Dagens tre irritationsobjekt.

Men kom igen, klaga inte. Var glad att de bara är tre! För nog för att jag ofta tackar Internet för sin existens så är det också därigenom jag ofta blir påminnd om saker jag stör mig på som annars varit lättare att ignorera.

Så, tre väldigt irriterande grejer it is!

Första: "Mitt barn är det enda som ger mitt liv mening och ett syfte".
Givetvis förstår jag att ens barn är det viktigaste i ens liv. Och jag förstår att man saknar barnet när han eller hon inte är där, t ex efter en separation då barnet har delat boende. Jag förstår också att föräldrar som varit ille ute med missbruk eller djup depression o s v har haft barnen som extra drivkraft att komma på fötter igen. And so on. Jag har därför förståelse för att man kan KÄNNA att barnen är det som ger ens liv mening, men snälla var försiktiga med att säga/skriva det för barnets öron/ögon att nå. Förstå vilket tungt ok det kan vara att bära för ett barn, i synnerhet de som redan lever under tuffa omständigheter, att känna att de har som livsuppgift att ge förälderns liv mening.

I anknytning till detta: det är heller inte okej att skapa eller spä på skuldkänslor hos ett barn för att h*n vistas hos den andre föräldern efter en separation. Tyck att det är tråkigt och tomt, gråt och deppa och whatever, men visa/säg inte till ditt barn hur värdelös din tillvaro är när h*n är med sin andre förälder.

Andra: "Vi kvinnor ska stå upp för varandra och hålla ihop. Systerskapet framför allt".
Visst är vi tjejer generellt lite för bra på att klanka ner på varandra för helt onödiga saker, ja inte bara tjejer för den delen men min upplevelse är att vi är extra bra på att gnälla över varandra. Jag vet inte om det beror på att man upplever andra tjejer som konkurrenter på något sätt, ingen aning... Men i alla fall: stå upp för en kvinnan just för att hon är kvinna? Hell no. Jag står upp för de människor jag tycker är förtjänta av mitt stöd, oavsett könstillhörighet. Jag försvarar de människor vars agerande jag tycker är värt att försvara. Jag ger de människor medhåll som framför en åsikt jag håller med om, och visar de som framför en mening på ett schysst sätt respekt vare sig jag instämmer i den meningen eller ej. Och så vidade. Jag skulle inte avstå från att kritisera och ifrågasätta en annan kvinna just för att hon är kvinna. Inte alliera mig med en kvinna just för att hon är kvinna. Gör det mig till en dålig "syster", till en dålig kvinna? Då får det väl vara så... Jag har ju ändå fått "könstillhörighet tveksam" som resultat på ett nättest en gång 😉.

Tredje: "Jag skriver vad jag vill på min egen facebook/blogg/insta".
Tja, så länge du håller dig inom lagens gränser FÅR du skriva vad du vill på din egen facebookvägg, på din blogg, på ditt instagramkonto. Men så länge du inte har dessa stängda för andra och använder dem som en egen privat hemlig dagbok så BÖR du inte göra det. Det ÄR inte din privata ensak när du på en sida som andra kan läsa skriver om andra individer. När du skriver om hur besviken du är på dina vänner i stället för att ta det face to face med dem. Eller när du baktalar dina barns andra förälder så både h*n, era barn och övriga familjen kan läsa. Inte heller när du vädrar privata intima detaljer om din och partnerns relation utan att detta okejats med honom/henne. Och inte när du dryftar konflikter på arbetet eller i föreningssammanhang. Du har i stor utsträckning RÄTT att göra det, men ofta bör du inte och när du ändå gör det får du vara beredd att ta konsekvenserna för det och acceptera att andra har åsikter om det. Hur "egen" din facebook/blogg/insta än är.

Words to live by. Eller?

Bulls eye!

Yes, I dit it! Jag gjorde en EFIT på rätt dag. Kors i taket!

Sonen som varit på lägerskola var ledig igår och passade på att ta sovmorgon. Ungefär vid tio vaknade jag och stannade mer än gärna kvar i den goa sängen.

