Först ett lite ytligare men VIKTigt inlägg.

Eller egentligen är det inte ytligt alls, för det här med vikten handlar ju inte bara om utseende och yta. Även om det är en fin bonus att jag känner mig snyggare nu liksom. Utan det handlar absolut om hälsa. När man väger så mycket som jag gjort så spelar liksom "men du är fin som du är" mindre roll, kraftig övervikt och fetma är hälsovådligt. Så är det bara. Även om man mår bra i nuet, eller upplever sig må bra, så går det inte att komma ifrån att vikten utgör en stor hälsorisk. Vi snackar liksom inte 5 kg för mycket här, då kan det handla mest om utseendet, utan betydligt mer än så.

Jag startade år 2011 på en vikt av 105 kg. Och jag är 161 cm kort. Ja ni behöver ju knappast ta fram papper och penna och räkna BMI och sånt för att inse att det var på tok för mycket. Jättemycket för mycket. Med ett BMI på över 40 var jag inte bara medicinskt fet, utan led av _extrem_ fetma. Obesitas. Fetma grad 3. Med "mycket höga hälsorisker" och "markant ökad risk för tidig död". Ja min vikt var direkt livsfarlig rentav.

Idag på 2012 års första dag väger jag ca 72 kg, och är fortfarande överviktig ja. Och vill gå ner lite till ja. Typ 7 kg. Så jag är inte klar på långa vägar, och efter att jag nått målvikten så börjar nästa typ av arbete. D v s att _stanna_ vid den vikten. Men oj vilken skillnad det är att ha ett BMI på 28 istället. Övervikt. "Något ökad sjukdomsrisk". Om vi ser på just klassifikationerna enligt BMI. Och utöver det så kan jag konstatera att mitt problemknä inte utgör nåt problem längre. Att jag sällan blir anfådd utöver vid träning, medans en rask gång den korta sträckan från bilen till jobbet tidigare kunde räcka. Att hjärtat numera inte rusar om jag skyndat mig i några få sekunder för att svara i telefon t ex. Och det är bara de sakerna jag konkret kan märka, hur kroppen förändrats inuti och hur dess allmänna skick förändrats kan jag bara ana...

Som grädde på moset så känner jag mig helt enkelt snyggare. Finare. Är mer nöjd med vad jag ser i spegeln. Och det är inte alls oviktigt. Hur gärna vi än poängterar att det handlar om hälsan i första hand så är det givetvis mycket trevligare att känna sig fin än att känna sig ful. Såklart. Därmed inte sagt att tjock = ful och ju smalare desto finare. Inte alls. Men nog blir de flesta (även jag) i de flestas ögon (även mina) rent estetiskt _mer_ fina utan att bära på 30-40 kilo för mycket, eller mer. Mitt personliga kroppsideal är inte jättesmalt utan drömkroppen är "kurvig" och mjuk utan att för den delen vara direkt tjock, och ganska stark och vältränad utan att för den delen vara extremt hård och muskulös. Typ så... fattar ni? ;-)

I alla fall. Förra nyårsafton vägde jag som sagt 105 kg. Vad jag hade på mig minns jag inte men jag såg väl ut ungefär såhär:

Denna nyårsafton vägde jag 72 kg och såg ut såhär:

Ja smaken är ju som baken, men nog tycker jag att både hälsan och utseendet kan vara ganska nöjda med viktminskningen hittills ;-) Ja jag ÄR uppsminkad och fixad på de nya bilderna, det är inte direkt nån vardags-Jennie som visas upp, men det var jag faktiskt på de gamla också. Fast det inte syns. Jag hade helt enkelt ett sämre material att arbeta med ;-)

Målet för 2012 är tredelat. Först nå målvikt då, 7 kg till. Och sen lära mig leva sådär "lagom" som krävs för att vikten ska stanna där. Och det lär inte vara nån barnlek. Det är ju inte första gången jag gått ner mycket i vikt, vilket såklart då betyder att jag gått _upp_ igen också. Vilket inte får ske igen. Jag tror inte jag får några fler chanser. Är ganska övertygad om det. Det är nu det gäller... Det MÅSTE funka. Och del 3... om jag i slutet av året känner att viktstabiliteten funkar men fortfarande har problem med hängbuken så ska jag ta kontakt med sjukvården ang. bukplastik, ta det första steget mot en eventuell operation.

