Jag behöver ett projekt känner jag.

Nåt med vissa ramar och viss struktur som kan göras när kropp och knopp tillåter och jag behöver ägna mig åt nått "vettigt" som omväxling som ändå inte är för betungande. Jag känner också att jag behöver öva på att skriva lite mer än korta kommentarer och inlägg på Facebook. Så jag har beslutat att sparka liv i den sorgligt övergivna bloggen. Igen. Men för att jag inte ska känna att jag egentligen inte har nåt att säga utan bara skriver för skrivandets skull så ska jag satsa på nåt nytt i form av ... inte Top 5 nödvändigtvis och inte alltid 5 i rad men 5 av varje? Ja 5 av varje får det kallas. Helt enkelt 5 olika ur en viss kategori, som t ex 5 länder jag vill besöka eller 5 favoriter på julbordet o s v. Ni fattar? Skulle ni vara hemskt nyfikna på nån särskild kategori så hojta 😊. Första är på gång inom kort och jag kan avslöja att det inte har det minsta med midsommar att göra 🌼.

Men fira midsommar har vi tänkt göra, litegrann. Två andra familjer kommer hit, var och en bidrar med några saker till maten och så blir det nog lite lekar, kanske poolbad för barnen och högst troligt rikligt med skratt. I den mån man kan lita på väderprognosen ser det lovande ut vad gäller att sitta ute men det verkar inte bli sådär outhärdligt varmt. Så det blir nog bra det där!

Annars är det väl som de brukar. Hälsan är som den är, och den senaste tidens värme har varit en extra påfrestning. Poolen, markisen och fläkten är guld värda! Två studentfiranden, ett 18-årsfirande och en klubbavslutning med bowlingen har vi varit på i juni plus att jag var på tjejmiddag i lördags så socialt har det inte gått någon nöd på mig. Det har dock gått ut över det rent kroppsliga måendet, därav har jag fått dra i handbromsen ytterligare vad gäller fysisk aktivitet och därav det uppkomna behovet av ett projekt, eller en hobby om man så vill 😉, som jag kan ägna mig åt sittandes eller halvliggandes. Snart börjar det!

Har man anlag för hobbypsykologi ...

 ... så är sociala medier en riktig guldgruva. Det finns alla möjliga typer i vår herres hage och på nätet verkar de synas och höras aldeles extra. 

Som t ex det här. En känd person med en rejäl förmögenhet som ofta omtalas som väldigt generös och ödmjuk ger gåvor till en större grupp människor som finns omkring henom yrkesmässigt, personer som sannolikt inte direkt står på nödens brant men inte alls har lika fett bankkonto som henom. Detta skrivs det om ... och genast kommer det klagomål på att h*n ger till fel människor. De där människorna kunde minsann köpa sina grejer själv,  h*n ska i stället ge till fattiga svältande människor! 
Men alltså, h*n måste väl få ge gåvor till folk i sin omgivning utan att kritiseras för det? Rätten att göra vad man vill med sina pengar gäller väl inte bara de med lägre inkomster? Och om h*n nu är generös och ödmjuk som det sägs så är det nog oerhört sannolikt att h*n hjälper andra med, nödställda och behövande på olika sätt, tror ni inte det? Varför antas h*n INTE göra det? 
Som grädde på moset är de som har en massa åsikter till vem och vad andra ger sina pengar ofta sådana som inte direkt är så givmilda själv. 

Och som det här t ex. Låt säga att någon i en inspirationsgrupp för matlagning och bakning och sånt gjort 5 sorters julgodis, visar upp resultatet och uttrycker en önskan om tips på en 6:e sort för att presentaskarna godiset ska ges bort i har 6 fack. Det är rätt simpelt och tydligt va?
Men då kommer svar av typen "jag gör inte julgodis alls! Det är för onyttigt!" Och "Vi har slutat med julgodis för det åts aldrig upp". Och "Du har använt fel choklad till tryfflarna, det ska vara mörk!". För att inte tala om "Jag tycker inte om chokladbollar". Eh, okej, vad tillför ni i sammanhanget?
Som grädde på moset så är de som ofta UTAN att det efterfrågats tips och råd kommentarer att någon använt fel färs till köttfärssåsen eller fel ansjovis till Jansson, har för stora köttbullar, tillagat på fel sätt så det blir för lite matos eller lagt upp på fel typ av tallrik o s v ofta sådana som inte själv delat med sig av någonting alls. 

Eller som det här. Någon lägger fram nåt som fakta som dock antingen är felaktigt eller som det inte finns stöd för. När detta påtalas så menar denna någon att h*n menade nåt annat än det h*n skrev. Och det är ju lätt hänt, man kan uttrycka sig tokigt så innebörden blir fel. Men i stället för att t ex svara att "ja jag uttryckte mig lite tokigt, jag menar att ..." så slåss denna någon med näbbar och klor för att det är övriga som tolkat fel. De borde ha förstått att h*n inte menade A som h*n skrev utan egentligen menade B och de vill minsann bara bråka! Försök att lugna ner det hela med att förklara att man ju bara kan utgå från det som verkligen skrivs, inte vad som inte skrivs, men att man nu vet vad h*n menade och h*n själv vet att det blev fel så det är ju bara att gå vidare ... Men nej, andra var minsann bara petiga besserwissers och "jag ska minsann lämna gruppen för folk är så otrevliga!".
Som grädde på moset är dessa "någon" ofta snabba med att peta i vad andra gör och tycka att de gör fel, alltså rena åsiktsfrågor till skillnad från faktafrågor. Så för andra att påtala faktafel är tydligen hemskt och otrevligt men för denne någon att lägga personliga åsikter på andras liv är helt okej. 

"För du själv beter dig perfekt på nätet?" tänker ni kanske. Och nej, det gör jag inte 😀. Och jag gör mig precis som på föräldraNätet- och Allt För Föräldrar-tiden emellanåt icke-omtyckt av en del. Som t ex genom att ha fräckheten att efterfråga källa och belägg för medicinska påståenden eller påtala rena faktafel, genom att utmana argument och testa dess hållbarhet och genom att inte ändra ståndpunkt om saker och ting bara för att andra tycker jag ska göra det 😉. Men mitt mål i livet har aldrig varit att bli omtyckt av hela världen, de som finns mig nära tycker förhoppningsvis om mig dock 😍. Om inte Internet funnits hade jag heller inte haft en del av mina fina vänner och välbehövliga bollplank i mitt liv och jag hade t ex antagligen inte blivit uppmärksammad på vad det kunde vara för sjukdom jag drabbats av och kanske fortfarande sökt efter svar, sociala medier ger mig absolut mer positivt än negativt och om jag i perioder känner att det inte är så då tar jag en liten paus. Men ibland undrar jag absolut hur folk är funtade, eller snarare kanske varför de är funtade så 😕.

Sorry för ordbajseri! Detta är sånt som snurrar i min skalle på nätterna när det där med sömn inte verkar stå på schemat. 

Lucka 9.