Mitt senaste inköp: grenfördelare med USB-uttag. Perfekt! Nu kan jag ladda telefon, padda och FitBit utan att behöva leta upp de där "klumparna" som har en jäkla förmåga att försvinna. Bara själva sladden behövs.

Matmagasinet Vego lanserar ett eget veganvänligt rödvin minsann. Jag beställde snabbt som en anka bajsar några flaskor och hoppas de inte tar slut i lager innan jag får dem. Spännande.

Inget är som väntans tider...

Nej det rör inte min sjukpenning, där har det hittills flutit på bra tack och lov. Däremot har vi begärt omprövning av senaste beslutet ang vårdbidraget, vi gjorde en ny ansökan eftersom merarbetet har ökat med stigande ålder men ligger kvar på samma nivå på bidraget som tidigare. Och det är det beslutet vi nu försöker få ändrat... Kan inte skada, liksom. 

Om 18 till 20 veckor, eller ännu längre, vet vi hur det gått. 

Kl två gjorde jag som halva resten av hålans invånare: besökte Jysk som välbehövligt flyttat till nya lokaler.

Se'n var tanken att jag skulle ta en promenad, och jag parkerade på ett ställe där jag kunde gå på grusvägar utan att komma så långt ifrån bilen. Jag vågade inte annat med tanke på hur kroppen mått igår. Alltså dåligt.

Men så märkte jag att jag behövde uträtta vissa naturliga behov, och behövde fundera ut var jag lämpligen kunde göra detta. Det slutade med att jag körde till Maxi och använde toaletten där. Därefter visade kroppen tydligt att NEJ JAG VILL INTE GÅ! Så, ingen promenad blev det utan jag satt i bilen en god stund och vilade.

Men en sväng inom CityGross på vägen hem behövdes.

Väl hemma överlät jag allt som hade med maten att göra utom rödvinssåsen till maken och gick själv och lade mig i sängen igen. Trött i huvudet, trött i benen, trött i hela kroppen och med stickningar och domningar både här och där.

Timmen senare låg jag fortfarande kvar och kollade på Booze Patrol på TV. Denne snubben hade druckit motsvarande nästan 100 enheter alkohol dagen före och hade nästan ett dygn senare fortfarande en alkoholhalt i utandningsluften som motsvarar grovt rattfylleri i Australien där programmet spelas in.

Han skyllde åtminstone inte ifrån sig som många andra. Som t ex snubben som menade att det är statens fel som genom låga löner tvingar honom att köra till sitt extrajobb fast han druckit. Hmm... Intressant logik va?

Rödvinssås var det ja. Igår blev den inte supergod, men klart godkänd. 

Här var middagen uppäten och vi satt och diskuterade... något... Jag minns inte vad.

Jag var ju på Jysk tidigare under dagen, vilket ledde till att maken fick jobba lite. Här försökte han plocka bort mitt elektriska ryggstöd på sängen så jag kunde trä på de nya lakanen vilka gjorde att våra olikmönstrade sängbottnar såg likadana ut. Allt för att kunna fimpa de kapp-lakan vi tidigare haft och som hängt ner mot golvet och samlat på sig en massa damm.

Och ja, sonen "hjälpte till" 😉.

När sängarna åter var bäddade placerade jag min utmattade kropp där igen. Klockan 22 fick jag sällskap av CSI där Jim Brass blivit skjuten och fick kämpa för sitt liv.

Timmen därpå var det dags för ytterligare ett CSI-avsnitt. Till skillnad från det förra hade jag sett detta avsnittet förr, men min hjärna kom inte alls ihåg hur det gick så det var lika spännande ändå. Tänk att det finns bra saker med att ha kasst minnde också 😊.

Därefter blev det inte mer för den femöringen. Jag försökte förvisso rosta bröd utan att kontakten var i, men det förevigades inte. Synd va?

Att kopulera på Kebnekaise,...

... är det vad man menar när man pratar om att ligga på Svensktoppen?

Sorry, men oh yes! Det är ordvitsdags igen. Något måste man ju roa sig med när kroppen strejkar.

