Några goda nyheter.

1: Idag har jag (hittills) bara behövt ½ tablett av det smärtstillande för att hålla huvudvärken borta.

2: Jag slutar inte alls 16.45 på fredag, jag hade glömt att vi har planeringsdag och slutar tidigare än så. Förvisso missar jag min sovmorgon men det kan jag stå ut med...

3: 

Nähä, det finns visst ingen nummer 3. Livet är kul nästan jämt!

I fredags var det Karlstad...

... som hade fint besök. På lördag är det Malmö och KB. tAKiDA, ni är hjärtligt välkomna!

Jag är redo. Snygg-linnet är tvättat (och lite uttöjt eftersom planen att köra hårt med vikten ett par veckor sprack ;-)) Biljetterna bärgade sedan länge (som tur är eftersom det tydligen varit utsålt ett tag). Brallorna är valda. Barnvakt är fixade. Och mina kamrater i partygänget är redo att samlas igen:

Marlene, of course. Hon är självskriven. Alltid.

Thomas, som var andre man att hoppa på tåget och som jag nu ska på KB ihop med för tredje gången.

Och så då Peter, han jag råkat få lov att gifta mig med ;-), som ska förlora sin KB-oskuld. Ja sin tAKiDA-oskuld också för den delen, vi andra tre har ju varit med förr...

Men innan dess: en ny jobbvecka. Som avslutas med en sen fredag. Eller tja, 16.45 är väl överkomligt men helgen känns mycket kortare än när jag slutar kl två på fredagen ;-) Och hur sjutton jag ska få in 3 pass på gymet, om nu huvudvärken skärper till sig (har träningsförbud tills jag klarar mig utan smärtstillande och jag är ju så lydig så...), denna veckan vete katten. Tisdag möjligtvis, och sen har jag tid mitt på dagen på lördag. Men en vild, vågad och crazy gissning är att jag knappast är i form för ett träningspass på söndag :-D Men men, jag överlever kanske ändå. Och fortsätter skallen bete sig illa så löser det liksom sig av sig självt... om man nu ska se positivt på saker och ting.

Ja på tal om huvudvärken... De tog ett sånt där prov från näsan på mig på VC. Eller näsan och näsan, det kändes som om de var långt inne i hjärnan för att leta efter bakterier med en smal men väldigt elak pinne. "Tandläkare måste vara sadistiskt lagda" säger många, och det ligger säkert nåt i det men sköterskorna på labet måste vara detsamma. Fy bubblan... I alla fall, svaret på odlingen skulle ta några dagar och jag tänkte mig att kanske få det typ måndag eller tisdag. Tills dess är det kortisonspray och smärtstillande som gäller. Men så i fredags fick jag ett brev från lab-nånting på sjukhuset... och tänkte "Oj, det måste vara svar på odlingen från näsan, det gick snabbare än jag trodde!" Öppnade, och hoppades få se typ "provet visade på förekomst av bakterie ditten och datten så ett recept på medicin blahablaha har skickats till ditt apotek och tar du den blir du snart frisk, hurra!!" eller så. Men nejdå, det var nåt heeeeelt annat. Kallelse till cellprovstagning. Ridå!

Jag har två viktiga frågor:

Ett: Hur fungerar kortisonspray (i näsan) ihop med alkoholintag?

Två (om svaret på fråga ett är fel svar): Kan man ö h t gå på rockkonsert utan att dricka öl?

Jo serrni från och med idag och på okänd framtid ska jag spruta upp kortison i snoken några gånger om dagen, och nästa lördag är det ju dags för tAKiDA på KB i Malmö. Tajmingen är som vanligt perfekt. Fast, blir jag ö h t av med huvudvärken jag haft i snart en vecka nu innan dess får jag kanske bita ihop, hålla käft och bara vara tacksam? Det är ju inte som att jag är döende eller så...

EFIT söndag 22 januari 2012.

Yepp, dags igen för en EFIT = Ett Foto I Timmen.

Min dag började kl halv åtta när jag mötte denna inte så pigga varelse i spegeln.