Nya saker är läskigt! Men idag är det dags för en sådan, nämligen första buss- och tåg-åkandet med rullstolen 😱. Jomen ni fattar läskigheten va? Men det går nog bra. Hoppas jag.

Målet för resandet är den julkonsert jag och maken ska på ikväll. I dagens lucka stoppar jag in en låt jag INTE tror kommer att spelas ikväll, men ... helt säker kan man inte vara.

Run Run Rudolph sägs ha skrivits av Chuck Berry som även spelade in den 1958, men då karaktären Rudolph var varumärkesskyddad på nåt sätt tillskrevs istället Johnny Marks låten. Marks var för övrigt mannen bakom låtar som Rockin´ Around the Christmas Tree och A Holly Jolly Christmas.

På min egen spellista återfinns Run Run Rudolf bland annat med Bryan Adams, The Playtones och Lemmy Kilmister. 

Jag glömde faktiskt nåt.

 När jag förra veckan försökte uppdatera er kring vad som hänt sedan senast jag bloggade så föll en oerhört viktig bit bort ur skallen. Jag har tatuerat mig! 😊 Det var en hel drös år sedan senast men för några månader sedan skedde det, min kropp fick en ny permanent utsmyckning.

Ni som kan er tAKiDA känner igen att de har en låt som heter sådär. Och ni som kan er Jennie anar nog varför sista ordet består av versaler. Det finns också ytterligare lager av betydelse och innebörd, inklusive en viktig daglig påminnelse till mig själv ... men det kan ni få klura på själva 😉.

För mig är det inte viktigt att alla som ser mina tatueringar förstår precis varför jag valt dem och vad de står för, det viktigaste är vad de betyder just för mig. Jag vill inte heller "bära" min sjukdom som en etikett, och skulle t ex därför inte göra en ren ME-tatuering så att säga. Däremot är sjukdomen ofrånkomligen en del av den jag är, av den jag blivit. 

Första tatueringen sedan jag blev sämre för typ 7 år sedan gav en viss oro och osäkerhet, hur skulle min kropp reagera? Jag valde dag för gaddningen med omsorg och vilade både före och efter. Tatueraren var noga med att jag satt så bra som möjligt och jag använde de korta pauser han tog till att verkligen slappna av. Kroppen verkar ha accepterat det utan större knot, jag märkte i alla fall ingen försämring kopplad till det utöver att jag var extra trött i en dag eller så men det är jag ju efter i princip allt jag inte gör mer eller mindre dagligen. Jag tror inte jag bör utsätta kroppen för ansträngningen det ändå är att läka efter en tatuering alltför ofta men det är skönt att veta att jag tål det. 

På tal om att tåla och inte tåla så blev jag igår påmind om att clementiner tillhör inte-kategorin. Det räckte att en på klubbens julmys igår skalade en så kände jag av det omedelbart och jag fick bege mig därifrån med klåda och en tät känsla i halsen. Hade jag sagt nåt innan så hade de inte plockat fram dem, det är jag säker på, men jag tänkte inte på det. Inte tänkte jag på att ta kortison och dubbel dos av allergitabletterna i förväg heller. Man lär så länge man lever men vissa gör det jäkligt långsamt 😏. 

Lucka 5.

1991 spelade Michael English in Mary, Did You Know som skrevs av Mark Lowry och Buddy Green. Sedan dess har ett flertal artister satt sin prägel på julsången, däribland a capella-gruppen Pentatonix, men min favorit är nog versionen med Clay Aiken. Den återfanns på hans julalbum från 2004 och släpptes på singel året därpå. Clay Aiken har för övrigt en sak gemensamt med artisten i en tidigare lucka, han har nämligen precis som Kelly Clarkson tävlat i American Idol. 2003 slutade han tvåa.

Idag har jag också tagit ett första steg mot julbordet genom att göra årets vegetariska julfärsbollar. Runda och fina blir de i airfryern, har ni en sån så testa vettja! Skaka korgen några gånger bara.

När bollarna och de biffar/burgare jag gjorde av resterande färs var klara så var mitt kroppsliga batteri slut igen. Under de kommande timmarna småslumrade jag till och från till sällskap av VM-fotbollen, så nu när jag ska gå och lägga mig på riktigt så lär jag väl inte kunna somna förståss. Jag kanske ska passa på då och tänka ut musikaliskt innehåll till kommande luckor?

Lucka 4.

Jag skrev ju i förra luckan om jullåtar med inslag av skoj och spex. Dagens lucka innehåller ett sådant bidrag som alltid återfinns på min spellista varje år. Den är skittöntig, men hör liksom till.

Ja jag sa ju att den är töntig!

Albumet Jasså jul? med Galenskaparna och After Shave släpptes 2001 och låtarna kommer från deras föreställning Jul Jul Jul. 

Idag är det ju 2:a Advent men nåt tänt andra adventsljus har jag inte beskådat. Ty jag har varit sängliggande hela dagen alltmedans sonen umgåtts med flickvännen och maken hållt på lite i köket, kört nån maskin tvätt och lite annat nyttigt. Vid uppstigandet igår kände jag direkt att det inte var nån bra dag på gång men jag samlade de krafter jag hade och firade pappa som blir 80 om några dagar. Dagens totala sängläge är därför inte det minsta förvånande. Jag har i alla fall haft två åttondelsfinaler i fotbolls-VM att roa mig med, rester från gårdagens firande att äta och en mini-plastjulgran att njuta av. 

Lucka 3.

En av de nyare jullåtarna som jag gillar är denna. Underneath the tree med Kelly Clarkson från 2013. Hon är för övrigt en av mina absoluta favoritssångerskor och hon har bara blivit bättre och bättre sen hon vann American Idol 2002. 

Många jullåtar är ju lugna stämningsfulla saker och de flesta med mer fart i har tydliga inslag av skoj eller ironi. Men här är allt välbalanserat tycker jag, och Kelly är som sagt grymt bra. 

Uppmärksamma läsare noterar att ur led är tiden. Igår var jag dels rätt kass och dels stod födelsedagsfirande av pappa på schemat så det orkades inte med nån lucka då. Shit happens, bättre sent än aldrig och lite sånt där. Men jag ska försöka hamna i fas igen. 

Men NU måste det väl ändå ...

 ... ha hänt nåt sedan senast?

Jo det har det faktiskt. Jag har haft covid-19 t ex för några veckor sedan. Japp den jäkeln hittade mig till slut via sonen och sen till maken samtidigt som mig. Dag 2 och 3 med feber en bit över 39 var jobbigast, efter en knapp vecka var jag tillfrisknad från själva coviden men återhämtningen pågår fortfarande. Där spelar MEn antagligen in rätt rejält för det var definitivt en ansträngning för kroppen. Men jag känner mig ändå lindrigt drabbad, det var som en ordentlig influensa men inga andningsbesvär eller såna grejer och både smak- och doftsinnena var intakta.

