tisdag, november 24, 2020

Det strålar en stjärna ...

 ... men inte riktigt än! 

Det har väl inte gått många förbi att det är 1 advent på söndag, inte heller mig. Det verkar som att ganska många i år pyntar tidigare än vanligt och jag kan väl förstå behovet av det, men här är det som vanligt tidigast kvällen före 1 advent som gäller. Dock har jag börjat förbereda en del som att t ex fixa staken med de 4 adventsljusen och beordra upp en vit gardin i köket, och idag har jag bestämt mig för vilken stjärna som ska få äran att pryda sovrumsfönstret. Den står nu klar redo att tändas till helgen. För första gången ska den också få sällskap av ytterligare en stjärna i samma rum, ett exempel på det jag hotat med. D v s att ta i lite extra med belysningen i år 😉. 


På tal om advent så hintade jag i förra inlägget om ett kommande saffransbullbak och i söndags gjorde jag slag i saken. Hur det gick kan väl bäst summeras såhär:

Det kan ha blivit historiens fulaste bullar, men åtminstone goda 😋! Innan Lucia ska jag ge mig på det en gång till fast då i en något enklare utformning, något svårare att misslyckas lika mycket med. Om jag kommer ihåg det återkommer jag med recept.

Ni kanske undrar varför jag bloggar mitt i natten? Det kan jag förstå. Jag har av flera skäl inte lyckats varva ner tillräckligt för att det ska vara lönt att försöka sova, trots att huset varit knäpp tyst ett bra tag, och passerat den gräns där jag blivit uppvarvad igen. Lite som små barn som är så trötta att de blir pigga eller vad man ska säga. Så i väntan på att kroppen ska tagga ner igen så passar jag på att skriva lite.

Foten då? Jo den har under måndagen faktiskt känts något sånär okej och jag har kunnat gå nästan normalt. Det som talar emot hälsporre är väl att jag inte har det där typiska att det är värst på morgonen och att det sen blir bättre när man varit igång lite utan det är närmare tvärtom, men min kropp är ju inte som alla andras annars heller så varför skulle den vara det nu? Jag har i alla fall börjat gå med inneskor eftersom jag läst att man inte bör gå direkt på hårda golv och tänker försöka få hjälp med tejpning t ex om det inte fortsätter gå åt rätt håll. Ja och kanske då bekräftelse på att min självdiagnos stämmer 😉.

Ni vet att det finns temadagar för i princip allt möjligt? Både med allvarlig bakgrund och ... inte så värst allvarlig sådan. Men måndagens tema måste ha missats i den kalendern, för det måste ha varit Nationella dum i huvudet-dagen. Nej det är inte jag som är dum i huvudet, inte mer än vanligt i alla fall, utan en massa andra. De verkar ha haft sin högtidsdag nyss. Jösses så korkade människor det finns. Och då syftar jag inte på personer med intellektuell funktionsnedsättning, personer med låga betyg, personer som inte har koll på det jag själv har koll på, personer med svårigheter att stava och skriva o s v. Utan om såna som bara är riktigt dumma i hela huvudet och lite till. 


Hmm, nu närmar sig klockan visst halv tre. Jag kanske ska ta och göra ett nytt försök att få kroppen på sömnhumör. Wish me luck!

söndag, november 22, 2020

Hmm, vad ska jag nu göra en månad framöver?


Bara sådär i ett nafs så har jag via nätshoppning redan idag en dryg månad före julafton gjort alla mina julklappsinköp. De är inte så värst många förvisso men ändå ... Sonens klappar är inte inköpta än, men det ligger på makens ansvarslista (även det blir i form av nätshoppning för övrigt) så min del är klar! Finito!

Fast på riktigt lär jag inte gå sysslolös. Nästa helg ska hemmet adventspyntas. Det ska göras julgodis och saffransbullar före Luciahelgen. Julens färsbollar ska göras och frysas in. Så småningom ska huset JULpyntas med, Och klapparna ska ju slås in och i minst ett fall rimmas på. Hmmm, helt plötsligt känns en månad ganska kort 😉, beaktat att jag ju inte kan göra så mycket åt gången numera.