Förresten är det ett jäkla tjoande från vår altan emellanåt. Vi skulle nog inte ha använt trallvirke! 😁😁

På tal om virke, vet du vilka som är de mest aktiva i skogen?
Jo, träna!

För att följa temat: vet ni vilket virke som är lättast att se igenom?
Fönsterbrädan va?

Alltså grejen med ordvitsar är ju att de egentligen är ganska dåliga, så dåliga att de blir bra. Men det finns låg nivå, och så finns det ännu lägre nivå. Och det är där nere jag roas som mest. Ett riktigt dåligt och därför jätteroligt exempel:

Ibland är jag ännu mer lättroad än annars. Idag är det ibland. Idag kan jag se denna om och om igen och fnissa lika mycket sjunde gången som den första:

Okej, ingen ordvits direkt. Men kul! Visst? Eller har ni nått en högre mognadsgrad än jag?

Envis eller dum? Det är frågan.

Envishet kan vara ens bästa vän, men också sin värsta fiende. Steget mellan envishet och dumhet är ibland kortare än man kan tro.

Ja, jag ska förklara.

Förutsättningarna är som följer:
- Jag har just nu ett uppehåll med smärtstillande (och antiinflammatoriskt) för att vara lite schysst mot magen. Jag tar bara muskelavslappnande utöver min allergimedicin.
- Igår kväll hade jag så ont i nästan varenda millimeter av kroppen att jag knappt kunde resa mig från stolen utan att gasta i högan sky 😱.
- I natt blev det inte mycket sömn eftersom jag stup i varten hörde sonen ropa från sitt rum, trots att han befann sig nästan 10 mil bort på lägerskola. Hörseln är det inget fel på 😀.
- Idag har det varit en solig och nästan vindstilla och därmed förhållanevis ganska varm dag, och generellt mår jag sämre när temperaturen är högre 😓.

Vad gör då jag under just dessa förutsättningar? Jo, jag beslutar mig inför promenaden att byta "ca en timme oavsett sträcka" (vilket har inneburit cirka 4 km) mot "en halv mil oavsett tid". Plus att jag väljer en runda som nästan bara går på asfalt när mina ben mår betydligt bättre av grus. Man kan väl säga att det inte var mitt allra smartaste drag. Men, med musik i öronen för en gångs skull (kanske kunde det distrahera hjärnan lite?) tog jag mig faktiskt den där halva milen och dessutom i det snabbaste tempot nuvarande upplaga av Jennie har gått i. Puh!!

"You run like a gasell on the fields of Africa" sa Runkeeper. Jag är säker på att han egentligen menade "du går som ett förstoppat ålderdomshem med baksmälla" men inte visste vad det heter på engelska.

Jag tog mig som sagt hela halva milen och lyckades avhålla mig från att ta en genväg mot slutet när jag såg flaggstängerna på platsen där jag ställt bilen men bara hade gått 4 km. Sen passade jag på att handla lite på Willys direkt efter, måste ju använda rabattkupongen jag fått för jösse namn, för när jag väl satt mig till ro så kanske jag inte kan komma upp igen 😉. Lite foton blev också tagna när det för ovanlighetens skull varken regnade eller blåste under min runda.

Nu - middag.
Sen - kanske lite Wii med maken? Sonen är borta tills imorron så vi har TV-rummet för oss själva. Det ni!

Scary shit!

Nej jag har inte varit på bio och sett nya It-filmen. No way José!

Nej jag har inte nyss sett världens största äckligaste spindel! (Men dess lillebror besökte 
mig igår kväll när jag uträttade mina behov i godan ro).

Och nej jag har inte råkat få i mig otjänlig människoföda i form av svamp.

Nej, detta är faktiskt ännu värre. Jag har skickat iväg sonen på två dagars lägerskola. Gaaaah!! NU snackar vi läskigt. För läskigt är just vad sonen tycker att det nya och okända är, och att uppleva det nya och okända utan både mamma och pappa är ännu läskigare. Han har förvisso gått från att för ett par månader sedan absolut inte vilja följa med alls till att nu, utan att vara helt övertygad dock, se fram emot det. Fast det där med att sova på nytt ställe utan oss, den tanken är han inte förtjust i alls. Vi får verkligen hoppas det fixar sig, dels ligger campingen de ska till direkt nästgårds (det är en lite större apparat att behöva hämta hem honom än det var när han försökte sova med skolan i Skateholm ett par mil bort för några år sedan), och dels kommer han att växa och bli stolt efteråt och hans självförtroende kan behöva en extra boost.