Jag är i alla fall glad att jag inte fick det veckan senare för då hade adventsmyset vi hade nu i helgen inte blivit av. Nu löste det sig och trots visst manfall p g a dubbelbokning resp. sent påkommet jobb-behov blev det en himla trevlig kväll med mycket skratt, mycket lek (främst för de andra då, jag är bossen!) och mycket musik. 

Är detta det enda som hänt då? Näe mitt liv är mer spännande än så såklart 😉. Bl a har jag behövt prova på att snåla mycket med en av mina mediciner då de varit restnoterade och via det insett att de faktiskt gör rejäl nytta för mig, inget dåligt som inte för något dåligt med sig? Jag har haft ett bra besök idag hos min nye läkare och mina farhågor att bli ifrågasatt eller inte förstådd kunde snabbt blåsas bort. Jag har fått uppleva snö, en hel dag minsann! 

Maken som fyllt nåt så ojämnt som 53 har firats så smått och gratulerades med biljetter till en julkonsert nästkommande helg. Eller biljetten står på mig, han får följa med som min ledsagare. Snällt va? 😀 

Hälsomässigt har jag haft några dippar, utöver under och efter coviden så även efter en jobbig resa till Tyskland med pappa i oktober. Katamaranen mellan Ystad och Sassnitz slutade trafikera den linjen och ska från våren gå från Trelleborg istället och då det också var slutet på säsongen och Bordershopen hade utförsäljning så kostade resan bara 1€. Men det var ingen bekväm resa, det var rörigt och gungigt och mycket intryck. Jag mådde rejält dåligt efteråt, men nu vet jag det! Och jag lär inte bli någon högfrekvent resenär med det fartyget framöver om man säger så. Men i övrigt så är ju hösten min tid, ja och vintern med om det blir nån, så på så sätt har det varit bra.

Det är väl vad jag kommer på nu. 

Idag är det ju 1 december och det blir en kalender här i bloggen även i år. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan upprepa info om glögg, polkagrisar och granar i olika varianter 😅 så i år kommer fokus att ligga på julmusiken. Vi ses i första luckan! 

Tyvärr blir man ju inte immun ...

 ... mot annan sjukdom och annan ohälsa för att man redan lever med två kroniska tillstånd. Det tog lite tid för mig att förstå men för ett tag sedan insåg jag att min kropp signalerade att den var stressad utöver det vanliga och immunförsvaret påverkades. Bland signalerna fanns att min psoriasis i hårbotten gjort sig påminnd, jag hade fått blåsor och sår i munnen, huden på bl a fingrarna fick små sprickor och pulsen betedde sig skumt även vid vila. MEn är ju ingen stressutlöst psykiatrisk sjukdom men stress innebär en extra ansträngning och all sådan kan i sin tur förvärra MEn. Så det är liksom dubbelt dumt. Som pricken över i blev min bil för 9 dagar sedan påkörd bakifrån av en annan bil. Ja och jag satt i bilen och körde alltså. Det var inga höga hastigheter inblandade men vis av erfarenhet vet jag hur lite som kan behövas om man har otur, min fibromyalgi triggades antagligen också igång av ett whiplashtrauma vid en liknande händelse för 14 år sedan. Nu hade jag tur denna gången, enda följden verkar ha blivit lite extra trötthet i en vecka. Men där och då tänkte jag "Jaha, fattades bara det med. Jag ger upp".

Att "stressa ner" är inte lätt i vanliga fall och som ni vet har jag ju annat runtom mig som gör det svårt att fokusera på mig själv. Och att försöka lägga över mer på någon annan och att helt lägga vissa saker åt sidan är ett stressmoment i sig. Jag jobbar på det, men tyvärr är jag beroende av att den som ska ta över verkligen gör det. Annars blir det ännu jobbigare för mig och går dessutom ut över sonen. Så ... det är rätt segt. Men att skolterminen har börjat igen underlättar såklart, och jag försöker verkligen göra det bästa av den tiden jag har själv hemma. Lite framsteg har nog gjorts, i alla fall tyder vissa fysiska reaktioner på det. Munsåren har gett upp, psoriasisen lugnat sig och pulsen skärpt till sig. Alltid något.

Tröstshopping är kanske inte nån behandlingsform av rekommendera men jag beslöt i alla fall att ge mig själv en liten uppmuntringsgåva. Jag köpte en såndär hårlockare som drar in håret av sig självt och sen lockar det utan att man bränner sig eller behöver bråka med hår som halkar av tången o s v. Jag har testat en av de billigare kopiorna tidigare men där räcker laddningen inte ens till halva mitt hår så nu blev det den som ska vara originalet. Och förrutom att laddningen räcker gott och väl till hela mitt svall så håller lockarna bättre med. Så det var ett bra tröstköp tycker jag. 

I helgen märkte jag så att min telefon var sönder på baksidan, när jag plockade ut den ur fodralet lossnade det en massa bitar ... Så jag tänkte att det var lika bra att beställa en ny innan den lade av helt. Det slutade med att jag beställde FYRA likadana telefoner! Det kom nämligen upp felmeddelande flera gånger och tänkte inte på att kolla om det kommit nåt meddelande i min mailbox utan jag gjorde om det, gjorde om det och gjorde om det. SEN kollade jag mailen och såg fyra orderbekräftelser 😲. Det blev att ringa kundtjänst så fort de öppnade i måndags och telefonerna hade hunnit plockas från lagret men de kunde lägga in om retur på tre av dem direkt, så bara en nådde utlämningsstället och jag har fått bekräftelse på att de andra är tillbaka 😁. Ja jösses ... Jag har t o m lyckats få igång den med alla gamla inställningar förrutom att den nya har ansiktsigenkänning i stället för Touch ID. Så jag får väl ge katten i att göra ansiktslyft eller så.

Nu har det blivit hög tid för mig att lyfta på ändan och försöka ta en promenad! Jag testade ½ sådan i måndags men i övrigt var det evigheter sen, ungefär. Wish me luck!

Das Ketchup?

När jag gjorde min civila olydnads-EFIT hade jag inte koll på att nästa ordinarie dag var redan igår, då hade jag nog hoppat över. Men nu blev det som det blev så här kommer andra EFIT-en på några dagar. I give you EFIT tisdag 2 augusti 2022. 

Gomorron eller nåt sånt!

Ja jag råkade visst somna med kläderna på, jag och maken kollade på en töntig komedi kvällen innan och sen var jag helt kaputt.

Åpp å håppa! Lika pigg som vanligt.
Och håret ska vi inte ens snacka om.

Jag spanade in väderprognosen för onsdagskvällen då det vankas fotboll. Fråga mig inte varför, det hinner ju ändras minst sju gånger till innan dess och stämmer sen ändå inte.

Vätskekontroll! Och koffeinkontroll.

Och så blev det en promenad. En timme skrapade jag ihop. 

Det var lite för soligt och varmt enligt min fasta åsikt men jag letade skugga så gott det gick och smälte inte bort. 

Hemma igen och mer vätskepåfyllning i form av NIJE Strawberry Orange och typ lightfruktsoda-ish. Ja och is. Måste ha is.

