Stressa av....

... är vad jag borde. Inte tvärtom. Så att besluta sig för att göra egen Bostongurka t ex till sonens födesedagsfirande låter kanske inte som den bästa idén, i synnerhet som jag inte gjort det för. Men hackande och åter hackande kan kanske ha en terapeutisk funktion? I så fall är jag superterapibehandlad nu ;-) För själva ihopkokandet och receptet i sig var busenkelt men hackandet tog tid...

Nåja, jag tror gurkan blev bra jag! Vi får väl se vad gästerna säger senare. Recept har efterfrågats och recept kommer här i min lilla version.

Finhacka 500 g gurka av typen Västeråsgurka. Jag vet inte vad som skiljer Västeråsgurka från annan "inläggningsgurka", eller om all sådan gurka bara heter så, men det kan kanske kvitta. Jag ska inte snacka med dem ändå. I alla fall, finhacka dem. Glöm inte att tvätta dem noga först så det inte kommer med sand eller så.

Finhacka sedan 5-6 schalottenlökar beroende på storlek samt 1 liten röd paprika.

Koka upp en lag bestående av 4 msk ättika 24% och 4 msk vatten (har ni 12%-ig blir det då såklart 8 msk sådan och inget vatten), 1 dl socker, ett par nypor salt och 1½ msk gula senapskorn och låt sockret lösa sig ordentligt. Tillsätt sedan de hackade grönsakerna och låt koka ihop på medelvärme ca 25 minuter. Rör om då och då. Red på slutet med ett par msk ljus maizenaredning, eller rör ut potatismjöl i liten av lagen och tillsätt det och låt bara precis koka upp igen.

Ska gurkan inte ätas upp typ inom en vecka eller så tillsätts konserveringsmedel i pulverform efter att gurkan tagits från värmen, jag använde 1 tsk Atamon. Häll upp på väl rengjorda och gärna varma burkar, förslut och låt svalna. Förvara i kylskåp. Mängden konserveringsmedel var något knixig att veta men jag blandade liksom rekommendationerna för sylt/marmelad med de för ättikslag och tog något mellanting. Hur som helst lär man märka när gurkan blir för gammal ;-) men den bör hålla några månader i kylskåp.

I övrigt har helgen innehållit festivalbesök x 2. För er utomsocknes kan jag berätta att sista helgen i augusti, fredag-lördag (tjuvstart med kick off torsdag kväll), äger Palmfestivalen rum här i Trelleholla. Eller, hör ni någon person över 30 typ säga Mikaeli eller Mikaeli Marknad så menar vi samma sak. Gamla namn är svåra att skaka av sig ibland. Men i alla fall så är det marknad, tivoli och diverse tält med mat- och dryckesservering och musik. I år har vi festivalat mer än vi gjort på många herrans år. På fredagseftermiddagen stack jag och maken in och mötte upp ett gäng gamla vänner (och några nya bekanta) på en av de där serveringarna och det blev en hel del öl, snack, nostalgiska minnen, kollande på folk som gick förbi ;) och lite dans innan vi begav oss hem till Simon som var ensam hemma och inte kände sig trygg med att sova förrän vi kom. 

 

Igår tjänstgjorde maken först i stora tältet på torget, via bowlingklubben, varefter jag och Simon mötte upp. I 4½ timme strosade vi bland marknadsstånden, snackade med allt möjligt och omöjligt folk, käkade lite och kollade på karuseller vi aldrig nånsinn skulle sätta vår rumpa i även om vi fått betalt för't. Sonen rastade av sig lite extra i en sådan där uppblåsbar klätter- och rutschkanegrej, och jag blängde ilskt och svor åt några ungdomar som kastade mjöl på varandra men missade och träffade mig istället. 

Största dragplåstret på festivalen var Måns Zelmerlöv som bokats in långt innan man visste att det skulle bli ESC-vinst av det hela. Och när han satte igång inne i stadsparken kl halv nio igår kväll var ungefär halva Trelleborg på plats. Så även vi. Men vi nöjde oss med att lyssna på några få låtar, och kika lite på honom, sedan var Simon trött och ville åka hem. Mina ben protesterade inte mot det förslaget ;-) 

För er som ogillar höjder...