På tal om att sova borta gjorde maken och jag det i helgen. Egentligen skulle vi sovit i Arboga natten till lördag, sedan varit på bröllop i Skinnskatteberg och sovit hemma hos brudparet natten till söndag innan vi vände hemåt igem. Men jag kände mig tvingad att backa ur av hälsoskäl för ca en månad sedan, jag vågade inte riskera att bli så dålig som jag varit ett par gånger i sommar när vi var så extra utsatta och långt hemifrån. I stället bokade vi in oss på hotell i Malmö natten mellan lördag och söndag, bara ett par hundra meters gångväg från tågstationen, när vi ändå hade ordnat barnvakt och kunde behöva lite miljöombyte och tid på tu man hand.

En liten picnic i Pildammsparken fick inleda den tiden. Smidiga som elefanter både två slog vi oss ner i gräset och åt paj, vitlöksbröd och små söta tomater samt drack bubbel.

Faktiskt var jag betydligt mer smidig än maken, trots att han är "frisk" i kroppen och jag sjuk. Det har sina fördelar att vara överrörlig 😉.

Därefter begav vi oss till hotellet. Vi hade bokat in oss på Teaterhotellet, ett lugnt och tyst ställe trots att det ligger mitt inne i sta'n. Cool hiss har de också 👍.

Efter ett par timmars vila i ganska sköna sängar, ja jag somnade till för en stund också, begav vi oss till närmsta biograf och såg Borg. 

Klart sevärd är mitt omdöme om filmen, fast man bör nog inte vara totalt sportintresserad för att uppskatta den även om den handlade nästan lika mycket om relationer och personlig utveckling. Ett stort plus måste castingen få, i synnerhet när det handlar om Borg själv och John McEnroe med stor porträttlikhet och autentiskt kroppsspråk och minspel men även i allmänhet.

Vi hade en lite tid att slå ihjäl och eftersom kroppen kändes hyfsat pigg och det utlovade regnet uteblivit så strosade vi långsamt igenom city en knapp timme och lekte turister innan vi kom till Rose Garden där vi bokat bord. Och där vi blev proppmätta av den asiatiska buffén. Jag tror nästan jag åt för en hel vecka.

Lördagen avslutades med lite vin och snacks på hotellrummet, och med Crocodile Dundee på TV. Efter en hyfsad sovmorgon och hotellfrukost lämnade vi vid lunchtid på söndagen ett regnigt och åskigt Malmö, återvände till ett torrt, soligt och mullerfritt Trelleborg och återförenades med sonen som passat på att jobba ihop lite extra pengar hemma hos sin mormor och morfar. Jag undrar om morfar ångrar att han lärt grabben vad löneförhandling är 😀.

Till sist så förstår jag att ni undrar hur det går med mina promenader. Jodå, förrutom strosandet i Malmö i lördags så var det uppehåll i 3 dygn. Ja i fredags och söndags rörde jag mig knappt alls ö h t kändes det som, kroppen fick definitivt nog efter 8 (yepp!) dagar på rad och sade upp sig på stående (eller sittande/liggande) fot. Men igår gick den i tjänst igen och det blev en dryg timmes promenad med snacke-paus efter ungefär två tredjedelar. Planen är att fortsätta med samma taktik några vändor till, d v s promenad varje dag oavsett smärtnivå tills det helt enkelt inte funkar längre. Går det så går jag, kan man säga.

Vem är det som går och går...

... men aldrig kommer till bilen? Igår kändes det som att det var jag... 