Min kropp har förresten bestämt sig för att ge mig en ny smärtupplevelse. Snällt va? Igår trotsade jag busvädret och tog mig en promenad. Och under tiden jag gick kändes allt bra, men strax efter hemkomst började jag få ont i undersidan av hälen och det esklerade sedan så jag t o m behövde använda kryckor för att kunna ta mig till toaletten då jag inte kunde stödja på foten alls. Efter lite googlande ställde jag en diagnos på mig själv: plantar fasciit, alltså det man lite mindre tjusigt kallar för hälsporre (men utan den skelettpålagring som egentligen är ”sporren”). En diagnos jag hoppas är fel, för hälsporre har jag förstått kan vara ett riktigt envist elände. Ofta har man tydligen mest ont på morgonen innan man kommer igång liksom men faktiskt hade jag lite mindre ont när jag steg upp idag än igår kväll. Jag ska försöka avlasta så mycket jag kan utan att för den sakens skull bli orörlig liksom.

Man skulle kunna tro att jag kan hantera smärta bra eftersom jag är så van vid att ha ont 24/7, men detta är ju nåt annat än det vanliga och det är fasen ingen barnlek. Nu ser jag mina promenader försvinna ett tag framöver och min självständighet minska ännu mer, för att inte tala om smärtan i sig som är oerhört frustrerande.  Jösses så ynklig jag känner mig. Skärpning! Jag hatar gnäll, även när det kommer från mig själv.

Saffransbullar förresten, det tänkte jag göra en för mig ny variant av med vaniljkräm som fyllning. Vad tror ni om det? Och så tänkte jag frysa in en del ogräddade, efter första jäsningen. Så har jag gjort nån gång förr med vanliga lussebullar, då jäser de liksom klart när de tinas upp och gräddas sen som vanligt. Ett snabbt sätt att få nybakat när som helst. Det borde fungera även med vaniljfyllningen i, väl? 


torsdag, november 12, 2020

Oh no!

Jag har råkat att redan nu köpa en ny fånig julslips till maken. Härom dagen var jag sugen på att plocka fram stjärnan till sovrumsfönstret. Jag har startat övertalningskampanjen för att få sonen att vilja baka lussebullar så småningom. Och, ännu värre: den där sonen fick tag på en kortfilm med Smurfarna, med jultema och nu kommer jag hela tiden på mig själv med att vissla eller nynna på melodin till Deck the halls ... Oh no! Detta kan hinna spåra ur i god tid före första advent. 

Jag kan på tal om absolut ingenting bjuda på lite konsumentupplysning. Jag har jämfört Fanta Zero Raspberry med ICAs Hallonsoda light. Och den senare vann. ICAs hallonsoda smakar betydligt mer hallon, vilket enligt min smak är en positiv grej, och ger en ganska nostalgisk känsla. Enligt mitt smakminne är den nämligen rätt lik sin sockerhaltiga förlaga. Fantavarianten har inte alls lika uttalad hallonläsksmak och jag upplever den också som sötare vilket inte är ett plus i detta läget. Däremot har Fantan en trevligare färg vilket jag inte tycker fotot speglar så bra dock. Båda är i alla fall goda, men då ICAs alltså vinner och dessutom är billigare lär jag köpa den mer framöver.

Apropå läsk så har jag faktiskt köpt hem några flaskor julmust redan, men försvaret är att den ofta är ganska slutsåld runt 1 advent! Då menar jag Apotekarnes lightvariant som jag föredrar. Sen av någon anledning brukar den åter bli lättare att få tag på precis till julhelgen, för att inte tala om efter nyår då den säljs i massor för nästan inga pengar alls. Då är det ju så dags, men är en stor del av förklaringen till att vi ofta dricker julmust till påsk 😀. 

6 veckor är det kvar till julafton, 7 veckor kvar av detta år som lär omnämnas mycket i framtida historieböcker. Om nu sådan ö h t finns då ... Ni väl har koll på vad det är för dag imorgon va? Det är fredag. Inte vilken fredag som helst, utan fredagen den 13:e. Och alltså inte vilken fredag den 13:e som helst utan fredagen den 13:e november år 2020 😱. Vågar man ö h t kliva ur sängen? 

Idag däremot är det tydligen Alla krossade hjärtans dag. Igår var det Alla singlars dag och Chokladens dag. Hade inte chokladen behövts mer idag?

måndag, november 09, 2020

Gott & blandat, smått & gott och en osalig röra.

Jag har tänkt på en sak. Eller, jag har faktiskt tänkt på ganska många saker men det är särskilt en sak jag menar nu. Jag har aldrig direkt följt Så mycket bättre, men jag gillar konceptet och har sett en hel del låtar och tolkningar. Och jag har tänkt flera gånger på att det är en himla tur att jag inte är med där. Ja det är ju främst andra anledningar än tur som ligger bakom att jag inte är med där men, tja ni fattar. Jag menar såhär, att det måste väl rimligen förekomma att artisterna inte alls tycker att de andra tolkningarna av deras låtar är så himla bra ... och jag hade inte fixat att låtsas. Att inte låta missnöjet skina igenom även om munnen uttrycker sig positivt. Jag har många talanger må ni tro, men mitt skådespeleri har sina begränsningar.

