torsdag, november 28, 2013

Lussekatt + Pepsi Max =

... täta saffransdoftande rapningar. Bara så ni vet. Jag antar att det var straffet för att jag åt ett dylikt bakverk innan det ens är 1 advent, men jag känner att det faktum att jag skulle spela jultävling på bowlingen skulle kunna vara en godtagbar ursäkt.

Bowlingen ja, det var första gången sedan den skadade stortån. Och den höll. Den sitter åtminstone kvar och hindrade inte mitt spel särskilt mycket. Men på söndag när det är matchdags ska jag ta smärtstillande innan jag börjar spela och inte vänta tills efter det börjat göra ont. Om jag kommer ihåg det. Påminn mig! 

Här hemma har något märkligt hänt. Någon har, trots larmet, tagit sig in i vårt hus och stulit... två par svarta thermobyxor med hängslen! Inget annat, tjuvarna har riktat in sig just på varma vinterytterplagg. Ja så måste det ha varit, för de är puts väck. Mina vita brallor hittade jag, tog med till jobbet i måndags, och hoppades att de skulle passa. Det gjorde de såklart inte, de gick inte att knäppa och mina glansiga tights gjorde att brallorna satt nere vid knävecken på nolltid. Det kändes varken passande eller praktiskt så med andra ord fick jag jaga efter nya. Som tur är hittade jag passande ganska billiga svarta thermobyxor, utan hängslen dock men med hällor för skärp och bra resår i midjan, i något tunnare modell. Lagom i sin ensamhet när det inte är extremt kallt och lagom med microfleeceställ under när det är som kallast. Vintern är räddad! Och i ungefär samma sekund så höjs såklart temperaturen igen och hösten återkommer vilket gör thermobrallorna för varma. Jobbigt det där, inte sant? Men, NÅN gång ska väl vintern komma. Kanske t o m snön. Gärna NU! Senast söndag, julskyltningsdag och 1 advent.

1 advent = julkrubban åker fram. Och i år åker den fram på ett nytt ställe. Överskåpen på bokhyllan i vardagsrummet är till slut borta, efter omflyttning och putsning av över 200 glas samt utrensning i flera skåp, och på skänken som skapats ska Jesusbarnet till slut om en knapp månad få se dagens ljus.

Före och efter överskåp:


Det som saknas nu är att några svartvita foton ska printas ut, ramas in och hängas upp på väggen. Sen kan adventstiden få komma. Och efter nästa vecka när både steg 2 av sagopedagogutbildningen och jobbjulfesten är över kan jag kanske tänka på själva julen ;-)

onsdag, november 13, 2013

En intressant kväll...

... var det i måndags. På många sätt.

Till att börja med: Köpenhamn är en mörk stad. I alla fall delen runt Østerport Station. De slösar inte direkt med energin med sin gatubelysning, om man säger... Det hindrade dock inte Köpenhamnarna från att springa. Oj vad de sprang! Överallt, hit och dit, både vid sex på kvällen och tolv på natten. Jag har nog aldrig sett så många joggare/löpare på så kort tid förr, förrutom i samband med arrangerade lopp såklart. Och alla verkade de ha köpt sina kläder i samma sport-shop som vi också passerade.


Köpenhamn är också en väldigt vänlig stad. Bl a när två smått vilsna svenskor stod vid en gatukorsning och lös på en egenhändigt utskriven karta med ficklamp-appen i mobiltelefonen så stannade en kille, hoppade av cykeln, tog av sig sina lurar och frågade vart vi skulle och erbjöd sin hjälp. Hygglo! Utan att liksom ha fått frågan... Så, vi kan helt ärligt säga att vi hittade till Lions & Barrells helt utan att be om hjälp :-D

Ja vi kom alltså fram till slut. En liten sportsbar under Parken Stadium hade vi fått veta att det var. Och liten var den absolut, ingen lögn där inte. Det var trångt vid baren, trångt vid garderoben, trångt på toaletten, ja t o m entrédörren var liten. Så själva scenområdet då... Google sa att fullsatt vid en spelning på stora scenen betydde ca 600 personer vilket fick KB i Malmö att kännas som rena stora arenan ;-) Men, det kändes luftigt i publiken faktiskt, trots att det var utsålt, så ytan per skalle var nog rätt mycket större än på KB.


