Forgive me Blog for I have sinned.

Jag har brustit i mitt ansvar att ge dig uppmärksamhet, fylla dig med mening(ar) och tillgodose dina behov. Jag hoppas du kan förlåta mig. Att jag själv har bråkat med min dåliga hälsa är förvisso en del av en förklaring men definitivt ingen ursäkt. Sorry!

Sedan senaste uppdateringen har jag i alla fall lyckats ta mig för två sedan länge inplanerade saker. Dels firat en kompis som blivit 45 och således är av en ypperligt fin årgång men alltid kommer att vara äldre än jag är 😆. Och dels varit på mitt livs sjunde, tror jag, tAKiDA-gig.

Av någon anledning är det i rock-kretsar väldigt viktigt att påtala att tAKiDA minsann inte är hårdrock. Jag känner ungefär Who cares? Inte jag i alla fall, jag tycker de är BRA och det är väl det enda viktiga. Egentligen? Och det är väl tur att det inte är hårdrock, då slipper de ju dricka blod.
(Yepp, förklaring kommer i klippet nedan).


På födelsedagsfirandet fick jag för andra gången på kort tid uppleva hur min kropp svikit mig ute bland folk, och denna gången hamnade jag en stund på golvet. OK det är inte direkt en gynnsam omständighet att jag hade en del vin innanför västen, men att som nu ena benet plötsligt viker sig kan ske hur nykter jag än är. Jag var också högst skeptisk till att klara av konserten eftersom det var stående som gällde, men efter en hel veckas vilande och sen sittande läge ända fram tills 5 minuter innan bandet klev på scen (förbandet fick klara sig utan oss framför scen) lyckades jag fixa det. Troligen med hjälp av en del adrenalin också. Sen blev det en god stunds vila igen innan vi tog tåget hem till hålan igen ...

Men mina ben har varit sådär darriga och svaga ett bra tag nu, jag har behövt avstå från både social samvaro, frisk luft och miljöombyte för att jag inte kunnat lita på att min kropp fixat att bära mig. Och jag har mer på allvar börjat fundera på att ta upp det där med arbetsterapeuten som bär mig emot så mycket att ta upp: rullstol. Inte ersättning för att gå, utan som komplement. Som hjälpmedel att, dock med hjälp av annan person, i vissa lägen kunna spara energin till viktigare mer givande saker. Som hjälpmedel att byta hemmasittande mot frisk luft och miljöombyte. Som hjälpmedel att kunna ta mer del av den sociala världen och uppleva mer intressanta saker utan att krascha efteråt. Ta besöket på Nordens Ark i somras t ex, det hade jag velat göra i flera år och fick nu chansen tack vare tillgång till rullstol. Alternativet vore inte att gå hela rundan där, utan att inte komma dit och uppleva det ö h t. En risk är att man blir passiviserad och "bekväm", men både jag och min läkare känner oss tämligen säkra på att min inställning och attityd skulle fortsätta få mig att röra mig, promenera o s v i den mån jag kan.  Vi får väl se om jag till slut får tummen ur och skickar iväg ett mail till arbetsterapeuten som tidigare verkat helt vettig och balanserad.

Well well, än så länge är det Me, Myself and I som gäller. Och jag känner redan att köpet av Sally var lyckat. Atomatväxlad bil med adaptiv farthållare måste vara Guds, eller någons, gåva till oss med fysiska krämpor. Och, tro't eller ej, än så länge har inget smuligt eller kladdigt ätits i bilen. Kanske har någon liten droppe dricka spillts, men alltså dricka måste jag få göra när jag kör bil 😊.

Imorgon är det förresten EFIT-dag. Alltså Ett Foto I Timmen. Så kanske ses vi igen redan då. Auf Wiedersehen.

Vadslagningsdags igen kanske?

Förra veckan fick min toalett (dock invaderad av sonen), d v s duschrummet, en ny tron. Och jag tänkte "Nåde den som skitar ner min nya skithusstol!" Fullt rimligt, visst?