Jag har också tänkt på hur många av de offentliga personer, framför allt TV- och Internetkändisar, som i våras skrek högst om hur viktigt det är att följa restriktionerna kring corona-pandemin, som isolerade sig i fjällstugor och på lantboenden, som pekade finger åt andra som inte var lika skötsamma som dem och som t o m lyftes som föredömen i diverse radio- och TV-program som nu syns på fester och större sammankomster med pussar och kramar och i princip sex med kläderna på. Det var bara allvarligt när det var kul, eller? 

I övrigt kan jag meddela fancluben att årets glögg är satt, det gjordes igår. Jag kan också berätta att accentfärgen i vardagsrummet även denna jul kommer att vara röd, tro't eller ej, med bl a grönt som kompis. Det finns tillfällen i livet när man måste ta svåra beslut, detta var ett sådant. 

Nå’t helt annat: ni vet såna där smörgåsgrillar där dubbla mackor kläms ihop till en fjärdedel av sin normala tjocklek? Ungefär den behandlingen skulle mina brön få idag. Ja jag talar om mammografi alltså. Men kroppen gick inte med på något dylikt just nu så jag fick ringa och omboka. Och det finns apropå det faktiskt positiva följer av corona-möget också: att om- eller avboka vårdbesök eller annat tidsbeställt med kort varsel är inget konstigt eller anmärkningsvärt. Man ba’ ”jag måste tyvärr avboka” och de ba’ ”jag förstår; inga problem”. No questions asked. 

Nej kroppen var alltså inte alls med på noterna idag, inte förrän vid halv tre i eftermiddags kom jag ö h t upp ur sängen. Men sen hyfsade det till sig och jag kunde t o m ta en dusch och hårtvätt, en väldigt utdragen process med många pauser men ändå. Och nu sitter jag och slutför detta blogginlägg på telefonen (något jag inte är förtjust i men man får väl offra sig) i väntan på att slinka in en kort sväng på ICA Maxi. Där brukar vara rätt lugnt och folktomt såhär sista timmen. 

Tja, det var väl allt jag hade för denna gången. Mycket mer spännande än sådär blir det inte.



onsdag, november 04, 2020

Å man väntar å man väntar å man väntar.

Jag undrar hur stor del av sitt liv man egentligen spenderar väntandes på något som ska ske, eller något som troligen ska ske, eller något man hoppas ska ske. Hur mycket man än försöker leva i nuet så är man ju inte helt omedveten om vad som ligger framför en. 

En väntan de flesta går igenom är den på sitt barn, oavsett hur det barnet kommer till en. Här tog det ju en hel drös med år innan vi till slut hade vårt barn i vår famn, och de åren bestod av väntan på positiva test, väntan på att komma över förlusten av det påbörjade livet i magen, väntan på utredningar, väntan på provsvar o s v, och när vi sedan gav oss in på adoptionsspåret så var ju väntan knappast över om man säger så. Den nog allra jobbigaste perioden där var att veta att det fanns en pojke långt långt bort som skulle bli vår, vi visste när han var född, vi hade foto på honom, vi visste hans namn ... men vi visste inte när vi skulle få träffa honom. De drygt 5 månader som gick från barnbesked till resa var lååååååånga, men ändå nästan som bortblåsta när vi till slut satt där i ett rum på ett barnhem i Kolkata och den lille grabben bars in till oss för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. 
Här på fotot ovan är han 3 år, vid vårt första möte var han 16 månader och pytteliten! Mycket för tidig födsel i kombination med en inte helt optimal kost gör inte direkt under för tillväxten. Nu är han 17 bast, är minst lika lång som jag (inte jättesvårt förvisso men ändå) och har mustasch och mörk röst 😉.

Som långtidssjuk och arbetsoförmögen till viss del eller helt är väntan på beslut från Försäkringskassan ofta en påfrestande del av vardagen. Sedan jag blev ME-sjuk och till slut inte längre kunde jobba har jag aldrig blivit nekad sjukpenning och jag fick även sjukersättning när jag till slut övertygats av min läkare om att det var dags att söka det. Men jag minns ändå väntan på varje nytt beslut och den gnagande känslan av "tänk om ... ". Nu har jag återigen väntat på brev därifrån, mitt under allt annat kaosartat runtom mig hittills i höst. Och jag är verkligen skitdålig på att vänta. Urkass!