Anledningen till det tidiga söndagsuppstigandet var att det vankades bowlingmatch. Här kl halv nio väntade jag på att eländet skulle starta.

Halv tio spelade jag och kunde inte ta foto, men halv elva hade jag sedan länge klivit av banan för att jag är så usel!!

Halv tolv. Trösthandlande? Nej, men det behövdes några grejer. Yoghurt bland annat. Isländsk, såndär Skyr.

Halv ett var badkaret upptaget.

Mat mat mat! Här lite sen lunch klockan kvart över ett ungefär. Grönsaker, vitlökssås och stekt tofu. Och så gjorde jag lite till morgondagens lunch också.

Halv tre ungefär var det dags för lite hemmaträning. Jag pallade inte ge mig iväg till gymet idag faktiskt.

För första gången i vinter kom det såpass med snö att det lade sig lite lite på marken. Jag är en snäll typ så jag lät mina vinterskor då röra vid snön halv fyra. Kanske enda gången i vinter?

Halv fem var det dags för eftermiddagsmellanmål bestående av (lös)kokt ägg.

Skyr fanns inte med på HälsoVakten, så jag lade själv in den vid halv sex.

Middagen imorgon kommer att ätas på hallen, så det fick bli en sallad som gjordes klar vid halv sju. Men nu när jag skriver detta kommer jag på att jag glömt göra tzatziki. Illa!

Vid halv åtta såg jag på Copycat singers, och tycker att han som blev bäste härmare ska vara glad att de flesta inte trodde han var originalet. För han sjöng mycket bättre än Christer Sandelin nånsinn gjort.

Halv nio grävde gänget i Bones i minst sagt äckliga grejer. Urk!

En stund efter nio fyllde jag på med mer värktabletter i ett sista desperat försök att dämpa huvudvärken som förföljt mig i några dagar. Därefter blev det troligtvis bara slökollande på TV. Och det vet ni nog redan hur det ser ut ;-)

Nu rör det på sig igen.

Litegrann i alla fall. Jag talar om vikten alltså. Nystarten gick trögt viktmässigt, så jag började registrera mina dagar igen på HälsoVakten och såg att jag hamnade på ett ganska lågt energiintag. En bra fördelning, cirka en tredjedel av energin vardera från protein, fett och kolhydrater och allra minst just på kolisarna, men för lite totalt. 5-600 kcal mindre per dag än jag försöker ligga på, ca 1200 i stället för 17-1800. Ändå tyckte jag att jag åt ungefär som för ett år sedan men nej jag åt tydligen ganska mycket mindre. Och även om det eviga "äter du så lite ställer kroppen in sig på svält och du går inte ner!" är en väl utspridd myt, man ska ner på en betydligt lägre energinivå och under en längre tid för att det ska vara tala om svältläge och även de som svälter går ju ner i vikt, så är det absolut sant att förbränningen kan minska om kroppen får i sig mindre än den vill. Så, jag ökade upp alla portioner lite och hamnade vips på en bra nivå vilket gav resultat på vågen. Minus ett kilo denna veckan. Och det gav också resultat på träningen, orken har varit större sen jag började äta lite mer.

Så, 6 kg kvar! Gärna illa kvickt ;-) men jag är inte beredd att gå på nån snabbkur a la pulver eller extrem lågkalorikost för att det ska gå undan utan jag ska försöka fortsätta såhär. 

Fast idag har jag en tjockisdag. En riktigt jobbig pessimistisk tjockisdag. Ja jag känner mig helt enkelt tjock. Vilket jag i o f s är också, lite i alla fall, men jag känner mig såpass att jag börjar tvivla på att jag kommer att vara nöjd om 6 kg. Det känns som att 6 kg är _ingenting_ nästan, att det inte kommer att göra nån skillnad mot nu, att det kommer att behövas tio till för att inte känna mig som en tjockis. Men den förnuftiga delen av mig lär förhoppningsvis snart vara den som pratar högst igen, och jag ha verkligen tänkt att stanna på 65 kg ett bra tag efter att jag nåt dit oavsett om jag känner mig helt nöjd eller ej. Helt enkelt för att ge hjärnan en chans att liksom vänja sig och hinna i kapp kroppen. Dessutom har jag ju tänkt fortsätta träna även när jag inte försöker gå ner i vikt längre och då kan ju kroppen förändras också. 

