Det blev så som det inte skulle bli.

Det skulle inte bli det klassiska pluset på vågen efter jullovet. Jag skulle inte låta ledighet, högtider och festligheter ta mig bakåt när jag kommit så långt framåt. Men det smög sig, såklart. 2½ pluskilon visade sig på vågen nu när terminen startade igen och jag vet absolut varför. Jag har definitivt inte skött maten som jag borde. Har ätandet varit värt det då, har jag njutit av det? Nej. Eller jo delvis absolut, men det har också varit en del känsloätande, uttråkad-ätande, skit samma dagen är ändå redan förstörd-ätande, bara-för-att-ta-slut-på-det-ätande, orkar-inte-ta-nåt-annat-ätande, det-råkade-slinka-ner-ätande o s v. Jag ska nog vara glad över att det "bara" var 2½ kg. Nu måste jag raskt få till de bra rutinerna och vanorna igen, och det får bli helt utan undantag i början. Luddigheter fixar inte en sån som jag, det är all in som gäller annars är risken stor att jag halkar av banan igen och ytterligare vikt smyger sig på. Jag har inventerat frysen lite snabbt och jag har färdiga matlådor så jag klarar mig ett bra tag även när förmågan att laga nåt är obefintlig och jag har både måltidsersättning och grejer att snabbt fixa smoothies och andra mellanmål med så ursäkter saknas ... Så, skärpning igen Jennie! 

I julas var jag vid ett tillfälle lite o-överens med yttertrappan och jag ramlade så jag liksom spände och sträckte typ hela kroppen. Sedan dess har ena låret smärtat på ett nytt sätt när jag varit ute och gått så jag antar att nåt hände med det i samband med trappincidenten. I går testade jag motionscykeln för första gången på länge, 4 x 5 minuter med lågt motstånd blev det, och fram tills precis i slutet kände låret okej med det. Och idag under promenaden lät jag jympaskorna komma fram ur sin vintervila, kanske kan de vara snällare mot låret med och inte bara själva fötterna. Jag tror i alla fall att jag hade mindre ont där idag än under de senaste rundorna. 

Idag var planen att så smått börja plocka bort julen, det är ju Tjugondedag Knut imorgon. Men jag hade ruggigt svårt att somna i natt och kom därför igång med dagen betydligt senare än tänkt. Och att skynda på saker funkar liksom inte för denna ME-kropp. Så vi får väl se om det blir nåt för-Knutande idag eller ej. Jag hoppas i alla fall det, för imorgon kör Sveriges herrar igång med handbolls-EM och det står såklart högt på min prioriteringslista. 

På tal om idrott. Har ni hört om friidrottaren som vann 400 m häck? Och nu vet han inte var katten han ska plantera den 😀😂.

Ibland blir man lite hemmablind.

Eller hur man ska säga. Jag är ju p g a min ME van vid konstiga kroppsliga manifestationer utan logik liksom, såpass van att det konstiga till slut blir normalt. Det har sina fördelar, jag blir t ex inte längre lika orolig som jag var i början innan jag visste vad det rörde sig om (OK, jag var hispig rentav). Men det kan också bli så att jag lite nonchalerar saker som jag inte bara bör tänka "äh, det är MEn som är så" kring utan som faktiskt oavsett orsak är något att ta på allvar. Då är det bra att jag delar med mig av en del på sociala medier så att omtänksamma vänner kan uppmärksamma mig på det, och uppmana mig att just ta det på allvar och ev. söka vård. Jag är väldigt tacksam för det 💓. Igår t ex var ett sådant tillfälle, även om det som tur är rättade till sig av sig självt efter en stund. Men tack vare vännernas ord var jag uppmärksam och följde upp det. En bra väckarklocka! Även om ME är skuld till mycket konstigt så kan det finnas saker som bör kollas upp.

Igår blev det årets andra promenad. Idag blir det så mycket vila och återhämtning som möjligt. I skrivande stund sitter jag i nattlinne och morgonrock, sonen och en kompis kollar på Netflix på nya TVn (teknik är coolt ibland 😊), maken jobbar, duggregnet faller och min mage kurrar. I vilans och återhämtningens tecken blir det färdig micrad mat till lunch, en väl beprövad variant i form av färssås med mycket vitlök och tomat.

Igår däremot testade jag nått nytt, nämligen Quorn Crunchy Fillet Burger. Quorn lanserade förra året helt växtbaserade filéer, de som fanns sen innan innehåller ägg, och detta var en panerad variant av det. Anvisningarna på paketet sa att de skulle tillagas i ugn direkt från frysen, men jag tinade den lätt och stekte sen gyllene i olja. Det blev bra det med. Nästa gång ska jag nog testa i airfryern.

Den åts sen som en burgare utan bröd kan man säga, med grönsaker, dressing och ketchup. Omdömet lyder: en helt okej vardagsmiddag som går snabbt att fixa. Mycket lök och/eller dressing med sting i rekommenderas dock för själva filén/burgaren är ganska smakfattig, men konsistensen är bra. 


Det där med maten ja ... Jag har haft svårt att få till den bra under jullovet. Den här bristen på rutiner och den ännu mer skeva dygnsrytmen är inget vidare. Många dagar klarar jag det rätt bra fram till sena kvällen och sen flippar jag ut i olika omfattning. I synnerhet då jag inte kan sova. Om en vecka börjar skolan igen, då hoppas jag att jag inte ska ha halkat alltför mycket utanför banan så att jag kan falla in i bra matmönster igen. 

Jag har tänkt försöka bli lite mer aktiv på bloggen igen. Inte främst för att ni är särskilt många läsare som är jätteengagerade 😏, även om jag vet att en del uppskattar att jag skriver, men det är lite terapeutiskt och ger också lite träning för hjärnan. Det där med att formulera mig i skrift som jag tidigare var bra på är numera oerhört svårt och utmanande vilket är en sorg för mig så jag vill gärna behålla den lilla förmåga jag har kvar. Tid tar det, sen jag började skriva detta inlägg har det gått 2 timmar, men tid har jag ju rätt gott om ändå 😊. Duggregnet har övergått i ett mer intensivare regn, magen har börjat avisera att det snart är dags för ytterligare en måltid, sonen om kompisarna kollar på en annan typ av film hörs det som och jag är fortfarande klädd i nattlinne och morgonrock.

Restriktioner borta = virus borta?