Viiiiila! Och funderande över när sjutton maken har tänkt sätta igång med maten. Vi hade liksom en tid att passa.

Tacos en tisdag? Jajamen!
Sonens flickvän var här. Sonens flickvän gillar tacos. Sonens flickvän fick tacos. Ja vi andra med faktiskt.

Sen mer vila. Otippat va?

Här är det Böda Camping som är på TVn. Det är ingen hejd på finkulturen.

Guess what???

Fortsatt viloläge. Såhär såg det ut utanför fönstret halv nio,

Lite spel på nallen kanske? Ja varför inte. Just detta är väldigt tillfredsställande av nån anledning. 

Plötsligt händer det att jag reser mig ur min fåtölj och checkar läget med nya hammock-belysningen.

Jo, den går att tända ända från altanen. I alla fall nu när batterierna är fräscha både i lampa och fjärrkontroll. Jag kan få anledning att återkomma i ärendet.

Man kan väl inte slöa i fåtöljen hela kvällen så jag slängde mig i sängen i stället och spanade in Hyacinth. Ja Hyacinth Buck... Bouquet alltså. 

Sen blev det lite slökollande till, inget att skriva hem om. Så här tar det slut. Jag hoppas ni inte avlidit av tristess. C ya!

EFIT a la social olydnad.

EFIT är som ni kanske minns Ett Foto I Timmen. Jag har tänkt ett bra tag att väcka liv i bloggen igen med en EFIT men det första officiella datumet i juli gjorde jag absolut inget som kunde fastna på foto och det andra glömde jag. Så jag gjorde det helt fräckt i lördags i stället, så här kommer EFIT lördag 30 juli.

Jag vaknade strax efter sju med världens huvudvärk, här hade möjligen medicinerna börjat verka men som blicken avslöjar var det i så fall inte var så värst mycket. 

De kommande timmarna låg jag i sängen och sov kanske 5 minuter här och 5 minuter där men nån egentlig reda med det blev det inte.

Till slut gav jag upp och insåg att mer sömn skulle det inte bli, tog en ny omgång medicin, fixade en frukostshake och gick ut i solen. Lite mer bränna skulle inte skada ... och det blev till slut 20+20 minuter i solstolen. Det var lite moln här och där och vinden var sval så jag stod ut rätt okej.

När jag gick in för att byta om till mer lämplig klädsel för fotbollstittande hemma hos pappa hade sonen nyss gått upp och satt sig i solen med sin frukost.

Ja jag var ungefär lika pigg som jag såg ut. D v s inte alls. 

Matchen blev spännande. För spännande. TFF är rent ut sagt usla på att leda med 2-0, det är nog deras sämsta gren!

Men, drygt en kvart efter att fotot togs smälldes segermålet in i matchens sista minut. Puh!

Ingen rast - ingen ro. Efter matchen var det raka vägen hem som gällde för att göra mig i ordning för en tjejkväll ute på vischan. Och det iordninggörandet innehöll även en stunds vila.

Min skjuts blev lite försenad, men här stod jag i alla fall och väntade. Tack och lov fick jag tillgång till skugga och svalt fläktande av vinden.

Välkomstdrinken satt fint. En kall god frisk jordgubbssangria 🍓. Receptet såg jag till att få med mig hem.

Vi bjöds på grillade burgare med goda tillbehör. Yummie!!

Sämre platser kan man absolut sitta på och äta gott, dricka gott, snacka massor och skratta nästan lika mycket.

Lite gotter blev det ... här i form av lite blandade salta grejer.

Det blev till slut lite småkyligt om benen. Då fick jag låna denna smurfiga filt 😊.

Till slut flyttade vi ändå in. Såhär pigga och glada var jag och värdinnan 😍 när klockan var halv elva. Fräscha som nyponrosor som synes, det måste vara jordgubbarna som gjorde susen!

Timmen därefter tog jag inget foto. Sorry. Men halv ett hade maken kommit för att hämta hem mig. Sällan har bättre foton tagits av oss två. 

Eftersom jag inte tog nåt foto av outfiten innan kalasandet så blev det ett efteråt, mitt i natten. Bättre sent än aldrig?

Ja där var den, en dag i mitt liv som faktiskt innehöll nåt. Plötsligt händer det!

Jag har faktiskt hittat på lite annat med sedan senaste inlägget i maj. Jag ska försöka orka uppdatera er lite om det så småningom. Men nu är jag helt slut i skallen och måste vila. Igen. Vi ses!

Annars då?

Jo jag kan berätta att jag blivit med rullstol. Den ska framför allt underlätta för mig att komma ut lite även dagar då det inte funkar eller lämpar sig att gå och att spara energi i lägen då den fysiska aktiviteten i kombination med ljud- och ljusintryck, kognitiv ansträngning o s v blir too much. Kort sagt minska risken för PEM men öka mitt deltagande i livet utanför hemmet. Än så länge har det blivit en "promenad" ihop med maken ner till stranden och ett underlättande av förflyttandet mellan puben och bilen i lördags.

Ja ni läste rätt, puben. Det var avslutningsmiddag med klubben i lördags och efter den smet vi in på puben som låg mellan restaurangen och parkeringen 😉. Där träffade vi några vänner och stannade ett hyfsat tag. Redan då gick jag väldigt dåligt och när vi skulle hem hämtade maken rullstolen i bilen. I alla fall var det himla trevligt att vara ute på stan som en "vanlig människa", det var ett bra tag senast. Nog blev jag försämrad sen, och jag är fortfarande inte tillbaka i normalläget, men inte lika kraftigt som förr och antagligen inte lika kraftigt som om jag inte legat på energisparläge några dagar före och dessutom fått pressa mig för att ta mig till bilen efteråt. 
Jag bjuder på en före-bild av mig och guben. Nån efter-bild blev det inte, det kanske är tur det 😄.

Jag tror inte det är nån risk att jag kommer att använda rullstolen för mycket, jag värdesätter mina promenader och ö h t förmågan att gå för mycket för det, snarare att jag använder den för lite. Men jag får jobba med den biten.

Vad mer ...? Jo jag har bytt fodral till min telefon! Det kanske inte hörs så märkvärdigt, men det är en utmaning i sig att lära mig att jag numera har en röd i stället för rosa 😁. Jag är bra på att bli av med min telefon, glömma var jag lagt den, så om jag dessutom kollar efter en i fel färg så ... ja ni kan kanske ana. 

Jag har också tagit tag i min viktkamp igen och lyckats få bort de 5 kilon jag lagt på mig sen i julas. Därmed är jag åter på minus 26 kg jämfört med maj förra året och nästa mål är BMI 30. Alltså gränsen mellan övervikt och fetma. Dit är det ett par kilo. Vad målet blir därefter ... det tar vi då!

I övrigt har det väl inte hänt så mycket värt att nämna. Livet har sugit rejält, kroppen har svikit och allt sånt där men det är ju så himla trist att skriva om. I helgen som kommer ska det däremot hända att fondväggen i sovrummet ska byta färg. Spännande, inte sant?