Imorgon hoppas jag inte är en tjockisdag!

Att flickor blir kära i killar som är lika pappa...

... ska ju vara ganska vanligt. Men detta var extremt. Frances Bean, Kurt Cobains dotter, tillsammans med sin fästman Isaiah:

Och självaste Kurt himself:

Och eftersom dottern i sin tur är väldigt lik sin pappa är det väl ingen större tvekan om hur deras eventuella framtida (genetiska dårå) barn kommer att se ut?

Japp, såhär viktiga saker kan man sysselsätta sig med när man ligger i sängen och återhämtar sig från migrän!

Men så värdelöst!

ETT ämne orkade/hann jag tycka till om under veckan. Klart underkänt betyg på min egen utmaning!! 

Men jag kan kanske skylla på att en stor del av den tid jag varit på nätet har jag roat mig med en diskussion om att sex-strejka. Som en "kul grej" liksom, för att testa sin partners intresse och känslor. Det var inte många som förstod vad som var så kul med det dock. Att ö h t använda sex som maktmedel jämtemot sin partner känns ju lite knepigt. Och skulle jag sexstrejka skulle det ju drabba mig själv också ;-) Njä, då städstrejkar jag hellre. Eller tvättstrejkar. Fast nej, det skulle nog drabba mig rätt hårt det också, när jag tänker efter.

Lite skyltar kanske sitter fint en söndag som denna? Lite från skyltat.se :

Den vaktmästaren har humor...

Och det har den som skyltar i denna affären också ;-)

Rasorsaken okänd... Hmm...

Jodå! Tjockisar får lov att skämta om andra tjockisar!

Sugen?

 

Hehe...

Okej. Jennie tycker till. Del 1.

Ja jag måste ju börja med min tycka-utmaning, snart har veckan gått ;-) Dagens ämne:

Jag är gravid och sambon vill göra faderskapstest, är han därmed ett svin eller ej?

Mitt svar är: nej, han kanske är ett svin men inte i så fall just för att han vill göra faderskapstest. Visst, skulle min man vilja göra det om jag var gravid så nog skulle det kännas trist, minst sagt. Litar han inte på mig? Fy... Typ så. Men, man ska ju inte vara helt naiv heller. Otrohet ÄR vanligt trots allt och det finns inga garantier. Och ja, även tjejer är otrogna. Rätt ofta. Faktiskt. Det är inte bara nåt män gör. Och kvinnor kan ju i regel veta rätt säkert att barnet i hennes mage är hennes, om man säger så. Men männen, de vet faktiskt inte. Inte säkert. Och jag förstår om de vill bli just säkra. Inte för att generna är det enda som gör en till förälder, nej det borde väl jag om nån veta ;-) Utan för att just veta...

Sen som extra grädde på moset finns det ju de ruttna kvinnor som vid en senare separation väljer att dela med sig av informationen att den som trott han var pappa faktiskt egentligen inte är det rent biologiskt/genetiskt, med de följder det kan få för alla inblandade...

Så: Jennie tycker att NEJ en man är inte automatiskt ett svin för att han vill testa om det väntade barnet är skapat av honom eller ej.

Jodå, jag tycker fortfarande saker!

Men nog är det lite tunt med inlägg av debattinläggskaraktär numera på bloggen. Det är mycket festande, mycket vikt, mycket kläder mycket musik och mycket kul skyltar och så. Och det är väl fint, men har man en etikett som heter "debatt" så kanske den ska användas?