Nu har jag ju ny bil, och jag har upplyst sonen om att det är strängt förbjudet att äta eller dricka nåt som kan kladda eller smula i den! Vi vet alla att det inte lär hålla för evigt, inte ens jättelänge ... Vad tror ni? Jag kan i alla fall berätta att jag umgåtts med Sally, bilen heter så alltså, i ca 4 h idag och än så länge har enbart vatten intagits. Så ett dygn har det hållt än så länge 😉.

Alltså, hon är inte stor den där Sally. Och hon har inte en massa finesser och utrustningar utöver det tämligen normala. Ändå är användarmanualen troligen den tjockaste i världshistorien! Det blev rätt komiskt när boken till makens nya bil, Sture, kom fram och var typ papperstunn i jämförelse.

Men eftersom jag har en förmåga att ha allt möjligt liggandes lite överallt och att samla på mig pryttlar i bl a just bilen så är det lite positivt med den där bjässen till bok. Den fyller liksom upp nästan hela handskfacket så jag får i princip bara plats med p-skiva och ett par solglasögon. Inte tre par brillor, flera värmeljus, några uttjänta sladdar, ficklampa (rätt bra i o f s), anteckningsblock, engångsbestick, flera paket av både våtservetter och pappersnäsdukar, avfallspåsar, CD-skivor som jag inte lyssnade på (nu har jag ö h t ingen CD-spelare), alsolgel, handkräm och flera isskrapor som jag hade i Sune 😊.

Ja jag har alltså befunnit mig i bilen ca 4 h idag, men själva körtiden var nog bara drygt en timme. Varav en liten sväng med passagerare. Ja jag tog med mig farsan på en liten tur, han som försökt ett bra tag att få mig att köpa automatare. Nu fick han se resultaten av hans tjat 😀.

 Övrig tid har jag satt mig in i lite viktiga grejer såsom ljudinställningarna, ni vet bas och diskant och sådär, och att ställa in radiokanalerna.

För att inte tala om Apple CarPlay! Jag kan via den funktionen både skicka och ta emot, och få uppläst då, sms via röstkommando. Jag kan inte bara lyssna på Spotify utan även t ex byta spellista eller artist direkt på bildskärmen. Jag kan få vägbeskrivning via Google Maps direkt där också. Och lite annat ... Allt som krävs är att telefonen är ansluten via USB-uttaget som är

betydligt bättre placerat än på förra bilen och det är den ofta ändå för att jag passar på att ladda. Men skulle jag inte ha den kopplad så kan jag såklart lyssna via bluetooth och även ringa handsfree och sådär, men inte lika bra och smidigt 😊.

Hastighetsbegränsaren är testad, funktionen för att hålla avstånd till framförvarande bil liksaså. Back-kameran har utnyttjats lite och lyckad fickparkering har skett. Ja Sally har varit med om det mesta utom att köra på motorväg och i vinterväglag, en av de två sakerna kommer att ske imorgon. Gissa vilken 😀.


Jag utlovade bättre foton för att ge en mer rättvisande bild av storleken men Sally såg också mer orangeaktig på gårdagens bilder än hon egentligen är. Hon är riktigt röd ... röd-röd liksom... Klarröd. Ungefär såhär:

"När ska hon sluta tjata om sin jäkla bil?" undrar ni säkert. Svaret är: troligen någon gång detta året.

Men jag kan faktiskt skriva om annat med. Som att jag nästan känner mig smart jämfört med vissa deltagare i Alla mot alla på Kanal 5. Att jag fått tillbaka en nygammal last: tunnbröd! Både hårt och mjukt. Att jag inte tycker det borde vara lagligt med en hel vinter utan snö och att det vita guldet därför snart borde komma. Att jag svär nästan dagligen över utväxten i mitt hår och det faktum att det fortfarande är flera veckor tills jag ska till frissan. Eller att jag finner det djupt oetiskt, för att uttrycka det milt, att admin i en grupp för drabbade av ett kroniskt sjukdomstillstånd använder denna för att ragga kunder till sin egen verksamhet (vars effekt f ö till största delen saknar vetenskaplig evidens). Så nu skrev jag om det!

Men nu lämnar jag er till förmån för NCIS. Go'natt!

