Det kändes lite ovisst ett tag ...

 ... med tanke på pandemin, covidpass och reglerat resande. Men till slut kom de vise männen fram till Betlehem där de fann Jesusbarnet och hans föräldrar i ett stall. Noga med att hålla avstånd överlämnade de sina gåvor i form av guld, rökelse och myrra. 

Det är ganska luddigt hur det egentligen låg till med den händelse vi bibliskt förknippar med trettondagen. Bl a säger vi traditionellt att de vise männen var tre till antalet, men så anges det inte i Bibeln utan är ett antagande som gjorts bland annat baserat på att gåvorna var just tre. De vise männen är inte heller namngivna, att de ibland sägs heta Kaspar, Melchior och Baltasar är sannolikt resultatet av en hopblandning av legender. Männen avbildas ofta som kungar men inte heller detta anges i Bibeln, mer troligt är att de var experter inom bland annat astrologi. Det finns även tecken på att de i själva verket besökte Jesus långt senare än 12 dagar efter födelsen, och bl a beskrivs i Matteusevangeliet att männen gick in i ett hus där de fann Jesus och Maria. Alltså inte ett stall. Men jag håller nog kvar vid varianten med tolv dagar, tre vise män och stallet. Nån ordning på torpet måste de va.

På lördag avslutas julen med säsongens julfest här hemma. En i förhållande till andra år väldigt småskalig sådan, att vi trots allt fortfarande lever i en pandemi avspeglas i även detta sammanhang. Men om man ska försöka se det positivt så ... så blir det kanske fler Mozartkulor till mig? 

Idag har det varit vad som anses som vackert väder. D v s sol och inte mycket till vind. Jag utnyttjade de omständigheterna till att insupa lite havsluft i dagsljus, först på "min" sida av stan och sen på andra. Någon promenad var det inte tal om för min del men det var många andra ute och gick, en del på längre turer att döma av packningen på deras ryggar. 

Ingen promenad idag alltså men i morgon tänkte jag försöka mig på veckans tredje sådan. Såklart ska det då bli mer vind och dessutom regn. Ja alltså jag tolererar promenader i de flesta väder och har inget emot kyla heller för den delen men det ska erkännas att jag hellre tagit en runda i dagens väder. 

Förresten, på tal om väder. Vad händer när dimman lättar i Kalifornien?
UCLA!

😁😁 Ajavet, den var dålig. 

"Du är ju ute och går hela tiden".

Så säger en del. Och jag vet att de allra flesta inte menar något negativt och inte menar att misstro mig o s v, och undantagen ger jag mest ett inre långfinger, utan säger det som uppmuntrande och något positivt. Men, det är lite missvisande för det låter som att jag är väldigt aktiv. Och det är jag ju inte, över lag.

Vi kan ta förra veckans statistik på FitBit som exempel. Förra veckan tog jag 3 promenader och tog betydligt fler steg än veckan före, ändå kom jag inte i snitt upp i målet om 5000 steg/dag. Och antalet timmar mellan kl 10 och 18 jag gick minst 250 steg/h var i snitt bara 2 per dag. Det visar en del hur lite fysisk aktivitet det blir utöver de där promenaderna.

Att mäta annan aktivitet och ansträngning, som kognitivt t ex, är ju lite svårare men sådant är i regel utspritt lite mer jämnt under dagen. Lite här och lite där. Ja såvida det inte är nåt särskilt som ett möte eller samtal t ex eller socialt umgänge med släkt och vänner. Detta blogginlägg t ex påbörjade jag i skrivande stund för över 1 h sedan så det är inte mycket skrivande i taget.

Idag var det hög tid för en promenad, och för att vara hemma innan sonen kom hem från skolan så tog jag mig ut vid lunchtid trots att det regnade. Jag tål ju vatten, liksom. Men efter ca 20 minuter ångrade jag mig faktiskt lite, då tog regnet i riktigt rejält samtidigt som det kom vindbyar som fick folks trädgårdsavfallstunnor att börja jaga mig. Jag beslöt att ta närmsta möjliga väg hem igen trots att det skulle innebära en betydligt kortare runda än vanligt. Givetvis så när jag nästan var hemma igen så hade det slutat regna och blåsa 😄 så jag tog några svängar till och var till slut uppe i över halvmilen. Och ja, givetvis hann det börja ösa ner igen innan jag var klar. Men som sagt, jag tål ju vatten 😏.

Jag hoppades ju på att det faktum att skolan börjat skulle ge mig större utrymme för vila. Hittills har det infriats, dagen idag gick såpass bra att sonen inte ringde en enda gång och störde således inte min förmiddagssömn, och sen han kom hem har humöret varit bra och ljudnivån därför uthärdlig. Jag vågar knappt skriva det förvisso för det kan svänga fort men man måste ju ändå uppmärksamma det positiva. Ikväll tänker han dessutom följa med maken till bowlinghallen så då blir det 1½-2 h för mig själv här hemma. 

På tal om något helt annat. Vet ni varför vi korta personer skrattar så mycket när vi spelar fotboll?
Jo för att gräset kittlar oss i arslet!

"Om du vore ett djur, ...

 ... vad skulle du då vara?" är en fråga som ställs lite då och då. Själv vore jag nog en sengångare, fast inte lika söt som många av dem. Allt stämmer inte in på mig, bl a har de dålig hörsel men hos mig är det ett sinne som fungerar aldeles utmärkt. Men de tillhör t ex "håriga trögdjur" och det är mitt i prick 😁. De omnämns ofta som märkliga, och det gör väl jag med 😏. De rör sig långsamt, har dålig syn, har bra luktsinne och är inaktiva en stor del av dagen. Check, check, check och check! Sengångare äter nästan uteslutande blad och så långt sträcker ju inte jag mig men jag äter i alla fall nästan uteslutande växter och produkter skapade av dem. Och de liksom jag kan vid hot slå till oväntat snabbt. Jo jag tror faktiskt jag varit sengångare i ett tidigare liv.