Jomen det här gick ju bra.

Att hålla liv i bloggen alltså ... Not! Men det är ju det där med att behöva prioritera, prioritera och prioritera, och det finns ju en hel del saker som måste hamna framför bloggandet på den listan såatteh ... 

Det har varit en hel del energikrävande runt sonen, och jag har också själv haft en sämre period i min ME. Nu har jag i alla fall kravlat mig upp ur den gropen igen och det runt sonen har åtminstone resulterat i nåt som kan göra mina chanser att "överleva" sommaren något bättre. Inget ont som inte för något gott med sig heter det ju. Jag vet inte om det alltid är sant förståss, men rätt ofta. 

Detta inlägg kommer till tack vare att jag tvingats planera om mig dag och fick oväntad dötid med kli i fingarna 😉. Efter att ha gått upp, gjort morgontoalett och skrivit ett Facebookinlägg om att det är Internationella ME-dagen idag skulle jag bara ligga och dra mig en liten stund till innan jag tog tag i det jag planerat men slocknade tydligen direkt och vaknade rätt snurrig 3 h senare 😵. Där smög sig det upplägg jag tänkt mig, det är tur man kan vara flexibel ibland. Nu blir det bl a en promenad ganska sent ikväll i stället för innan sonen kommer hem, som tur är finns det hyfsat med tid att hinna fånga dagsljuset. 

Foto från www.ekotipset.se 

Annars då? Tja ... Vi har behövt akutköpa ny tvättmaskin, det är kanske lite intressant att veta? Inte? Nähä. Hmmm. Jag har lyckats bli lite solbränd, i alla fall på vissa kroppsdelar, och DET är ju viktigt. Nästan lika viktigt som att jag sått majskärnor inomhus, sett det växa upp till tjusigt gräs, flyttat ut det tjusiga gräset till altanen i större krukor och därefter har anledning att befara att det dör gräsdöden. Det verkar inte ha gillat flytten. Men skulle det inte gå vägen så har nog det jag sådde direkt utomhus lite senare på våren växt till sig rätt bra när sommaren börjar på riktigt, det växer långsammare men verkar i gengäld bli kraftigare. Drömmen är att få sånt här tjusigt gräs som andra tydligen fått, men det skulle förvåna mig mycket om det skulle slå in 😉. 

Jo! En på riktigt viktig sak har faktiskt hänt. Vi har köpt nya dynor till huvudmöblemanget på altanen. Eller snarare så har jag köpt. Letat, jämfört priser, beställt, betalt (tack Skatteverket) och tack vare gratis hemkörning t o m fått hem dem 😊 . Dynor av den typen vi ska ha kostar inte lite direkt och vi hade bestämt att det blir inga nya förrän vi också skaffa dynbox till dem, vi måste vara rädda om dem fast vi inte orkar dra dem till och från skåpet i garaget hela tiden. Så det fixade jag med, eller snarare så fixade jag flera boxar så även de flesta övriga dynor och kuddar får plats. Maken fick sätta ihop den stora, men den mindre boxen fixade faktiskt jag. Aldeles fällv! Med facit i hand skulle jag låtit bli ... men det kändes bra just då att kunna göra nåt själv. 

Nä nu får jag sluta skriva för döva öron eller vad det heter 😉, nu har jag suttit här en timme och mer vettigt än såhär kom inte från mitt tangentbord. Det kan dock dyka upp ett inlägg till ikväll ang. just ME-dagen, vi får se. Må gott!

Jag är inte särskilt lättprovocerad.

Nej faktiskt. Det är möjligt att det kan tyckas så, men det är snarare då för att när jag väl ändå blir det så håller jag inte inne med det 😉 och med tanke på mitt i övrigt ganska torftiga liv så tar det liksom plats ... 

Nåt som jag triggas av på Facebook framför allt är detta: "jag vägrar låta min fibromyalgi/ME/sjukdom påverka mitt liv" som ofta dyker upp i samband med att någon skriver om sina begränsningar. Jamen grattis till dig då som är såpass lindrigt drabbad att du kan leva precis som vanligt och precis som innan, men få det inte att låta som ett val eller bevis på styrka t ex när andra inte är lika lyckosamma tänker jag då. Det är väl dessutom få som lever med dessa tillstånd som ö h t blivit diagnostiserade om deras besvär inte alls hindrat dem i vardagen. 
Däremot så har ens inställning och attityd absolut betydelse. Man kan välja att fokusera på allt man inte kan, eller på det man faktiskt kan. Man kan lägga sin tid och energi på att sucka över det man inte kan förändra eller att ägna sig mer åt det man faktiskt kan påverka. O s v. Jag tänker såhär: jag har inget annat val än att acceptera att min fibromyalgi och framför allt MEn påverkar mitt liv, men i stället för att kapitulera inför det så får jag anpassa mig efter det. Och att anpassa sig efter sina förutsättningar är inget unikt, det behöver människor göra på alla möjliga områden hela tiden. Att göra det bästa utifrån omständigheterna i stället för att förgäves föröka förändra dem. 

Nåt annat som jag går igång på är de som framställer jobba eller ej och sjukskrivning eller ej som ett val. "Jag vill inte vara sjukskriven för jag älskar mitt jobb" eller "jag har för stark arbetsmoral för att vara sjukskriven" o s v. Förrutom att det är ett subtilt dömande av andra så ... att framställa sjukskrivning eller ej som ett personligt val och en fråga om arbetsmoral snarare än att handla om huruvida man faktiskt har arbetsförmåga är definitivt problematiskt. Det finns tillräckligt många ändå som har svårt att få sjukpenning fast de egentligen borde och det sista som behövs är sådana som späder på den bild en del redan har kring bl a fibromyalgi att det är bara att bita ihop och bestämma sig och gå till jobbet. Jag är inte naiv och förnekar inte att det finns människor som inte vill jobba och som gör sitt bästa för att utnyttja sjukförsäkringssystemet för att slippa men ändå få pengar, och detta drabbar såklart även alla som på riktigt har behov av det samhällsstödet. Men det är olyckligt att detta späds på till att bli en förutfattad mening kring vissa patientgrupper i stället för att helt enkelt inse att man jobbar för att man faktiskt har förmågan till det men förstår att alla andra inte har detsamma. 

Ja och så finns ett säkert kort till för att få igång mig: generaliseringar kring vad man kan och inte kan göra, om man har fibromyalgi i första hand men det förekommer även i ME-sammanhang, och generaliseringar kring hur ditten och datten (vädret, alkohol, viss mat, specifika läkemedel you name it) påverkar och hjälper/stjälper oss. Ena sekunden så trycks det på hur oerhört komplext vårt tillstånd är och i nästa ska ändå alla vara exakt likadana. Alltså vissa saker har vi gemensamt absolut, annars hade vi inte haft diagnosen ö h t. Men vi är fortfarande individer för jösse namn och vi har också olika andra omständigheter som också påverkar vårt mående. Hur kan det vara så himla främmande och svårt att förstå?