... och lätt får svindel rekommenderar jag INTE rad 26 sektion O på Ullevi, ja inte de få raderna ovanför heller. Om ni inte vill byta konsert- eller idrottsupplevelsen mot en terapisession då. Givetvis valde jag inte de platserna medvetet när jag bokade biljetterna utan vågade inte chansa på annat än "bästa tillgängliga plats" för att vara säker på att ö h t få några. Och så blev det som det blev. Vi var två i sällskapet som älskar höjder ungefär lika lite om man säger så, och vi satt INTE intill varandra. det hade väl blivit lite too much. Efter hand som mörkret föll och man vant sig lite gick det dock att slappna av någorlunda. Metallica skulle bara veta vad vi står ut med för att se dem!

Ungefär där pilen pekar satt vi.

Hur var konserten då? Tja om jag säger såhär: Vi fans ställer, fullt rimligt, väldigt höga krav på Metallica och vad se levererar. En "bra" spelning gör många besvikna eftersom vi förväntar oss mer än bara bra hela tiden. Och jag blev inte besviken kan jag säga. Allt var inte top notch, t ex var ljudet i början svajande och grejen med att ha fanclubmedlemmar bakom bandet på scen är jag inte så förtjust i då de dels syntes för mycket och dels var rätt tama och mest stod och filmade typ. Men musikaliskt har jag inte nåt att klaga på, inte på stämningen heller i den hittills största metal-publiken i Norden. Metallica är unika i både sound och låtuppbyggnad och jag ser dem som det bästa live-bandet inom mitt musikaliska område så att säga. Lägg till en James Hethfield som nog aldrig haft bättre röst än nu så kan det bara bli fantastiskt.



3 av oss 4 i sällskapet kan placeras i facket "musiknördar" och efter giget och även på vägen hem dagen efter satt vi och analyserade och hade oss och grunnade på viktiga frågor som "hur fasen kommer man på såna där riff?" och "hur fulla var de när de kom på att Marianne Faithful skulle oja sig och nanana-gnola i allsångsstråket i The Memory Remains?" Vi får nog aldrig svar på våra frågor dock...

Men annars, har jag överlevt att börja jobba igen? Det sanna ärliga svaret är väl: nätt och jämnt. Inte p g a jobbet i sig utan allt annat. Det är knappt lönt att försöka förklara egentligen, dels för att jag inte ens kan försöka göra det utan att lämna ut för mycket om Simon och offra hans integritet och dels för att få som inte själva tampas med allt kring barn med särskilda behov och utredningar och ständiga kamper för att ge barnet de bästa förutsättningarna i t ex skolan nog kan förstå ändå. Men, det tar på själen, det tar på orken, det tar på hjärtat. Typ så. Men nåt annat alternativ än att kämpa vidare finns ju inte.

En del kuligheter har det i alla fall varit den senaste månaden, inte bara Metallica-giget. I fredags fick skrattmusklerna sig en rejäl omgång då vår kära sagopedagog-utbildare Maria Rossövik dök upp som gubben ur lådan på studiedagen på jobbet. Det blev en drygt halv dag ute i naturen med sinnesövningar och lekar av olika slag, däribland nästan-blind-fotboll och en fyll-på-lite-var-saga som blev till en teater. Helt underbart. Många skratt blev det också på kvällens After Work och middag.

Förra helgen var det traditionsenlig kräftskiva hos några vänner och det var lika trevligt som vanligt. Av någon anledning kommer under-bältet-skämten nästan omedelbart vid dessa kräftskivor... Sådana skämt som brukar kräva några timmar på sig för att våga sig fram.

Ja, de fula minerna dök också upp fort på kräftskivan.

Och helgen före det invigde en god vän sin nya uteplats och vi fick vara med om det :-) följt av minigolf och grillat med andra härliga vänner här hemma dagen därpå, hastigt och lustigt ihopdraget eftersom sonen i familjen några av oss egentligen skulle till blivit sjuk.

Kort sagt har vi väl försökt att om helgerna glömma bort att semestern är slut. Försöka duger!

Det är nog en himla tur...

...  att semestern snart är slut så jag inte hinner bli helt förbytt. Den senaste veckan har jag bakat scones på morgonen två dagar, bakat vetebaguetter en gång, gjort egen blåbärsmarmelad, gjort hemmakokt jorgubbs- och blåbärssylt och gjort en laddning tomatchutney och nu även en sats fröknäcke. Jag börjar nästan bli rädd för mig själv, eller den där främmande människan jag är på väg att bli. Så, tur alltså att detta är sista semesterdagen ;-) så jag kan bli mig själv igen.

