egen verksamhet (vars effekt f ö till största delen saknar vetenskaplig evidens). Så nu skrev jag om det!

Men nu lämnar jag er till förmån för NCIS. Go'natt!

Musik men inte Mello.

Man kan inte lyssna på Mello allena. Nej vanligtvis lyssnar jag t o m ganska lite på de typer av musik de flesta bidrag numera representerar om det inte råkar spelas på radion. Men i övrigt är jag lite av en periodare, rockmusiken finns alltid med men utöver det så kan jag ibland snöa in på musikal, ibland på 80-talspopdängor, ibland på schlagers från mina yngre dagar o s v. Jag vill inte kalla mig allätare, för det finns en hel del jag inte gillar, men min musiksmak är väl ganska bred i alla fall. Även om rocken som sagt är ganska självklar som nummer ett. Rock som för övrigt är ett brett begrepp det med ... Det är ju en jäkla skillnad mellan Bryan Adams och Hammerfall t ex, men båda får sägas rymmas inom begreppet rock.

Jag tycker att många lägger på tok för mycket fokus på artister och grupper de INTE gillar, som i en del facebook-grupper med inriktning på musik. Varför lägga tid och energi på en massa trådar om sånt man ogillar i stället för att lyfta det man tycker är bra? "Man kan väl göra både och?" tänker ni kanske. Och jovisst, det kan man. Men det är sällan så det görs. Det är sällan de som dissar en massa i gengäld i samma eller större utsträckning hissar, tyvärr.

En av de grupper, med tillhörande fans, som det verkar vara inne att dissa är tAKiDA. Och alltså, det är såklart fullkomligt i sin ordning att inte gilla dem. Nemas problemas. Men det är lite fascinerande hur de ändå kan beröra så mycket att så många känner sig manade att häva ur sig sitt ogillande, ja nästan hat, mot dem lite här och där. Alltså jag lider t ex av svår aversion mot en viss göteborgare med publikrekord på Ullevi, bland annat. Men inte startar jag i ett musikforum en massa trådar med nedlåtande epitet om hans fans och känner behov av att opåkallat lyfta hur lite jag uppskattar att höra hans musik.

Som de flesta väl vet så gillar i alla fall jag tAKiDA. Jag ser dem som ett väldigt bra liveband dessutom, och om knappt 2 veckor ska jag äntligen få uppleva det igen, 

En låt jag hörde live innan jag hört den på skiva är denna:

Biljetterna till giget är min julklapp från maken, och är han snäll får han därför följa med 😉. Det blir då, om jag minns rätt, femte gången han ser dem. Två gånger på Sommarrocken i Svedala, två på KB i Malmö (det är där jag är lite tveksam, det kan vara bara en för hans del), och så då nu på Slagthuset. Allt tack vare mig. För min del blir det sjunde gången, och så många gånger har jag inte sett någon annan artist eller grupp. Metallica kommer god tvåa, en kraschad bil satte stopp för det första försöket som bör ha varit 1992 men senare har jag lyckats befinna mig på fyra av deras spelningar. Den senaste för tre år sedan. Återstår att se om det blir fler, det känns något tveksamt tyvärr.

Just nu skulle det behövas en helt annan typ av musik, typ en vaggvisa eller nåt för sömn behöver jag. Det blev inte mycket av den varan i natt, jag verkar återigen ha kommit in i någon form av varannannattsmönster och inatt blev det ungefär 2 + 2 h med 3 vakna timmar däremellan. Det må gå an en natt ... men inte flera i rad. Min kropp har tillräckligt dåligt batteri som det är,

Men ... Mello då?

Jodå, jag kollar i år med. Om jag inte kollar kan jag ju inte klaga på spektaklet sen. Och det är knappast så att jag har något bättre för mig de flesta lördagar ... (Nej jag är inte aaaaaalls bitter).

Om vi börjar med förra veckan. Deltävling 1. Där var den största besvikelsen Robin Bengtsson, jag tyckte han sjöng så ovanligt dåligt att jag inte ens kunde känna om låten i sig var särskilt bra eller ej. Bäst låt och framförande var Move med The Mamas. Sämst totalt sett minns jag att jag tyckte Inga problem med OVÖ var, men jag kan absolut inte komma ihåg hur den gick. Med tanke på att Move gick till final får jag väl vara hyfsat nöjd.

