Jag läste en sak på facebook igår ...

... som lika gärna kunnat vara skriven av mig själv. Innebörden var ungefär denna: hur god och fin människa du är avgörs inte av hur många ljus du tänder i ditt fönster och sen visar på sociala medier, hur många memes du repostar och hur ofta du säger "det känns egentligen fel att göra detta roliga nu, men ..." och visar hur du gör det ändå. Jag kan bara hålla med. Det gällde ang. pandemin, det gäller nu ang. kriget i Ukraina och det gäller de andra krig som tyvärr ständigt pågår i vår värld, det gäller typ alla andra fruktansvärda saker som sker. Det är tyvärr inget unikt att i sammanhanget priviligierade människor använder tragik och elände i nån sorts tävling om vem som är bäst som medmänniska. Missförstå mig rätt, det är inget fel i att tända ljus t ex. Känns det trösterikt, känns det fint och det hjälper dig hantera läget som är, känns det som ett stämningsfullt sätt att markera att du är emot våldet och att du tänker på de som lider så för all del tänd ljuset. Men låt det inte ersätta annat som på ett mer konkret sätt gör nytta, för medmänniskor i din omedelbara närhet eller de långt borta, för de du känner eller för främlingar. Och inbilla dig inte att du tack vare det är en bättre medmänniska än de som kanske gör massor för andra fast i det tysta och på sätt som inte är på display i sociala medier. Det är inte heller fel att göra roliga saker, nej nej absolut inte. Det finns lidande och elände någonstans hela tiden och det avhjälps inte genom att vi andra gör det så tråkigt för oss själva som möjligt. Carolina Gynning som kritiserats för att hon och familjen är på semesterresa under pågående situation i Ukraina skrev såhär: "Jag tänker fortsätta leva mitt fria liv tills det inte går längre. Mina barn ska inte straffas för att världsläget är helt åt helvete. De ska ha det bra in i ditt sista." Och jag tycker hon har rätt i det. Men man behöver liksom inte försöka "försvara" det där roliga man gör med att man egeeeeentligen tycker det känns fel när det är andra som lider meeeen man gör det ändå. 

Här hemma har jag pratat med sonen om olika sätt vi kan hjälpa på, precis som vid flyktingströmmen 2015 (var det va?), precis som när det gäller de hemlösa, när det gäller personer i vår närhet som behöver extra stöd o s v. Hans förslag på hjälp är kanske inte alltid vad människor egentligen behöver, men med bra förklaringar så köper han det. Att förra veckan berätta om det som sker bara några hundra mil ifrån oss var bland det svåraste jag gjort, vi har att göra med en ung man som redan lever med oro och ångest, just krig är något han nästan hela sitt liv tänkt mycket på och som grädde på moset har han p g a flera saker och händelser utvecklat starka negativa känslor jämtemot just Ryssland. Så detta är väldigt nära hans känslor. Men det går ju inte att sticka huvudet i sanden och han skulle ju ändå se saker och höra saker om inte annat så nu när skolan började igen så att förekomma och förbereda var nödvändigt. Samtidigt vill jag inte veckla in mig för mycket, det är så många omständigheter vi inte har koll på och hellre att han får begränsad men korrekt info än mer som kanske inte stämmer. Mycket av våra samtal har handlat om att han inte ska kolla på en massa klipp på youtube och från en massa okända källor, och inte heller tro på allt han hör från höger och vänster, att vill han veta mer så ska han kolla nyhetssändningarna t ex. 

Själv försöker jag för egen del att inte kolla alltför mycket, att inte gå in på Aftonbladets app t ex stup i kvarten eller ha TV-sändningar som uppmärksammar kriget på i bakgrunden liksom o s v. Inte så att jag blundar för det som sker, men det blir lätt för mycket för mig att hantera och jag kan inte påverka något genom att läsa och se allt. Och så känner nog många med mig ... 

Nå?

2021 är nu inne på sitt elfte dygn. Har året hittills varit bättre än förra? Nope. Har det ens börjat bättre än det förra slutade? Nope där med. Varken på ett personligt plan eller i den stora världen utanför. Jag vet inte om man ska se det som positivt eller negativt att det fortfarande är 51 veckor kvar av året, det kan ju hinna hända mycket bra på den tiden men också så ohyggligt mycket dåligt.

Jag försökte bl a igår förklara lite kort för sonen vad som egentligen hände i amerikanska kongressen härom dagen, och det var ingen lätt uppgift då det är så ogreppbart även för mig själv. Något som på många håll skildras humoristiskt via foton av utklädda typer som tar selfies och mest skapat reaktioner som "vilka knäppskallar" med en lätt skakning på huvudet var betydligt mer allvarligt än så ... Jag har valt bort att titta på de flesta filmklipp, av ren självbevarelsedrift, men den del jag har sett räcker gott och väl för att inse att agerandet före, under och efter stormningen utgjorde och utgör ett stort hot inte bara mot individerna utan även både det amerikanska samhället och hela vår omvärld. Jag vet inte egentligen om sonen förstod så mycket av min förklaring, men han sammanfattade det i alla fall med "folk är idioter" vilket var svårt att säga emot.

För egen del så har året hittills varit tufft, och då inte främst vad gäller mina sjukdomar egentligen utan livet i stort. Skyddsnät som borde finnas har visat sig ha ännu större hål än jag tidigare trott och pandemin gör mig i det läget ännu mer ensam och isolerad trots att jag ingår i en familj, känslan av maktlöshet och hopplöshet har dominerat och jag ställs inför beslut jag inte har ork att fatta men inte heller har råd att skjuta framför mig. Det känns lite som att jag försöker ... ja vad ska jag säga ... springa i sirap? Steppa på lego? Pinka i motvind?