Ja idag lyftes de restriktioner som begränsat deltagarantal vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, likväl för privata sammankomster i t ex hyrda lokaler. Reglerna om avstånd och sällskapens storlek på serveringsställen t ex är borta och även rådet om att arbeta hemifrån i största möjliga mån. Personligen ser jag fram emot att kunna gå på konsert i december, att kunna se på fotboll live från vettiga platser, att ta en sväng på stan när det är karaoke t ex ... och ja det faktum att jag och många andra i samhället är vaccinerade, att smittspridningen minskat och att färre blir riktigt allvarligt sjuka ger mig absolut en viss tryggare känsla. Men, allt ÄR ju faktiskt inte som vanligt. Eller som det var förr snarare, detta kanske är nutidens "som vanligt". Inte för att vara en downer och partypooper, men i likhet med andra virus skiter SARS-CoV-2 ju fullständigt i om det är 28 eller 29 september. Inget mirakel på den fronten har skett i natt. Det är inte säkrare att trängas och vara närgångna idag än igår, det är inte mindre risk att diffusa förkylningssymtom egentligen är covid-symtom idag än igår, viruset har inte bytt smittovägar idag jämfört med igår o s v. Njut av och gläds åt att det gått så mycket åt rätt håll att dessa beslut har tagits och att livet kan anta en mer normal skepnad. Men sänk inte garden helt och sluta inte värna om dig själv och andra, det är väl vad jag vill säga.

Nog om det.

Annars då? Tja för närvarande öser regnet ner och har så gjort en god stund. Mig gör det inget, jag tål vatten. Dock lär jag ta bilen hem till pappa för att kolla på fotboll, ibland är även jag lat. Eller bekväm i alla fall. Tidigare idag var jag sugen på att tända i öppna spisen, det sitter fint när hösten klart och tydligt visar sin närvaro, men då sotaren kommer imorgon så kände jag att näe ... jag väntar tills efter det. I stället låter jag maken ordna med förberedelserna inför det besöket ikväll. 

På tal om öppen spis så har ni väl koll på att igår var det 2 månader till 1 advent? (Ja ni fattade kopplingen va? Annars får ni tänka några varv till.) Det betyder att jag måste sätta årets glögg om en månad. Vilket i sin tur innebär att jag snart behöver se till så att ingredienserna handlas hem. Shit nu blev jag nästan stressad ju! Och då har jag inte ens börjat skapa min Halloweenoutfit än 😈.

För de som eventuellt överlevt chocken av att jag producerat två blogginlägg på samma dag kan jag avslöja följande: jag kommer INTE att gå som ett spöke. Inte medvetet i alla fall.

It's been three days since my last confession.

Vad kan möjligtvis ha hänt i mitt liv sedan dess? Jo om man anstränger sig lite kan man faktiskt få ihop en del.

Sonen har börjat på taekwondo. Han gick på jiu juitsu (nej jag tänker inte bry mig om ifall det är rätt stavat) en termin för några år sedan men när de sen bytte ledare och grupp så funkade det inte för honom längre. Men nu gör han ett nytt försök och av logistiska skäl blev det taekwondo, och när han kom hem i torsdags var han i alla fall nöjd och glad. Jag hoppas verkligen det fortsätter så, han behöver bli mer fysiskt aktiv och jag tror det kan vara bra dessutom med en aktivitet som omges av rätt mycket rutiner och strikta regler.


Jag har återsett min trädkompis, detta under en smått fuktig promenad i fredags kväll då jag t o m offrade den första halvleken i damernas VM-kval. Ja i fotboll alltså.

Jag har kollat på en hel film. I TV-soffan. Ihop med både make och son. Det hör inte till vanligheterna.

Jag har kollat på ytterligare en fotbollsmatch hemma hos pappa. En med ett extra jobbigt inslag i form av färgförvirring. Jo alltså TFFs ordinarie outfit är blå tröja och vita shorts. Nu spelade de på bortaplan i sitt bortaställ i form av röda tröjor och svarta shorts. Vilka kläder hade motståndarlaget? Såklart blå tröjor och vita shorts, i i princip exakt samma nyans som TFFs ordinarie. Rörigt ju! 


Vi har träffat, och satt godkändstämpel på, en väninnas sambo som hon ska flytta längre ifrån oss ihop med. Ja hade han inte godkänts hade hon såklart inte fått lov att flytta, så det var ju tur för honom att han skötte sig! Det där med att ta gruppfoton är inte helt enkelt, inte ens med nya selfiepinnen med fjärrutlösning, men till slut fick vi ändå till det hyfsat.


Jag har för första gången gjort hela ugnsstekta kaneläpplen, nåt måste hittas på för att ta hand om åtminstone en del av den skörd sonens träd gett. Det blev inte världens vackraste efterrätt, men väldigt god! Så god att jag åt det till frukost idag också. 

Jag har följt B-lagets match, fast på avstånd via online scoring. Maken var med ... och sen talar vi inte mer om det 😆. Men de vann i alla fall matchen!

Jamen ni ser! Det händer saker även i mitt liv 😁. 

Och jo, jag ska rösta idag! Gubben ska bara komma hem först. Och byta om, antar jag. Och säkert sk*ta. Och äta nåt. Och därefter är det nog något han "ska bara ...". Men SEN så! 

Tillbaka till rutinerna?

Nja alltså det tar allt ett tag det där, i synnerhet för sonen som p g a distansundervisningen inte behövt ge sig iväg hemifrån på morgonen på ca 5 månader och under sommarlovet sovit nästan till lunch de flesta dagarna.  Lägg där till väldigt heta nätter som påverkat hela familjen, alltså även sonen som tidigare varit tämligen obrydd över det där med värme. Natten till igår sov vi t ex i princip inte alls, vilket innebar att en 17-åring och en 45-åring låg däckade i soffan resp. sängen här igår eftermiddags. Men inatt blev det hyfsat med sömn för oss alla tre och sonen var på bra humör nu när han kom hem från skolan. Det finns lite hopp 😊. 

Den där sommaren som alltså enligt många var slut redan i början av juli har nu bjudit på höga temperaturer i typ tre veckor och mycket sol. Igår var det för första gången på länge betydande molnighet på dagen, även om det var varmt ändå. Men som kanske enda plats i Skåne fick vi varken en enda regndroppe eller en enda åskknall. Från maken som jobbar i södra Malmö fick jag rapport om åska och i Lund regnade det så kraftigt att larm sattes igång, men här var det alltså absolut ingenting. Idag är det återigen mulet och något svalare än igår. 

(Edit: inlägget påbörjades på eftermiddagen. Nu är det kväll och i skrivande stund regnar det härligt!)

Om tiden sedan senaste inlägget vore en drink skulle den bestått av ungefär en del poolbad, en del strandhäng och två delar inomhusvistelse i skydd undan värsta värmen uppfyllt med rikligt med sängliggande och en skvätt socialt umgänge. Det sociala umgänget bestod främst av den årliga Kick-Offen med bowlingklubben, en Kick-Off som fick avbrytas tidigare än tänkt för vår del p g a ... tja, familjeomständigheter kan man säga... men tills dess hade vi himla trevligt även om jag hade en av mina mest smärtfyllda dagar på länge. Nej det syns nog inte på bilden, jag har blivit rätt bra på skådespeleri.