Men först alltså: 7 kg till. Peter också. Nu tar vi dem!

(Och det där icke-ytliga nyårsinlägget kommer snart...)

Viktigt babbel.

Eller, kanske inte. Babbel om vikt är nog en mer korrekt benämning. Jo...

... imorgon är det 6 veckor kvar av detta året. Och jag har ungefär 7 kg kvar till målvikt. 7 kg som gör stoooooor skillnad på utseendet, 7 kg när man är på väg ner mot normalvikt syns rejält medans 7 kg när man väger hundra pannor knappt märks. Så det är 7 viktiga kilon, inte minst estetiskt sett men även när det gäller en framtida bukplastik. För att optimera chanserna att få det bekostat av landstinget bör man vara normalviktig enligt BMI eller i alla fall nära.

7 kg kvar betyder att jag gått ner ca 33 kg sen en vecka in i januari detta året och det är ju skitmycket, jättebra och allt det där. Drygt 31% av min ursprungliga vikt, bara en sån sak. Men åh vad gärna jag skulle vilja nå målvikt till nyår. Jag är så rädd att om jag inte nått målet då, som skulle kännas så symboliskt liksom, att börja det nya året som målviktig... så kommer jag att bli så besviken och arg att jag liksom ger upp lite. Dumt, jag vet! Men jag känner mig själv, och tror att risken är överhängande att besvikelsen leder till att jag skiter i vilket... och då går upp igen. Och det FÅR inte ske! Det bara FÅR inte. På inga villkor.

Men det har ju gått så trögt de senaste månaderna, jag har gått ner lika mycket per månad i höst som jag annars gjort i snitt per vecka ungefär. Och aldeles i början var 7 kg på 6 veckor en piss i Nilen men nu är det jättemycket!! Och jag klarar heller inte att gå på "hårda" dieter, väldigt strikta såna som de flesta förlorar flera kilon/vecka av, det håller ett par dagar och sen tar jag igen allt jag missat. Nej det funkar inte för mig, jag måste nog göra så som jag gjort hittills vilket som sagt gått rätt långsamt viktmässigt på sistone. Så, jag måste börja förbereda mig på att peppa mig själv iför det faktum att jag INTE nått målvikt på nyårsafton. Gör jag det, och det är ju inte HELT omöjligt, så är det fantastiskt. Men troligtvis kommer det inte att ha skett... det kommer att saknas några kilon åtminstone. Eller snarare finnas några för mycket. Och jag måste vara så bra förberedd som möjligt på det, rent mentalt.

Hur peppar jag mig? Hur får jag mig att inte ge upp? Det där vanliga att tänka på fördelarna och vinsterna jag gjort låter kanon men det räcker nog inte. Vad ska jag göra? Lobotomi? Hjärntransplantation? Vad? 

Kanske kan kläderna jag fyndat (ja om de passar är det fynd, inte annars såklart) på Ellos och som levererades idag hjälpa? 

Uppdatering:
Alla kläderna utom två plagg passade perfekt! Och båda de två var för stora, inte för små... Och ett av dem var en klänning som jag nog kan sy in lite så den passar. Så kvar är bara en för stor skjorta som ändå är så billig att det inte är lönt att skicka tillbaks, den kan jag ha som utanpå-skjorta till vardags liksom.
11 plagg (4 klänningar, 3 skjortor, en väst, en kjol, ett par byxor och en jacka) för cirka tusenlappen är rätt okej ;-)

Dagens "Det är synd att...".

Det är synd att man inte kan gå och spänna musklerna hela tiden, för nog sjutton är den o-spända slappa bicepsmuskeln...

... betydligt fulare än den spända tajtare varianten?

Tänk om man bara kunde vakna upp en dag med allt häng och all överflödshud borta. Tänk, vad underbart. Tänk. Magen ska vi bara inte tänka på, men där hoppas jag fortfarande på operation. Hoppas hoppas.

Förresten, ni har väl inte missat att det IDAG är 2 månader till julafton?! Tiden går snabbt, för 2 månader sedan var läget detta:

Trettio! Trea nolla. 30! 10x3!