Alltför snålt med snö har det kommit, men jag har i alla fall lyckats få höra det härliga knarrandet under skorna ett par gånger. Jag har kunnat uppleva en vacker solnedgång. Och igår presterades årets första timmespromenad. Så allt har inte varit skit, inte riktigt allt. Men denna är fortfarande alltför relevant: 

Jag borde verkligen sova nu, klockan är snart 3 och jag måste iväg före lunch för att hjälpa någon annan uträtta ett ärende. Men kroppen är inte riktigt med på de noterna, det kryper och hugger och är allmänt bråkigt. Nån som har en gummiklubba jag kan låna och däcka mig själv med? Inte?

Jag förstår att ni undrar.

Är hon i karantän?
Har hon slut på skithuspapper?
Har sonens hemmastudier helt tagit knäcken på henne? Eller honom ...
Är kylskåpet full av hamstrad jäst som nu passerat bäst före-datum?
Är händerna helt raspiga och torra av allt spritande?
Och är vinförrådet helt tomt nu när Tysklandsresorna är out of the question?

Jag kan svara såhär:
Nej. Bara mer socialt distanserad än vanligt.
Långt ifrån.
Nej. Bara halvt.
Icke.
Inte ett dugg.
Bara nästan.

Ingen av oss i familjen har hittills uppvisat några symtom med corona-vibbar, det enda jag för en kort stund var tveksam på visade sig ganska snart handla om allergi. Sonen går ju dock på gymnasiet och förväntas därmed plugga hemifrån sedan några veckor tillbaka, och då han går individuellt program med nerbantad skoldag så är det något flummigt. Men pedagogmorsan har gjort sitt bästa för att grabben ska ägna hyfsat med tid åt de skolämnen det är fokus på för närvarande och har bl a snickrat ihop egna mattetal till honom. Och de flesta dagar har det faktiskt gått rätt bra ... Men nu är det påsklov för grabben. Och för pedagogmorsan 😀. Maken har hittills jobbat som vanligt, och vi får vara glada så länge det kan fortgå. En del av jobbet skulle kunna göras hemifrån men inte merparten så skulle arbetsplatsen behöva stänga ner så blir det kännbart på flera sätt.

Handsprit har vi ingen. Eller jo en halv mini-flaska av nån gel-variant som jag köpt för länge sedan och nån spray som kan användas både på ytor och händer. Skulle någon av oss bli sjuk kan de komma till användning, annars är det tvål och vatten och de allmänna uppmaningarna om hygienen som gäller. Någon hamstring hade inte varit aktuell ens om vi kunnat, d v s hunnit innan allt tog slut. Hamstrat toapapper har vi inte heller gjort, däremot handlade vi båda två ovetandes om varandra hem samtidigt 😁 så vi har varit ganska rika ändå. Nu verkar för övrigt den ruschen ha lagt sig och hyllorna gapar inte lika tomma. Alltid något. Förr eller senare lär vi ju behöva köpa nytt.

Och från handsprit till ... vin. Och faktiskt är det nästan tomt på den fronten. Tanken var en tur över havet efter påsk för att fylla på igen inför mitt 45-årsfirande och inför sommaren, men så blir det ju inte. Men, Systembolaget finns ju 😏. Ett av de få ställen som går bra just nu skulle jag tro.

På tal om påsklov ... Det där med påsken är som många säkert vet inte riktigt min grej, fastän det borde det. Jag menar, för oss kristna är ju påsken högst essentiell. Men jag har liksom aldrig fått till nåt riktigt förhållningssätt till högtiden, och inga direkta traditioner heller utöver sonens äggletande/jakt.

Vad gäller pynt och så, ni vet det där som har absolut inget med Jesu död och uppståndelse att göra utan har annan bakgrund, så har jag heller aldrig lagt ner nåt mycket på det. Men i år slår jag nog personligt rekord. Jag har haft stort behov av att distrahera mig och avleda tankar från jobbiga grejer vilket resulterat i en hel del påskigt både ute och inne. Fotobevis kommer, kanske imorgon. Kanske.

Vad tror ni om mig egentligen?

Självklart är jag både medveten om och engagerad i det pågående världsmästerskapet i fotboll. Bara för att något inte syns här på bloggen betyder inte det att det inte finns med i mitt liv 😉.

Jag har nog kollat på minst hälften av alla matcher faktiskt. Jag är ju sjukskriven och matcherna går på eftermiddagar och kvällar så det har fallit sig naturligt. 

Till Sveriges matcher har jag gått all in. Något måste man väl nörda in sig på. Mitt/vårt sällskap under matcherna har kunnat dra nytta av den delen hos mig då jag haft tröjor till dem också 😊. Och, om det skulle krävas, en kylväska. Och ett badlakan. Och en halsduk. Och en solhatt. Och solglasögon. Och ... 

Resultatmässigt tycker jag det svenska laget hittills gjort vad man i förväg kunnat förvänta sig av dem: vunnit mot Sydkorea och faktiskt pressat regerande världsmästarna Tyskland. Och det är väl också just sättet matchen förlorades på, på i princip sista sparken efter en frispark som nog borde kunnat undvikas, som gör att många känner missnöje och besvikelse. Inte resulatet i sig.

Efterspelet, med beteendet mot Jimmy Durmaz på sociala medier, är givetvis fullständigt oacceptabelt. Helt vidrigt. Förbundet gör helt rätt som tar det på allvar och polisanmält. Samtidigt gör Jimmy, Janne och laget helt rätt som markerar att de står enade men nu vill lägga fokus åter på det sportsliga, på spelet, på kommande match(er). För VM är ju faktiskt inte över, begravningskänslan i lördags kväll till trots. Vinst mot Mexico? Tja, konstigare saker har ju hänt. Hoppet lever! 