Det kom ett brev idag, till slut ... Och det krävdes en hel sida text för att komma fram till den viktigaste meningen: "Försäkringskassan bedömer att du har fortsatt rätt till hel sjukersättning." Jomen tack så mycket, det gör ni rätt i" 😉.

Lite bakgrund för ej insatta:
Beslut om sjukersättning med dagens system gäller tills månaden innan man fyller 65 år. Det ska göras en uppföljning, eller en så kallad förnyad utredning, med några års mellanrum för att se att inget avgörande förändrats som påverkar rätten till ersättningen. Det kan t ex vara att man haft andra inkomster, eller att man på något sätt fått en så betydande förbättrad hälsosituation att viss arbetsförmåga kan ha återkommit. Om allt är som det ska löper bara ersättningen på, oftast märker man själv inte ens av denna koll och det är ovanligt att den leder till minskad eller indragen ersättning.

För min del har jag haft sjukersättning i drygt 2 år och en uppföljning var oavsett snart på gång men nu handlade det också om att jag i våras fick ett nytt beslut om omvårdnadsbidrag p g a merarbete med sonen, och då ska det merarbete jag gör stämmas av mot grunderna för sjukersättning. Om merarbetet kan omsättas i arbetsförmåga kan ersättningen påverkas, precis som med annat man gör som kan betyda att man egentligen har förmåga att utföra något på arbetsmarknaden. Jag har därför haft samtal, som fick delas upp på flera gånger för att min hjärna inte orkade annars, och skriftlig kommunikation med en handläggare för att tydliggöra hur just min del av merarbetet ser ut. Jag har egentligen inte någon gång på riktigt trott att det skulle vara nåt problem, men man kan ju aldrig vara helt säker med sånt här. Men idag kom alltså brevet.
"Insatsen i omvårdnadsbidraget ..... bedöms inte påvisa en förbättrad arbetsförmåga. Dessutom delas omvårdnaden med den andre föräldern. Det går inte heller att påvisa ett förbättrat hälsotillstånd. Vidare utredning bedöms inte vara aktuell i nuläget."

Då kan jag släppa den biten i alla fall. Bara resten kvar. Puh!! 
Och nu tänkte jag skryta med att jag faktiskt tagit två promenader denna månaden hittills, men kom på att det har jag ju redan gjort 😁. Det är inte lätt när det är svårt.

tisdag, november 03, 2020

Undrar hur länge jag slipper.

Sonen var först ut att behöva vara med om eländet. Rotandet med en pinne i halsen och svalget, kväljningarna och känslan att vilja vomera följt av samma pinne halvvägs upp i hjärnan innan den till slut blir bespottad. Jag hörde proceduren på lite avstånd och kan säga att han fixade det betydligt bättre än jag troligen gjort, väntan på svar var sen rejält frustrerande för honom och när det så kom så blev han väldigt lättad. Ingen covid-19 där! Just nu i alla fall ... Jag har sen också behövt lyssna på när maken utsatte sig själv för samma behandling, det var illa nog, och fasar för att framöver själv behöva testa mig. Jag som inte ens fixar att borsta de bakre tänderna utan att klökas och ulka. 

Men inget ont som inte för något gott med sig. Eftersom maken varit hemma och lär vara det någon dag till utan egentligen vara direkt sjuk så kan jag överlåta all markservice till honom (ja det är tänkt så i alla fall men vissa saker verkar det bara vara jag som kan tänka på ö h t) och om/när kroppen tillåter ge mig iväg en sväng utan att behöva rätta mig efter sonens behov av närvarande vuxen just då. Detta har varit till hjälp när jag nu försökt komma igång med mina promenader igen, och hittills har det blivit en timme både i söndags och idag. Ska november kanske bli min månad? 

Söndagens runda var i till stora delar soligt och lugnt höstväder och ägde rum i mina tidigare hemtrakter i västra delen av stan.



Idag var det gråare, kyligare och blåsigare så i stället för att ta en runda nära havet som jag tänkt höll jag mig ganska rejält påbylsad i trakterna runt en av våra parker och passade på att svänga förbi farmor och farfar på kyrkogården.

Jag tänkte förresten på en del vanor jag lagt mig till med som sker automatiskt nu. Som att ta ett extra kliv åt sidan vid möte även utomhus, att vända bort huvudet åt motsatt håll som människan jag möter, att tänka ett varv till på var jag stannar till nånstans så andra kan passera utan att komma aldeles intill o s v. Undrar hur länge sådant kommer att sitta i efter att corona-läget stabiliserats och inte är så alarmerande längre. Folk kanske kommer att tro att jag är en högfärdig typ som demonstrativt vänder mig bort? 😉

Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...