I 15 år har jag väntat på det.

Sedan jag blev med körkort för 15 år sedan har det varit nära flera gånger, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Idag kom dock nådastöten för den där haren, idag hände det. Idag parkerade puckot i bilen bredvid så nära mig att jag inte kunde ta mig in i bilen. Tidigare har det absolut varit touch and go några gånger men jag har trots ganska omfattande lekamen kunnat snirkla mig in. Men nu var det helt omöjligt, dörren gick bara att öppna några decimeter och jag tror knappt ens sonen hade lyckats komma emellan.

Så vad gör jag? Jo jag svär, tittar mig omkring efter någon som eventuellt är på väg mot bilen och svär sedan lite till. Därefter tackar jag min goda stjärna för att jag inte har en bilbarnstol eller nåt på andra sidan, flyttar bak sätena så gott det går, kliver in på passagerarsidan och kränger sedan min osmidiga kropp över till förarsätet. Försiktigt utan att få besök av växelspaken på ett ställe där solen aldrig skiner ...

Hade jag inte haft en tid att passa hade jag stannat kvar ett tag för att se om den skyldige dök upp. Vad jag skulle ha sagt då? Det vete fasen, men jag antar att det inte direkt varit några kärleksbudskap som kommit ur min mun.

Som jag skrev i förra inlägget blev det ingen julklappshandel i onsdags som tänkt utan i stället en dag utslagen i sängen. Igår blev det däremot av, och resultatet blev att om jag inte har glömt någon eller något behöver jag inte köpa nån mer julklapp i år. Tjohoo! Det var riktigt skönt att få det gjort. Men, det kostade ... och inte bara i form av pengar. Ungefär en timme efter hemkomst började den där hemska tårframkallande smärtan sprida sig i kroppen, från mitten (ryggslut/höfter/buk) och uppåt/nedåt. Den där smärtan som de mediciner jag har att tillgå inte har någon verkan på och där inte ens avspänningsövningarna är möjliga att genomföra. Över lag är MEn det som påverkar och hindrar mig allra mest och som är svårast att hantera, men när fibromyalgin beter sig sådär som igår kväll så är det rent vidrigt. Som tur är kunde jag till slut få några timmars sömn och har även betydligt mindre ont idag. Även om smärtnivån idag hade klassats som "fan vad jag har ont" på den tiden jag var väsentligen frisk.

Men, nu ska jag inte gnälla mer. Idag 😉. I stället ska jag chocka en del av er som jag känt längst och bäst genom att berätta att jag adventspyntat idag! Redan! Dock: med några få undantag är inte belysningar och sådant tänt än, det mesta är dock på plats redo att tändas när tiden är inne. Inkl. min tänkta pepparkaksby som till slut blev bara en pepparkaksgård typ ...  Med boningshus, förråd och gäststuga kan man kalla det. Jomen alltså det var för svårt att sätta ihop allt, de små husen hade inga fönsteröppningar och flera sektioner gick sönder när jag försökte skapa sådana, jag hade ingen bricka stor nog men vill helst kunna flytta på bygget vid behov och orken tog helt enkelt dessutom slut. Men jag ser barnsligt mycket fram emot att tända skapelsen på söndag. Då har vi också planerat för lite familjemys med film, mat som nån annan lagar åt oss, glögg, adventsfika och lite annat gotter. Som vanligt saknas garantier för att det blir av, men man kan ju inte sluta planera trevliga saker bara för det.

Förresten så har jag tydligen blivit av med min tidigare svårartade aversion mot pappersstjärnor. Helt på mitt bevåg finns nu en sådan på fot i hallen och en hängande i sovrummet. Nej, inte tänd. Än 😌. Men jag har såklart testat den, och det nog blir riktigt bra faktiskt. Trots att den är av papper alltså.

Imorgon då? Da'n före 1 advent? Jo då tänkte jag fly fältet en stund då maken min ska storstäda huset 😃. Jag lär inte kunna fly fältet hela den långa stund det tar för honom att göra det, men en del i alla fall. Jag har också funderat på att försöka baka någon form av saffransbullar, inte traditionella lussekatter utan en annan variant. Men då krävs det att mina händer är på hyfsat humör, annars blir det inget av med det. Den som lever får se.