Idag har jag faktiskt rört mig ca 7 mil. Men inte till fots, no way, utan via bil. Maken har varit ledig idag för att finnas till för sonen under hans första dag i ny skola och jag passade på att sticka till stora staden Malmö. Jag fick en hyfsad slant av mina föräldrar när jag fyllde år för några månader sedan och beslöt att de skulle gå till nya jympaskor. Nu kunde jag inte skjuta upp detta inköp längre då de gamla gav upp, och fick tag på ett par som kändes bra. Jag måste ha mycket stöd under fotvalvet och det begränsar tillgången på outlet men jag lyckades alltså denna gången med. Kanske blir det en invigningspromenad imorgon? Jag fick även tag på en sittpall/fotpall med förvaring att ersätta en av de som efter lång och trogen tjänst gått sönder här hemma de senaste åren och jag köpte en annan typ av puff typ härom dagen med. Nu har vi nästan lika många möjliga sittplatser i vardagsrummet som förr, när man kan och vågar köra större fester igen är vi redo!

Idag är det förresten Berätta ett skämt-dagen, men det tänker jag banne mig inte göra! Folk bara klagar på att de är för dåliga, för torra, för Göteborg-iga o s v. Så In Your Faces!

Dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan ...

 ... före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan är det idag. Tror jag i alla fall. Ni får gärna kontrollräkna om ni inte har något bättre för er 😃. En vecka har gått sedan senaste inlägget, och jag får hemskt beklaga till alla er som sett sååå fram emot bloggadventskalendern i år. Det har verkligen inte funnits varken ord eller idéer till något sådant, jag hoppas ert lidande inte är alltför stort trots allt.

Men en liten lägesrapport kan jag ge:

🕯 All adventsbelysning är nu uppe, inkl. den girlang mellan TV-rum och vardagsrum som visst glömts bort tidigare.

ใ En andra omgång saffransbullar har bakats, en omgång bestående av tre sorter: riktigt goda snurror med mandelmassefyllning, exploderade bullar med vaniljkräm och jättetrista vanliga lussebullar.

🍫 Tre sorters chokladgodis är tillverkade: rischoklad, chokladtryffel med nougat och romtryffel.

🌳 Adventsfika med gudbarnen och deras föräldrar har ägt rum ute i skogen.

🎁 De julklappar jag själv fixar är inte bara inhandlade (näthandel is da shit) utan även inslagna och i vissa fall överlämnade till mottagarna.

🥳 En ny julhuvudbonad är inköpt. Ja faktiskt bara EN!

☕ Glöggen av årgång 2020 är filtrerad och upphälld på flaskor.

Tja, det är väl det hela. 

Igår var jag ensam hemma i princip hela dagen, och då passade jag på att göra lite mer än jag borde här hemma. Som straff har jag nu en envis maffig huvudvärk som bara till väldigt liten del lindras av maxdosen av mina mediciner och rejält ömma fötter som dock antagligen varit ännu värre om jag inte plågats med fotmassage igår. I övrigt känns själva kroppen dock ganska okej, så jag ska efter att jag avslutat detta inlägg se om skallen mår lite bättre av en promenad. Det känns som att det inte borde kunna bli värre i alla fall.

Ni är ju en del som är mer isolerade och begränsade i ert umgänge än ni brukar denna tiden på året, så jag känner att det passar fint med lite tips på lekar ni kan göra ihop med era närmaste. Ty de går alla att leka även med max 8 personer, jag lovar! 😁

 

Det låter väl väldigt roligt? Jomen kom igen nu, var inte en sån Grinch!

"När man glömmer ...

 ... att man gömt en chokladbit under täcket kan det hända att man behöver gå upp i ottan och tvätta." /Aktuellt Johansson-ordspråk.

Och tvätta är något min kropp inte tycker om. Att slänga in det smutsiga i tvättmaskinen är väl inget megastort problem, men sen ska den rena fuktiga och dubbelt så tunga tvätten förflyttas från tvättmaskinen till torktumlaren resp. galgar och torkstänger. Och inte nog med det, den så småningom torra tvätten ska sen plockas ur tumlaren, tas omhand och vikas någorlunda snyggt. Min rygg, min nacke, mina axlar och mina händer och armar gillar det absolut inte. Från den positiva sidan så vet jag i alla fall varför min nacke smärtar som fasiken just nu. Men jag har verkligen förståelse för Homer, på riktigt.

På tal om något helt annat så kan jag för den som inte har koll meddela att på söndag är det 5 veckor till 1 advent. Och 5 veckor är ungefär den tid min hemkörda glögg ska jäsa. Den klipske inser då att det rimligen är hög tid att sätta årets brygd ... men jag har faktiskt såpass mycket kvar från förra året att det inte är någon större brådska. Dessutom blir inte den årliga stora julfesten av p g a den där dumma pandemin ni vet så det kommer inte att behövas lika mycket som vanligt. I stället kan det vänta tills maken kan hjälpa mig. Jag kan berätta och instruera och han utföra och röra ihop, men jag givetvis ta åt mig äran för det goda slutresultatet.

På tal om advent så frågade jag sonen om han känner att han växt ifrån det där med chokladkalender. För några år sedan sa han att han gjort det bara för att ångra sig i sista stund 😉, nu insåg han att nix, han har inte växt ifrån det MEN han vill inte att jag köper med My Little Pony eller Barbie som motiv 😊 som jag gjort något år utan det ska vara ett vanlig julmotiv. Kräsen unge det där. Jag kan i alla fall ta på mig ansvaret för inköpet av den där kalendern, maken har i uppdrag fixa lego-kalendern som kostar typ 25 gånger så mycket. Ibland är det synd att vi har gemensam ekonomi 😂. 

Well, nästa helg är det ju en annan högtid. Halloween. Det är inget vi har för vana att fira här hemma alls, vi Halloweenpyntar inte huset och eventuella påringare blir inte direkt rika på godis via vårt hus om man säger så. Men en god vän älskar Halloween och brukar ha en fest med angivet tema för klädseln, och de festerna brukar vi delta i och ha trevligt på. Halloweenfester i slutet sällskap har jag inga problem med även om jag inte skulle anordna någon själv, inte heller trick-or-treatande hos de man vet uppskattar det, det är att blanda in alla möjliga människor och deras hem i sitt firande som jag har svårt för. I alla fall, i år var det länge osäkert om det skulle bli nåt hos vännen eller ej, av anledningar ni säkert förstår, men till slut bjöds det in till ett mer småskaligt och corona-anpassat umgänge. Med valfri utklädning p g a den korta förberedelsetiden, och jag ska delvis återvinna lite från tidigare år och delvis ha nåt jag kan använda annars också. Om leveransen kommer i tid. Annars får jag väl leka att temat är skräck och gå naken.

Nu ska vi reda ut ett och annat.