Någon mer träning/motion har det definitivt inte blivit under denna tiden heller, om inte jagandet av flugor räknas då. Jag har varit glad om jag ens klarat ta en runda på affär'n ... Men nu när vädret verkar bli svalare och luften friskare blir förutsättningarna för lite nya promenader och cykelturer framöver godare efter att jag inte ens haft en tanke på att försöka på länge. 

Tanken var att detta blogginlägg skulle bli ett hyfsat långt sådant innehållandes tankar kring hur livet bjuder på skruvade bollar och berg- och dalbanor och lite extra om de utmaningar familjer med barn med funktionsnedsättningar kan ställas inför, men hjärnan tog slut fortare än kvickt och det blev ett kort inlägg om nästan ingenting istället. Kanske en annan gång? Nu ska jag glo på Dr Pimplepopper 😃.

Whazuuup??

Hur leker livet med er? Hur är läget? Allt bra? How you doin' (med uttal a la Joey Tribbiani)? Vad händer och fötter? Jag förstår att ni undrar hur läget är här, så jag ska dela med mig av lite av det som hänt i mitt flärdfulla liv sedan senast.

Jag har suckat över mina korta ben som gör att shorts ser ut som för korta capribyxor och capribyxor ser ut som för korta långbyxor. Efter mycket jobb och många provade plagg lyckades jag till slut hitta ett par vita caprijeans vars smalhet/bredhet och modell gör att de med ett uppvik blir rätt bra, men det var inte riktigt vad jag tänkt mig. 

Jag har, på tal om kläder, burit den första långa klänningen jag verkligen trivts i sedan brudklänningen för 22 år sedan. Den har p g a längden begränsat användningsområde och lämpar sig främst för stående resp. långsamt gående mingel samt sittande och knappast för varken dansande eller krogbesök t ex 😉 så vi får väl se när den kommer fram ur garderoben igen.

Jag har råkat ut för en svensson-krämpa i form av en muskelbristning i vaden. Fi fasen vad ont sånt kan göra, det hade jag förträngt, och jag kunde i princip inte gå på den foten alls första dygnet. Efter två dygns nästan total vila med tryckförband och högläge lyckades jag ta mig igenom ett studentfirande för att på tredje dagen ta en långsam kortare promenad. Ty då var det dags enligt rehabiliteringsråden att försiktigt öka cirkulationen igen, och det verkar ha gått bra. Troligen var bristningen inte så stor som jag först befarade *puh*. Men jag hann svära och vara mäkta irriterad på min kropp innan den insikten sjönk in, när jag trots de vanliga besvären ändå kunnat komma igång hyfsat med promenerandet igen så skulle det vara själve f*n om en muskelbristning skulle sätta stopp för allt. Nu ser det lite mer hoppfullt ut även om jag får ta det försiktigt ett tag till.

Jag har, som jag i förbifarten nämnde ovan, varit på studentfirande. Yngsta systerdottern var firarobjektet och även om tillställningen fick ett begränsat antal gäster och anpassades noga efter rådande corona-läge så verkar hon ha blivit nöjd med dagen vilket ju är det viktigaste. Men även vi gäster hade det bra och jag fick bl a tillfälle att umgås lite extra med en kusin med familj.  Vi kom fram till att det var ett halvår sedan vi träffade deras lilleman, så det är inte konstigt att det hänt en del med charmtrollet sedan dess.

Student incoming!

15½ års åldersskillnad, men båda är
lika förtjusta i den andra😍.

Jag och kusin Johanna. Inga kramar,
inga foton kind mot kind, men mycket snack.

Ibland klär vi oss anständigt faktiskt.
(Sonen har skjorta och slips gömt där under)

Efter några timmars funderande kom lille Helmer
på att jag ju är både snäll och rolig 😊.

Jag har också bättrat på solbrännan lite till tack vare att det blåst svala vindar och även legat i blöt i poolen litegrann.

Och kanske viktigast av allt: jag har matchat Sally, bilen alltså, men en röd laddkabel till telefonen 😀.

Så ... Whazuuup?

Nu ska vi reda ut ett och annat.

Jomenvisst? Alltså ... Folk kan vara irriterande som f*n, uttrycka sig ytterst provocerande, vidhålla och sprida felaktigheter trots tydliga belägg för motsatsen, vara ohyfsade, vara otaktiska och klumpiga o s v ... och när jag till slut får nog och blir förbannad eller ledsen eller både och så ska jag lugna ner mig? För då har DE sagt/gjort sitt och då ska locket på och allt läggas ner. Känns det igen? Nähä, då är det väl bara jag då ...

Jag kan också ibland, och nu är det specifikt den där världen utanför sociala medier jag åsyftar, få höra att jag överreagerar för att jag har ont eller mår dåligt på annat sätt. Men, jag lovar ... hade mina reaktioner mot andras beteende stått i relation till min smärtnivå eller övrig hälsostatus så hade man inte ö h t velat befinna sig i min närhet. Jag är banne mig rena fröjden jämfört med vad jag kunnat vara om jag gömt mig bakom och försvarat mitt bemötande av andra med min ohälsa. Så nu ska vi reda ut detta: Nej, jag blir inte arg på dig för att jag är sjuk utan för att jag menar att du gjort nåt väldigt fel! Nej jag blir inte ledsen för att jag har ont utan för att du sårat mig! Så det så. Ska det vara så svårt att förstå?

Japp, idag är en sån dag ... Eller egentligen har det inte hänt en massa just idag men jag har samlat på mig lite ett tag och måste få pysa ut det. Eller inte pysa utan explodera. Lite smått i alla fall. När inte träning, inte ens en promenad, kan tas till för att rensa skallen så får bloggen ta smällen. Ja och ni som läser då. Sorry ... Eller nej, inte sorry. Ni får skylla er själva om inte redan den inledande bilden fått er att avsluta för länge sedan.

Men, som belöning då för er som ändå läst ända hit så bjuder jag på nåt kul.
Hört på läkarmottagningen:
- Då så herr Nilsson, då har vi kommit överens om att du inte är en sill? Upprepa det för dig själv flera gånger om dagen.
- Ja jag är ingen sill. Jag är ingen sill. Jag är INGEN SILL.
Herr Nilsson lämnar mottagningen men kommer snart springandes tillbaka.
- Hjälp, det sitter en katt på trappan, Den vill äta mig!
- Men vi var ju överens om att du inte är någon sill.
- Ja men hur ska katten kunna veta det??