Att skiljas är att dö en smula ...

... sa eller skrev ... någon. Franskt ursprung påstås ordspråket ha i alla fall. Men, det jag idag skiljts från har inte mycket med Frankrike att göra. Däremot Japan.

Ty efter snart 11 år ihop har vi gått skilda vägar jag och Sune. Sune af Mazda, a.k.a the lilla MFF-blå bil.

Jag tänkte egentligen att vi skulle hänga ihop tills bildöden skilde oss åt. Men min hälsa har fått mig att tänka om, bl a vad gäller växellåda. Jag har varit anti automatare för bilkörning utan att växla har känts så tråkigt. Men jag har tvingats inse att det är en himla bra idé ändå, både för mina händers skull, för dumma vänsterbenets skull (tur i oturen att just det benet är sämst) och för att minska antalet saker hjärnan måste ha koll på. Förhoppningen är att jag med en automatare ska kunna behålla den självständighet bilkörningen ger så mycket det bara är möjligt.

Ikväll, i ett ganska trist hämta-ny-bil-väder, fick jag så min Sally. Sally är en Suzuki Swift med automatlåda, back-kamera, rätt schysst radio- och mediasystem och lite annat bra 😊. Hon är inte alls så stor som hon ser ut på fotot, jag får ta mer rättvisande foton en annan dag, men bagageutrymmet är lite större än på Sune och jag kan lyfta ur grejer utan att varken behöva bocka mig så mycket eller lyfta armarna för högt. Jag sitter dessutom lite högre så det känns som att jag liksom har mer koll.

Något av det första jag gjorde var givetvis att ansluta min telefon så jag kunde lyssna på musik 😂. Jag menar, det viktigaste först ... Såna saker som hurvida man startar bilen i P- eller Drive-läget eller var sjutton man öppnar tanklocket är ju sekundärt, visst?

Jag hade fram tills i lördags aldrig kört en automatare i hela min liv, när jag provkörde Swiften var det med manuell låda, men då fick jag testa mina föräldrars bil lite. Och jag vande mig i alla fall såpass mycket såpass snabbt att det kändes konstigt att sätta mig i min egen bil igen sen. Och nu när jag tog med mig Sally hem var jag faktiskt bara där och viftade med vänsterbenet en enda gång och det var när jag skulle backa. Men, jag lär nog få ett och annat återfall innan det sätter sig helt.

Det KAN tänkas att jag kommer att prata och skriva lite mer än lovligt mycket om det här ett tag. Men alltså, jag har bara ägt 2 bilar tidigare och haft den senaste i 11 år så att köpa ny bil är liksom inget jag gör så himla ofta 😊. Och med tanke på hur händelsefattigt mitt liv ofta är numera så ... tja, det är en hyfsat stor grej. Ni får antingen stå ut eller undvika mig på nätet och IRL ett tag.

På tal om väder förresten. Innan jag körde för att hämta bilen så behövde jag uträtta lite naturliga behov och förärade Dollarstores toalett med ett besök. När jag kom ut därifrån var det två regnbågar bredvid varandra på himlen. Det syns inte jättebra på fotot tyvärr .... mycket tydligare på riktigt.

Minuterna senare när jag sitter i bilen är bara en kvar, men väldigt skarp och oerhört vacker.

Knappt hann jag lämna parkeringen förrän det varken var en eller två regnbågar utan bara ... regn ... And lots of it! Vindrutetorkarna fick arbeta väldigt hårt kan jag säga.

Strax därefter fick jag i stället plocka fram andra bågar. Solglasögonbågarna. För då sken solen från en till stora delar blå himmel.

Det var mycket väder jag bjöds på under loppet av en kvart 😉. Omväxling förnöjer, eller?

Drömma kan man ju.

Jag drömmer just nu om att det plötsligt dyker upp typ en halv miljon eller så på mitt konto och som inte hamnat där av misstag utan verkligen är mina. Kanske en vinst på Miljonlotteriet till slut? Kanske från en anonym välgörare, en person med fet plånbok som saknar familj och vill dela ut sin förmögenhet till andra innan jordelivet tar slut?  Kanske Trelleborgs och Malmö kommuner som kommit fram till att de betalt mig på tok för lite under mina år där och nu vill kompensera, schyssta som de är? Jomen sånt där händer väl? 