Det där med sylt och grejer höll jag på med innan jag fick barn, sedan lade jag av med det igen. Men det är rätt kul... Vi äter dock inte så mycket av det själva men det kan alltid fungera som presenter vid någon av sommarens och sensommarens alla fester och middagar och grejer. Saft är jag sugen på att göra också av rabarber och jordgubbar men snålheten i mig har hittills hindrat mig från att köpa en såndär silgrej med ställning, och jag minns från tidigare år att försök med alternativa lösningar blev rätt meckigt ;-) Vi får väl se om plånboken släpper till nästa gång vi handlar. Nåväl.

Tomatchutney är hur gott som helst både till ostbrickan eller till grillmiddagen, eller kanske på en bit bröd som aptitretare. Såhär gör du "min" variant:

Ta ½ kg tomater, skär ett kryss genom skalet, sänk ner dem i kokande vatten i ca 

10 sekunder och lägg dem sedan i iskallt sådant. Efter en kort stund kan ni dra av skalen. 

Hacka sedan tomaterna ganska 

grovt. Hacka även en gul lök medelgrovt. Skålla 50 g mandel och hacka den fint. 

Lägg alla ovanstående ingredienser i en kastrull. Tillsätt en nypa salt, ½ dl råsocker, 

1 dl vitvinsvinäger samt en nypa chiliflakes eller ½ tsk finhackad färsk chili. Koka upp 

och låt småputtra tills chutneyn tjocknat, ca en timme kanske. 

Smaka ev. av med mer socker. Häll upp på rena burkar och tillslut. 

Förvara svalt.

Satsen kan dubbleras eller tripplas utan problem, och vid stora mängder som gärna 

får hålla lite längre kan ni tillsätta konserveringsmedel (t ex Atamon) 

efter kokningen avstannat.

Man kan om man vill ha i mer chili för lite mer sting, eller byta chilin mot finhackad 

paprika om man vill ha en mild chutney. Man kan också t ex prova med lite färsk 

riven ingefära. 

Blåbärsmarmeladen fick jag recept på av en väninna och där användes färdigblandat syltsocker. Smaken blev det absolut inget fel på, tvärtom. Jag ska dock testa en gång till med sötning, konservering och "gelering" var för sig eftersom jag ville ha den fastare utan att få den sötare, plus att jag tänkte söta med Stevia. Så jag återkommer med eventuellt recept när jag gjort nästa omgång.

Sylten dock, den kan ni få recept på:

Ta ca 200 g jordgubbar och 100 g blåbär direkt ur frysen och lägg i en kastrull. 

Tillsätt saften från ca 1/3 citron och ½ dl Stevia i ströform (eller vanligt socker för den som vill). 

Låt bären först halvtina på svag värme, koka sedan upp och sedan puttra friskt i några minuter. 

Mosa ev. jordgubbarna med en gaffel. Tag av från värmen och rör ner 1/3 flaska (60 ml) 

fruktpektin och ½ tsk Atamon konserveringsmedel. Rör sakta i ca 5 minuter. 

Smaka av och tillsätt ev. mer Stevia (socker). Häll upp på väl rengjorda burkar 

(ev. sköljda med en blandning av 1 stk Atamon per dl vatten), förslut och förvara svalt. 

Det kan ta några dagar innan sylten fått sin fulla tjocklek. Är den då ännu för lös kan 

man koka upp sylten igen och sedan tillsätta ytterligare pektin.

Gårdagens strandmat: pannkakor med hemkokt sylt

Fröknäcket fuskade jag med :-) Jag tog Risentas färdiga frömix och följde instruktionerna bara. Man blandar enkelt fröblandningen med kokande vatten och lite olja, låter det stå och dra i 10 minuter, plattar ut på bakplåtsapper, tillsätter ev. smaksättning/kryddning och kör i ugnen på 175 grader i ca 40 minuter. Jag valde att strö rikligt med flingsalt över och det var ett lyckokast. Från en ganska unket luktande sörja till gott krispigt knäcke på trekvart är inte helt fel. Nu ska bara krispigheten bevaras också. På något sätt.

från mathem.com

Nej nu är det slutreceptbloggat för denna gången. Jag ska ge mig ut i solen för en sista liten påfyllning av solbränna innan det är dags för allvaret igen. På återseende! Återläsande? Eller något sådant...