Jomen lite kul var det väl i alla fall??
Lite roligare än den om Pelle som kom hem från skolan och sa att deras nya fröken tror hon är en hund. För hon skäller ju på dem varje dag ... ?







Nä här kan jag inte sitta hela dagen och avreagera mig och skriva dåliga skämt. Klockan är över två på eftermiddagen och det är väl ändå dags att stiga upp och försöka göra något hyfsat vettigt. Promenera, cykla eller motionera på annat sätt är som sagt uteslutet. Städa, rensa eller sortera nånstans likaså. Blommor och odlingar kan totalt glömma att få sig nån omvårdnad idag heller. Sonens behov av mig som samtalspartner är tillgodosett för stunden. Handla orkar jag inte. Men att med hjälp av Sally, Sally Suzuki alltså, fånga en och annan Pokémon bör jag klara! Och det är ju vettigt. Mycket.

Forgive me Blog for I have sinned.

Jag har brustit i mitt ansvar att ge dig uppmärksamhet, fylla dig med mening(ar) och tillgodose dina behov. Jag hoppas du kan förlåta mig. Att jag själv har bråkat med min dåliga hälsa är förvisso en del av en förklaring men definitivt ingen ursäkt. Sorry!

Sedan senaste uppdateringen har jag i alla fall lyckats ta mig för två sedan länge inplanerade saker. Dels firat en kompis som blivit 45 och således är av en ypperligt fin årgång men alltid kommer att vara äldre än jag är 😆. Och dels varit på mitt livs sjunde, tror jag, tAKiDA-gig.

Av någon anledning är det i rock-kretsar väldigt viktigt att påtala att tAKiDA minsann inte är hårdrock. Jag känner ungefär Who cares? Inte jag i alla fall, jag tycker de är BRA och det är väl det enda viktiga. Egentligen? Och det är väl tur att det inte är hårdrock, då slipper de ju dricka blod.
(Yepp, förklaring kommer i klippet nedan).


På födelsedagsfirandet fick jag för andra gången på kort tid uppleva hur min kropp svikit mig ute bland folk, och denna gången hamnade jag en stund på golvet. OK det är inte direkt en gynnsam omständighet att jag hade en del vin innanför västen, men att som nu ena benet plötsligt viker sig kan ske hur nykter jag än är. Jag var också högst skeptisk till att klara av konserten eftersom det var stående som gällde, men efter en hel veckas vilande och sen sittande läge ända fram tills 5 minuter innan bandet klev på scen (förbandet fick klara sig utan oss framför scen) lyckades jag fixa det. Troligen med hjälp av en del adrenalin också. Sen blev det en god stunds vila igen innan vi tog tåget hem till hålan igen ...

Men mina ben har varit sådär darriga och svaga ett bra tag nu, jag har behövt avstå från både social samvaro, frisk luft och miljöombyte för att jag inte kunnat lita på att min kropp fixat att bära mig. Och jag har mer på allvar börjat fundera på att ta upp det där med arbetsterapeuten som bär mig emot så mycket att ta upp: rullstol. Inte ersättning för att gå, utan som komplement. Som hjälpmedel att, dock med hjälp av annan person, i vissa lägen kunna spara energin till viktigare mer givande saker. Som hjälpmedel att byta hemmasittande mot frisk luft och miljöombyte. Som hjälpmedel att kunna ta mer del av den sociala världen och uppleva mer intressanta saker utan att krascha efteråt. Ta besöket på Nordens Ark i somras t ex, det hade jag velat göra i flera år och fick nu chansen tack vare tillgång till rullstol. Alternativet vore inte att gå hela rundan där, utan att inte komma dit och uppleva det ö h t. En risk är att man blir passiviserad och "bekväm", men både jag och min läkare känner oss tämligen säkra på att min inställning och attityd skulle fortsätta få mig att röra mig, promenera o s v i den mån jag kan.  Vi får väl se om jag till slut får tummen ur och skickar iväg ett mail till arbetsterapeuten som tidigare verkat helt vettig och balanserad.

Well well, än så länge är det Me, Myself and I som gäller. Och jag känner redan att köpet av Sally var lyckat. Atomatväxlad bil med adaptiv farthållare måste vara Guds, eller någons, gåva till oss med fysiska krämpor. Och, tro't eller ej, än så länge har inget smuligt eller kladdigt ätits i bilen. Kanske har någon liten droppe dricka spillts, men alltså dricka måste jag få göra när jag kör bil 😊.

Imorgon är det förresten EFIT-dag. Alltså Ett Foto I Timmen. Så kanske ses vi igen redan då. Auf Wiedersehen.

Att skiljas är att dö en smula ...

... sa eller skrev ... någon. Franskt ursprung påstås ordspråket ha i alla fall. Men, det jag idag skiljts från har inte mycket med Frankrike att göra. Däremot Japan.

Ty efter snart 11 år ihop har vi gått skilda vägar jag och Sune. Sune af Mazda, a.k.a the lilla MFF-blå bil.

Jag tänkte egentligen att vi skulle hänga ihop tills bildöden skilde oss åt. Men min hälsa har fått mig att tänka om, bl a vad gäller växellåda. Jag har varit anti automatare för bilkörning utan att växla har känts så tråkigt. Men jag har tvingats inse att det är en himla bra idé ändå, både för mina händers skull, för dumma vänsterbenets skull (tur i oturen att just det benet är sämst) och för att minska antalet saker hjärnan måste ha koll på. Förhoppningen är att jag med en automatare ska kunna behålla den självständighet bilkörningen ger så mycket det bara är möjligt.

Ikväll, i ett ganska trist hämta-ny-bil-väder, fick jag så min Sally. Sally är en Suzuki Swift med automatlåda, back-kamera, rätt schysst radio- och mediasystem och lite annat bra 😊. Hon är inte alls så stor som hon ser ut på fotot, jag får ta mer rättvisande foton en annan dag, men bagageutrymmet är lite större än på Sune och jag kan lyfta ur grejer utan att varken behöva bocka mig så mycket eller lyfta armarna för högt. Jag sitter dessutom lite högre så det känns som att jag liksom har mer koll.

Något av det första jag gjorde var givetvis att ansluta min telefon så jag kunde lyssna på musik 😂. Jag menar, det viktigaste först ... Såna saker som hurvida man startar bilen i P- eller Drive-läget eller var sjutton man öppnar tanklocket är ju sekundärt, visst?

Jag hade fram tills i lördags aldrig kört en automatare i hela min liv, när jag provkörde Swiften var det med manuell låda, men då fick jag testa mina föräldrars bil lite. Och jag vande mig i alla fall såpass mycket såpass snabbt att det kändes konstigt att sätta mig i min egen bil igen sen. Och nu när jag tog med mig Sally hem var jag faktiskt bara där och viftade med vänsterbenet en enda gång och det var när jag skulle backa. Men, jag lär nog få ett och annat återfall innan det sätter sig helt.