Ölen kostade för övrigt 50 spänn, colan tog slut på nolltid och armbanden man fick som bevis på att man hade rätt att vara där var chockrosa. Bara som kuriosa.


I alla fall, musiken var ju huvudanledningen till att jag och Marlene var där, även om turistandet i sig var ganska trevligt det också ;-), och det började riktigt lovande. Förbandet Dead City Ruins var riktigt bra och ska absolut kollas upp lite mer! Låtarna var bra, musiken LÄT bra och även om sångarens mikrofon måste ha haft en riktigt dålig dag så kunde man höra att han har en jäkla pipa. Ja de fick faktiskt det mindre "huvudbandet" Ugly Kid Joe att lite kännas som amatörer. OK, de få ordentliga hits de hade fick liv i publiken men ta bort nostalgifaktorn av Cats in the cradle och I hate everything about you så kändes det mest som ett hyfsat garageband. Att det blev som mest ös under slutnumret som var en cover, i form av Ace of Spades, var ganska talande.


Sen kom de då. Skid Row. Jag trodde det skulle kännas jättekonstigt att se dem utan Sebastian Bach, men det gjorde det inte. Antagligen för att det var så många år sedan han fick sluta. Sångaren Johnny Solinger är så olik Sebastian i rösten att det liksom inte blir någon jämförelse ö h t, det räddar också mycket. Plus att både Scotti Hill, Snake Sabo och Rachel Bolan är kvar. Ja Scotti ser t o m exakt likadan ut som för 25 år sedan ;-)


De gamla kända låtarna kändes förståss extra starka, och jag fick dessutom höra Psyko Therapy med Rachel vid mikrofonen för första gången live. Men även de nya alster vi fick höra gav mersmak, så nu ska absolut senaste skivan också kollas upp lite mer. 


Sammantaget säger jag som Marlene: det var mycket Rock 'N' Roll för pengarna! 190 danska var ju typ ingenting! En riktigt riktigt bra kväll men en härlig musikupplevelse. Stundtals kände jag mig som 18 igen... men bara just stundtals. Sen gav sig verkligheten till känna igen. Mina fötter... Oh my God mina fötter! Riktigt smart var det ju inte förståss att ha högklackade stövlar, jympadojjor borde vara det självklara valet, men... tja... det är inte alltid man gör det som är smartast! Inte ens jag. Faktiskt. Så att undersidan av fötterna var ömma som Karl-Bertil Jonssons moder på julafton var självförvållat. Att jag nu sitter här med en troligen bruten stortå är däremot inte mitt eget fel! Det skyller jag på de j*kla hopparna... Ja ni som varit på rockkonsert har säkert sett dem. Några ska alltid hoppa och studsa. Dessa några är oftast bland de som druckit mest öl. Dessa några ska också givetvis placera sig närmast scen så att vi lugna beskedliga typer som vill komma nära och ta idolerna i skrevet eller nå't inte får en chans. Dessa några har p g a nyss nämnda intag av öl sällan koll på var de landar. I måndags landade en av dessa några på min stortå! Som alltså av allt att döma bröts. Aj, ungefär. Tänk vad man offrar sig för finkulturen.


Jag vill ogärna uppleva konserter genom kameran men tycker ändå det är trevligt att försöka sno med sig nå't videoklipp hem. Så jag spelade faktiskt in en hel låt. Trodde jag. Men i själva verket lyckades jag tydligen avsluta inspelningen nästan på direkten och fick bara 2 sekunders film av någons arsle. Fail! Så jag, och ni, får hålla mig, och er, till godo med en liten snutt av Big Guns som finns i min lilla egenregisserade och egenklippta film här:





Summa summarum: Kvällen var värd varenda krona, varenda minut, vartenda uns av smärta och varenda svordom p g a denssamma :-)

lördag, november 09, 2013

Under månaden november många saker händer.