På tal om hopp. Ibland går jag över mina egentliga gränser just för att kunna känna lite hopp. Hopp om att faktiskt någon gång kunna bli lite bättre, hopp om att någon gång kunna få känna på ett "normalt" liv lite oftare, lite längre stunder. Detta fick mig att i lördags för andra gången sedan jag blev kraftigt försämrad för flera år sedan gå en mil. Tidigare i livet, även efter insjuknandet men före den långvariga försämringen, kunde jag göra det i princip när jag kände för det. Så är det alltså inte nu, nu styr kroppen själv om jag ö h t kommer utanför dörren och i så fall när. Nu råkade kroppen kännas till stora delar okej i lördags och när jag gått en timme beslöt jag att försöka klara en mil. Sannolikheten för en "baksmälla" dagen därpå var stor oavsett, p g a midsommaraftonen bland annat, så jag kunde lika gärna testa. Ungefär så tänkte jag. Och det gick. Jag tror det gjorde gårdagens i princip totala sängliggande lite lättare att stå ut med.

Men mitt liv saknar i alla fall inte kontraster. 18½ tusen steg i lördags jämfört med ca femhundra igår t ex. Omväxling förnöjer?

Nu denna måndag känner jag mig rastlös och uttråkad. Vad ska jag fördriva dagen med?
- Händerna är tydligen Dagens Kroppsdel, och inte på det bra sättet, så det mesta småplocket här hemma går bort. Även att skriva på datorn är svårt, detta skrivs med en långsam pekfingervals och feltryckningarna är många.
- All aktivitet som kräver annan fotbeklädnad än badtofflor är minst sagt obekväm på grund av Skavsåret Sixten på min ena häl.
- Lusläsandet av villkoren i min sjukförsäkring via facket, varifrån jag ev. kan få viss ersättning i höst när jag saknat arbetsförmåga i 3 år, har påbörjats, pausats och börjats om flera gånger. Och jag tycker det står olika saker varje gång jag läser.
- Ingen av dagens kommande matcher i VM känns jätteupphetsande direkt.
- Jag har lyckats ta mig förbi nivå 100 på Two Dots, ett spel i mobiltelefonen, och det börjar bli mer än lovligt rörigt.

Und so weiter...

Med en månad kvar till julafton...

... passar det väl bra med en lektion kring det där fluffet många av er har i adventsljusstaken? Själv har jag mossa, men många av er har INTE det. Faktiskt!


Här har jag faktiskt börjat med adventsförberedelserna redan ikväll. Elljusstakar och stjärnor och sånt får vänta tills lördag men byta gardiner (inte julgardiner, bara annan färg), adventslådan med de fyra ljusen och lite annat bör jag nog fixa med lite pö om pö för att inte ha allt kvar till samma dag. Jag är dessutom borta både imorron kväll och på fredag. Imorron ska vi se En underbar jävla jul på bio, och på fredag är det julfest med kollegorna.

Kvällens insats blev denna:

Plus att datumljuset är redo att bli påtänt på tisdag. 

I stället för att se framåt backar jag bandet lite, några timmar eller så. Jag skrev i mitt förra blogginlägg om folk som rasar och förfasas över artiklar och insändare utan att läsa dem först. Som ett brev på posten dök ett nytt exempel upp nyss.

Två förskoleområden, av alla i hela vårt avlånga land, har tagit ett beslut att barnen inte ska gå Lucia för sina föräldrar utan bara barn och personal ska delta inom ramen för den vanliga verksamheten. Anledningarna är att de upplever att firandet tidigare skapat otrygghet hos en del barn och även stor besvikelse hos de barn vars föräldrar inte deltar, likväl de som till skillnad från kompisarna inte kan följa med föräldrarna hem igen efter firandet. Det handlade också om att alla inte kan skaffa rätt kläder och att en del barn finner firandet väldigt stressande. De ser möjligheten för samtliga barn att delta utan att känna otrygghet, utanförskap och stress som viktigare än föräldrarnas vilja att se sina barn lussa i ett sammanhang som andra planerat för och ordnat vilket är helt i enlighet med vårt uppdrag. Visst kan man tänka sig att firandet troligen hade kunnat ändrats och omplanerats för att säkerställa det utan att porta föräldrarna men eftersom barngrupper är olika och jag inte har insyn i just dessa så kan jag inte vara säker på det.

Men grejen är: hur lyder kommentarerna? Jo det är otaliga olika varianter av hur man minsann som invandrare ska ta sedan dit man kommer annars kan man flytta hem igen, om hur anpassningen till andra religioner gått för långt och att vi inte får fira svenska traditioner längre. Trots att det inte hade det minsta med beslutet att göra. Detta framgår även här tydligt om man läser texten man refererar till. Men nej, det verkar för mycket begärt.

Jag blir mest matt.

Bebis hit och bebis dit.

Men kom igen.Varifrån kommer detta ofog att skriva "bebis" i obestämd form när det är en väldigt bestämd bebis det handlar om? "Bebis somnade i min famn". "Efter ett tag blev bebis hungrig". "Vagnen med bebis rullade iväg". "Åkte till sjukhuset då bebis var hängig och verkade må dåligt". Och så vidare. Hur blev det så? Det är väl få, med svenska som modersmål och vardagsspråk ska väl tilläggas, som skulle skriva "Jag var ute och gick med hund", "när han ätit upp mat reste han sig och gick" eller "jag visade biljett för chaufför" t ex. Hur har det blivit sådär med ordet bebis?