Jomenvisst? Alltså ... Folk kan vara irriterande som f*n, uttrycka sig ytterst provocerande, vidhålla och sprida felaktigheter trots tydliga belägg för motsatsen, vara ohyfsade, vara otaktiska och klumpiga o s v ... och när jag till slut får nog och blir förbannad eller ledsen eller både och så ska jag lugna ner mig? För då har DE sagt/gjort sitt och då ska locket på och allt läggas ner. Känns det igen? Nähä, då är det väl bara jag då ...

Jag kan också ibland, och nu är det specifikt den där världen utanför sociala medier jag åsyftar, få höra att jag överreagerar för att jag har ont eller mår dåligt på annat sätt. Men, jag lovar ... hade mina reaktioner mot andras beteende stått i relation till min smärtnivå eller övrig hälsostatus så hade man inte ö h t velat befinna sig i min närhet. Jag är banne mig rena fröjden jämfört med vad jag kunnat vara om jag gömt mig bakom och försvarat mitt bemötande av andra med min ohälsa. Så nu ska vi reda ut detta: Nej, jag blir inte arg på dig för att jag är sjuk utan för att jag menar att du gjort nåt väldigt fel! Nej jag blir inte ledsen för att jag har ont utan för att du sårat mig! Så det så. Ska det vara så svårt att förstå?

Japp, idag är en sån dag ... Eller egentligen har det inte hänt en massa just idag men jag har samlat på mig lite ett tag och måste få pysa ut det. Eller inte pysa utan explodera. Lite smått i alla fall. När inte träning, inte ens en promenad, kan tas till för att rensa skallen så får bloggen ta smällen. Ja och ni som läser då. Sorry ... Eller nej, inte sorry. Ni får skylla er själva om inte redan den inledande bilden fått er att avsluta för länge sedan.

Men, som belöning då för er som ändå läst ända hit så bjuder jag på nåt kul.
Hört på läkarmottagningen:
- Då så herr Nilsson, då har vi kommit överens om att du inte är en sill? Upprepa det för dig själv flera gånger om dagen.
- Ja jag är ingen sill. Jag är ingen sill. Jag är INGEN SILL.
Herr Nilsson lämnar mottagningen men kommer snart springandes tillbaka.
- Hjälp, det sitter en katt på trappan, Den vill äta mig!
- Men vi var ju överens om att du inte är någon sill.
- Ja men hur ska katten kunna veta det??

Jomen lite kul var det väl i alla fall??
Lite roligare än den om Pelle som kom hem från skolan och sa att deras nya fröken tror hon är en hund. För hon skäller ju på dem varje dag ... ?







Nä här kan jag inte sitta hela dagen och avreagera mig och skriva dåliga skämt. Klockan är över två på eftermiddagen och det är väl ändå dags att stiga upp och försöka göra något hyfsat vettigt. Promenera, cykla eller motionera på annat sätt är som sagt uteslutet. Städa, rensa eller sortera nånstans likaså. Blommor och odlingar kan totalt glömma att få sig nån omvårdnad idag heller. Sonens behov av mig som samtalspartner är tillgodosett för stunden. Handla orkar jag inte. Men att med hjälp av Sally, Sally Suzuki alltså, fånga en och annan Pokémon bör jag klara! Och det är ju vettigt. Mycket.

Medans ni väl deltar i kungens privata digitala födelsedagsfirande ...

... så ligger jag i sängen och umgås med min dator. Olika falla ödets lott.

www.skojig.com

Som jag tror att jag nämnde för några inlägg sedan, jag är inte helt säker och orkar faktiskt inte läsa bakåt för att kolla 😉, så är kognitiv ansträngning det som orsakar flest fall av PEM (Post-Exertional Malaise, ansträngningsutlöst försämring) hos mig numera. Jag skulle tro att det åtminstone delvis beror på att det är mycket svårare att anpassa de sakerna, de aktiviteterna, än de fysiska. En promenad t ex kan jag anpassa hastighet/intensitet på, jag kan anpassa underlag och delvis om jag går i skugga eller sol, hålla koll på pulsen, välja tidpunkt utifrån måendet just då o s v. Men med sociala sammanhang, möten/samtal och liknande är det ofta liksom allt eller inget som gäller, och det är där och då allt händer vare sig jag vill eller ej och jag måste anpassa mig efter andra. Om ni förstår vad jag svamlar om ...

Nu hade jag först ett långt telefonsamtal med FK förra veckan (inte rörande min sjukdom utan annat) varpå bl a muskelsvagheten, suset i huvudet och hjärntröttheten markant ökade och sen denna veckan ett möte ang. sonen som var väldigt viktigt för hans framtid ... då slog det på ännu mer och kompletterades av feberkänningar och annat typiskt PEMigt. Man kan säga att sängen och jag har återupptagit vår extra nära relation för ett tag, och såklart har styrketräningsförsöket fått pausa lite. Återstår att se när jag kan återuppta det igen ... Men det känns ändå skönt att jag är tämligen övertygad om att det inte är den fysiska aktiviteten med promenader av varierande omfattning och de ytterst lätta styrkeövningarna som är boven i dramat utan alltså de kognitiva utmaningarna. Det ger fortsatt hopp för framtiden.

Ja idag är det alltså Valborgsmässoafton, en dag som för många ser ganska annorlunda ut än den brukar. Så även här, att vi varken agerar eller har gäster, inte kollar på nån brasa och inte ens grillar tillhör knappast vanligheterna siste april. Men med tanke på min dagsform satt det rätt fint ändå!

Min 30 april har i stället bl a bestått av detta:

En halv dags försök att ö h t komma ur sängen, och ja ... bilden visade oerhört väl mina känslor för tillvaron.

Rudolf-strumpor när jag till slut lyckades kliva upp och klä på mig.
Jomen det är ju ändå samma väder nu som i julas så ...

Ytterligare försök att samla ork att ge mig iväg på ett litet välbehövligt ärende.

Bläddrande bland foton från tidigare års Valborgs-firande. Bl a dessa från 5 resp. 8 år sedan.

Införskaffande av knäskydd till även det bättre av de två dåliga knäna.

Riktigt torr historia i väntan på att regnet ska avta.



Och när regnet avtagit: en duett i väntan på att orken att resa sig upp ska återkomma.

 Ytterligare dålig vits när sängen hemma åter intagits ca 3½ h efter att jag kört hemifrån. Ja så lång tid kan det ta att utföra ett ynka ärende.

