Jag är inte särskilt lättprovocerad.

Nej faktiskt. Det är möjligt att det kan tyckas så, men det är snarare då för att när jag väl ändå blir det så håller jag inte inne med det 😉 och med tanke på mitt i övrigt ganska torftiga liv så tar det liksom plats ... 

Nåt som jag triggas av på Facebook framför allt är detta: "jag vägrar låta min fibromyalgi/ME/sjukdom påverka mitt liv" som ofta dyker upp i samband med att någon skriver om sina begränsningar. Jamen grattis till dig då som är såpass lindrigt drabbad att du kan leva precis som vanligt och precis som innan, men få det inte att låta som ett val eller bevis på styrka t ex när andra inte är lika lyckosamma tänker jag då. Det är väl dessutom få som lever med dessa tillstånd som ö h t blivit diagnostiserade om deras besvär inte alls hindrat dem i vardagen. 
Däremot så har ens inställning och attityd absolut betydelse. Man kan välja att fokusera på allt man inte kan, eller på det man faktiskt kan. Man kan lägga sin tid och energi på att sucka över det man inte kan förändra eller att ägna sig mer åt det man faktiskt kan påverka. O s v. Jag tänker såhär: jag har inget annat val än att acceptera att min fibromyalgi och framför allt MEn påverkar mitt liv, men i stället för att kapitulera inför det så får jag anpassa mig efter det. Och att anpassa sig efter sina förutsättningar är inget unikt, det behöver människor göra på alla möjliga områden hela tiden. Att göra det bästa utifrån omständigheterna i stället för att förgäves föröka förändra dem. 

Nåt annat som jag går igång på är de som framställer jobba eller ej och sjukskrivning eller ej som ett val. "Jag vill inte vara sjukskriven för jag älskar mitt jobb" eller "jag har för stark arbetsmoral för att vara sjukskriven" o s v. Förrutom att det är ett subtilt dömande av andra så ... att framställa sjukskrivning eller ej som ett personligt val och en fråga om arbetsmoral snarare än att handla om huruvida man faktiskt har arbetsförmåga är definitivt problematiskt. Det finns tillräckligt många ändå som har svårt att få sjukpenning fast de egentligen borde och det sista som behövs är sådana som späder på den bild en del redan har kring bl a fibromyalgi att det är bara att bita ihop och bestämma sig och gå till jobbet. Jag är inte naiv och förnekar inte att det finns människor som inte vill jobba och som gör sitt bästa för att utnyttja sjukförsäkringssystemet för att slippa men ändå få pengar, och detta drabbar såklart även alla som på riktigt har behov av det samhällsstödet. Men det är olyckligt att detta späds på till att bli en förutfattad mening kring vissa patientgrupper i stället för att helt enkelt inse att man jobbar för att man faktiskt har förmågan till det men förstår att alla andra inte har detsamma. 

Ja och så finns ett säkert kort till för att få igång mig: generaliseringar kring vad man kan och inte kan göra, om man har fibromyalgi i första hand men det förekommer även i ME-sammanhang, och generaliseringar kring hur ditten och datten (vädret, alkohol, viss mat, specifika läkemedel you name it) påverkar och hjälper/stjälper oss. Ena sekunden så trycks det på hur oerhört komplext vårt tillstånd är och i nästa ska ändå alla vara exakt likadana. Alltså vissa saker har vi gemensamt absolut, annars hade vi inte haft diagnosen ö h t. Men vi är fortfarande individer för jösse namn och vi har också olika andra omständigheter som också påverkar vårt mående. Hur kan det vara så himla främmande och svårt att förstå?

Oh jag märker att jag börjar varva upp mig bara av att skriva om det 😂😂. Så jag ska nog sluta. Jag kan i stället berätta att ... att ... att ... Nä jag har inget som helst intressant att berätta. Alltså gör jag inget annat än att irritera och störa mig just nu?? Kan det vara så illa? Nääää det vägrar jag tro, det är nog bara minnet som bråkar. Jag återkommer 😊. Men jag lovar, jag går inte runt och är sur hela tiden. På sant!