Ikväll då, deltävling 2 ... Alltså, jag förstår att det inte är lätt att skaka fram en ny artist på en vecka när den ordinare blir diskad, men att Jan Johansen i stället för Thorsten Flinck skulle bli knas kunde man väl förstå i förväg?! Jag är inget fan av Thorsten, men när jag hörde låten så förstod jag liksom att man valt honom att framföra den. Det var en Flinck-låt, definitivt ingen Johansen-låt.

I övrigt så gillade jag bidrag nr 7 bäst, Kingdom Come som Anna Bergendahl framförde. Och den gick ju direkt till final, so far so good. Men vad gäller den andra som gick dit så är jag mer kluven. Jag tyckte låten var helt okej, men inte Dotter ... Jag har för mig att hon brukar låta bättre? Orsak till största förvåningen var att bidrag 1 inte gick vidare alls. Det är inte min typ av musik, men jag tyckte det var bättre än t ex Dotters bidrag.

Hittills när jag hört hälften av årets låtar så finns det ingen som har någon direkt wow-faktor. Kanske växer någon låt efter några fler lyssningar.

Nästa vecka deltar bl a Mariette vars bidrag jag brukar gilla, Vi får väl se om det blir deltävlingens besvikelse, wow-faktor eller något annat.

Melodifestivalen av idag är ju inte vad den varit förr. Och det är väl aningens verklighetsfrånvänt att förvänta sig att det ska vara så eftersom det mesta annat förändras med tiden. Men för varje tillbakablick slås jag av att det verkar läggas mindre tyngd och vikt vid låtarnas kvalitet ju mer som läggs på tekniska effekter, scenbygge, koreografi och glitter. Jag skulle önska nåt mer ... tja, väl avvägt. Well well ...

På tal om koreografi är det svårt att inte tänka på Israels bidrag från 1987.

Syndrom eller sjukdom? Och spelar det någon roll?

Och så hände det igen. Benämnandet av fibromyalgi som smärtsyndrom och inte sjukdom skapade ett smärre ramaskri. Det var långt ifrån första gången och lär inte ha varit sista heller. Men vadan de starka känslorna?

Ett syndrom är kortfattat ett tillstånd med typiska symtom och avvikelser i kroppens funktioner som har en gemensam orsak, en orsak som dock ofta inte är helt klarlagd. Eftersom orsaken är oklar saknas också ofta behandling av själva syndromet, i stället gäller behandling och lindring av symtomen. Ett syndrom är med möjligen få undantag inte direkt dödliga.

Med sjukdom avses i regel ett tillstånd som sätter kroppens normala funktioner ur spel. Vid sjukdom behandlas mer ofta den bakomliggande orsaken, till skillnad från vad som är vanligt vid syndrom alltså. Sjukdomar kan kräva långvarig och intensiv behandling för att hållas i schack eller vara direkt dödliga, men även vara milda och "endast" skapa obehag.

Ja ni ser, utan att grotta ner sig och gräva djupare så förefaller skillnaden inte helt glasklar. Men med det kunskapsläge som råder kring fibromyalgi, där klara orsakssamband saknas och vad som är hönan och vad som är ägget återstår att bli helt kloka på, så är syndrom på inget sätt inkorrekt. Och det är också en benämning t ex www.internetmedicin.se, vårdens beslutsstöd i den kliniska vardagen, använder. "Fibromyalgi (FM) är ett smärtsyndrom som karaktäriseras av en långvarig, generaliserad smärta och ömhet." Även bl a på fibromyalgiföreningens officiella hemsida och otaliga medicinska publikationer ser man den benämningen.

Dock, för att komplicera saken så kan ett syndrom i sig både leda till och innefatta sjukdom. På Internetmedicin kan man bl a läsa att "ett utvecklat FM-syndrom är att betrakta som en systemsjukdom" grundat på patologiska avvikelser i bl a vävnader.

Så varför är det då som att svära i kyrkan att använda benämningen smärtsyndrom, trots att seriösa och ansedda källor använder densamma?

Jag tror att det mycket hör ihop med missuppfattningen att enbart sjukdomar har diagnoskoder, och att man därför inte benämner fibromyalgi som sjukdom tas som ett underkännande av diagnosen och tillståndets existens. Men i ICD-10, som är den klassificering som är gällande och vars svenska version Socialstyrelsen ansvarar för, återfinns inte bara sjukdomar utan även syndrom, skador och funktionsvariationer m m.