 Provning av ny tröja.

Middag från Burger King som maken köpte med sig hem.

Liggande i sängen och titta ut på en kväll som ser ut att kunna bli rätt fin ändå ...

Ja ni ser, man kan göra en hel del utan egentligen göra nåt 😊.

Ibland ska man bara låta lådan vara stängd.

Viasat Film Classic har nu ett tag visat Bond-film på Bond-film på Bond-film, vilket lett till att jag påmints om hur riktigt dåliga sådana filmer det finns! Det hade jag till stora delar förträngt och levt med nån uppfattning att Bond är rätt bra sådär över lag med kanske nån liten svacka här och där bara. Den uppfattningen har nu fått sig en rejäl törn. Jag skulle aldrig ha börjat titta känner jag nu. 

Idag såg jag en bit av en av filmerna med Pierce Brosnan i rollen som 007, och nu kan jag inte sluta tänka på hur det varit om nån av de andra Bond-herrarna spelat hans roll i Mamma Mia-filmerna 😂.

Hur är det annars med mig i dessa corona-tider då? Tja, det är väl rätt stukat och knackigt men inte p g a nåt virus utan det är det gamla vanliga som spökar. Virusläget är jag ganska o-stressad och sansad över, jag skulle vilja säga att jag tar det på allvar utan att bli hysterisk och överdriven, med inslag av dels irritation över folks ologiska beteende (inkl. deras inköp) och dels fascination över alla experter som plötsligt kryper fram ur sina hålor. Jag hade inte en aning om att halva landets befolkning var högt utbildade inom mikrobiologi! Men där ser man.

Om meme-skapare är ett jobb så måste i alla fall den branschen vara oerhört lukrativ för närvarande.

På tal om corona-hamstring ... Vi var bjudna på en väns 50-årsfest igår, men när det var dags att lämna besked om det så kände jag mig tvungen att säga nej med tanke på mitt mående de senaste månaderna. I stället hamnade vi på ett betydligt mindre och mer närliggande födelsedagsfirande av en annan vän, en som jag känt i sisådär 30 år och haft mycket kontakt med stora delar av hans familj. Det blev en hel del snack om våra eskapader i yngre dagar, och om personer som har passerat både in och ut ur våra liv. Man kan säga att det funnits några udda fåglar i vår närhet ... minst sagt. Det skulle förvisso inte förvåna om en del av dem å sin sida sitter och blir nostalgiska ibland och pratar om oss på ungefär samma sätt 😲. 

Nu undrar ni var kopplingen till corona-hamstringen blev av? Jo på kalasandet igår åts det köttfärssås med spagetti, d v s med två huvudingredienser som stått högt på hamstrarnas inköpslista! Ja tänk så jag kan knyta ihop det 😊.

Forgive me Blog for I have sinned.

Jag har brustit i mitt ansvar att ge dig uppmärksamhet, fylla dig med mening(ar) och tillgodose dina behov. Jag hoppas du kan förlåta mig. Att jag själv har bråkat med min dåliga hälsa är förvisso en del av en förklaring men definitivt ingen ursäkt. Sorry!

Sedan senaste uppdateringen har jag i alla fall lyckats ta mig för två sedan länge inplanerade saker. Dels firat en kompis som blivit 45 och således är av en ypperligt fin årgång men alltid kommer att vara äldre än jag är 😆. Och dels varit på mitt livs sjunde, tror jag, tAKiDA-gig.

Av någon anledning är det i rock-kretsar väldigt viktigt att påtala att tAKiDA minsann inte är hårdrock. Jag känner ungefär Who cares? Inte jag i alla fall, jag tycker de är BRA och det är väl det enda viktiga. Egentligen? Och det är väl tur att det inte är hårdrock, då slipper de ju dricka blod.
(Yepp, förklaring kommer i klippet nedan).


På födelsedagsfirandet fick jag för andra gången på kort tid uppleva hur min kropp svikit mig ute bland folk, och denna gången hamnade jag en stund på golvet. OK det är inte direkt en gynnsam omständighet att jag hade en del vin innanför västen, men att som nu ena benet plötsligt viker sig kan ske hur nykter jag än är. Jag var också högst skeptisk till att klara av konserten eftersom det var stående som gällde, men efter en hel veckas vilande och sen sittande läge ända fram tills 5 minuter innan bandet klev på scen (förbandet fick klara sig utan oss framför scen) lyckades jag fixa det. Troligen med hjälp av en del adrenalin också. Sen blev det en god stunds vila igen innan vi tog tåget hem till hålan igen ...

Men mina ben har varit sådär darriga och svaga ett bra tag nu, jag har behövt avstå från både social samvaro, frisk luft och miljöombyte för att jag inte kunnat lita på att min kropp fixat att bära mig. Och jag har mer på allvar börjat fundera på att ta upp det där med arbetsterapeuten som bär mig emot så mycket att ta upp: rullstol. Inte ersättning för att gå, utan som komplement. Som hjälpmedel att, dock med hjälp av annan person, i vissa lägen kunna spara energin till viktigare mer givande saker. Som hjälpmedel att byta hemmasittande mot frisk luft och miljöombyte. Som hjälpmedel att kunna ta mer del av den sociala världen och uppleva mer intressanta saker utan att krascha efteråt. Ta besöket på Nordens Ark i somras t ex, det hade jag velat göra i flera år och fick nu chansen tack vare tillgång till rullstol. Alternativet vore inte att gå hela rundan där, utan att inte komma dit och uppleva det ö h t. En risk är att man blir passiviserad och "bekväm", men både jag och min läkare känner oss tämligen säkra på att min inställning och attityd skulle fortsätta få mig att röra mig, promenera o s v i den mån jag kan.  Vi får väl se om jag till slut får tummen ur och skickar iväg ett mail till arbetsterapeuten som tidigare verkat helt vettig och balanserad.

Well well, än så länge är det Me, Myself and I som gäller. Och jag känner redan att köpet av Sally var lyckat. Atomatväxlad bil med adaptiv farthållare måste vara Guds, eller någons, gåva till oss med fysiska krämpor. Och, tro't eller ej, än så länge har inget smuligt eller kladdigt ätits i bilen. Kanske har någon liten droppe dricka spillts, men alltså dricka måste jag få göra när jag kör bil 😊.

Imorgon är det förresten EFIT-dag. Alltså Ett Foto I Timmen. Så kanske ses vi igen redan då. Auf Wiedersehen.