En annan grej ang. språket som jag stör mig på är det masspsykos som verkar inträffa när det länkas till en tidningsartikel med (fullt medvetet troligen) missvisande rubrik och hela mänskligheten absolut ska förfäras och visa sin ilska men läsa artikeln först är överkurs. Senaste exemplet är artikeln om mannen som mördade sin fru och deras lilla barn i Dalby. "Mördade sin familj - nu kan han få arvet" skriver Expressen, fullt medvetna givetvis om hur det kommer att tas och hur folk kommer att reagera. Människa efter människa rasar och skriver hur fel Sveriges lagar är som låter en mördare ärva sitt offer, den ena kommentaren med fler svordomar och fler utropstecken än den andra. Sida upp och sida ner. Läser man däremot artikeln framgår tydligt detta:

Han ärver inte! Det sätter lagstiftningen stopp för. Han ärver varken sin fru eller sitt barn eftersom han dömts för att ha mördat dem. Frun dog först, då ärvde barnet. Sen dog barnet, då ärver barnets familj/släkt men INTE barnets pappa/mördaren. Han ärver inte ett dugg.
Vad det handlar om att barnets farföräldrar ev. låter sin del av arvet gå till att betala skadeståndet som mannen dömts att betala till sin frus familj, ett skadestånd som nu ligger hos kronofogden som ännu inte gjort några försök att driva in det.

Man kan absolut tycka vad man vill om det eventuella valet från farföräldrarnas sida, och absolut om kronofogdens agerande/ickeagerande. Men att i upprepade inlägg och kommentarer förfasas över att Sveriges lagar låter en mördare ärva sitt offer när så INTE är fallet, och överrösta varandra med rop om att han borde betala skadestånd till fruns familj i stället när det är just ett sådant skadestånd det handlar om, bara för att man inte orkar läsa artikeln man har så starka åsikter kring känns ju som en dålig prioritering av både energi och tid.

Energi och tid verkar svensken i övrigt anse sig ha ont av nu för tiden. Annars har jag svårt att se att det skulle blivit en marknad ö h t för t ex färdigvikta servetter i affären. Och då tänker jag inte på några avancerade vikningar typ svanar och rosor för det är klart att alla inte kan fixa sådana själv, utan enkla grundläggande vikningar. Jag undrar vad nästa grej blir. Färdigtända ljus? Korv där senapen redan är på plats? Gardiner och gardinstång i ett?

Människan är vidrig.

Emellanåt i alla fall.

Vi har i media kunnat läsa om hur samhället ställer upp för de som på olika sätt drabbats av storbrandens framfart, hur medmänniskor bidrar med husrum för både människor och djur, hur de skänker mat, kläder och förnödenheter åt både de som tvingats lämna sina hem och de som arbetar med att bekämpa branden. Och det är fint, helt underbart. Så det ska vara...

På andra sidan av skalan finns det då de som kläcker ur sig det ena vidriga uttalandet efter det andra, som menar att skogsägarna är giriga rikeknösar som får skylla sig själva som inte skyddat sig mot händelser som denna... som menar att det inte ligger nån som helst tragik i att förlora sin sommarbostad, sina ägor och sin affärrörelse för hey de lever ju! För att ta några exempel. Jag vet inte om det handlar om empatistörningar av allvarlig art eller om ren och skär dumhet. Och jag vet inte vilket jag egentligen skulle föredra av de två. När det dessutom bland annat uttalas av personer som själva i ett halvårs tid gnällt på regelbunden basis över en böld i röven, bokstavligt talat, eller om svårigheten att hitta tillräckligt billiga charterbiljetter till Söderhavet typ så blir det rentav äckligt. De om några ska väl passa sig för att jämföra problem och komma med "klaga inte, det kunde varit värre!"-köret.

Usch det där måste jag försöka skaka av mig lite om det ska bli någon sömn inatt. Och sömn behövs. Första arbetsdagen efter semestern är avklarad, utan större blessyrer, men två återstår innan en välkommen helg. Alltså egentligen är inte jobbet sådär himla tufft just nu, men omställningen tar ett litet tag och när man inte är på sin egna avdelning och inte har sina "egna" barn så är det lite extra snurrigt i pallet ;-)

Min aldeles egen unge har i alla fall fått sina nya brillor idag. Jag var inte med och valde ut bågarna så de var helt nya även för mig. Sonen valde dem själv och jag tror att han är rätt mycket nöjdare än han egentligen ville ge sken av när vi hämtade dem ;-) Visst ser han ut att tycka de är helt okej?

Sömn var det ja. För att skaffa sig lite sådant brukar det hjälpa att man lägger sig ner och släcker lampa, TV och dator. Jag testar!! So long!

Jag vill inte gå och lägga mig.

För när jag gör det... då är liksom semestern slut på riktigt. I stället använder jag filmen Pearl Harbour som ursäkt för att stanna uppe fast den egentligen inte är någon höjdare med sin kombo av smörig kärlekshistoria och USA-krigs-propaganda. Dagen idag har annars gått förvånansvärt sakta, kanske för att jag var uppe redan före klockan 9 vilket inte hänt så många gånger under ledigheten.

Mycket tid har ägnats åt att följa den stora brandens utveckling. Och åt att ömsom skratta åt och ömsom förfasas över alla förståsigpåare som yttrat sig. "Men hallå, varför släcker de inte i stället för att bara begränsa spridningen?" Eh... hallå, tror du inte de gjort det om de kunnat? Men att släcka en eld motsvarande sisådär en femton tusen fotbollsplaner, eller hela Malmöområdet från Hököpinge till Arlöv, görs liksom inte i en handvändning. Dumbass!

En del av reportrarnas frågor till drabbade, räddningsledare och övriga intervjuade var inte mycket skarpare... Man skulle kunna tro att de lånats in från sportavdelningens reservlager. "Ni har precis varit tvungna att lämna era hem och vet inte om de kommer att finnas kvar. Hur känns det?" -Skitbra, vad trodde du??!! Eller till räddningsledaren: "När kan de evakuerade återvända hem?" Snabb comeback: "När faran är över". Bra svar...