Det verkar också läsas in en bagatellisering av tillståndet i användandet av begreppet syndrom. Men även om syndrom som sagt inte är direkt dödliga innebär inte det att det inte kan vara lika jobbigt, lika livskvalitetspåverkande och lika funktionsnedsättande som en sjukdom. Så, begreppet innebär inte ett förminskande av personens situation. Hur hårt drabbad man är är ytterst individuellt, och bygger inte på vilket begrepp man anammat.

Så, spelar det någon roll? Jag säger: ingen större roll. Det finns därför ingen anledning att flippa för att någon kallar fibromyalgi som sjukdom, likväl som att det saknas anledning att flyga i taket p g a benämningen smärtsyndrom som på flera sätt är mer korrekt. Det sistnämnda sker dock som sagt ganska ofta ...

Personligen, om jag kort ska förklara vad fibromyalgi är, säger/skriver kroniskt smärtsyndrom. För att röra till det hela så är jag även diagnostiserad med en sjukdom, Myalgisk Encefalomyelit (ME), som i sin tur klassificeringsmässigt inbegrips i ett syndrom (i ICD-10 benäms det Trötthetssyndrom efter virusinfektion). Varför ska saker och ting vara enkla liksom? 😉 Men styr dessa benämningar hur jag mår? Nej, definitivt inte. Skulle de klassificeras annorlunda och få ny benämning skulle jag ju varken må bättre eller sämre bara för det. Däremot så föredrar jag att inte liksom gå runt och tänka på mig själv som sjuk hela tiden även om både fibromyalgin och MEn påverkar mig varje dag dygnet runt... Sjuk är jag t ex när vissa symtom är extra starka så att jag sätts ur spel utöver det vanliga, eller när jag har influensa eller bihåleinflammation eller andra Svenssonkrämpor. Annars, i mitt "normalläge", är jag liksom jag ... med både de svårigheter och begränsningar som är kopplade till mina diagnoser och de som har med mina mer personliga egenskaper att göra 😉.

Det är så mycket jag vill skriva om.

Jag vill skriva om det uppmärksammade rättsfallet där en man nu dömts för dråp på sin ME-sjuka fru efter att hon själv misslyckats med ett självmordsförsök och han då gett henne en dödlig injektion ...
... om hur rätten till hjälp att leva lite kommit i skymundan för rätten till hjälp att dö.
.. om hur den självklara tanken att få bestämma över när man inte vill leva längre inte lika självklart och enkelt kan överföras till en lag om aktiv dödshjälp.

Jag vill skriva om mina erfarenheter av sjukvården för egen del kontra för sonens del, att det tyvärr är han som dragit det kortare strået där och att jag skulle göra allt för att skifta de rollerna.

Jag vill skriva om hur mycket mina vänner betyder för mig och hur de på så olika sätt och vid olika tillfällen gör mitt liv bättre och lättare att kämpa vidare för.

Jag vill skriva om mycket den bild man ger av sitt liv utåt via t ex sociala medier men även ute i det så kallade verkliga livet kan stå i kontrast med verkligheten, och hur energikrävande det måste vara att hålla den fasaden uppe.

Jag vill skriva om min syn på julen, dess olika delar och ursprung, och de olika aspekter högtiden har. Om att de kristna inslagen som är av betydelse för mig som troende utan större problem kan ta plats bredvid eller ihop med de sekulära traditionerna av varierande ursprung.

Jag vill skriva om svårigheterna med att ha personer i sin närhet man inte känner gemenskap med och t o m har svårt att samexistera med men som man inte bara kan välja bort ur sitt liv av olika anledningar.

Till att börja med ...

Men en del av sakerna känner jag att jag inte kan skriva så mycket mer om utan att det blir för personligt och utmanar min och andras integritet. Och en del lyckas jag inte riktigt formulera mig kring, jag får inte ordning på tankarna och ännu mindre ner det på pränt. Men jag har så mycket jag grubblar kring och tänker på, och förr i tiden hade mycket av det avhandlats här i bloggen. Nu är den biten så mycket svårare för mig, i stället är det raveparty uppe i hjärnan till och från där alla tankar bara studsar omkring. Jag önskar att jag kunde få ner det på pränt i stället. Som förr.