Reflektioner kring då och nu.

Ni vet de här minnena på Facebook, påminnelserna om vad man skrev samma datum förra året, förrförra året o s v? De sätter igång tankarna ibland.

När jag gick med på Facebook var jag typ frisk och hade de där vanliga svenssonkrämporna och inte mycket mer. Efter något år började de komma, de där upprepade uppdateringarna om hur jag äntligen kommit igång med träningen igen och direkt blir förkyld, om envis huvudvärk som till slut krävde läkarbesök och diverse undersökningar, om hur hjärnan inte fungerade som förr och skolarbetet blev knepigare än det någonsin varit, om hur benen kunde sluta bära mig vid oväntade tillfällen, om att jag rasat ihop på jobbet och om "trolig infektion eller inflammation av hittills okänd art” o s v. Det visade sig ytterligare något år senare, efter betydande försämring, alltså vara ME.

Det är lätt att fundera på hur läget varit om jag vetat redan då, hur jag agerat, om jag kunnat bromsa försämringen som ledde till det läge jag är i nu ... Om jag slutat pusha och pressa mig så med träningen, om jag inte valt att både plugga och jobba samtidigt, om jag använt ordet Nej oftare o s v. Det hjälper ju inte ett dugg, gjort är gjort och man kan inte agera utifrån kunskap man inte har så jag kan heller inte säga att jag gjorde fel då. Men tankarna hamnar där lik förbenat ändå.

Så, de här tillbakablickarna på fb är ibland lite nedslående absolut ... men i många fall kan jag finna lite tröst i dem. Alltså jag kan ju se att jag för t ex 6-10 år sedan var mycket mer aktiv, mycket mer produktiv, mycket friskare, hade ett mycket mer ”normalt” liv o s v. Men min grundinställning till många saker är i stort densamma, de saker jag fann nöje och avkoppling i då kan jag i många fall ägna mig åt nu med om än i betydligt mindre skala och på annat sätt, de personer som då var viktiga i mitt liv är till största delen det nu också ... och min humor är på ungefär samma låga nivå 😉.

På förekommen anledning ...

... och för att ni inte ska undra ihjäl er ang. förra inläggets innehåll så kan jag meddela att nageltrånget från helvetet nog kan ordna upp sig utan sjukvårdens hjälp trots allt. Det tog sin lilla tid men för några dagar sedan började läget bli något bättre. Skräckfilmsfingertippen kan bevittnas utan intag av lugnande och jag kan använda fingret igen, ja t o m råka stöta vid det utan att avlida av smärta. Halleluja!

Palmfestivalen då, hur blev det med den? Jodå jag och Sixten von Elcykel tog oss in och mötte upp maken. Efter typ en och en halv timme kom vi till fram till ett ställe att äta på, och då hade vi bara avverkat ungefär en tredjedel av marknadsområdet. Orken i mina ben var dock nästan slut, så vi hoppade över resten och gick till en uteservering utanför själva festivalområdet för att ta nåt gott att dricka. Därefter hände något ... och det som förväntades bli en tidig kväll blev en helnattare. Lagom utesittarväder, gott rosévin och trevligt sällskap kan få sådana följder.

I övrigt då? Jo jag har bl a under veckan uppmärksammats på ettårsdagen av ett av mitt livs viktigaste brev. Det från Försäkringskassan där de informerade om beslutet att ge mig heltids sjukersättning från januari 2018. Ett beslut som skapade en rejäl känslostorm av både positiv och negativ art. Samtidigt som det var en lättnad då jag under de föregående månaderna faktiskt till stor del insett att läkaren hade rätt i att återgång i arbete inte längre var ett rimligt mål inom överskådlig tid så var det en sorg och lite av en käftsmäll. Jag menar när t o m FK ser mig som uträknad från arbetsmarknaden så måste jag verkligen vara himla sjuk, typ så ... Fortfarande idag känner jag en viss sorg, en sorg över att ha fråntagits det sociala och meningsfulla sammanhang arbetet innebär. Men jag är såklart oerhört tacksam över att nu när läget är som det är faktiskt kunna få pengar trots min oförmåga att jobba.

Länge levde jag i den fasta tron att "bara" jag kan få ett administrativt jobb som inte kräver att jag lär mig en några nya system och program och jag kan jobba hemifrån utan fasta tider (jomen en sån tjänst kunde nån väl trolla fram åt mig?)  så kan jag säkert snart jobba lite igen. Då och då påminns jag om att jag knappast skulle bli särskilt lyckad eller långvarig på ett sådant jobb heller. Som t ex när jag igår pillade lite med klubbens hemsida. Fixade några nya inloggningar, tog bort de som inte är medlemmar längre o s v. Att behålla fokus mer än någon enstaka minut i taget gick inte trots att jag tycker det är rätt kul att hålla på med sånt där och jag kunde nästan känna hur hjärnan ville stänga ner. Sonen kom in till mig och frågade en sak och jag förstod knappt vad han sa, ännu mindre vad jag skulle svara. Det är lätt att känna sig dum i huvudet ibland, även om förnuftet säger att det inte är vad det handlar om.
(Jag kan tillägga att detta blogginlägg påbörjades för nästan ett dygn sedan, så jädra effektiv är jag nu för ti'n).

Vi har även under veckan fått ta till ganska drastiska åtgärder å sonens vägnar p g a den krisartade situation som råder på BUP här i stan. Vi har genom åren inte haft så mycket att klaga på vad gäller sjukvården, varken för hans del eller min, men läget som sedan en tid tillbaka råder just på BUP är under all kritik och får stora följder för många fler än just vår son. Nu har vi fått koppla in andra instanser som nu åberopat alla möjliga paragrafer och regler för att han ska kunna få det stöd han själv efterfrågat en längre tid och som behövs för att han bl a ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning.

Som grädde på moset är det dags att söka omvårdnadsbidrag då sista utbetalning av nuvarande vårdbidrag blir i december, något som bl a kräver utlåtande från en läkare med god kännedom om sonen. Men, han har ingen läkare sedan hans tidigare gått i pension ... Han ska tydligen, enligt vad den externa instansen kan se i systemet, ha tilldelats en men har aldrig fått träffa denne. Jomen jippi!