Det KAN tänkas att jag kommer att prata och skriva lite mer än lovligt mycket om det här ett tag. Men alltså, jag har bara ägt 2 bilar tidigare och haft den senaste i 11 år så att köpa ny bil är liksom inget jag gör så himla ofta 😊. Och med tanke på hur händelsefattigt mitt liv ofta är numera så ... tja, det är en hyfsat stor grej. Ni får antingen stå ut eller undvika mig på nätet och IRL ett tag.

På tal om väder förresten. Innan jag körde för att hämta bilen så behövde jag uträtta lite naturliga behov och förärade Dollarstores toalett med ett besök. När jag kom ut därifrån var det två regnbågar bredvid varandra på himlen. Det syns inte jättebra på fotot tyvärr .... mycket tydligare på riktigt.

Minuterna senare när jag sitter i bilen är bara en kvar, men väldigt skarp och oerhört vacker.

Knappt hann jag lämna parkeringen förrän det varken var en eller två regnbågar utan bara ... regn ... And lots of it! Vindrutetorkarna fick arbeta väldigt hårt kan jag säga.

Strax därefter fick jag i stället plocka fram andra bågar. Solglasögonbågarna. För då sken solen från en till stora delar blå himmel.

Det var mycket väder jag bjöds på under loppet av en kvart 😉. Omväxling förnöjer, eller?

Drömma kan man ju.

Jag drömmer just nu om att det plötsligt dyker upp typ en halv miljon eller så på mitt konto och som inte hamnat där av misstag utan verkligen är mina. Kanske en vinst på Miljonlotteriet till slut? Kanske från en anonym välgörare, en person med fet plånbok som saknar familj och vill dela ut sin förmögenhet till andra innan jordelivet tar slut?  Kanske Trelleborgs och Malmö kommuner som kommit fram till att de betalt mig på tok för lite under mina år där och nu vill kompensera, schyssta som de är? Jomen sånt där händer väl? 

I alla fall, för pengarna skulle jag låta bygga ut huset med ett rum. Ett nytt master bedroom. Ett rum i anslutning till vardagsrummet, längre ifrån de delar av huset det är mest liv och rörelse i. Ett rum stort nog för både rejält med snygg förvaring och vilohörna, ja utöver säng och sädår då. Ett rum som jag kan påverka utformningen av från början, placeringen av fönster och sådär, för att medge den möblering jag önskar.

Sen hade sonen fått vårt nuvarande sovrum, betydligt större än hans lilla nuvarande och betydligt mer plats för allt hans lego. Och så hade vi kunnat ha arbets- och hobbyrum i det ena lilla sovrummet och typ tränings/rehabiliteringsrum i det andra i stället för att detta nu klämts ihop i samma på ett icke tillfredsställande sätt.

Eventuella återstående pengar hade kastats in i betalningen av en ny bil.

Ja, drömma kan man ju ... 

På tal om drömmar. Jag fyller 45 år i år och tänkte slå samman firandet eller sörjandet av det med årets temafest. Och temat är "Vad vill(e) jag bli när jag blir stor?". Att ha som "jobb" att rehabilitera mig själv till en så bra livskvalitet som möjligt var inte direkt vad jag drömde om. Nej jag skulle bli journalist. Eller sångerska. Eller journalist. Eller sångerska. Eller både och. Ja det skiftade lite hit och dit det där, och till slut blev jag inget av det. Men jag har faktiskt skrivit några tidningsartiklar, bl a en Grön Guide till Djurens Rätts tidning för drygt 10 år sedan. Det var det inte många av er som visste va? Så liiiiite blev jag vad jag ville när jag blev stor. Väldigt lite.

Sonen när han var sisådär sex år ville bli en bowlingspelande köttbulle när man blir stor. Anammar han det på festen kan hans outfit bli intressant 😊.

Nu ska jag skrapa lite Miljonlotter! Wish me luck!

Jodå, jag lever.

Emellanåt har jag varit ganska tveksam, men ...

Sedan jag skrev i bloggen senast, för 3 veckor sedan, har jag:

➧ Promenerat över 11 km samma dag, uppdelat på två rundor.
➧ Promenerat över 1 mil i sträck dagen efter ovan nämnda aktivitet.
➧ Kämpat över en vecka efter ovan nämnda aktiviteter för att få såren och blåsorna på fötterna att läka hjälpligt så att jag kunde gå "normalt" igen.
➧ Ingått i "lugna cykelgruppen" på ett Pokémon Go-event, något jag absolut inte kunnat utan min kompis Sixten von Elcykel.

➧ Haft en del helt sängliggande, ofrivilligt alltså, dagar. Men inte så många i följd, högst 2, utan mer strödagar liksom så jag har inte hunnit bli alltför knäpp (tyst på er!) innan jag kunnat vara uppe och röra mig lite igen.
➧ Köpt blommor/plantor till lådor och krukor utomhus för en summa som inte är ämnad att offentliggöra.
➧ Skjutit upp utplacerandet och planterandet av nyss nämnda växter i en och en halv vecka. Hittills. Men de har fått vatten! Lite ...
➧ Flitigt undvikit affärernas julavdelningar under en shoppingrunda i Malmö men lik förbaskat fått med mig två stycken tomtar hem.

➧ Upplevt en total kroppslig strejk under en promenad i mina hemtrakter, plötsligt efter en halvtimme lade bara kroppen av och jag kunde inte förflytta mig en meter. Som tur var fanns en bänk med fin utsikt nära och efter en rejäl stunds vila kunde jag ta mig hem igen utan att behöva anlita den hjälp som erbjöds mig av en fin vän. Mobiltelefoner är bra att ha!
➧ Bidragit till mitt bowlingkorplags första seger för säsongen.
➧ Köpt sex st vita blockljus i syfte att använda 4 av dem till årets adventsljusstake.
➧ Fått ett ryck och kollat igenom det befintliga beståndet av ljus här hemma och bl a blivit varse att det bl a bestod av typ trettio vita blockljus i olika storlekar. Synd att det rycket inte kom _före_ nyss nämnda inköp.
➧ Bestämt att torsdagar ska bli min "kroppsvårdsdag" i den mån det går. Att jag på torsdagar ska, förrutom att duscha, raka de kroppsdelar som behöver rakas, tvätta håret, göra hårinpackning o s v. Detta för att jag ska slippa säga nej till socialt umgänge och nöjen som dyker upp under helgen som det egentligen finns förmåga till bara för att det inte finns ork till hårtvätt med mera också samma dag. Visst låter det klokt?