Alltså, mitt lokalsinne är i princip obefintligt, och inte har det blivit bättre direkt sedan jag blev sämre i mina sjukdomar där kognitiva nedsättningar är en betydande del. Jag kan gå vilse även i områden jag befunnit mig mycket, och tar jag mig till nya ställen förlorar jag snabbt kollen på varifrån jag kom och åt vilket håll jag ska gå om jag inte har tydliga riktmärken. Det blev en promenad igår också, och den tog mig bl a till ett villaområde i norra delen av sta'n där jag nog aldrig befunnit mig förr. Och eftersom mina fötter föredrar grus framför asfalt sökte jag mig till en grusstig och tänkte mig sedan kunna gå runt yttre delarna av området, och jag visste att det avgränsades av väg 108 i öster så jag kunde liksom inte hamna för långt åt det hållet.

Det var bara det att det finns miljoner grusstigar i det området. Nästan i alla fall. De slingrar sig värre än politiker som försöker undvika att svara på frågor, och det är mycket uppväxt runtomkring så man ser knappt nåt hus ö h t fast man vet att de finns där i massor. Jag kollrade bort mig mer och mer under tiden som vinden tilltog och regnet kom. Men plötsligt händer det! Jag valde en stig som ledde ut till en gata jag kände igen namnet på 😏 och nu visste jag ungefär var jag var. I alla fall åt vilket håll jag skulle gå för att till slut komma tillbaka till stället där jag parkerat bilen 😀. Så efter drygt en timme totalt kunde jag och mina ömma ben söka skydd från både väta och blåst.

Om det blir en åttonde promenad idag? Njaa... det är tveksamt. Det var det förvisso igår också, och det blev ju som det blev så man ska aldrig säga aldrig. Jag ska slänga på mig kläder och bege mig till affären, så får vi se om jag traskar en bit extra eller inte. Regnet öser i alla fall ner, så i så fall blir det efter att jag handlat så jag sen kan komma hem och hoppa ur de våta kläderna. Jo, jag har regnjacka men regnbyxorna hoppar jag över för det blir så jäklars varmt och instängt i dem. Då blir jag hellre blöt. 

Det där med lokalsinnet... det är ingen nyhet. Men det har som sagt blivit värre de senaste åren. Troligen hör det ihop med att närminnet försämrats betydligt. Låt t ex säga att jag från affären ringer hem till maken och frågar vad som stod på inköpslistan som jag glömt ta med mig och han säger tre saker. Inte fler. Innan vi ens avslutat samtalet har jag glömt vilka de sakerna var. Nu är jag medveten om detta så jag säger till honom att skicka ett sms till mig med de tre sakerna. Då återstår bara för mig att komma ihåg att kolla smset också 😊.

Förlåt att jag hållt er på sträckbänken.

Jag förstår att ni grubblat så på hur det går för mig och den försvunna FitBiten.

Jodå, det skedde sig så att redan på måndagen hörde NetOnNet av sig och tackade för att jag meddelat dem vad som hänt och erbjöd sig att skicka ett nytt armband. Jag sa att jag redan köpt en ny och därför ville ha pengarna tillbaka. Inga problem! sa NetOnNet och redan dagen därpå fanns pengarna åter på mitt konto. Det kan man kalla snabbt jobbat! Och även om det nu inte skulle vara hos dem felet skett utan under transporten och att de därmed förlorat ett exemplar av produkten är jag övertygad om att de vinner på det snabba och icke ifrågasättande agerandet i längden. Bra jobbat! Postnord har inte hört av sig till mig och enligt senaste mailkontakten med NetOnNet i torsdags hade de inte hört av sig till dem än heller. Vad som skett dem emellan sedan dess kan jag ju inte svara för.

Med andra ord löste det sig förvånande snabbt för min del. Plötsligt händer det!