Fast, allt är inte elände! Det svalare vädret senaste veckan har varit gynnsamt för min kropp och jag har kunnat vara betydligt mer aktiv än tidigare. Bland annat har det hittills under veckan blivit två ordentliga promenader på över halvmilen samt några små korta varianter. Och jag har t ex fixat att köra några maskiner tvätt här hemma, bara en så'n sak. Som ett brev på posten (fast det talesättet är väl dags att byta ut??) har jag i gengäld fått ännu mer ont i bl a ben och rygg, men det är en förväntad reaktion då kroppen liksom vant sig vid att vara inaktiv. Jag lär fortsätta få extra ont ett tag till, men kan jag få till lite promenader och kanske cykelturer minst några gånger i veckan bör det kunna vända igen framöver. Förhoppningsvis. För "normalont" är fullt tillräckligt, tacksåmycket.

Som avslutning för denna gången, ett riktigt riktigt uselt skämt 😁.

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken.

Jodå, jag överlevde "semestern". Det gjorde jag förvisso. Men knappt hann jag skriva det förra blogginlägget förrän nästa hinder för min återhämtning dök upp när en familjemedlem blev allvarligt sjuk. Utöver den känslomässiga ansträngningen och följden att hemmet inte var "tomt" och tyst under dagarna som följde innebar det fysisk påfrestning som jag definitivt inte behövde just då. Men, det var liksom inte jag som hade det tuffast i det läget och det var givet att i viss mån sätta mig själv åt sidan för att stötta och hjälpa. Så är livet ibland, och även om jag bör välja mig själv i större utsträckning än jag gör så var detta inte ett sådant läge. Även om jag måste erkänna att jag muttrade lite egoistiskt åt timingen.

(Jag kan såhär 1½ vecka senare meddela att familjemedlemmen numera mår mycket mycket bättre!)

Återstår att se när vi ser lika propra ut igen 😃.

Även om möjligheten till återhämtningen minimerades så kunde vi bevittna lördagens dubbla vigsel och delta i efterföljande bröllopsfest. Ja vi var t o m bland de sista att lämna densamma. Ibland är det lika bra att gå all in 😊.

Det blev för min del bl a ovanligt mycket mediciner, knästöd som inte matchade outfiten, väldigt knagglig gång och väldigt lite dans ... men god mat, god dryck, trevligt sällskap, två lyckliga brudpar, fin musik, många skratt, folk som bjöd på sig själva, mycket kärlek och en del trevliga återseenden 💗.

På söndagen kunde jag med stor möda, stöd av maken och skjuts så nära som bara var möjligt ta mig till TFFs hemmamatch men det var också det enda kroppen förmådde på några dagar. Fram till onsdag kväll kan man säga då jag efter en dags vila lyckades gå hela nästan 1½ km i sträck 😉.

Ja förra veckan började alltså maken jobba igen, även om veckan stympades p g a familjemedlemmens sjukdom. Och sonen, en speciell ung herre med npf-problematik och i behov av mycket stöd, börjar gymnasiet nästa vecka. Ja jag vet, det låter otroligt att såna småpluttar ska gå där men ... så är det. I början av sommaren hälsade han på och träffade ett par av de ansvariga ihop med sin pappa. Igår dag träffade han lärarna och jag kände det viktigt att jag följde med också denna gången. Det var ganska kort, trevligt och avslappnat, men jag påmindes sen om hur kognitivt nedsatt jag är. Vid hemkomst började det starka suset i skallen, huvudvärken, talsvårigheterna, ökade muskelsvagheten och annat som ofta kommer direkt efter den typen av ansträngning (inte PEM, Post Exertional Malaise d v s kardinalsymtomet vid ME, som kommer nåt dygn efter övertrassering alltså) och sen halvsov jag till och från större delen av dagen.

Men framför allt så gjorde jag nog ett alldeles ypperligt intryck på ena läraren genom att råka skicka ett småvasst sms till honom som var avsett för maken 😱. Som tur är utan flirtande och nakenfoton 😂😂. Men av den art att han nog undrade vad fasen jag var för en typ, och det avhandlade samma ämne som vi tidigare kommunicerat (avsiktligt) kring ... Nåja, jag märkte det i alla fall efter typ tjugo minuter 😅. Jag väljer att se det som att jag ger dem nåt att prata om i personalrummet. Dessa lärare vet mig veterligen inte att jag är sjuk, men de har nog satt en och annan hobbydiagnos på mig nu. Jag får bjuda på den! Generös som jag är.

Fredag idag, en fredag som hittills för min del spenderats i sängen men jag planerar att gå upp någon gång inom de närmsta timmarna 😉. Jag måste försöka komma på vad jag ska ta med mig för mat till morgondagens kick off med bowlingklubben, och sen tillaga den. Något gott, såklart, men som inte kräver stor arbetsinsats och som passar in med det övriga som serveras. Och så måste jag bestämma mig för vad jag vill att maken lägger på grillen ikväll. Åh dessa val, dessa val!

På tal om val ... och djur ... Vet ni varför bladlöss är så små?
Jo de stannar i växten!

När man inte vet om man ska skratta eller gråta ...

... så är väl ändå oftast det förstnämnda att rekommendera.

Idag veckohandlade jag. Ensam. Det händer inte så ofta av hälsoskäl, det är ansträngande inte bara fysiskt utan lika mycket kognitivt, men idag var det alltså så. Efter hemkomst, omhändertagande av de matvaror som behövde snabb omsorg och intag av middag hörde jag mig själv säga: "Dags att vila så jag orkar gå en runda sen". Det förfarandet hör inte till ovanligheterna, tvärtom, men nu när orden inte stannade som tanke utan verkligen kom ut ur min mun blev det så tydligt hur absurt det känns att behöva vila i flera timmar för att sen klara av en högst ordinär promenad. Det var sådär så att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, men det blev till slut det förstnämnda. Och det är väl ändå det mest hälsofrämjande.

Efter de där timmarnas vila och när temperaturen sjunkit till en mer behaglig nivå så blev den där promenaden av. Drygt 6 km blev det och detta tog mig drygt 1½ h, så ni förstår att det inte gick med blixtens hastighet. Ibland saknar jag de där betydligt raskare och mer intensiva promenaderna, mina powerwalks, som jag kunde ta förr. Jag kom liksom någonstans ... Nu känns det mest som att "Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?" inte är en gåta utan en verklig fråga, och att svaret är jag. Å andra sidan, man hinner uppleva och uppfatta lite mer när man går långsammare 😉.