I alla fall, för pengarna skulle jag låta bygga ut huset med ett rum. Ett nytt master bedroom. Ett rum i anslutning till vardagsrummet, längre ifrån de delar av huset det är mest liv och rörelse i. Ett rum stort nog för både rejält med snygg förvaring och vilohörna, ja utöver säng och sädår då. Ett rum som jag kan påverka utformningen av från början, placeringen av fönster och sådär, för att medge den möblering jag önskar.

Sen hade sonen fått vårt nuvarande sovrum, betydligt större än hans lilla nuvarande och betydligt mer plats för allt hans lego. Och så hade vi kunnat ha arbets- och hobbyrum i det ena lilla sovrummet och typ tränings/rehabiliteringsrum i det andra i stället för att detta nu klämts ihop i samma på ett icke tillfredsställande sätt.

Eventuella återstående pengar hade kastats in i betalningen av en ny bil.

Ja, drömma kan man ju ... 

På tal om drömmar. Jag fyller 45 år i år och tänkte slå samman firandet eller sörjandet av det med årets temafest. Och temat är "Vad vill(e) jag bli när jag blir stor?". Att ha som "jobb" att rehabilitera mig själv till en så bra livskvalitet som möjligt var inte direkt vad jag drömde om. Nej jag skulle bli journalist. Eller sångerska. Eller journalist. Eller sångerska. Eller både och. Ja det skiftade lite hit och dit det där, och till slut blev jag inget av det. Men jag har faktiskt skrivit några tidningsartiklar, bl a en Grön Guide till Djurens Rätts tidning för drygt 10 år sedan. Det var det inte många av er som visste va? Så liiiiite blev jag vad jag ville när jag blev stor. Väldigt lite.

Sonen när han var sisådär sex år ville bli en bowlingspelande köttbulle när man blir stor. Anammar han det på festen kan hans outfit bli intressant 😊.

Nu ska jag skrapa lite Miljonlotter! Wish me luck!

Musik men inte Mello.

Man kan inte lyssna på Mello allena. Nej vanligtvis lyssnar jag t o m ganska lite på de typer av musik de flesta bidrag numera representerar om det inte råkar spelas på radion. Men i övrigt är jag lite av en periodare, rockmusiken finns alltid med men utöver det så kan jag ibland snöa in på musikal, ibland på 80-talspopdängor, ibland på schlagers från mina yngre dagar o s v. Jag vill inte kalla mig allätare, för det finns en hel del jag inte gillar, men min musiksmak är väl ganska bred i alla fall. Även om rocken som sagt är ganska självklar som nummer ett. Rock som för övrigt är ett brett begrepp det med ... Det är ju en jäkla skillnad mellan Bryan Adams och Hammerfall t ex, men båda får sägas rymmas inom begreppet rock.

Jag tycker att många lägger på tok för mycket fokus på artister och grupper de INTE gillar, som i en del facebook-grupper med inriktning på musik. Varför lägga tid och energi på en massa trådar om sånt man ogillar i stället för att lyfta det man tycker är bra? "Man kan väl göra både och?" tänker ni kanske. Och jovisst, det kan man. Men det är sällan så det görs. Det är sällan de som dissar en massa i gengäld i samma eller större utsträckning hissar, tyvärr.

En av de grupper, med tillhörande fans, som det verkar vara inne att dissa är tAKiDA. Och alltså, det är såklart fullkomligt i sin ordning att inte gilla dem. Nemas problemas. Men det är lite fascinerande hur de ändå kan beröra så mycket att så många känner sig manade att häva ur sig sitt ogillande, ja nästan hat, mot dem lite här och där. Alltså jag lider t ex av svår aversion mot en viss göteborgare med publikrekord på Ullevi, bland annat. Men inte startar jag i ett musikforum en massa trådar med nedlåtande epitet om hans fans och känner behov av att opåkallat lyfta hur lite jag uppskattar att höra hans musik.