Ytligare saker är lättare att skriva om, som fester t ex. Förra lördagen var det ju dags för årets andra Halloweenfest och vi har sällan varit snyggare.

Och nu i lördags blev maken, som ju valde bort 50-årsfest, överraskningsfirad efter bowlingen med lite käk och öl med bäste vännen och sen middag här hemma med några fler goda vänner.

Jag som var den som gärna ville att han skulle vilja ha fest tyckte när det blev som det blev att det var skönt med firande som jag varken behövde planera eller fixa med 😉.

Välkommen sköna oktober!

Ja nu är hösten här på riktigt. Det märks bl a genom att några par av mina stövlar åkt fram ur garderoben, jag hade ett extra lager under byxorna på veckans TFF-hemmamatch och jag sover t o m åtminstone delar av natten med ett tunt täcke på mig. Fortfarande är det mest träningsbrallor som gäller, men i övrigt har shortsen och trekvartsbrallorna ersatts av jeans. Med eller utan hål 😉.

Höststädningen av trädgården låter dock vänta på sig. Den utför liksom inte sig själv, sånt som inte jag tar tag i  handgripligen eller genom delegering blir sällan gjort ö h t och min förmåga till dylikt arbete är för närvarande icke existerande. Å andra sidan lär vi ha gott om tid på oss för nån direkt vinter lär vi väl inte få förrän några enstaka dagar i typ februari.

För en vecka sedan skrev jag om min inte så värst positiva och glada sinnesstämning. Läget är väl inte mycket bättre nu, men åtminstone något. Jag har kanske så fullt upp med det skumma beteende min kropp haft de senaste dygnen att jag inte haft tid att sura lika mycket? Beteende i form av märkliga blödningar, ryckningar på nya ställen och stundtals extrem beröringssmärta t ex. Det förstnämnda var nära att få mig att ställa in gårdagens planerade korp-bowling, men det lugnade ner sig i tid tack och lov. Då höll i stället ett klot som ramlade ur väskan på att sätta käppar i hjulet, men det missade mina tår med någon centimeter till godo. När så spelet var igång började jag med en serie helt utan täckta rutor, alltså inte en endaste spärr eller strike, och då tänkte jag att kroppen hela dagen sagt åt mig att låta bli och att jag borde ha följt uppmaningen, Men därefter skärpte det faktiskt till sig, jag fick till två bra och en hyfsad serie och jag och min lagkamrat lyckades t o m ta hem segern. Även om det är viktigast att ha kul. och det har vi, så är det himla trevligt att vinna såklart 😊.

Idag har jag ont i i princip hela kroppen, örsnibbarna och en del av sidfläsket hör till undantagen. Men det är såklart inget förvånande med tanke på klotrullandet igår kväll.

På tal om krämpor så har folket i några olika sjukdomsbaserade grupper på Facebook verkligen visat sig från sin sämsta sida. Ni har kanske läst att Annika Strandhäll lämnat sin position som socialförsäkringsminister en månad efter att hennes sambo hastigt avlidit. Och det dröjde inte länge förrän det kom kommentarer med både skadeglädje och gliringar samt förhoppningar om att hon "minsann ska få känna att hon lever!" o s v. Detta p g a hennes tidigare ämbete där hon såklart har ett betydande ansvar för t ex sjukförsäkringen och dess brister men knappast som enskild individ kan stå till svars för allt som kan tyckas ha gått fel. Och oavsett om så vore, att försöka göra billiga poänger på en människas personliga tragedi är bara så lågt. Hur orättvist behandlad av Försäkringskassan man än anser sig vara.

Denna krämpdrabbade tant ska nu åter försöka ta sig till bowlinghallen. Inte för att spela, helsicke heller ... det dröjer några veckor innan jag ens ska titta på mitt klot igen. Däremot har klubben träning och jag ska försöka vara lite social en stund och slå ett öga på VM-finalen i stavhopp under tiden, samt passa på att ta den info som ska läggas ut på hemsidan. Men för att jag ska kunna ta mig dit måste jag till att börja med orka lyfta röva från sängen, och det är minsann inte så lätt som det kan låta!

Alltså det är ju för jäkligt.