Nåja, jag har faktiskt inte enbart suttit klistrad vid TV, radio och dator. Dagen har också inneburit bakande och ätande av årets första äpplekaka på egen skörd. Äpplena är fortfarande aningens sura för att äta som de är, men i äpplekaka blev det aldeles finemang. Jo, fast jag inte kan baka egentligen så lyckas jag faktiskt göra ätbara äpplekakor.

Imorgon är det alltså jobb som gäller. Därefter hämtande av sonens nya glasögon följt av middag, för äta bör man - annars dör man... har jag hört. Och sen har jag mitt dumma nöt lovat ut mig själv som powerwalk-sällskap. Något säger mig att jag kommer att ånga mig grymt om sisådär en 19 timmar...

Men det är då det. Nu är filmen slut (ja den slutade likadant idag som alla tidigare gånger) och jag kan inte längre motivera ett val att stanna uppe. Så... sov sött.

Små bränder och stora.

Åskan som jag nämnde i förra inlägget tog sin lilla tid på sig för att komma hit, vi såg blixtar uppe i himlen både söder om oss och mot nordväst i säkert ett par timmar innan det blev allvar i leken. Och allvar, det blev det verkligen. Efter en stunds dunder och brak och blixtar som gick i ett i ett kom den där smällen som man direkt vet kom från ett nedslag aldeles i närheten. Hela omgivningen lös upp som om det vore mitt på dagen fast klockan var halv tolv på natten och det lät som om ett stort träd klövs på mitten. Strax därpå såg vi en hel rad med utryckningsfordon svänga ner mot vårt håll, och sirenerna tystnade aldeles i närheten. Jag tänkte direkt på camparna nere på Dalabadet, både tältplatserna och de små trästugorna ligger mellan och under höga träd... men det visade sig att blixten gått ner i och tänt eld på ett hus ett par hundra meter från oss. Tack och lov blev ingen människa skadad... och branden blev hyfsat begränsad trots att den tog flera timmar att släcka. Men läskigt...

Jag är förvisso antagligen överdrivet åskrädd, men en del andra är i gengäld för "kaxiga". Visst är det ett vackert skådespel naturen bjuder oss på, visst är det fascinerande på sätt och vis, och visst är både risken att själv bli träffad och risken att ens bostad träffas och fattar eld liten egentligen... men den finns ändock, och ska inte viftas bort.

En betydligt större brand härjar som bekant längre upp i landet, såsådär en 65-70 mil härifrån skulle jag tro. En helt enorm brand. Större än de flesta av oss kan föreställa oss. Och man ska ju akta sig för att jämföra svårigheter och problem, men nog sätter det saker och ting i perspektiv. Jag mår nästan illa själv av att höra och se folk packa ihop några saker av sentimentalt värde för att sedan tvingas lämna sitt hem, ett hem de inte vet om de någonsinn kommer att återse igen. Och hur dåligt de själva då måste må kan jag inte ens greppa. Men jag har börjat fundera... Man kanske skulle ha sådana där viktiga saker samlade på ett och samma ställe. Videofilmer, fotografier, sonens favoritleksak när han var liten, hans "Indienkläder" o s v. För vem vet när vi plötsligt måste överge vårt hem av någon orsak? Egentligen...Det finns ju fler saker som kan ske än just skogsbränder som kan tvinga oss till det. Sannolikt hamnar vi aldrig där, de flesta av oss gör ju inte det, men OM...

Nog sätter det igång tankarna lite.

Nu läser jag att nattens arbete med branden sägs ha varit lyckat, utifrån de omständigheter som råder, så vi får väl hoppas att inga fler behöver lämna sina hem. Och inte minst att inga fler behöver förlora livet...

Naturens krafter är starka. Ibland på gott, men ibland onekligen på ont.

Det var inte mitt fel!

Nej skyll inte på mig att Tre Kronor förlorade idag. Jag vågar nog lova att ingen av dem läser min blogg, och ännu mindre gjorde det strax före match idag. Så, skyll på domaren eller isspolaren eller coachen eller han som syr nätet i målen eller vem som helst... men inte på mig!

En trist avslutning på matchen blev det i alla fall, både på rinken och strax utanför... vilket resulterade i mer snack om dödshot mellan båsen och uteblivna straffar eller bortdömda mål än om själva spelet efteråt. Skrämmande beteenden på en del håll...

På tal om skrämmande, expressen.se publicerade nyligen denna lista över figurer som skrämde skiten ur oss när vi var små: http://www.expressen.se/noje/de-skramde-skiten-ur-oss-nar-vi-var-barn/. Jag måste säga att jag ö h t inte minns skelettet Åke, och inte heller fann varken Skrot-Nisse eller Ugglan Helge som så läskiga, men t ex Karlsson på taket håller jag med om. Och så saknar jag personligen en på listan: Televinken! Men kom igen, han var ju döläskig!! En liten skit med skumt rörelsemönster, och så var munnen helt still när han pratade med sin gnälliga röst. Blinkade gjorde han aldrig heller. Fy fubblan! Jag KAN bara inte vara ensam om den upplevelsen, jag vägrar tro det. Så ni som delar den med mig: träd fram! Det är inget att skämmas för.

 
Idag var det enligt de flesta andra "sämre väder" än i går, men jag tyckte det var bättre jag :-D Regnet kom i natt tillsammans med lite åska så luften var friskare och lättare, temperaturen har varit helt lagom och ett tunt molntäcke har skymt solen lite till och från. Jag har t o m haft ork att skörda rabarber och baka både smulpaj och rabarberkaka med vit choklad. Och tänka sig, jag lyckades denna gången! :-) Rabarberkakan kunde haft lite mindre socker i sig, den var lite väl söt enligt mitt tycke, men det är en petitess i sammanganget. Jag kan baka! Jag är inte rädd!

