Ibland räcker inte ens bloggen till.

Den ursprungliga tanken med bloggar var att de skulle vara som "en dagbok på nätet" och det är delvis så jag har använt denna. Till skillnad från en vanlig dagbok kan vem som helst med tillgång till Internet läsa den, men skrivandet i sig har i de fallen varit det viktiga. Inte vad det ger eventuella läsare, även om de såklart gärna får gilla vad de ser. Men nu räcker inte bloggen till, det som tynger mig och sliter i mitt inre mest just nu kan jag inte skriva så mycket om här, av respekt för de närmst berörda. Så jag har fått utnyttja kollegor och även min chef till max, de stackarna. De har nästan behövt förkläde för att skydda sina kläder mot alla tårar som runnit längs mina kinder och öronproppar för att skydda sina öron från alla fula arga ord om livets orättvisor som kommit ur min mun.

När jag mådde väldigt dåligt över mina missfall så var mitt jobb det sämsta tänkbara för mig, att jobba med små gudomliga varelser när såna små gudomliga varelser var just det vi kämpade för att få men förlorade gång på gång var minst sagt tufft. Men nu, när det jobbiga rör ett annat ämne, har jag nog världens bästa jobb. Barnen liksom tvingar en att fokusera och koncentrera sig på dem, det blir inte mycket utrymme för grubblande och det händer nånting som skingrar tankarna nästan hela tiden. Och när en liten tvååring möter en på morgonen med världens spontanaste och goaste kram så glömmer jag nästan att verkligheten en liten bit bort är ett elände. Men de där små stunderna när det hemska och mörka kommer över mig finns ändå, och då är det guld värt att ha de där stöttepelarna nära.

Nu är det inte mig det är synd om, egentligen. Det är inte jag som är närmast berörd, det är inte jag som lider mest, inte ens näst mest, inte ens tredje mest... Det finns dock inget jag kan göra för att avhjälpa den situation som tynger mig så, absolut ingenting. Känslor av maktlöshet och sorg vävs in i varandra, tillsammans med lite skuldkänslor över ord jag önskar att jag sagt och som det nu är för sent för. Och med risk för att låta äckligt präkto så är det nog det jag får avsluta med just det: Det du gärna vill ha sagt... säg det! Snart kan det vara för sent...