Yepp, igår förmiddags blev det tårögt här... för vågen visade minus 30 kg! Ja egentligen är det ju skit samma om det är 29 eller 30, det varken syns eller känns nån skillnad rent konkret sådär, men jämna tiotal är mentalt viktiga milstolpar. Ja först var tvåsiffrigt en jättegrej, sen minus 10, nästa var minus 20... nästa viktiga gräns var BMI 30. Och nu alltså 30 kg:s nedgång. Och jag snittar fortfarande på drygt 1 kg/vecka, för det har tagit 28 veckor och 6 dagar ;-)

Liten jämförelse igen då. Fotot nedan är från förra årets Palmfestival, och där fattades det ändå några kilon till maxvikten. Tror jag vägde ca 100 kg här, och maxade på 105 den 6 januari i år:


Och såhär såg jag ut för några timmar sedan, 75 kg tung/lätt:


Ansiktsjämförelse. Då (eller, fotot taget i maj 2010 för att vara noga):


Nu:


Skillnaden vad gäller mående och ork går inte ens att beskriva, men den är enorm såklart.

Och framöver då? Jo, fortsatt viktnedgång. Lite till. Eller max 10 kg till, har satt 65 kg som målvikt. En relativt hög målvikt för mig som bara är 1,61 lång, men när jag vägt 65 kg innan har jag trivts bra där. Nu kommer ju ett par kilo att försvinna vid en framtida bukplastik, som jag verkligen hoppas blir av, så vi får se om målvikten nås före eller efter ett sådant ingrepp. Till att börja med sätter jag som nästa delmål att komma under 70.

Mer siffror.

Förrutom att ha blivit lättare har jag såklart också blivit mindre, både här och där. Och brösten har blivit... längre, typ... Vi får väl se vad som händer med dem i framtiden, men en sak i taget!

Efter lååååång tids letande hittade jag i helgen till slut pappren där jag skrev upp en massa kroppsmått 10 januari, 4 dagar efter starten alltså. Och nog har det skett en förändring lite överallt.

Midjan har som sagt minskat med 20 cm, från 113 till 93 cm. Ett annat mått som förändrats mycket är det runt rumpan, på det bredaste stället. Det har minskat från 122 cm till 110 cm.

Måttet under bysten har krympt med 7 cm, och måttet runt bredaste/tjockaste stället "på" brösten liksom och runtom kroppen har minskat med 16 cm. Inte konstigt att västar och kavajer som inte kunnat knäppas tidigare funkar nu...

Halsen är ett lustigt ställe, där tror man oftast inte att det händer så mycket. Men där har jag gått från 40 cm till 36, det låter lite men är en minskning på 10% alltså. Och det gör ju en del på sig på halsband och så, och hur vissa plagg sitter...

Benen då? De som jag tycker blivit så klena i förhållande till mitten av kroppen ;-) Jo vaderna har blivit vars 3½ cm mindre. Och de ska helst inte krympa mer, jag får väl intensifiera benstyrketräningen lite. Låren har förändratss väldigt ojämnt, vänster har minskat med 6½ cm och höger bara med 4, trots nästan samma ursprungsläge. Skumt... förbränner jag snett? :-D Eller jag kanske muskelstärker/belastar snett? Nåja, låren får gärna minska lite till så, kör på!

Sista måttet är överarmarna. De var på tjockaste stället 42 cm vardera. Nu är de 37 (vänster) resp. 39 cm, alltså 3 resp 5 cm mindre. Tyvärr utgörs många centrimetrar av sladdrigt jäkelskap. Men, det kan hända mycket ännu, fram tills målvikt och ett tag därefter.

Magen däremot, den är jag helt inställd på att behöva operera så småningom. Chansen att den efter nådd målvikt ens ska bli okej känns minimal, har man viktpendlat så mycket som jag och varit så extremt överviktig så sätter det sina spår och vad händer när skinn/hud inte längre fylls ut av en massa fett? Ja, ni fattar... Sker inget under så kan jag kvalificera mig för hjälp via landstinget så småningom, utifrån de kriterier de satt upp, och i så fall känns det tryggt att Region Skåne för dessa operationer har avtal med en riktig plastiklinik. En bukplastik är ett omfattande ingrepp och även om det i mitt fall inte är ett rent skönhetsingrepp i grunden så känns det såklart bättre att en erfaren plastikkirurg med sin expertis gör det än en "vanlig" kirurg. Och skulle jag inte godkännas... då får jag väl råna en bank eller nåt...

Men men, en sak i taget! Först och främst ska jag bli målviktig. Sen stanna där. Och SEN får vi se...