 
Recept? Okej, på rabarberkakan kan ni få ett: 
Vispa 3 ägg och 3 dl socker fluffigt (eller testa med 2 dl om ni liksom jag inte vill ha det alltför sött). Smält 100 g smör, tillsätt 1½ dl mjölk och blanda det sedan med äggsmeten. Blanda därefter ihop 4½ dl siktat vetemjöl, 1 msk vaniljsocker och 2 tsk bakpulver och vänd ner det också.
Skär 4-5 rejäla rabarberstjälkar i centimeter stora bitar, strö över 2 msk potatismjöl, skaka runt och låt stå någon minut. Tillsätt sedan 100 g riven vit choklad till rabarberbitarna.
Häll hälften av rabarberblandningen i botten av en smörad och bröad form, t ex en rund med diametern ca 24 cm. Blanda resten med kaksmeten och häll sedan det över.

Grädda nederst i ugnen på 175 grader i 50 minuter. Stäng av ugnen och låt kakan stå kvar på eftervärme en kvart. Låt svalna. Servera med t ex vaniljsås.

Hörrni, om ni inte redan gjort det så glöm inte att rösta imorron! Ja ni som får och kan alltså. Vare sig ni är positiva eller kritiska till EU som sådant. Värna om rättigheten vi har att delta i demokratiska val, en rättighet som är relativt få förunnat globalt sett.

Ur led är tiden.

Gårdagens tema för bloggen kan väl sägas ha varit mail/e-post. Och idag kan man väl säga att tid är grejen.

Och ur led är tiden på Malmö Högskola. De har åtminstone väldigt korta veckor. Typ 3 dagar. International Week pågår i alla fall mellan 6 och 8 maj ;-)

Även Aftonbladet har sin egen tideräkning. De kunde i morse via sin app berätta att mamman till en av de kidnappade flickorna som nu återfått sin frihet i Colorado letade efter sin dotter i 10 år. I samma text stod också att dottern kidnappades 2003 och mamman avled 2006. Hmm...
(I rättvisans namn ska dock sägas att de senare ändrat texten till "flera år")

För att ha kolla på tiden kan det ju vara bra med en klocka. Men att det ska vara så svårt att få tag på ett analogt armbandsur för barn för en hyfsad penning (eftersom barnet i fråga är jättebra på att "råka" ha sönder eller glömma saker)! Tips, någon??

Den blomstertid nu kommer... och det har jag tagit fasta på och blivit 250 spänn fattigare på pelargoner, flitiga Lisor, petunior, lobelia och en trädgådsdalia. På torsdag, då vi ju slipper både skola och arbete, ska jag verkligen försöka orka placera dem på rätt ställe. Min perennrabatt ska t ex få gå döden till mötes, det får bli lökväxter tillsammans med plantor som kan bytas ut efter hand där i stället.

Oj, klockan är visst mycket. Det börjar bli dags att samla ihop matsäck och prylar till morgondagen som bjuder på veckans sista arbetsdag. Fast jag är inte alls färdig-kvällad än, det var ju nyss eftermiddag! Ibland flyger bara tiden iväg...  ofta när den helst ska stå still.

It's alive!!!

Ja bloggen alltså. Den lever, trots att det gått tre veckor sedan senaste livstecknet. Livet har helt enkelt kommit emellan och jag har varken haft tid eller ork att skriva om troligen otillåtna polisingripanden, vinteråterfall, påve-skifte, 5-mils-vinster, politikerklavertramp, prinsessdödsfall eller falsksångsvinnare i Melodifestivalen. Jag ska väl inte försöka påstå att jag har återfått en massa tid eller ork nu heller men en EFIT blir det i alla fall idag.

Sedan min senaste bikt, eller blogginlägg kanske det kallas, så har jag bland annat lärt mig att hinnan som täcker ögonvitan och insidan av ögonlocken heter bindhinna, att en av allergi ofta framkallad blåsa/bubbla på denna bindhinna heter chemos (uttalas typ tjemååås) och att om en mänsklig tumme ställs mot en normalstor torktumlare i en boxningsmatch så vinner nästan uteslutande tumlaren. Den senare lärdomen kom sig av en empirisk studie i ämnet, kan man säga.

Jag har på tal om allergi även de senaste veckorna lärt mig en sak om torsdagar: antingen är jag allergisk mot dem, eller så är de allergiska mot mig, eller så är folk allergiska mot mig på torsdagar helt enkelt. Jag vet ärligt talat inte vilken variant jag föredrar.

Låt se, vad mer? Jo jag har börjat med nya mediciner som gör mig ännu tröttare än tidigare och jag skulle kunna sova 20 timmar om dygnet för närvarande, men det är förhoppningsvis bara nu under invänjningsfasen. Antihistamin + antihistamin = kaka på kaka. Trötthetskaka. Fanns det inget som hette så tidigare så finns det nu.

Nej hörrni, det börjar bli dags att börja göra mig lite i ordning. Vi ska fira nybliven 40-åring i kväll och med begränsad funktion i ena handen (ja boxningsmatchen med torktumlaren slutade med en stukad högertumme) är det lite extra knixigt för mig att skapa ett icke förargelseväckande utseende. Så ni får avvakta EFITen för mer insyn i mitt oerhört glamourösa och spännande liv. Z ya!

Dagens stora snackis...