Familjeliv är vad familjeliv är, och med familjeliv syftar jag här på forumet Familjeliv. På nätet. Där finns en hel del vettigt folk, men också en hel del ganska ovettigt ;-) Jag kan t ex inte komma på nåt annat forum där andras val av mensskydd kan få så många att fullständigt gå upp i atomer... men jag tänkte ändå använda stället för en liten utmaning. Främst för min egen del men den som vill hänga på får såklart gärna göra det. Och utmaningen går ut på att jag plockar 5 ämnen, stora eller små, från de hetaste eller senaste trådarna på Familjeliv och ska här på bloggen uttrycka min egen åsikt om dessa under den kommande veckan. 

Och de 5 ämnena blir, eller min personliga tolkning av trådstarterna rättare sagt,..... *gör trumvirvel*....

- Jag är gravid och sambon vill göra faderskapstest, är han därmed ett svin eller ej?

- Är det OK att kolla in andra när man redan har en partner?

- Dödsstraff - rätt eller fel? (En klassiker)

- Klädkod på större fester - ett jäkla ofog eller en hjälp för gästen?

- Bidragsfuskaren vs angivaren - vem gör mest fel?

Japp, där är ämnena. Och de är tänkta att avhandlas, stort eller smått, inom de kommande 7 dygnen. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock.

Happy birthday to me!

Ja jag fyller faktiskt år idag. Eller inte jag-jag liksom... men "nya Jennie" gör. Idag är det ett år sedan jag började min resa neråt, från 105 kg till mina 161 cm. Från ett BMI på 40½. Till i skrivande stund 72 kg, med ett BMI på knappt 28.

Att det blev just den dagen var en slump, jag har ju länge velat gå ner i vikt (igen, jag har ju gjort det en gån förr i etapper) och gjort flera försök som bara hållt ett kort tag och några kilon och hade inte planerat att starta nåt stort just den 6 januari. Men det blev så. En bra dag blev två, två bra dagar blev en bra vecka, o s v... Gjorde en deal med Peter att peppa varandra, han ville ner knappt 15 kg efter att tidigare i livet inte ha haft några problem med övervikt men på senare tid lagt på sig en god bit. Började använda mitt gym-kort lite flitigare och kände att det faktiskt var riktigt lustfyllt. Och efter några veckor hade det gått så bra att det kändes som att det kanske kanske kunde vara the real thing denna gången. Men märkt av tidigare erfarenheter försökte jag fortfarande ta en dag i taget, eller snarare en måltid i taget... en liten utmaning i taget.

Efter 1½ vecka var jag nere på tvåsiffrigt, 6 kg borta. Och bara man vet att det inte går lika snabbt framöver så kan de där rivstarterna vara en viktig motivationshöjare. Men om man INTE förankrat i sig själv att det är normalt att det saktar ner snart så kan det i stället vara förödande när man sen börjar gå ner i mer normal takt.
Efter 4 veckor hade jag minskat 10 kg, och kunde på foton se viss skillnad. Och började också känna viss skillnad i rörlighet och ork på gymet.

Efter ca 2½ månad kom första riktiga återfallet i samband med en minitripp med tillhörande hotellvistelse och gratismåltider med jobbet, och det var tufft att hitta tillbaka. Men det gick!

Sen efter det har det varit minus på varje ordinarie vägning, som i början var en gång i veckan, sen varannan vecka och nu en gång/månad. Jag har längre mellan vägningarna för att det helt enkelt går lååååååångsamt och är rädd att ett plus eller stillastående kan döda den motivation jag trots allt har kvar. 20 kg tog 3 månader. På ett halvår passerade jag den magiska gränsen BMI 30, vilket innebar minus 28. Resterande 6 månader har jag alltså bara gått ner 5 kg. Inte upp, men väldigt lite ner. Vilket gör det svårare med motivationen numera. Å andra sidan vet jag också att jag av olika anledningar inte tränat så mycket under senare delen av förra året, att när jag nu kan komma igång med den biten igen så lär vågen också kunna få en extra spark i baken. 

