torsdag, april 15, 2021

It's been four weeks since my last confession.

Vad har jag för synder att bekänna då? Tja, ett gäng svordomar och rätt mycket gnäll. Voffå då då? Jo för att ibland är det så att life sucks! 

Till att börja med kan jag starkt avråda från att få kraftig inflammation i muskelfästet bakom örat, den så kallade sneda halsmuskelns övre fäste, ty det gör fruktansvärt ont. Jag har nu empirisk erfarenhet, rejäl sådan. Efter några veckor av medicinering med smärtstillande, inflammationsdämpande och muskelavslappnande, rehabövningar 3 gånger/dag samt hittills ett besök hos läkare och två hos fysioterapeut har läget gått från i princip outhärdligt till "bara" skitjobbigt. Fortsättning följer. Att utöver de vanliga krämporna, som ju är fullt tillräckliga för att begränsa mitt liv kraftigt men som jag liksom är van vid, dessutom bråka med detta kan suga all kraft ur en och hur positiv inställning till livet man än försöker ha så finns det gränser ... 

Sen kan jag påminna om att kombinationen av förälder med ME och barn med flera funktionsvariationer inte är av det lysande slaget. Det har varit en hel del energikrävande och betungande av det slaget den senaste tiden som jag inte kunnat välja bort eller delegera. 

När de måsten som finns varit avklarade har ungefär noll och inget varit över till annat och jag har känt mig så fruktansvärt slut rent själsligt. Och frustrerad. Och så jäkla trött på att vara stark! Jag vill inte vara "stark" längre, vad det nu är. Jag vill kunna bryta ihop i en blöt hög och bara bli omhändertagen. Men det kan jag inte. Det går inte. 

Men allt har inte varit elände trots allt. Vi kunde t ex under påskhelgen umgås lite med en kompis jag känt i ca 40 år och hennes sambo. Vi har alltid väldigt trevligt ihop med både djupa samtal och skratt och skoj, och de accepterar sonen precis som han är vilket gör att han känner sig trygg med dem. Och jag har trots omständigheterna ovan nu till slut kunnat komma igång med promenader igen vilket gör mycket för mitt välbefinnande. 

Så, just nu suger inte livet riktigt lika mycket som för ett tag sedan. Jag kommer nog att överleva denna svackan med!

Det mest spännande som hänt i mitt liv annars är väl att jag köpt en airfryer för min lilla skatteåterbäring. Hittills har vi provat klyftpotatis, kycklingben, morotsstrips (helt misslyckat), laxfilé och hel kyckling. Den hela kycklingen är bästa fryer-maten hittills enligt Simon och det lär göras fler gånger. Själva tillagningstiden var inte så värst mycket kortare än i ugnen, men airfryern behöver bara värmas upp en väldigt kort stund innan och resultatet blev krispigt skinn (som sonen älskar) och bra tillagat kött. Dessutom kan man ju göra t ex potatisgratäng samtidigt fast man bara ha en ugn och inte orkar hålla på med grillen. 

What else? Jo jag har sett TFF ta 3 poäng i seriepremiären, fast inte live på plats då tyvärr utan via websändning. Jag har upptäckt att jag som inte har några jeans visst har massor av jeans. Konstigt. Jag har invigt två nya par träningstights från Fabletics, som vanligt med fickor på låren för att slippa ha telefon, ID-handlingar, akutmedicin o s v i t ex jackfickor. Och jag har sett Sverige ta VM-guld i curling. Igen. Fast i efterhand ... jag såg semifinalen i realtid och sov sedan tills 5 minuter efter finalens slut.

Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...