Nu: Go'natt!

Nämen det är lugnt, det är goda tider!

Det är långt kvar till advent, det finns ingen anledning att börja nu! Så sa jag i november månads skälvande inledning. Se'n hände något ... och nästan hela månaden har passerat utan att jag förberett ett skvatt. Nästan. Adventsstaken med de fyra levande ljusen är klar, och datumljuset har fått sin plats. That's it. Och första advent är bara några dagar bort. Vad sjutton hände där? Är det något fel på min almanacka eller nåt?

Lite tacksamt är det då att adventsmyset med ett gäng vänner som förra året var kvällen före 1 advent i år blev till Luciamys den 14:e. Förvisso gör vi ju i ordning här hemma för vår egen skull i första hand så förhoppningsvis är allt på sin plats på lördag kväll ändå så vi kan stiga upp till ett adventigt hus på söndag, men det är åtminstone ingen katastrof om vi inte hunnit få bort alla kartonger eller fäst alla sladdar eller fått amaryllisen att slå ut aldeles lagom 😉. Och jag har mer än några dagar på mig att bestämma mig för vilken julig dessert jag ska bjuda på.

Idag var tanken att jag skulle handla julklappar. Typ alla. Så är den saken ur världen sen i alla fall ... Men efter ett kort och okomplicerat tandläkarbesök, bara en fyllning som satt löst och ersattes, så var det ingen kräm kvar i detta batteri och det laddades inte heller något av flera timmars vila. Så, det där smög sig big time. Nytt försök görs imorgon!

Förresten, jag glömde att ett par förberedelser till gjorts. Man ska inte läsa in för mycket i det och dra slutsatser om mina prioriteringar 😉 men båda två handlar om alkoholhaltig dryck. Dels har årets glögg satts, den som troligen kommer att börja avnjutas nästa år, och dels är polkagris-shots på G.

Något julgodis har inte gjorts än, men det är i alla fall bestämt vad som ska göras. Vi i familjen har bestämt varsin sak. Rischoklad enligt sonens önskemål (både med ljus och mörk choklad lyder ordern), ischoklad enligt makens (vilket bara han i familjen äter), och så Mozartkulor för att jag vill det ... Deras två är ju superenkla och snabba att göra, mitt bidrag något mer invecklat. Inte svårt, men mer omständligt och tidskrävande. Och godare 😊.

OK. Känner jag mig själv rätt kommer det att bli nåt godis till. Nougattryffel t ex. Chokladbollar. Kanske knäck som jag egentligen verkligen inte bör äta p g a min tandstatus, men det är ju så gooooooottt!



Jag bloggar ju som sagt betydligt mer sparsamt nu än tidigare, inte för att jag saknar saker att säga (det ska gudarna veta 😏) utan för att jag saknar förmåga att formulera det och orken att skriva det. Men jag kommer att försöka mig på en bloggadventskalender även i år. 24 inlägg med advent-. Lucia- och jultema. Det lär bli några rent faktamässiga upprepningar från tidigare år men också en hel del nytt. Om jag nu får till det alltså. Wish me luck!

Det är så mycket jag vill skriva om.

Jag vill skriva om det uppmärksammade rättsfallet där en man nu dömts för dråp på sin ME-sjuka fru efter att hon själv misslyckats med ett självmordsförsök och han då gett henne en dödlig injektion ...
... om hur rätten till hjälp att leva lite kommit i skymundan för rätten till hjälp att dö.
.. om hur den självklara tanken att få bestämma över när man inte vill leva längre inte lika självklart och enkelt kan överföras till en lag om aktiv dödshjälp.

Jag vill skriva om mina erfarenheter av sjukvården för egen del kontra för sonens del, att det tyvärr är han som dragit det kortare strået där och att jag skulle göra allt för att skifta de rollerna.

Jag vill skriva om hur mycket mina vänner betyder för mig och hur de på så olika sätt och vid olika tillfällen gör mitt liv bättre och lättare att kämpa vidare för.

Jag vill skriva om mycket den bild man ger av sitt liv utåt via t ex sociala medier men även ute i det så kallade verkliga livet kan stå i kontrast med verkligheten, och hur energikrävande det måste vara att hålla den fasaden uppe.