Sängliggandes i väntan på att medicinerna ska kicka in tillräckligt för mig att få nåt gjort, och ingenting intressant på TV trots typ 65 kanaler! Det är inte klokt ... Ska det verkligen få vara så? Jag tycker faktiskt inte det. Hade jag kunnat hade jag engagerat mig politiskt för att komma till rätta med detta förfall. Nu gör jag ett försök att komponera ett nytt blogginlägg i stället.

Och genast blev jag nödgad att googla lite. Heter det till rätta eller tillrätta? Och heter det i stället eller istället? Institutet för språk och folkminnen säger att en tumregel är att skriva ihop om betoningen ligger på första delen av ordet och isär i övriga fall. Vilket ju borde betyda att det egentligen bör skrivas i hop och i sär, vilket det alltså inte gör, så att det finns en hel del undantag visar sig ganska snabbt 😏.

Annars då? Tja, just nu leker väl inte livet direkt. Det vore synd att påstå. Jag tänker inte rabbla upp en massa elände men kan säga att humöret inte direkt är det bästa. Och det i sin tur gör knappast toleransen för diverse dumheter och felaktigheter som sprids på Internet större. Så jag har haft fräckheten att upprepade gånger korrigera en del av dessa felaktigheter och styrka det med relevanta källor och belägg, och få saker kan göra folk på nätet så förbannade som fakta som inte överensstämmer med deras bild av saken. Men jag känner liksom starkt att kampen mot orättvisor och fel i samhället lämpligen inte baseras på fiktion och egna "alternativa fakta". Hur jobbig en del andra än tycker att jag är ...

Något bättre var tack och lov mitt humör i lördags kväll då jag lockades ut en sväng i hålans nöjesliv. "Förfest" med tjejsnack och karaoke följdes av pub-besök med ännu mer karaoke 🎤. Och jag blev påminns om hur mycket bättre jag sjunger när jag inte fått alltför mycket vin i mig 😄. Nu prickade jag fasen till och med tonerna 👍 och ombads sjunga mer.

Vad mer?
Jo sonen har opererats i munnen, stackarn. En tand som vuxit fel behövde plockas ut lite sådär halvavancerat och efter ca ett halvårs väntan var det så dags igår. Jag själv har ju tandläkarskräck och har därför inte tagit sonen på ett enda tandläkarbesök, det ska inte förändras framöver heller om vi kan undvika det. Men jag forslade honom in till Malmö där hans betydligt mindre skräckslagna pappa tog över. Rapporten lyder att det gick bra och han var duktig, vad det nu innebär. Tydligen verkade den lugnande medicinen bra för det var inga problem att utföra ingreppet. Nu efteråt är största jobbigheten att han inte kan äta nåt lite hårdare, inte kött eller nåt sånt heller, men han tar "ät gärna kalla saker som t ex glass" på största allvar 😀.

När jag ändå var på plats i stora staden Malmö tänkte jag dels passa på att köpa present till en namngivning på lördag och dels kika in på några butiker jag gillar och som inte finns här hemma. Men när presenten var fixad så var orken slut och förmågan att fokusera likaså. En laddningsplatta till min telefon införskaffade jag snabbt innan jag återvände till bilen för att vila. Typiskt, jag är liksom sällan i Malmö längre för det är ett lite för stort projekt trots ett avstånd på bara 3 mil. Så helst vill jag ju passa på ... Men, så blev det inte. Nåväl, presenten var prio ett och där gick det ju vägen. Och efter en lång vila (tur parkeringen var billig 😊) och lite god falafel (when in Malmoe ...) kunde jag tryggt och säkert ta mig hem igen,

Shopping sköts annars till stor del via Internet nu för ti'n, i synnerhet när det gäller kläder. Och igår fick jag hem nya jeans från H&M. Sådana där som redan är slitna och håliga ni vet. Åldersnoja! tänker säkert en del. Tanter i min ålder försöker vara ungdomliga tänker säkert andra ... Fast i gengäld var det jeans med riktigt hög midja, och det är väl rätt moget? 😊Plus att jag tycker de är snygga, och det är väl det viktigaste? JA det är det!

Hmmm, nu börjar det kännas som att kroppen kanske kan tänka sig att fungera lite en stund och det är bäst att fånga stunden eller vad det nu heter. So long!