... är inte Sandys förödande konsekvenser, inte presidentvalet i USA, inte guldstriden i fotbollsallsvenskan och inte ens nuvarande relationsstatusen hos Kristen Stewart och Robert Pattinson. Nej dagens stora snackis är Magnus Ugglas känslosamma version av en Olle Ljungström-låt i Så mycket bättre. Jag har inte sett och inte hört, och har ö h t aldrig följt det programmet någon säsong utan bara sett små snuttar. Programidén är lysande och jag brukar sluka det mesta som har med musik att göra (undantaget t ex Dansbandskampen ;-)) men jag börjar förstå varför jag valt bort Så mycket bättre. Anledningen är nog just det där känslosamma, blottandet som deltagarna gör, gråtandet... Jag gråter, och skrattar, ofta åt program på TV. Men just denna varianten, när det är verkliga människor med verkliga liv som öser ur sig verkliga historier och gråter verkliga tårar, nästan pretentiöst ibland som om det viktiga är att berätta nåt så stort som möjligt, har jag svårt för. Det kan säkert nån amatörpsykolog gräva i ;-)

Nåt annat som jag har svårt för är ju det där med maten. The never ending story. Igår var första bra matdagen på länge, jag började kostregga igen och hamnade på en bra energinivå och en bra balans mellan näringsämnena. Och jag åt med 2½-3 h mellanrum precis som jag ska. Det var liksom rätt enkelt, men ändå så är det så svårt. Helskumt...

På tal om mat så måste jag tipsa om mandelbröd för den som vill minska på kolhydraterna och inte är rädda för fett. Blanda ihop mandelmjöl och ägg, ca 1 dl mandelmjöl per normalstort ägg, och smaksätt med lite salt och brödkryddor. Bred ut på bakplåtspapper och grädda i mitten av ugnen på 200 grader i ca 10 minuter. Låt svalna och skär i bitar. Brödet är mättande och en bit räcker lång väg, och ju tunnare bröd du har desto mer gottigt pålägg kan du ha på ;-)





Idag testade jag att göra pizza och varm macka på mandelbrödet. Vad skillnaden är? Hmm, tomatsåsen kanske? Jag gjorde i alla fall pizzabotten mycket tunnare, delade brödet på halva tjockleken, och hade på tomatsås med vitlök och oregano, "veg. bacon", lök, riven ost och lite olja. Varma smörgåsen gjorde jag på hela tjockleken av bröd och hade smör, "veg. bacon", tomat och skivad ost.

Den övre är pizzan och den blev jättegod. Fyllningen hamnade liksom i fokus tack vare det tunnare brödet, och man skulle nästan kunna luras att det var vanlig botten.

Varma smörgåsen blev sådär. Nåt verkar hända med konsistensen på mandelbrödet när det åker in i ugnen igen och det blev mest torrt och trist.

M a o: Gör gärna pizza eller varm macka på mandelbrödet men välj så tunt bröd som möjligt.

Där var dagens bok.. nej jag menar mat-tips...

Man kan väl säga såhär:

Mitt hår har fortfarande två färger. Men de två är mer lika varandra än de tidigare två. Det är så att jag vågar visa mig bland folk utan huckle eller mössa åtminstone ;-) Men nästa gång (ja för jag ger det en chans till) ska jag antingen våga låta färgen verka längre tid eller ta den ännu ljusare varianten. Det lutar åt det senare.

Och på tal om utseende. Tydligen har en ny sorts apa upptäckts. "Photoshopad Adam Sandler" är ett omdöme (från -AT- på AFF). "Vis gammal gubbe" är ett annat. Själv tycker jag bara den ser läskig ut. Som om den inte är på riktigt. Eller som om det bakom det "snälla" ansiktet döljer sig ett monster. Jag vet man ska inte döma efter utseendet, men eftersom jag knappast är bundis med apan och umgås med honom sådär till vardags så kan jag knappast prata om hans underbara personlighet och humor, inte sant?

källa: www.svd.se

Vad säger ni??

Adam Sandler?

Det är kidsen, och så är det jag.

Ja det är nog vi som är mest exalterade över att ha bärgat ett Hammerfall-plektrum ;-)

Men vi kan ta det från början. Jag skäms nästan för att säga det, men i år begick jag premiär på SommarRock i Svedala. För 500 kr köpte jag mig ett tredagarspass (torsdag, fredag, lördag) på försläppet (ord. pris 550 kr, 350 kr för endagspassen) och tänkte mig se Takida på torsdagen och WASP på fredagen. Men, så ställde WASP in... och jag blev skitsur. Good Luck att hitta en värdig ersättare på så kort tid, liksom. Till slut avslöjades att den framröstade ersättaren var Hammerfall. Och the show was on again. Inte för att de är i WASPs klass, långt ifrån, men det är ett band jag länge velat se.

Jag slog så igår följe med Sandra och Kalle och det började med lyssnande på E-Type på behörigt avstånd. Och han är väl sig lik, typ ;-) Därefter lämnade vi området igen för att äta matsäcken vi hade i bilen. Inget säger Rock n Roll som baguetter, sallad och Pepsi Max. Eller hur?!

När vi väl kom in igen var jag törstig. Fortfarande ;-) Så vi landade på ena serveringen ungefär samtidigt som Amanda Jensen gick på scen en bit därifrån. Och henne är jag svårartat allergisk mot. Ölen och sällskapet räddade mig.

Joddla med Siv spelade sen på den minsta scenen inne i ett tält och det var nog ett stort misstag. De är liksom kultförklarade här nere och väldigt poppis och det blev rätt trångt och stökigt där inne. Ja jag var aldrig där, jag ägnade mig åt snack med bekanta utanför, samt toalettköande och nytt ölinköp, men jag fick rapporter... Vi lämnade i alla fall det området innan Joddla spelat klart för att få bra platser framför stora scenen. Och det fick vi. Vi hade bara 1-2 rader av kids i 12-13årsålder utan övervakande vuxna med sig framför oss (ja det där är en sak för sig, det kändes grymt olämpligt att de inte hade nån förälder eller annan vuxen med sig där framme).

Hur var det då? Jo det var BRA!  Bra blandning av låtar, grymt framträdande med god publikkontakt och lagom ös i publiken. Perfekt väder också, då och då kom svalkande friska vindpustar och emellanåt lite lätt lätt sommarregn. Välbehövligt då folkmassan och pyrotekniken värmde en hel del.