På tal om kognitivt ansträngande ... Jag nämnde som hastigast i förra blogginlägget att jag sett filmen Rocketman. För den som inte vet kan jag berätta att det handlar om Elton John, om hans liv från barndomen till en god bit in i vuxenlivet då han efter åratal av hårt leverne förändrade sitt liv till det bättre. Så, hur var filmen? Jo jag tyckte den var bra. Den väckte inte alls samma starka känslor som t ex Bohemian Rapsody som den lite orättvist ofta jämförs med, de är inte uppbyggda som samma typ av film, men den var underhållande blandat med en allvarlig underton och mycket musik. Den leker med musikalfilm-genren utan att bli en dålig pastisch eller krystad. Helt klart sevärd för alls utom homofober och musikhatare. Ungefär. Att en film är bra garanterar dock inte att jag kan hänga med i den och behålla fokus, jag har ändå lätt för att tappa koncentrationen och handlingen kan upplevas rörig även om den för "normala" människor inte alls är det. Men Rocketman klarade jag att hänga med i, hela tiden. Inte illa för min hjärna att behålla fokus i 2 h. Men efteråt: helt slut, helt finito. Hade någon frågat om min adress eller mitt födelsedatum vete fasen om jag svarat rätt ... Och trots att jag var helt slut var det väldigt svårt att somna, det var så rörigt i skallen. Men, det var värt det!

En av låtarna som fick ett extra lyft när jag såg filmen är Your Song. Den har jag gått och nynnat på stup i kvarten sedan biobesöket och idag fick jag feeling och gjorde en inspelning på Smule. Det visade sig att jag tvärtemot vad jag trodde hade usel koll på texten 😉, Det är tur den finns att läsa på skärmen ...

Smakprov? OK.

Förresten. Vet ni vad Kinas sämsta trummis heter?

No Taj Ming.

Spåning kring det där med vila.

När jag var frisk, typ, så hade begreppet vila en helt annan innebörd än det har nu. Så jag kan förstå att det kan vara svårt att greppa vad det handlar om när jag skriver/säger att jag vilar, vilket jag gör ofta och mycket.

När jag var frisk så handlade vila om att göra något kravlöst, något avkopplande, något rogivande, något ofta självvalt och som genererade ny energi.
Nu handlar vila snarare ofta om påtvingad och i princip total inaktivitet, något jag inte kan välja och som inte genererar ny energi utan om jag har tur sparar något på det lilla som ö h t finns.

En "vilodag" för 5-6 år sedan när jag tränade med hyfsad regelbundenhet kunde bestå av en timmes relativt rask promenad utöver livets basic-grejer som jobb, matfix, skolungens läxor och sådär.
En vilodag idag innebär att inhämtning av post och uppvärmning av färdig mat tillhör dagens aktivitetstoppar.

Vad försöker jag komma fram till egentligen? Jag vet inte riktigt. Jag visste härom dagen när spåningen dök upp i mitt huvud. Då hade jag en massa kloka saker på lut som jag skulle skriva. Men nu när jag till slut orkar skriva det ... så har jag glömt. Välkommen till min värld 😉.

Valborgsmässoafton idag, och den uppmärksammas ungefär inte alls här hemma. Jag orkar inte gå ner till bålet då helgens klubbmästerskap (ja, jag klarade det!! 🎳) fortfarande sitter i kroppen. Sonen är inte särskilt intresserad heller och maken klarar sig utan. Vi har inga gäster på grillning eller så denna kväll heller, bl a för att jag anade att jag skulle vara ungefär lika slut som jag är nu. Så det blir en lugn kväll hemma bara, välbehövligt så. Mycket välbehövligt. Grillning ingår dock.


Klubbmästerskapet ja ... Jag hade samma två mål som förra året: orka spela ö h t och att inte bli sist. Jag lyckades med båda 👍. Däremot lyckades jag inte med den lite väl optimistiska planen att stanna kvar på restaurangen/puben efter middagen på kvällen, hänga med vänner, snacka skit och lyssna på karaokesång. Klockan var inte ens nio när vi fick skjuts hem och kastade denna skruttkropp i säng. Det får bli pubhäng en annan gång! Utan efterföljande baksmälla.

Du påminns om att du har ME ...

... när du tvingas välja mellan att orka klä på dig och att borsta tänderna ordentligt. I onsdags valde jag att klä på mig, trots allt kändes det vettigare att komma till tandläkaren med något slarvigt borstade gaddar än att komma dit naken. Tandläkaren själv höll med mig i den prioriteringen 😉.

Sedan jag bestämde mig för att delta i helgens klubbmästerskap så har jag haft en plan, ett upplägg för att göra förutsättningarna för spel så bra som möjligt. Men som alltid sker saker som jag inte själv kan påverka och som påverkar mig negativt. Efter några dagar med väldigt låg energinivå och påtaglig svaghet i kroppen, såpass att blåsten i tisdags t ex gjorde det svårt att gå, vaknade jag i förrgår mer eller mindre utslagen. Hade det inte varit för tandläkarbesöket hade jag nog inte rest mig ur sängen alls, men det behövde göras ...

Jag har, som jag nog skrivit om förr, kämpat mot tandläkarskräck sen jag i skolåren fick en halvlös tand bortdragen utan bedövning mot min vilja. Efter en massa år och nu andra tandläkaren jag känner mig trygg med och med hjälp av lite lugnande medicin går det nu ändå okej. Men denna gång alltså ... bara hon petade på mig gjorde det ont. Jag var öm överallt och kunde inte få kroppen att slappna av alls. Med tårarna rinnandes kunde ändå de viktigaste delarna av undersökningen göras och den trasiga tanden lagas provisoriskt, det får göras "på riktigt" en annan gång för nu funkade det inte. Jag blödde också mycket mer än annars i munnen enligt tandläkaren vilket signalerade att min kropp inte mådde bra.

Efter nästan en timmes vila kunde jag ta mig hem igen och sen var det sängen som gällde resten av dagen. Blev serverad middag av maken, sonen fixade dricka till mig ... och jag kände att det inte finns en chans att jag klarar att spela på lördag vilket gjorde mig jätteledsen.