Tar jag ett steg bort från just vikten kan jag däremot se flera positiva saker. På sistone så har jag t ex faktiskt börjat acceptera tanken på att det kan ta lite tid, att huvudsaken är att jag når dit jag ska inom överkomlig tid, inte att det sker typ NU. Plus att jag faktiskt numera inte behöver köra med allt-eller-inget utan jag KAN enstaka dagar eller måltider äta "fel" saker, t o m godis och snacks, utan att fastna i det. Försiktig lär jag alltid behöva vara, en gång missbrukare alltid missbrukare ungefär, och ifrågasätta mig själv, om jag verkligen ska äta det där just nu... Men lite mer "normalt" kan jag leva, och det är skönt. Och framför allt, jag tycker om mig själv mer. Jag är piggare. Jag är lättare. Jag har inte ont i knäna längre. Jag kan klä mig mer som jag vill. Och jag känner mig väl rustad för den tid som så småningom kommer, tiden då jag ska STANNA vid den vikt jag vill ha... Men, det är då det. En sak i taget.

Ni, mina vänner och nät-stöttare, har varit ett stort stöd för mig, jag har er mycket att tacka!
Hoppas på ett underbart hälsosamt 2012 för oss alla!

Lite trevligare foton...

... hittade jag i den där mappen också. Bland annat ett gäng foton Simon tagit. Undrar vem som har lärt honom det där med fjortisfoton? ;-)

Men i ärlighetens namn, han tar inte bara foton på sig själv. 

Nej ibland fastnar andra... hmm, objekt...

Åh herregud...

Jag sorterade foton igår på min röda tjusiga externa hårddisk, och såg en mapp som hette "tömt 23 oktober". Och jag trodde det var 23 oktober det år som nyss slutat, men se det var det inte. Utan 23 oktober 2010. Och mappen innehöll foton från sommaren och början av hösten. Och det var ingen vacker syn, i alla fall inte fotona på mig. Men, det sjuka är att även om jag såklart varit medveten om att jag var stor så har jag nog inte tänkt mig själv som såååååå himla stor. Men, tydligen:

 

 Jag måste vara duktig på att förtränga saker...

Blogga från ajfånen?

Kan jag? Vet inte, det är det jag testar nu 😜 Så det här inlägget är inte så mycket att bry sig om ...
Smileysen funkar inte i alla fall...

Och sen ett lite mindre ytligt inlägg.

2011 slutade med två återföreningar kan man säga. På lille julafton umgicks vi med kompisar som vi tappat bort av olika orsaker för några år sedan men nu återupptagit relationen med. Vi hade en spelkväll som i gamla goda tider ;-) Jättetrevligt och med många skratt. Och det gamla året firades ut och det nya firades in på det stället vi firade nyår för 4 år sedan också, och med samma fonduegrytor som stått kvar där sedan dess ;-), och det var några år sedan vi umgicks sådär på riktigt. Jag vet inte varför det blev så, för vi hade trevligt ihop och hade detsamma nu igår/i natt. 

Fotobevis? Okej...

Simon var stilig i sina nya kläder :-)

Jag var också "stilig" ;-)

Peter fick visa sin styrka när han skulle korka upp en vinflaska med en av grannarna lånad minimal souvenir-korkskruv. Inte helt lätt.

 

Men till slut gick det :)...

... så jag och vildsmurfen kunde avnjuta det goda vinet.

Maten gav tydlig 80-talsfeeling: fondue. DET var länge sen! Ja, typ 4 år då...

Till efterrätt blev det vaniljglass och hallonsås med vit choklad. Och snö på... eller mer riven vit choklad snarare.

Vissa dricker/äter öl med sked...

... medans vissa andra roar sig med att leka med andras dricka.

Jomen är man inte mognare än så, så... ;-)

Hardcore-cidern var fullt drickbar men för söt för att passa till namnet :-D

Vid tolvslaget gick 6 av oss 9 bort till parken och beskådade fyverkerier. Ja en av oss sate fjutt på några egna också.

No comments.

Fortfarande no comments.

I alla fall blev vi vid halv två upplockade av mamma och pappa på väg hem från deras firande. Sen blev det sängläge till klockan 12 idag. Imorgon är det jobbdags igen. Ingen pardon inte. Tur att veckan är lite förkortad...

Jag önskar er alla ett bra år 2012!