Dubbla kalas förra söndagen tog knäcken på min kropp så sen var jag i princip sängliggande i två dygn och sedan väldigt inaktiv i ytterligare ett. Men så i torsdags kände jag mig kry nog att testa en promenad. Nästan en timme i sansad takt blev det. Och då beslöt jag mig för att testa den enda taktik jag inte testat än för att om möjligt bli lite bättre på lång sikt: Gå tills jag stupar. Eller nästan.... men i alla fall ca en timmes promenad om dagen så länge jag ö h t KAN gå. Med kännedom om fibromyalgi men framför allt ME så vet man att det tyvärr föreligger en uppenbar risk för permanent försämring om man utmanar kroppen för mycket men jag kände att jag faktiskt är beredd att ta den risken. Det är som sagt det enda jag inte testat, utöver en medicinsk behandling jag väntar på att komma igång med. Eller, jag halvprovade väl lite för ett tag sedan men då var det fortfarande sommarvärme och då mår jag alltid sämre, då blev det tre dagar med en väldigt långsam promenad innan jag kraschade. Det var verkligen inte rätt läge att starta upp, det fattar jag nu. Men nu när hösten aviserat sin ankomst är förutsättningarna bättre, och eftersom jag är färdigutredd av sjukvården (för närvarande i alla fall) så har jag inte en massa sådant att avsätta energi till.

So far so good. Nu har jag tagit en promenad om dagen sex dagar på rad, varav 4 i regn så det är tur man tål vatten, och står på benen ännu. Inte riktigt en timme alla dagar, men i snitt ungefär. Jag har absolut mer värk nu än första dagen, och de senaste dagarna har kroppen kännts väldigt tung. Men den har fungerat hjälpligt i alla fall. Idag är dag 7... och jag vågar inte svära på att det blir en timme idag för ryggen galer på mig, benen morrar, huvudet rabblar svordomar och fötter och händer vill domna emellanåt. Men jag ska göra ett försök i alla fall, FitBit måste ju få jobba! Snart är jag redo. Snart. Ska bara....

I-landsproblem är också problem!

Faktiskt!

Jag har väl inte direkt de mest upplyftande dagarna bakom mig, om man säger. Fredagen var en skitdag och lördagen kämpade inte så värst hårt för att bli bättre.

Men lyssna. Eller läs. I fredags hade jag en extra värkande rygg, ett knä som ville vika sig stup i kvarten när jag gick och en hjärna som inte alls ville fungera. Både sonen och maken, främst maken, var till salu väääääldigt billigt. Nästan gratis. Och badrumsvågen hånade mig lite extra. Så jag blev väldigt glad när jag åtminstone fick besked om att mitt FitBit Charge 2, aktivitetsarmband med inbyggd pulsmätare, som jag beställt hos NetOnNet kunde hämtas ut hos mitt postombud! Yey! 

När jag hämtade ut paketet sa hon bakom kassan på skoj att jag fått en tom kartong, för den vägde nästan ingenting. Men sån't där ska man tydligen inte skoja om för när jag kom hem och öppnade kartongen så var den... TOM! Sånär som på lite bubbelplast. Ingen följesedel, och ingen FitBit. Jag körde direkt tillbaka igen och berättade vad som hänt och pratade med den anställda som kunde intyga att paketen var helt och tejpat. Så gjorde jag en reklammation till PostNord, inkl foto, samt en felanmälan på NetOnNets hemsida. Nu väntar jag mig en lång process där de båda aktörerna kommer att skylla på varandra, och därefter skylla på mig och hävda att jag far med osanning. Men, jag tänker inte ge mig i varken första eller andra taget, jag ska som minst ha pengarna tillbaka men har begärt även ersättning för extra körningar i onödan.

För att göra dagen komplett fick jag sedan rejäla besvär av grannens gräsklippning, trots stängda dörrar och fönster. Som grädde på moset, som lök på laxen, som körsbäret på toppen.