Och som grädde på moset: plektrumet :-D

Simon var i början av dagen lite sur över att inte få följa med, men det gick över när han fick min egna Hammerfall-tröja. I minimal girle-modell ;) Passade honom perfekt.

Min andra tröja var lite i största laget, men den funkade ;-)

Idag mår mina sargade fötter faktiskt bättre än igår, trots att jag gick och stod länge i stövlar som inte var helt fotvänliga. Ny träningsrunda imorgon?? Utan grus i skorna :-D

Takida-rapport följer i senare inlägg. Ja här går tiden baklänges...

Alla roar vi oss på olika sätt.

Vissa roar sig genom att sprida falska rykten om andra människors död. Av allt att döma, och förhoppningsvis är det så, har detta skett igen. Denna gången gällande ingen mindre än Jon Bon Jovi som påstods ha dött efter att ha hittats medvetslös på ett hotellrum igår kväll. Jag tänker inte spekulera i vilka psykiska fel det är på folk som gör sådär, det överlåter jag åt andra. Men däremot måste jag säga att, om inte dementin också är en hoax (typ lurendrejeri), grabben har humor! Detta publicerades på facebook och twitter ett tag efter att ryktet börjat spridas:

 

Den med gott minne minns kanske t ex att även nyheten om Gary Moores död först dementerades, men sen visade det sig vara sant ändå. I detta fallet är dock "pressmeddelandet" om Jons död väldigt amatörmässigt och har låg trovärdighet, så vi vågar nog hoppas på att ha honom med oss ett tag till.

På tal om kläder...

... är det kanske tur, för alla, att jag inte är man och arbetar på kontor.
"Det säger sig självt att man inte kan ha shorts när man jobbar på kontor. Det handlar om respekt mot sina kunder och kollegor."

Hur slippa betala underhåll?

Jo det finns ju flera sätt att slippa betala underhåll till en hel drös barn. Ett är att hålla snoppen kvar i kalsongen. Ett annat är att använda kondom, det minskar ju risken avsevärt. Ett tredje är att fejka sin egen död. Hmmm, jaja, alla sätt är väl bra utom de riktigt urusla...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12891056.ab

Mixmaxat och ihopsnurrat.

Så kanske man kan beskriva detta inlägg, en salig och osalig röra. Det är så mycket jag vill dela med mig av plötsligt.

Först: oopsies! "Bröd" som inte är bröd. Nästan inga kolhydrater, mer protein och betydligt mer fett. Så magra pålägg och tillbehör rekommenderas för den som inte kör LCHF. Men i alla fall, GOTT tycker jag. Konsistens och sak skiljer sig såklart från bröd men de fungerar aldeles utmärkt som underrede för de goda påläggen eller istället för hamburgerbröd t ex. Gör 8 st såhär:

Vispa 3 äggvitor hårt. Rör ihop 3 äggulor med 100 g naturell philadelphiaost (jag väljer den magrare men inte supermagra), en knapp msk fiberhusk, ½ tsk bakpulver och en lite nypa brödkryddor.


Vänd försiktigt ner äggulesmeten i vitorna så att så mycket som möjligt av luftigheten stannar kvar.


Klicka ut smeten på bakplåtspapper och strö ev. frön eller riven ost över. Här har jag linfrön på hälften och sesamfrön på andra hälften.


Grädda i ugn i ca 25 minuter, eller tills de är ljust gyllenbruna, vid temperaturen 175 grader.


Äts t ex med nån god ost... eller då till burgare.


Sen... klänning. Vi ska på bröllop 2 juli och jag har redan klänningsnojja. Jag vill ha enkla grejer utan rosetter och blommor och volanger men det finns inte så värst mycket. Dessutom vet jag ju inte säkert om jag går ner så mycket innan dess som jag önskar. Men, jag hade glömt att jag har en mellanbrun aldrig använd linneklänning hemma som numera passar aldeles utmärkt, och modellen är sådan att den troligen funkar även om jag "bara" går ner 5-10 kg till. Så, jag har en backup ;-) En sjal över axlarna i kyrkan, BH i rätt färg och nåt passande smycke så funkar väl den?


Nästa ämne: i morse när jag lämnat Simon på skolan så höll jag på att fnissa på mig. De berättade om SD-politikern som lämnat partiet... för att de har en generaliserande bild av invandrare. Men va?? HAR de? Chocking news... eller hur??

På tal om nyheter läser jag i lokalblaskan att TV-programmet Kniven mot strupen med superirriterande Gordon Ramsay-wannaben Alexander Nilsson besöker Trelleholla denna veckan och programmet om puben/restaurangen Karaveller beräknas sändas 10 maj. Lokalpatriotiskt måste man väl se på det då...

Till sist... idag kommer äntligen mina nya brallor :-) Jag har varit sugen på dem länge, men det har inte varit lönt att beställa dem eftersom jag varit så fet. Men nu när jag är mindre fet tror jag de funkar, dessutom var de nedsatta rejält i pris. Ålderskris? Nehejdå, jag TYCKER att de är coola :-)

I väntan på min egna nya gaddning...

..., jag väntar på samtalet från House of Pain, så kan jag ju roa mig med Linda Rosings nya som syns här. Eller roa är kanske fel ord, mer oroa. Att gå på pumpen och tatuera in sin _just då_ "Livs kärlek" en gång, för att sedan såklart bryta upp och behöva tatuera över med nytt motiv, är illa nog. Att göra det en gång TILL, men den som NU är sitt "Livs kärlek", är rätt ofattbart.

Men men, ska vi se det från den ljusa sidan så är ju oddsen för att hon träffar en ny Peter i framtiden större än att hon skulle träffa en ny Fadde....

För övrigt är det EFIT-dag idag.