Yepp jag börjar öva upp mina rim-färdigheter såhär 1½ månad före jul. Snyggt va?

Men det är sant, det händer mycket i november. Både jobbmässigt och privat. På jobbet då håller jag på med alla utvecklingssamtal, i skrivande stund är hälften avklarade. När alla är är klara måste jag ta tag i "läxan" i sagopedagogiken, den ska vara klar innan nästa träff börjar den 4 december. Och så håller vi, främst vi två starka viljor som inte alltid drar åt samma håll ;), på att färdigställa vårt sagorum.

På den privata fronten så innebär morgondagen både födelsedagsfirande och Fars Dag-firande. Peter fyller 44 bast, vilket dock inte firas sådär jättestort, och vi ska på en enkel fika hemma hos mamma och pappa.

Sen på måndag sticker jag och Marlene till Köpenhamn och lyssnar på Skid Row och Ugly Kid Joe. Det känns lite sisådär med Skid Row utan Sebastian Bach, men nostalgifaktorn lär vara hög, större delen av "stommen" i gruppen finns kvar och låtarna är ju bra. Plus att biljetterna var billiga ;-) Ugly Kid Joe har jag ärligt talat ganska dålig kläm på och känner väl bara till en handfull låtar på sin höjd, men jag har en dag på mig att lyssna in mig lite. Och bestämma vad jag ska ha på mig. Och, till skillnad från när jag var på min första konsert i Danmark för typ 5 år sedan, komma ihåg att växla pengar ;-)

1 advent är visserligen 1 december, men måste förberedas i november ;-) Förra året gick jag t ex bet på att få tag på rätt sorts lampor till ena staken för att jag var för sent ute, det tänker jag INTE upprepa i år. Och på tal om belysning så... har man inte att göra så kan man alltid skaffa sig. T ex genom att köpa ett sexkantigt datumljus som inte passar i någon av ljusstakarna man har. Så nu måste jag skapa ett litet arrangemang med hjälp av oasis eller liknande. Det är tur att jag tycker så'nt är kul ;-)

Hur kan förresten Skid Row med Johnny Solinger låta? Jo t ex såhär:



söndag, november 03, 2013

Doku-blogging.

Alltså jag vet inte ens om det ordet finns på riktigt. Antagligen inte. Men det borde. För här passar det. Så, dokublogging it is! Lite smått och gått har hänt sedan jag skrev senast.

Jag har testat frisyrer.












Jag har testat frisyrer igen.

















Jag har fått en rejäl allergisk reaktion inne på blomsteraffären. Det kan bli en kul jul.

Jag har sett att öl- och vinförrådet börjar bli oroväckande tomt. Nästan så det ekar. Illa.

Jag har haft litet men naggande gott fikabesök.














Jag har testat frisyrer ännu en gång.














Jag har rostat nötter.












Jag har ätit aldeles för mycket hemmarostade nötter. 

Jag har tagit första steget mot årets glögg.

















Jag har lyckats köpa tights i nästan exakt samma vinröda färg som boleron. Viktigt där.

Jag har varit nära att ge mig själv ett blått öga. Nu blev det bara öm kind. Tack.

Jag har gjort hemkörda stolpapäror som blev kanongoda.












Jag har, sent omsider, preparerat sonens och min egen jacka med reflexer.

Jag har sett samma Vänner-avsnitt på 3 olika kanaler på 3 dagar.

Jag har testat att blogga på annan bloggplats men beslutat att stanna här ett tag till.

Jag har säkert fått minst 3 läsare att somna av tristess... och ytterligare en handfull att ångra att de gick hit.



Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...