Jag vill skriva om min syn på julen, dess olika delar och ursprung, och de olika aspekter högtiden har. Om att de kristna inslagen som är av betydelse för mig som troende utan större problem kan ta plats bredvid eller ihop med de sekulära traditionerna av varierande ursprung.

Jag vill skriva om svårigheterna med att ha personer i sin närhet man inte känner gemenskap med och t o m har svårt att samexistera med men som man inte bara kan välja bort ur sitt liv av olika anledningar.

Till att börja med ...

Men en del av sakerna känner jag att jag inte kan skriva så mycket mer om utan att det blir för personligt och utmanar min och andras integritet. Och en del lyckas jag inte riktigt formulera mig kring, jag får inte ordning på tankarna och ännu mindre ner det på pränt. Men jag har så mycket jag grubblar kring och tänker på, och förr i tiden hade mycket av det avhandlats här i bloggen. Nu är den biten så mycket svårare för mig, i stället är det raveparty uppe i hjärnan till och från där alla tankar bara studsar omkring. Jag önskar att jag kunde få ner det på pränt i stället. Som förr.

Ytligare saker är lättare att skriva om, som fester t ex. Förra lördagen var det ju dags för årets andra Halloweenfest och vi har sällan varit snyggare.

Och nu i lördags blev maken, som ju valde bort 50-årsfest, överraskningsfirad efter bowlingen med lite käk och öl med bäste vännen och sen middag här hemma med några fler goda vänner.

Jag som var den som gärna ville att han skulle vilja ha fest tyckte när det blev som det blev att det var skönt med firande som jag varken behövde planera eller fixa med 😉.

Även om det inte syns, ...

... även om det inte märks, även om jag inte pratar om det, även om jag inte beklagar mig ... så har jag ont. Hela tiden. Dygnet runt. Varje dag. Men det finns grader i helvetet, och helt krasst så kan man liksom vänja sig såpass vid att ha ont att man inte direkt tänker så mycket på det när det är av normalgraden. Normalt utifrån sig själv alltså. När jag "bara" har ont på samma ställen som jag oftast har, på samma sätt som är vanligast för mig och i den omfattning som är mitt normalläge nu för tiden så tänker jag liksom inte "usch, jag har ont". Jag har det, och begränsas av det, men är så van att ja ... det har blivit normalt. Hur hemskt det än låter.

Men så finns då de där stunderna, de där dagarna, de där tillfällena då smärtan når en annan nivå. En nivå över normalgraden. En nivå över det jag vant mig så vid att jag inte reflekterar över det. En nivå där det inte går att undvika att tänka "jag har ont" för det onda överröstar allt annat. En nivå där så basala saker som att äta och gå på toaletten kan vara en pina.

Idag har jag en av de där dagarna som nyss nämnts, och förutom att jag lekt frisk flera gånger senaste veckorna och roat mig som "normalt" folk gör så är antagligen besöket hos frissan igår en stor bov i dramat. Det tar flera timmar för slingorna, nyanseringen och klippningen att bli klart och att sitta i en icke optimal stol under så lång tid är verkligen ingen höjdare. Det började kännas tydligt redan igår men idag har det varit rent fruktansvärt. Framför allt i ryggen. Det händer inte så ofta att jag gråter av smärta, men idag har jag gjort det flera gånger. Detta trots att jag gjort ungefär ingenting utöver att halvligga i sängen och gå på några toalettbesök.

Ja jag har t o m ont i en del av kroppen som jag inte ens har ...  Typ rejäl mensvärk, fast utan att någon livmoder finns kvar. Låter helt normalt va?

Men det positiva i kråksången är ju att detta inte är normalläget. DET vore riktigt hemskt. Då hade jag kunnat stå överst på prispallen i gnällkärrings-VM vartenda år.

Nu har kroppen några dagar på sig att repa sig hyfsat ty på lördag är det dags för Halloweenfest. Igen. Årets sista, jag lovar! Utstyrseln blir inte lika avancerad som på förra festen, åtminstone inte för min del. Makens är lite mer av en utmaning som kan sluta lite hur som helst.
Orkar jag inte fixa mig så gör det i övrigt inget, jag kan gå som jag ser ut när jag vaknar på morgonen. Det finns nog inte mycket som är mer skräckinjagande än det.