Jag läste en sak på facebook igår ...

... som lika gärna kunnat vara skriven av mig själv. Innebörden var ungefär denna: hur god och fin människa du är avgörs inte av hur många ljus du tänder i ditt fönster och sen visar på sociala medier, hur många memes du repostar och hur ofta du säger "det känns egentligen fel att göra detta roliga nu, men ..." och visar hur du gör det ändå. Jag kan bara hålla med. Det gällde ang. pandemin, det gäller nu ang. kriget i Ukraina och det gäller de andra krig som tyvärr ständigt pågår i vår värld, det gäller typ alla andra fruktansvärda saker som sker. Det är tyvärr inget unikt att i sammanhanget priviligierade människor använder tragik och elände i nån sorts tävling om vem som är bäst som medmänniska. Missförstå mig rätt, det är inget fel i att tända ljus t ex. Känns det trösterikt, känns det fint och det hjälper dig hantera läget som är, känns det som ett stämningsfullt sätt att markera att du är emot våldet och att du tänker på de som lider så för all del tänd ljuset. Men låt det inte ersätta annat som på ett mer konkret sätt gör nytta, för medmänniskor i din omedelbara närhet eller de långt borta, för de du känner eller för främlingar. Och inbilla dig inte att du tack vare det är en bättre medmänniska än de som kanske gör massor för andra fast i det tysta och på sätt som inte är på display i sociala medier. Det är inte heller fel att göra roliga saker, nej nej absolut inte. Det finns lidande och elände någonstans hela tiden och det avhjälps inte genom att vi andra gör det så tråkigt för oss själva som möjligt. Carolina Gynning som kritiserats för att hon och familjen är på semesterresa under pågående situation i Ukraina skrev såhär: "Jag tänker fortsätta leva mitt fria liv tills det inte går längre. Mina barn ska inte straffas för att världsläget är helt åt helvete. De ska ha det bra in i ditt sista." Och jag tycker hon har rätt i det. Men man behöver liksom inte försöka "försvara" det där roliga man gör med att man egeeeeentligen tycker det känns fel när det är andra som lider meeeen man gör det ändå. 

Här hemma har jag pratat med sonen om olika sätt vi kan hjälpa på, precis som vid flyktingströmmen 2015 (var det va?), precis som när det gäller de hemlösa, när det gäller personer i vår närhet som behöver extra stöd o s v. Hans förslag på hjälp är kanske inte alltid vad människor egentligen behöver, men med bra förklaringar så köper han det. Att förra veckan berätta om det som sker bara några hundra mil ifrån oss var bland det svåraste jag gjort, vi har att göra med en ung man som redan lever med oro och ångest, just krig är något han nästan hela sitt liv tänkt mycket på och som grädde på moset har han p g a flera saker och händelser utvecklat starka negativa känslor jämtemot just Ryssland. Så detta är väldigt nära hans känslor. Men det går ju inte att sticka huvudet i sanden och han skulle ju ändå se saker och höra saker om inte annat så nu när skolan började igen så att förekomma och förbereda var nödvändigt. Samtidigt vill jag inte veckla in mig för mycket, det är så många omständigheter vi inte har koll på och hellre att han får begränsad men korrekt info än mer som kanske inte stämmer. Mycket av våra samtal har handlat om att han inte ska kolla på en massa klipp på youtube och från en massa okända källor, och inte heller tro på allt han hör från höger och vänster, att vill han veta mer så ska han kolla nyhetssändningarna t ex. 

Själv försöker jag för egen del att inte kolla alltför mycket, att inte gå in på Aftonbladets app t ex stup i kvarten eller ha TV-sändningar som uppmärksammar kriget på i bakgrunden liksom o s v. Inte så att jag blundar för det som sker, men det blir lätt för mycket för mig att hantera och jag kan inte påverka något genom att läsa och se allt. Och så känner nog många med mig ...