➧ Fått dåndimpen över all gymnasie-information som kommit med posten, Jag vill helst sticka huvudet i sanden och förtränga att sonen faktiskt ska söka in snart ... Jag är inte redo, och HAN är inte redo.
➧ Bestämt temat för nästa års tema-fest, ja utöver julfesten då. Det är bra att vara ute i god tid!

Tja, det var ett urval i alla fall. Det händer inga jättestora grejer i mitt liv nu för ti'n, men de små sakerna räknas ju också.

Nu ska jag göra ytterligare ett försök att få de där ute-växterna på plats. Förhoppningsvis det sista. Heja mig!

Livet består av en massa val.

Vi ska välja elbolag, pensionsförvaltare, bredbandsleverantör, försäkringsbolag, bank och telefonabonnemang.
Vi ska välja om den personen som vill leva med dig är någon du själv vill leva med.
Vi ska välja vilket parti och/eller vilken person som får vår röst i val till riksdag, landsting, kommun, eu-parlament och ev. kyrkan.

Andra typer av val kan bestå av att välja mellan att semestra på sommaren eller vintern, i Thailand eller i Grekland, på Österlen eller på Öland. Köpa bil med manuell växel eller automat, med dieselmotor eller bensinvarianten, med eller utan backsensor. Måla huset vitt eller grått, bygga trädäcket stort eller litet, skaffa pool som grävs ner eller står ovan jord.

Och sen finns de där små små valen vi gör som ändå kan betyda så mycket. Som att komma i tid till sin date eller bli något lite sen för att man hjälpt en svagare person in med sina tunga matkassar. Eller köra dagen efter en festkväll då alkoholen rent matematiskt bör vara ur kroppen eller avstå för säkerhets skull och istället ta bussen.

Jag gör många små val i vardagen som jag inte behövde göra förr då jag utan större problem fixade båda alternativen och lite till. Duscha eller laga mat idag? Tacka ja till fika med väninnorna, eller avböja för att kunna delta i veckostädningen av hemmet? Ta en promenad för mitt välbefinnandes skull eller följa en vän till tandläkaren för att h*n är nervös och inte vill gå ensam? Ringa det där samtalet jag skulle behöva ringa till facket eller handla hem mat till det tomma kylskåpet? Ja, ni förstår ...

Just nu försöker jag sätta två saker högt på prioriteringslistan: promenader och socialt umgänge med människor jag tycker om. Det är något jag behöver för att kunna må så bra som möjligt. Även om en timmes promenad kräver en halv dags förberedelser och kan följas av en kväll då kroppen är helt dränerad på energi, och trots att jag annars kunde fixat en maskin tvätt och haft middagen klar när maken kom hem. Även om en kväll med vänner kan följas av flera dagar mer eller mindre i sängen och jag annars kunde tagit en större del av städningen eller bäddat rent i sängen. Det låter kanske lite egoistiskt i vissas öron, och om egoism betyder att göra saker som är i ens egenintresse så är egoistisk just vad jag behöver bli mer av. Jag behöver bli bättre på att sätta mig själv först, givetvis inom rimlighetens gränser men om jag ska ha minsta chans att förbättra mitt mående så är dessa "egoistiska" val oerhört viktiga.

Nu blev det ett rätt tungt inlägg igen, och det har varit ganska mycket sjukdomsprat både här och på facebook ett tag. Mer än jag vanligen vill, för inte mår jag bättre av att bara fokusera på min ohälsa och hur kul är det att läsa egentligen?? Men det är ändå ett nytt skede i livet jag står inför, med nya villkor och nya omständigheter, så det får väl vara okej ändå. Just nu.

I skrivande stund väntar jag fortfarande på att komma iväg på just en promenad, något jag bestämde mig för för 3 h sedan ... Det som tar emot är inte promenaden i sig, utan det som kommer efteråt. Jag måste se till så att det finns något för mig att äta t ex, för jag kan inte garantera att jag orkar fixa något nämnvärt men om jag inte äter förrän till middagen så kommer jag stoppa i mig aldeles för mycket då och bli ännu mer slö. Jag tänkte faktiskt orka umgås lite med familjen ikväll också ...

Men, jag kom nu på att jag har en mjölkfri Allevo-bar jag kan stoppa i mig sen om jag inte orkar fixa en smoothie eller nåt. Så NU kan jag nog gå iväg. Kanske. Snart ...

Till slut kom det.

Brevet med stort B. Brevet från Försäkringskassan där de informerar mig om att de i likhet med min läkare bedömt att jag stadigvarande saknar och att jag därför fått hel sjukersättning. Brevet där de informerar om att så kommer det förbli tills jag fyller 65 år om inget avgörande skulle förändras innan dess. Brevet jag väntat på för att kunna först reagera och sen agera.

Vad jag mest av allt behövde i det läget var att få bryta ihop. Få vara liten och ledsen och förbannad och besviken på livet. Få fulgråta och snora ner kläderna på någon som bara finns där med sin famn. Men så kommer maken hem samma eftermiddag och berättar om en ofrivillig stor förändring i hans jobbsituation, och vad händer med mig då? Jo jag blir den "starka", den stabila, den som kommer med stöttande klokord, den som tröstar. Mina egna känslor, mitt eget behov av att få vara "svag", sattes på ett ögonblick i andra rummet.

Jag fick lite senare köra iväg för att posta några brev, och när jag satt mig i bilen igen kände jag att detta håller inte. Jag måste få ur mig lite känslor. På vinst och förlust ringde jag en kompis som råkade befinna sig i sta'n och ha en liten stund över. Jag tror hon klarade sig utan snor på kläderna, men jag fick i alla fall bryta ihop så smått i hennes famn en liten stund ... och det var så skönt. Guld värt. Jag brydde mig inte ens om att jag sen gick in på macken och handlade med rödgråtna svullna ögon och att alla som såg mig nog undrade om jag var hög eller sjuk eller både och.

Ovanstående ägde rum i måndags, alltså för en vecka sedan. Dagen därpå fick jag läge till ett litet bryt i alla fall då maken smält sin egen situation och kändes lugnare. Och nu har jag bearbetat det hela och så smått börjat acceptera läget. Att det visar sig att jag åtminstone troligen inte när månadsersättningen från AFA tillkommer kommer att gå back jämfört med sjukpenningen har väl underlättat, och detta tack vare att jag jobbat heltid eller nästan heltid en del av den ramtid sjukersättningen baseras på. Att jag såklart går back jämfört med om jag kunnat jobba är något jag får försöka släppa.