Men igår vaknade jag med viss laddning på batteriet ändå, som genom ett mirakel. Kanske hade jag nått botten för denna gång och var på väg uppåt igen? Jo, så kan det vara. Men, då kom det svåra: att ändå vila! Att inte använda den energi som fanns utan att konservera den. Med mycket möda lyckades jag hyfsat, jag fyllde tvättmaskinen en gång, bråkade med den när låset vägrade släppa och flyttade sen tvätten till torktumlaren. I övrigt blev det vila. Fi katten vad jag är bra!! Idag är planen VISS lätt aktivitet för att inte batteriet ska tömmas igen men kroppen inte heller stelna till. Och imorgon ... ja då ska jag trots allt försöka bowla 😱.  Wish me luck!

Och vet ni, tro't eller ej ... jag har redan bestämt mig för vad jag ska ha på mig på avslutningsmiddagen imorgon kväll 😊.

För att detta inte ska bli en helt dyster historia;
Vet ni vilken barnsjukdom som är vanligast bland elektriker?

Wattkoppor!

Till slut kom det.

Brevet med stort B. Brevet från Försäkringskassan där de informerar mig om att de i likhet med min läkare bedömt att jag stadigvarande saknar och att jag därför fått hel sjukersättning. Brevet där de informerar om att så kommer det förbli tills jag fyller 65 år om inget avgörande skulle förändras innan dess. Brevet jag väntat på för att kunna först reagera och sen agera.

Vad jag mest av allt behövde i det läget var att få bryta ihop. Få vara liten och ledsen och förbannad och besviken på livet. Få fulgråta och snora ner kläderna på någon som bara finns där med sin famn. Men så kommer maken hem samma eftermiddag och berättar om en ofrivillig stor förändring i hans jobbsituation, och vad händer med mig då? Jo jag blir den "starka", den stabila, den som kommer med stöttande klokord, den som tröstar. Mina egna känslor, mitt eget behov av att få vara "svag", sattes på ett ögonblick i andra rummet.

Jag fick lite senare köra iväg för att posta några brev, och när jag satt mig i bilen igen kände jag att detta håller inte. Jag måste få ur mig lite känslor. På vinst och förlust ringde jag en kompis som råkade befinna sig i sta'n och ha en liten stund över. Jag tror hon klarade sig utan snor på kläderna, men jag fick i alla fall bryta ihop så smått i hennes famn en liten stund ... och det var så skönt. Guld värt. Jag brydde mig inte ens om att jag sen gick in på macken och handlade med rödgråtna svullna ögon och att alla som såg mig nog undrade om jag var hög eller sjuk eller både och.

Ovanstående ägde rum i måndags, alltså för en vecka sedan. Dagen därpå fick jag läge till ett litet bryt i alla fall då maken smält sin egen situation och kändes lugnare. Och nu har jag bearbetat det hela och så smått börjat acceptera läget. Att det visar sig att jag åtminstone troligen inte när månadsersättningen från AFA tillkommer kommer att gå back jämfört med sjukpenningen har väl underlättat, och detta tack vare att jag jobbat heltid eller nästan heltid en del av den ramtid sjukersättningen baseras på. Att jag såklart går back jämfört med om jag kunnat jobba är något jag får försöka släppa.

Så, reagerat har jag ... och delvis agerat. Men jag har kört fast på lite pappersarbete, det som AFA behöver ha in har de fått och likaså min arbetsgivare, men det är det där med den egna sjukförsäkringen ... och ansökan om att betala mindre per månad till CSN ... Blanketterna är tagna ur sina kuvert, men sen har det tagit stopp. Det ska räknas och intygas och förklaras, och jag orkar inte!! Jag skulle behöva en assistent eller nå't. Någon frivillig? Jag kan tyvärr inte avlöna er i annat än mitt förträffliga sällskap och eventuellt lite vin. Och möjligen ett och annat torrt skämt. Fast det senare kanske är mer avskräckande än lockande förresten ... 

Nope. Jag kunde inte.

Jag kunde inte komma på nån fyndig rubrik till detta inlägget. Förvånande absolut, jag menar det är ju mig vi pratar om, hallå ... Men, plötsligt händer det inte! Jag tänkte i alla fall sprida lite ljus över vad jag gjort sedan senast, vilket *räknarsnabbtsomfan* är 1½ vecka sedan. Oj vad tiden går när man har inte så hemskt jätteroligt hela tiden.

Jag har lyckats promenera 10 dagar i rad, den sviten avslutades tisdags förra veckan. Sen tog det slut, obarmhärtigt.

Jag har igår lyckats ta en promenad igen för första gången på en vecka. I'm back! Kanske.

Jag har försökt peppa mig själv med budskap på kläderna.

Effekt? Hmm, knappt märkbar.

















Jag har bytt accentfärg i sovrummet till någon så oväntad som ... rosa!

Jag har, apropå ovanstående punkt, fyndat en ny ljuslykta för tjugo spänn.

Den på fot alltså.

















Jag har förlängt mitt Trelleborgska medborgarskap ytterligare ett år genom att besöka Palmfestivalen. Med stor möda tog jag mig från ena änden av marknaden till andra och tog se'n ett par öl med vänner innan det blev ofrivillig hemfärd.

Jag har varit på kräftskiva, där kräftätarna dock var i minoritet men det är helt i sin ordning. Jag äter ju inte sån't ändå.

Jag har välkomnat hösten genom att återintroducera både långa träningsbyxorna och jeansen. Inte samtidigt nej.

Jag har övat på positivt tänkande.

Och jag har, sist men inte minst, blivit mamma till en 15-åring! Eller ja alltså mamma har jag ju varit länge, och jag har inte fått ett nytt barn. Men ett 15-årigt sådant har jag inte haft tidigare, inte förrän igår. Japp, sonen har fyllt moppe, blivit byxmyndig, blivit straffmyndig... Kärt barn har många namn.

Sådär, skönt att vara uppdaterade va?

Ibland blir man bara så besviken.

Alltså. Himlen såg i förmiddags ut såhär:

Åsktrackern såg ut såhär:

Och söderut mullrade det tydligt.

Vad blev resultatet? Jo högst 10 minuters regn och åska som aldrig kom hit, därefter åter blå himmel och temperatur på upp till 31 grader.

Det är inte rättvist! Eller som Kishti Tomita skulle ha sagt:

I skrivande stund är det dock "bara" 27 grader i skuggan, en del moln på himlen och till och från kommer det sköna vindpustar. Kan bara kroppen acceptera att ta sig i och ur poolen utan att knäckas helt, till skillnad från de senaste dagarna då det varit för jobbigt, ska jag nog överleva detta dygnet också.