Som de flesta väl vet så gillar i alla fall jag tAKiDA. Jag ser dem som ett väldigt bra liveband dessutom, och om knappt 2 veckor ska jag äntligen få uppleva det igen, 

En låt jag hörde live innan jag hört den på skiva är denna:

Biljetterna till giget är min julklapp från maken, och är han snäll får han därför följa med 😉. Det blir då, om jag minns rätt, femte gången han ser dem. Två gånger på Sommarrocken i Svedala, två på KB i Malmö (det är där jag är lite tveksam, det kan vara bara en för hans del), och så då nu på Slagthuset. Allt tack vare mig. För min del blir det sjunde gången, och så många gånger har jag inte sett någon annan artist eller grupp. Metallica kommer god tvåa, en kraschad bil satte stopp för det första försöket som bör ha varit 1992 men senare har jag lyckats befinna mig på fyra av deras spelningar. Den senaste för tre år sedan. Återstår att se om det blir fler, det känns något tveksamt tyvärr.

Just nu skulle det behövas en helt annan typ av musik, typ en vaggvisa eller nåt för sömn behöver jag. Det blev inte mycket av den varan i natt, jag verkar återigen ha kommit in i någon form av varannannattsmönster och inatt blev det ungefär 2 + 2 h med 3 vakna timmar däremellan. Det må gå an en natt ... men inte flera i rad. Min kropp har tillräckligt dåligt batteri som det är,

Men ... Mello då?

Jodå, jag kollar i år med. Om jag inte kollar kan jag ju inte klaga på spektaklet sen. Och det är knappast så att jag har något bättre för mig de flesta lördagar ... (Nej jag är inte aaaaaalls bitter).

Om vi börjar med förra veckan. Deltävling 1. Där var den största besvikelsen Robin Bengtsson, jag tyckte han sjöng så ovanligt dåligt att jag inte ens kunde känna om låten i sig var särskilt bra eller ej. Bäst låt och framförande var Move med The Mamas. Sämst totalt sett minns jag att jag tyckte Inga problem med OVÖ var, men jag kan absolut inte komma ihåg hur den gick. Med tanke på att Move gick till final får jag väl vara hyfsat nöjd.

Ikväll då, deltävling 2 ... Alltså, jag förstår att det inte är lätt att skaka fram en ny artist på en vecka när den ordinare blir diskad, men att Jan Johansen i stället för Thorsten Flinck skulle bli knas kunde man väl förstå i förväg?! Jag är inget fan av Thorsten, men när jag hörde låten så förstod jag liksom att man valt honom att framföra den. Det var en Flinck-låt, definitivt ingen Johansen-låt.

I övrigt så gillade jag bidrag nr 7 bäst, Kingdom Come som Anna Bergendahl framförde. Och den gick ju direkt till final, so far so good. Men vad gäller den andra som gick dit så är jag mer kluven. Jag tyckte låten var helt okej, men inte Dotter ... Jag har för mig att hon brukar låta bättre? Orsak till största förvåningen var att bidrag 1 inte gick vidare alls. Det är inte min typ av musik, men jag tyckte det var bättre än t ex Dotters bidrag.

Hittills när jag hört hälften av årets låtar så finns det ingen som har någon direkt wow-faktor. Kanske växer någon låt efter några fler lyssningar.

Nästa vecka deltar bl a Mariette vars bidrag jag brukar gilla, Vi får väl se om det blir deltävlingens besvikelse, wow-faktor eller något annat.

Melodifestivalen av idag är ju inte vad den varit förr. Och det är väl aningens verklighetsfrånvänt att förvänta sig att det ska vara så eftersom det mesta annat förändras med tiden. Men för varje tillbakablick slås jag av att det verkar läggas mindre tyngd och vikt vid låtarnas kvalitet ju mer som läggs på tekniska effekter, scenbygge, koreografi och glitter. Jag skulle önska nåt mer ... tja, väl avvägt. Well well ...

På tal om koreografi är det svårt att inte tänka på Israels bidrag från 1987.