Oh jag märker att jag börjar varva upp mig bara av att skriva om det 😂😂. Så jag ska nog sluta. Jag kan i stället berätta att ... att ... att ... Nä jag har inget som helst intressant att berätta. Alltså gör jag inget annat än att irritera och störa mig just nu?? Kan det vara så illa? Nääää det vägrar jag tro, det är nog bara minnet som bråkar. Jag återkommer 😊. Men jag lovar, jag går inte runt och är sur hela tiden. På sant!

Jag läste en sak på facebook igår ...

... som lika gärna kunnat vara skriven av mig själv. Innebörden var ungefär denna: hur god och fin människa du är avgörs inte av hur många ljus du tänder i ditt fönster och sen visar på sociala medier, hur många memes du repostar och hur ofta du säger "det känns egentligen fel att göra detta roliga nu, men ..." och visar hur du gör det ändå. Jag kan bara hålla med. Det gällde ang. pandemin, det gäller nu ang. kriget i Ukraina och det gäller de andra krig som tyvärr ständigt pågår i vår värld, det gäller typ alla andra fruktansvärda saker som sker. Det är tyvärr inget unikt att i sammanhanget priviligierade människor använder tragik och elände i nån sorts tävling om vem som är bäst som medmänniska. Missförstå mig rätt, det är inget fel i att tända ljus t ex. Känns det trösterikt, känns det fint och det hjälper dig hantera läget som är, känns det som ett stämningsfullt sätt att markera att du är emot våldet och att du tänker på de som lider så för all del tänd ljuset. Men låt det inte ersätta annat som på ett mer konkret sätt gör nytta, för medmänniskor i din omedelbara närhet eller de långt borta, för de du känner eller för främlingar. Och inbilla dig inte att du tack vare det är en bättre medmänniska än de som kanske gör massor för andra fast i det tysta och på sätt som inte är på display i sociala medier. Det är inte heller fel att göra roliga saker, nej nej absolut inte. Det finns lidande och elände någonstans hela tiden och det avhjälps inte genom att vi andra gör det så tråkigt för oss själva som möjligt. Carolina Gynning som kritiserats för att hon och familjen är på semesterresa under pågående situation i Ukraina skrev såhär: "Jag tänker fortsätta leva mitt fria liv tills det inte går längre. Mina barn ska inte straffas för att världsläget är helt åt helvete. De ska ha det bra in i ditt sista." Och jag tycker hon har rätt i det. Men man behöver liksom inte försöka "försvara" det där roliga man gör med att man egeeeeentligen tycker det känns fel när det är andra som lider meeeen man gör det ändå. 

Här hemma har jag pratat med sonen om olika sätt vi kan hjälpa på, precis som vid flyktingströmmen 2015 (var det va?), precis som när det gäller de hemlösa, när det gäller personer i vår närhet som behöver extra stöd o s v. Hans förslag på hjälp är kanske inte alltid vad människor egentligen behöver, men med bra förklaringar så köper han det. Att förra veckan berätta om det som sker bara några hundra mil ifrån oss var bland det svåraste jag gjort, vi har att göra med en ung man som redan lever med oro och ångest, just krig är något han nästan hela sitt liv tänkt mycket på och som grädde på moset har han p g a flera saker och händelser utvecklat starka negativa känslor jämtemot just Ryssland. Så detta är väldigt nära hans känslor. Men det går ju inte att sticka huvudet i sanden och han skulle ju ändå se saker och höra saker om inte annat så nu när skolan började igen så att förekomma och förbereda var nödvändigt. Samtidigt vill jag inte veckla in mig för mycket, det är så många omständigheter vi inte har koll på och hellre att han får begränsad men korrekt info än mer som kanske inte stämmer. Mycket av våra samtal har handlat om att han inte ska kolla på en massa klipp på youtube och från en massa okända källor, och inte heller tro på allt han hör från höger och vänster, att vill han veta mer så ska han kolla nyhetssändningarna t ex. 

Själv försöker jag för egen del att inte kolla alltför mycket, att inte gå in på Aftonbladets app t ex stup i kvarten eller ha TV-sändningar som uppmärksammar kriget på i bakgrunden liksom o s v. Inte så att jag blundar för det som sker, men det blir lätt för mycket för mig att hantera och jag kan inte påverka något genom att läsa och se allt. Och så känner nog många med mig ... 

Idag firar vi två år ihop.

Jag och Sally menar jag då. Vår relation inleddes 11 februari 2020 och det har väl inte alltid varit helt friktionsfritt, bl a behövde hon förra året ett halvakut ingrepp p g a att hon inte fattade att jag rättat till lufttrycket i ena däcket och det stör mig att backspeglarna inte kan fällas in. Så himla dumt. Men att hon växlar av sig själv är min kropp väldigt tacksam för, och så är hon rätt snygg med.

Vår 2-årsdag har vi dock spenderat isär då hon varit inlämnad på service. Så snart hon kommer hem ska jag dock spendera lite tid med henne och bl a försöka få tag på några bakpotatisar. Jag blev plötsligt sugen på bakad potatis igår och förvånad över hur många som rekommenderar tillagning i airfryern. Så det tänkte jag testa. Sally får inte smaka, hennes 2-årspresent blir ny motorolja. 

Själv skulle jag också behöva lämnas in på service, jag är inne i den längsta riktigt dåliga ME-perioden på länge. Det är riktigt segt, och urtråkigt, och jobbigt. Jag orkar vara uppe kortare stunder någon gång om dagen, sen är det direkt sängläge igen. Jag önskar att jag kunde sova bort såna här perioder men icke ... jag ska vara uttråkad så många timmar om dygnet som möjligt! Tur att det i alla fall är OS, och att jag har en massa streamingtjänster, men det är inte alltid orken ens räcker till att slöglo på något. 

Lite nya kläder kanske piggar upp? Som t ex denna tröjan, en hyllning till handbollslandslaget, som landade i brevlådan idag? 

Jag hade tänkt uppdatera er kring lite annat smått och gott som hänt sedan senaste inlägget. Lite om mina åsikter om årets melodifestival än så länge, lite om mina nya snygga örhängen, lite om de svenska prestationerna hittills i OS, lite om mina tankar kring pandemirestriktionernas avskaffande, lite om vad jag har planerat framöver med mera. Men nej, jag orkar inte. Jag orkar ungefär såhär mycket: inget. Det är inte mycket det.

På riktigt, den här svackan får allt ta och vara slut omedelbums!

Ettan kom. Tvåan kom. Trean kom så småningom!

Ja ni som gissar att jag snackar covid-vaccin gissar rätt. Igår togs tredje sprutan för min del, drygt 6 månader efter den andra. Typ dagen efter att jag bokat ändrades det till att bara behövas 5 månader mellan men att ändra och ha mig kände jag inte för. Det är dessutom tveksamt om det funnits nån tidigare tid som passat mig, jag tar på en viss mottagning ett par mil härifrån p g a tidigare anafylaktiska reaktioner av bl a läkemedel (dock ej vaccin). 