Så, reagerat har jag ... och delvis agerat. Men jag har kört fast på lite pappersarbete, det som AFA behöver ha in har de fått och likaså min arbetsgivare, men det är det där med den egna sjukförsäkringen ... och ansökan om att betala mindre per månad till CSN ... Blanketterna är tagna ur sina kuvert, men sen har det tagit stopp. Det ska räknas och intygas och förklaras, och jag orkar inte!! Jag skulle behöva en assistent eller nå't. Någon frivillig? Jag kan tyvärr inte avlöna er i annat än mitt förträffliga sällskap och eventuellt lite vin. Och möjligen ett och annat torrt skämt. Fast det senare kanske är mer avskräckande än lockande förresten ... 

Nope. Jag kunde inte.

Jag kunde inte komma på nån fyndig rubrik till detta inlägget. Förvånande absolut, jag menar det är ju mig vi pratar om, hallå ... Men, plötsligt händer det inte! Jag tänkte i alla fall sprida lite ljus över vad jag gjort sedan senast, vilket *räknarsnabbtsomfan* är 1½ vecka sedan. Oj vad tiden går när man har inte så hemskt jätteroligt hela tiden.

Jag har lyckats promenera 10 dagar i rad, den sviten avslutades tisdags förra veckan. Sen tog det slut, obarmhärtigt.

Jag har igår lyckats ta en promenad igen för första gången på en vecka. I'm back! Kanske.

Jag har försökt peppa mig själv med budskap på kläderna.

Effekt? Hmm, knappt märkbar.

















Jag har bytt accentfärg i sovrummet till någon så oväntad som ... rosa!

Jag har, apropå ovanstående punkt, fyndat en ny ljuslykta för tjugo spänn.

Den på fot alltså.

















Jag har förlängt mitt Trelleborgska medborgarskap ytterligare ett år genom att besöka Palmfestivalen. Med stor möda tog jag mig från ena änden av marknaden till andra och tog se'n ett par öl med vänner innan det blev ofrivillig hemfärd.

Jag har varit på kräftskiva, där kräftätarna dock var i minoritet men det är helt i sin ordning. Jag äter ju inte sån't ändå.

Jag har välkomnat hösten genom att återintroducera både långa träningsbyxorna och jeansen. Inte samtidigt nej.

Jag har övat på positivt tänkande.

Och jag har, sist men inte minst, blivit mamma till en 15-åring! Eller ja alltså mamma har jag ju varit länge, och jag har inte fått ett nytt barn. Men ett 15-årigt sådant har jag inte haft tidigare, inte förrän igår. Japp, sonen har fyllt moppe, blivit byxmyndig, blivit straffmyndig... Kärt barn har många namn.

Sådär, skönt att vara uppdaterade va?

Drama en måndagsmorgon.

Men alltså, lyssna här. Jag steg upp, uträttade mina naturliga behov, fixade frukost och återgick till sängen. Efter ett tag så kliade jag mig lite på näsan, och det var då jag upptäckte det fasansfulla: piercingen var borta!! 😱😱 Och jag hade ingen aning om sedan hur länge, däremot vet jag av personlig erfarenhet att just näspiercingar kan växa igen ganska snabbt. Ruggigt snabbt.

Jag började genast leta. I sängen. På golvet. I sängen igen. Inuti örngotten. Under tuttarna! Jag skakade försiktigt kläderna jag bar igår kväll, om utifall piercingen ramlat ur vid sänggåendet. No luck. Jag gick in i duschrummet och letade där, på golvet och i mattan och bakom toastolen och ... ja överallt. Fortfarande no luck.

Först då kom jag på att just eftersom hålet kan växa igen snabbt kan det vara bra att, om det inte redan är för sent, rädda passagen så att säga. Så jag tog ett örhänge, tvättade med Desivon och med bara en mindre mängd våld så fick jag i det. För att det inte ska åka ut så är det väl bäst att sätta på "pluppen", och då startade nästa utmaning: Försöka få på den där "pluppen" utan att riskera att andas in den i näsan. Det är svårare än det låter kan jag säga, och Astrid Lindgrens berättelse om när Elisabet petade in en ärta i näsan dök upp i min skalle. Jag var på väg att misslyckas totalt ett par gånger, men till slut så lyckades det. Puh!

Men örhängen är inte direkt dimensionerade att ha i näsan, och det andra piercingsmycket jag har är en ring som jag försökt få i länge men jag lyckas inte få den lilla jäkla kulan på plats. Så jag behövde oavsett ge mig iväg för att köpa nytt smycke eller få hjälp med ringen, och jag började kalkylera med tid och ork och logistik och .... I samband med det kollade jag på klockan, och såg nån konstig tråd intill spännet på min FitBit. Jag drog i tråden för att ta bort den .... och upptäcker då att det är ingen tråd. Det är piercingen!! Det försvunna smycket har alltså suttit på min handled hela tiden. Lite inkilat under spännet, fråga mig inte hur det gått till men så var det, troligen inom mitt synfält flera gånger utan att jag lagt märke till det.

Men nu är alltså ordningen återställd, piercingsmycket är åter på avsedd plats och örhänget är åter ett örhänge. Om än ur tjänst just nu. Någon dag kanske jag är så smart att jag köper ett smycke till att ha i reserv om jag skulle bli av med det jag har på riktigt. Någon dag. Kanske.

Annars då? Tja, jag lever och det är ju inte fy skam. Alternativet vore betydligt sämre i alla fall. Jag har också börjat repa mig efter en sämre period och dessutom har vi både fått lägre temperatur och regn. Hittills ca 55 mm sedan natten mot fredag då det också åskade rejält. Jag hoppas kunna komma igång med mina promenader igen och tog en liten testrunda igår kväll. Hittills har den rundan inte gett nåt nytt bakslag i alla fall.

Och ja, t o m jackan kom åter till användning. Det trodde jag nästan aldrig skulle ske 😉.

En annan sak som hänt är att jag börjat instagramma. Vissa i min närhet har tjatat på mig så länge, och jag har haft Instagram-konto länge men i princip inte använt det, så till slut så testade jag lite och gick i Instagram for Dummies-skola hos en väninna 😊. Nu kan det tänka sig att en del av de som tjatat på mig ångrar sig bittert, men shit happens!

Och så har jag skrikit högre åt en stavhoppstävling än jag någonsinn gjort förr. Armand Duplantis, vilken kille! Och vilken tävling det var i det stora hela också, kanonresultat på flera håll och dessutom fina gester i form av gratulationer och peppningar de tävlande emellan.

Jag fattar fortfarande inte hur man vågar ge sig på att hoppa stavhopp ö h t, det ser livsfarligt ut. Men det händer ju ganska sällan att nån skadas allvarligt så de har väl kolla på vad de gör antar jag 👍.

Envis eller dum? Det är frågan.

Envishet kan vara ens bästa vän, men också sin värsta fiende. Steget mellan envishet och dumhet är ibland kortare än man kan tro.

Ja, jag ska förklara.