Man kunde ju tänka sig att nästa dag skulle bli bättre. Men se tji fick jag! Ett urval av vad som gick mig emot:
- Papercut. Rena tortyren.
- Min blogg-app vägrade samarbeta när jag skulle lägga in torsdagens EFIT, fotona hoppade runt och jag kunde bara skriva en bokstav i taget, sen spara, sen skriva en bokstav till, spara igen o s v. Äh!
- På Clas Ohlson i sta'n skulle det finnas ett FitBit Charge 2 kvar, så jag åkte dit för att köpa det. Jag kan inte vänta tills posten och NetOnNet processas klart. Men, det var tydligen del för de hade inga! I Malmö skulle det dock finnas två stycken, kassörskan ringde dit för att försäkra sig om det, och de lade undan det ena till mig.
- Vegetariska burgaren jag beställde för att få nåt i magen inför den extra Malmö-trippen blev i stället en kycklingburgare! Nej, jag orkade inte vända tillbaka... så magen förblev tom.
- Eftersom parkeringshus och jag inte alls kommer överens, milt sagt, så fick jag parkera en god bit från köpcentrat jag skulle till. Och mitt dumma knä var inte snällare än vanligt så det blev en lite besvärlig promenad.
- Parkeringsautomaten försökte stjäla två kort från mig, behålla dem inne i automaten alltså (ja givetvis försökte jag med ett annat kort också efter att det blivit problem med det första, man ska alltid göra samma missar flera gånger så man verkligen lär sig).
- Ett av mina favoritglasögonpar gick sönder mitt under bilkörningen! Tur man har uppåtnäsa så de stannar hyfsat på plats när man kör trots bara en skalm kvar. 

Med mera med mera.
Jomen ni vet säkert hur det är, när man redan är nere och extra irriterad och på allmänt kasst humör p g a livets egenheter så kan såna där grejer få en att vilja skita i allt, gräva ner sig i en håla och stanna där. Det kanske är tur att jag är för skruttig för att gräva?

Men, nu har jag i alla fall min nya kompis FitBit Charge 2 Black. Och ligger ute med pengar för ett till, vilket suger extra mycket just nu när det är extra mycket månad kvar i slutet av pengarna. Håhå jaja.

I alla fall... söndag idag! Och kalasdag. Vi har redan avklarat ett, lilla guddottern har fyllt ett år och bjudit på frukostkalas.

Och medan jag sitter här och vilar och bloggar så förbereder maken för sonens kalas som går av stapeln om ett par timmar. Kan vi sedan få avsluta denna dag med vinst för både TFF borta och för Sverige i kvalet till fotbolls-VM (sämre än i torsdags kan de väl knappast spela i alla fall) så kan helgen få ett gott avslut i alla fall. Heja heja!

Ibland lyckas jag!

Ibland lyckas jag låta bli att nysa efter att just ha applicerat mascara. Ibland lyckas jag komma precis när en ficka blir ledig på den annars fulla parkeringsplatsen. Ibland lyckas jag slå på TVn just när ett avsnitt av Morden i Midsomer som jag INTE redan sett startar. Och ibland lycka jag köra Ett Foto I Timmen på rätt dag. Så låt mig presentera: EFIT torsdag 31 augusti (om än några dagar sent utlagd).

Tvätta bör man, annars går skitig gör man. Det är
väl så det heter?

Sensommaren har den senaste tiden visat sig
från sin varmaste sida, inkl nätter med temperaturer över 20
grader. En snabb titt på termometern skvallrade
om att även denna dag skulle bli varm. 

Back to bed! Min rygg tyckte INTE om
tvättfixandet, så vid tio låg jag i sängen och försökte
hitta en skön ställning och glömma bort värken för ett tag.
Hur det gick? Inget vidare. 

När jag ändå låg där passade jag på att
checka läget med mina recept. Jodå,
jag har så jag klarar mig ett tag.

Nice frissa va?
Nej eftersom det vankades möte på sonens skola
fick det allt bli en hårtvätt.

Och så kom jag på att jag måste plocka fram mat
ur frysen. Bäst att göra't på direkten, annars
glöms det bort igen.

Dags för en ny date i grovköket. Denna
gången med torktumlaren. Ingen monogami här inte.

Mellanmål! *suck*

Rent hår - check.
Kammat hår - check.

Sådär, till slut kom även rena kläder på
och jag kunde bege mig till sonens skola för informationsmöte.

Kl sex var jag på mötet och tog ingen foto, men läget just
då kan symboliseras av detta. Tanken nästan tom!

Cirka halv sju var jag så på väg från mötet in mit
sta'n för att bland annat fylla på tanken. Bilens alltså.

Middagsdags! Oumphtallrik.

Se'n fotboll. VM-kval. Det började dåligt...

... och fortsatte dåligt. Nästan uselt!

Rizzoli & Isles på Kanal 11 levererade däremot som vanligt!

Som avslutning: lite patiens.