De tidigare två gångerna har jag inte känt ett endaste dugg. Varken direkt efter eller de följande dagarna. det är nästan så jag varit övertygad om att jag fått placebo, om de ens stuckit ö h t 😉. Igår däremot så började jag efter ca 10 minuter känna nåt lite ... skumt ... Kliande i öronen, varma handflator, stickningar i tungan. Inte mycket, ganska diffust, men ändå lite av det som tidigare reaktioner startat med. Så efter att ha avvaktat en liten stund för att inte ta upp resurser i onödan så sa jag till. Och då blev det uppvaktning minsann. In på ett akutrum, ner på en brits, av med munskyddet, in med frisk luft och munsönderfallande antihistamin. Koll på ansiktsfärg, puls, syresättning och blodtryck. Jag kände mig väl omhändertagen och mådde efter en kort stund bättre igen och jag fick högsta betyg på alla kontrollerade parametrar. Antingen var det en allergisk reaktion (det var inte samma vaccin denna gången som i ettan och tvåan) fast av lindrigt slag eller så blev jag orolig, började hyperventilera och spänna mig vilket skapade vissa symtom eller så var det en blandning av det. Efter ytterligare tid under uppsikt och sen lite mat i magen kunde jag i alla fall köra hem igen. Idag har jag ont i armen, rätt rejält, vilket ju är helt normalt men i övrigt har inte gårdagen satt några spår utöver att den säkert spär på den redan existerande tröttheten, utmattningen, energilösheten. 

Jullovspluset på vågen som jag skrev om i förra inlägget är förresten i princip borta igen. Skulle jag ha koll på mina mått så skulle de dock antagligen visa skillnad, jag verkar binda lite extra vatten i kroppen just nu och har antagligen aktiva inflammationer så lite "plufsig" är jag nog vilket fysioterapeuten tyckte sig kunna styrka i fredags. Nackmuskeln som bråkat i snart ett år har inte gillat lovet alls, sämre rutiner och mindre utrymme för mig att ta hand om mig själv kan vara förödande, och som följd av det har både nacke, skuldror och huvud varit till salu ett tag. Ingen har nappat dock och nu tror jag det har börjat gå lite åt rätt håll igen. Så det kanske var tur att det inte blev någon affär trots allt. 

Jomen det duger väl!

I väntan på att min kropps remake ska vara klar så har hemmet förändrats lite. Bl a har sovrummet precis som TV-rummet fått en smart-TV, så nu har jag bl a börjat kolla mycket mer på mina streamingtjänster. 

Och snedväggen i hallen har fått nya möbler. Den bruna gamla fina bokhyllan som stod där innan funkade inte så bra p g a en del av husets värmesystem, hyllan behövde stå en bit ut från väggen vilket störde mig enormt. Så den fick snällt ta och flytta därifrån och har just nu en provisorisk plats i väntan på en annan förändring som dock mannen måste stå för vilket gör att det med lite tur kanske är klart sommaren 2025 ... Snedväggen är i alla fall klar, detta är vad jag fick till med kort tidsåtgång och liten budget. Jag ville egentligen ha bara vägghängda skåp, men de som i så fall var aktuella fanns inte att få tag på inom rimligt avstånd p g a att pandemin påverkat leveranserna och att vänta längre var en tanke jag inte stod ut med. Så, detta blev det. Hade jag fått  bestämma själv hade sonens filmer som upptar översta två hyllorna flyttats till en låda där de inte syns för att i stället göra plats för mer böcker och foton t ex men det var inte att tänka på för sonens del. Har de tidigare stått där synliga så måste de göra det framöver med, så det så! 

Jag tog ingen före-bild. Fy så orutinerat! Men jag såg denna bild nedan från i somras när en del av väggen syntes. Dock stod nog bokhyllan ovanligt nära då, jag hade nog puttat in den i smyg 🙊🙈. 

Annars då? Jo handbolls-EM pågår ju. Jag har sett alla Sveriges matcher förrutom en halvlek som jag fick lyssna till på radion och även en del andra matcher. Jag förundras lite över hur det kan vara enstaka covid-fall i trupperna utan att hela gruppen smittas med tanke på den fysiska närheten och hur hög smittbarhet den nu dominerande virusvarianten verkar vara. Det känns som att har smittan väl kommit in borde majoriteten testa positivt ganska snart men så har ju inte skett utan de är några i taget ... Har handbollsspelare mer tur än människor i stort 😏 eller har de dåliga tester? Förvisso har jag mig veterligen inte heller fått det, än, men jag har heller inte kamperat ihop på det sättet med någon som testat positivt. 

Ikväll är det Sverige mot Norge, semifinal eller hemfärd. Det vill nog till att Sverige spelar bättre än de generellt gjort i turneringen eller att Norge inte har nån riktigt bra dag, annars lär det inte gå vägen säger experten Jennie 😁. 

Det blev så som det inte skulle bli.

Det skulle inte bli det klassiska pluset på vågen efter jullovet. Jag skulle inte låta ledighet, högtider och festligheter ta mig bakåt när jag kommit så långt framåt. Men det smög sig, såklart. 2½ pluskilon visade sig på vågen nu när terminen startade igen och jag vet absolut varför. Jag har definitivt inte skött maten som jag borde. Har ätandet varit värt det då, har jag njutit av det? Nej. Eller jo delvis absolut, men det har också varit en del känsloätande, uttråkad-ätande, skit samma dagen är ändå redan förstörd-ätande, bara-för-att-ta-slut-på-det-ätande, orkar-inte-ta-nåt-annat-ätande, det-råkade-slinka-ner-ätande o s v. Jag ska nog vara glad över att det "bara" var 2½ kg. Nu måste jag raskt få till de bra rutinerna och vanorna igen, och det får bli helt utan undantag i början. Luddigheter fixar inte en sån som jag, det är all in som gäller annars är risken stor att jag halkar av banan igen och ytterligare vikt smyger sig på. Jag har inventerat frysen lite snabbt och jag har färdiga matlådor så jag klarar mig ett bra tag även när förmågan att laga nåt är obefintlig och jag har både måltidsersättning och grejer att snabbt fixa smoothies och andra mellanmål med så ursäkter saknas ... Så, skärpning igen Jennie! 

I julas var jag vid ett tillfälle lite o-överens med yttertrappan och jag ramlade så jag liksom spände och sträckte typ hela kroppen. Sedan dess har ena låret smärtat på ett nytt sätt när jag varit ute och gått så jag antar att nåt hände med det i samband med trappincidenten. I går testade jag motionscykeln för första gången på länge, 4 x 5 minuter med lågt motstånd blev det, och fram tills precis i slutet kände låret okej med det. Och idag under promenaden lät jag jympaskorna komma fram ur sin vintervila, kanske kan de vara snällare mot låret med och inte bara själva fötterna. Jag tror i alla fall att jag hade mindre ont där idag än under de senaste rundorna. 