Förutsättningarna är som följer:
- Jag har just nu ett uppehåll med smärtstillande (och antiinflammatoriskt) för att vara lite schysst mot magen. Jag tar bara muskelavslappnande utöver min allergimedicin.
- Igår kväll hade jag så ont i nästan varenda millimeter av kroppen att jag knappt kunde resa mig från stolen utan att gasta i högan sky 😱.
- I natt blev det inte mycket sömn eftersom jag stup i varten hörde sonen ropa från sitt rum, trots att han befann sig nästan 10 mil bort på lägerskola. Hörseln är det inget fel på 😀.
- Idag har det varit en solig och nästan vindstilla och därmed förhållanevis ganska varm dag, och generellt mår jag sämre när temperaturen är högre 😓.

Vad gör då jag under just dessa förutsättningar? Jo, jag beslutar mig inför promenaden att byta "ca en timme oavsett sträcka" (vilket har inneburit cirka 4 km) mot "en halv mil oavsett tid". Plus att jag väljer en runda som nästan bara går på asfalt när mina ben mår betydligt bättre av grus. Man kan väl säga att det inte var mitt allra smartaste drag. Men, med musik i öronen för en gångs skull (kanske kunde det distrahera hjärnan lite?) tog jag mig faktiskt den där halva milen och dessutom i det snabbaste tempot nuvarande upplaga av Jennie har gått i. Puh!!

"You run like a gasell on the fields of Africa" sa Runkeeper. Jag är säker på att han egentligen menade "du går som ett förstoppat ålderdomshem med baksmälla" men inte visste vad det heter på engelska.

Jag tog mig som sagt hela halva milen och lyckades avhålla mig från att ta en genväg mot slutet när jag såg flaggstängerna på platsen där jag ställt bilen men bara hade gått 4 km. Sen passade jag på att handla lite på Willys direkt efter, måste ju använda rabattkupongen jag fått för jösse namn, för när jag väl satt mig till ro så kanske jag inte kan komma upp igen 😉. Lite foton blev också tagna när det för ovanlighetens skull varken regnade eller blåste under min runda.

Nu - middag.
Sen - kanske lite Wii med maken? Sonen är borta tills imorron så vi har TV-rummet för oss själva. Det ni!

Scary shit!

Nej jag har inte varit på bio och sett nya It-filmen. No way José!

Nej jag har inte nyss sett världens största äckligaste spindel! (Men dess lillebror besökte 
mig igår kväll när jag uträttade mina behov i godan ro).

Och nej jag har inte råkat få i mig otjänlig människoföda i form av svamp.

Nej, detta är faktiskt ännu värre. Jag har skickat iväg sonen på två dagars lägerskola. Gaaaah!! NU snackar vi läskigt. För läskigt är just vad sonen tycker att det nya och okända är, och att uppleva det nya och okända utan både mamma och pappa är ännu läskigare. Han har förvisso gått från att för ett par månader sedan absolut inte vilja följa med alls till att nu, utan att vara helt övertygad dock, se fram emot det. Fast det där med att sova på nytt ställe utan oss, den tanken är han inte förtjust i alls. Vi får verkligen hoppas det fixar sig, dels ligger campingen de ska till direkt nästgårds (det är en lite större apparat att behöva hämta hem honom än det var när han försökte sova med skolan i Skateholm ett par mil bort för några år sedan), och dels kommer han att växa och bli stolt efteråt och hans självförtroende kan behöva en extra boost.

På tal om att sova borta gjorde maken och jag det i helgen. Egentligen skulle vi sovit i Arboga natten till lördag, sedan varit på bröllop i Skinnskatteberg och sovit hemma hos brudparet natten till söndag innan vi vände hemåt igem. Men jag kände mig tvingad att backa ur av hälsoskäl för ca en månad sedan, jag vågade inte riskera att bli så dålig som jag varit ett par gånger i sommar när vi var så extra utsatta och långt hemifrån. I stället bokade vi in oss på hotell i Malmö natten mellan lördag och söndag, bara ett par hundra meters gångväg från tågstationen, när vi ändå hade ordnat barnvakt och kunde behöva lite miljöombyte och tid på tu man hand.

En liten picnic i Pildammsparken fick inleda den tiden. Smidiga som elefanter både två slog vi oss ner i gräset och åt paj, vitlöksbröd och små söta tomater samt drack bubbel.

Faktiskt var jag betydligt mer smidig än maken, trots att han är "frisk" i kroppen och jag sjuk. Det har sina fördelar att vara överrörlig 😉.

Därefter begav vi oss till hotellet. Vi hade bokat in oss på Teaterhotellet, ett lugnt och tyst ställe trots att det ligger mitt inne i sta'n. Cool hiss har de också 👍.

Efter ett par timmars vila i ganska sköna sängar, ja jag somnade till för en stund också, begav vi oss till närmsta biograf och såg Borg. 

Klart sevärd är mitt omdöme om filmen, fast man bör nog inte vara totalt sportintresserad för att uppskatta den även om den handlade nästan lika mycket om relationer och personlig utveckling. Ett stort plus måste castingen få, i synnerhet när det handlar om Borg själv och John McEnroe med stor porträttlikhet och autentiskt kroppsspråk och minspel men även i allmänhet.

Vi hade en lite tid att slå ihjäl och eftersom kroppen kändes hyfsat pigg och det utlovade regnet uteblivit så strosade vi långsamt igenom city en knapp timme och lekte turister innan vi kom till Rose Garden där vi bokat bord. Och där vi blev proppmätta av den asiatiska buffén. Jag tror nästan jag åt för en hel vecka.

Lördagen avslutades med lite vin och snacks på hotellrummet, och med Crocodile Dundee på TV. Efter en hyfsad sovmorgon och hotellfrukost lämnade vi vid lunchtid på söndagen ett regnigt och åskigt Malmö, återvände till ett torrt, soligt och mullerfritt Trelleborg och återförenades med sonen som passat på att jobba ihop lite extra pengar hemma hos sin mormor och morfar. Jag undrar om morfar ångrar att han lärt grabben vad löneförhandling är 😀.

Till sist så förstår jag att ni undrar hur det går med mina promenader. Jodå, förrutom strosandet i Malmö i lördags så var det uppehåll i 3 dygn. Ja i fredags och söndags rörde jag mig knappt alls ö h t kändes det som, kroppen fick definitivt nog efter 8 (yepp!) dagar på rad och sade upp sig på stående (eller sittande/liggande) fot. Men igår gick den i tjänst igen och det blev en dryg timmes promenad med snacke-paus efter ungefär två tredjedelar. Planen är att fortsätta med samma taktik några vändor till, d v s promenad varje dag oavsett smärtnivå tills det helt enkelt inte funkar längre. Går det så går jag, kan man säga.