Idag var planen att så smått börja plocka bort julen, det är ju Tjugondedag Knut imorgon. Men jag hade ruggigt svårt att somna i natt och kom därför igång med dagen betydligt senare än tänkt. Och att skynda på saker funkar liksom inte för denna ME-kropp. Så vi får väl se om det blir nåt för-Knutande idag eller ej. Jag hoppas i alla fall det, för imorgon kör Sveriges herrar igång med handbolls-EM och det står såklart högt på min prioriteringslista. 

På tal om idrott. Har ni hört om friidrottaren som vann 400 m häck? Och nu vet han inte var katten han ska plantera den 😀😂.

Men hur GICK det då?

 Hur gick det med kakan? Stelnade glasyren? Gick det att äta ö h t?

Jodå, glasyren stelnade. Och kombinationen med själva kakan blev riktigt bra tycker jag. Jag kanske kan våga mig på att baka nåt med kristyr eller glasyr eller frosting eller annat klet igen ändå? Kanske.

Receptet kan ni få om ni skulle vilja testa om ni lyckas bättre än jag.

Saffranskaka: 
Smält 75 g vegetabiliskt margarin och låt svalna.
Mortla 3 paket saffran á 0,5 g ihop med en sockerbit. Blanda med 6 dl vetemjöl, 2,5 dl strösocker, 1 msk vaniljsocker och 1,5 msk bakpulver. 
Rör ner margarinet och 3,75 dl havre- eller sojadryck i mjölblandningen och rör ihop till en jämn smet som blir ganska tjock. Häll smeten i en smord bröad form med diametern 24-28 cm ungefär. Grädda kakan i mitten av ugnen på ca 175 grader i ca 30 minuter, Låt svala.

Glasyr med vit choklad:
Smält 100 g vegetabiliskt margarin. Hacka 75 g vit vegetabilisk choklad och låt den smälta i det varma margarinet. Låt svalna och tillsätt sedan 2 msk citronsaft, ½ tsk vaniljpulver och 4 dl florsocker. Vispa slätt och bred över kakan. Låt kallna. Dekorera eventuellt, men det orkade inte jag 😉.

Kakan serverades på julfesten i lördags, om inte en familj till fått hoppa av med ganska kort varsel hade den nog ätits upp. Nu blev det lite över som sonen kunde bjuda flickvännen på dagen efter. Deltagarantalet på festen blev det lägsta sen traditionens begynnelse för många år sedan, det är ju de tider det är liksom, totalt 12 personer inkl. barn. Men det blev bra det med. Ingen som helst trängsel, två lag till lekarna i stället för tre vilket hade praktiska fördelar, och en lite annorlunda blandning vilket gjorde att några som tidigare inte pratat så himla mycket med varandra nu gjorde det (från varsin sida bordet!) och lärde känna varandra lite mer. Och jag har faktiskt blivit bättre på att gilla läget och acceptera att saker och ting inte blir som jag hoppats och tänkt. Personlig mognad tror jag det kallas 😊. 

Måndag idag. Studiedag för skolan, nåt jag ö h t inte visste om för ett par veckor sedan. Men jag känner att jag har god koll ändå förhållandevis då föräldrarna till den extra grabb som är här just nu och spelar Wii med sonen visste det inte förrän jag nämnde det i lördags 😀. Men, det kunde lika gärna varit jag ... för jag själv råkade se det av en slump i en Facebookgrupp. I alla fall, skolan startar igen imorgon. Och jag ser fram emot det, att rutiner och sånt ska kunna sätta sig igen vilket gynnar mig hälsomässigt på flera sätt. Sonen ser också fram emot det, numera gillar han skolan i det stora hela och han kan då också träffa en person som ligger honom varmt om hjärtat oftare 😍.

Det här med väder.

Förutom att jag mår sämre av mycket sol och högsommarvärme så är mitt mående i princip inte alls påverkat av väderleken, inte så länge jag själv anpassar mig efter den vad gäller kläder och så vilket jag i regel gör. Det vore dumt att inte ... Och det ska ganska extrema förhållanden till för att det t ex ska stoppa mig från att ta mina promenader. Hälsan och då framför allt ME stoppar mig ju från att ta så många och så långa rundor jag vill, men inte vädret. Idag var det t ex både regnigt och rätt blåsigt och jag tog min runda som jag tänkt. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder ... sägs det ... Men jag ska erkänna att jag hellre hade haft gårdagens väder idag, det vore betydligt mer behagligt.

Som sagt, vädret är med ett undantag inte något som styr mitt mående. Inte direkt i alla fall. Men däremot saknar jag, och det är lite nedslående, att kunna vara spontan beroende på vädret. Att liksom kunna ... "Åh idag är en fin dag för en picnic. Vi packar ihop en matsäck och cyklar till stranden". Eller "Nejmen titta, det har kommit snö inatt! Vi ringer och hör om gudbarnen vill hänga med till pulkabacken!" Eller "Vilken behaglig sommarkväll vi fick, vi tar en promenad efter maten!". Eller för den delen "Men vilket risigt väder det blev. Ska vi inte ta tag i rensningen av garderoben vi pratat om? Det vi skulle gjort idag kan vi ta imorgon i stället." Ja ni fattar, kanske ... Det där spontana, det där mer luststyrda, det där man med kort varsel beslutar sig för utifrån de vädermässiga förutsättningarna. Det saknar jag. 

Så bra hade inte jag lyckats!

Utöver att rasta regnkappan har jag idag bl a bakat saffranskaka med glasyr. Med tanke på hur det gick när jag härom veckan gav mig på saffranscupcakes med vit chokladfrosting så borde jag lagt ner dagens projekt redan innan jag påbörjade det. Den där frostingen blev nämligen mest pannkaka. Eller ja den blev ju inte på riktigt pannkaka men den blev i alla fall inte som frosting ska bli. Att spritsa ut den snyggt var det inte ö h t tal om, och när jag försökte breda ut den lite snyggt gick muffinsbotten liksom sönder på mitten. Vågrätt. Delades i en övre och en undre del. Smaken var det dock inget större fel på, det var antagligen därför jag vågade mig på detta idag fast med vit glasyr i stället för frosting och hel kaka i stället för muffins. Men glasyren blev inte heller som den skulle ... utan mer som en deg nästan i stället för en bredbar slät smet. Ändå följde jag receptet till punkt och pricka. Alltså vad ÄR det med mig och frosting, glasyr, kristyr och sånt där? Eller med mig och bakning ö h t? Ja jösses ... Efter att ha tillsatt liiiite vätska kunde jag i alla fall få till nåt bredbart och jag hoppas det stelnat nu när kakan stått kall. Kanske kan det även denna gång bli fult men gott. 

Recept? Nja, kanske framöver om "gott"-förhoppningen slår in. Foto? Hmm, det skulle vara för att ni själva ska känna er duktiga och lyckade då 😄. Så, kanske ...