Tro´t eller ej!

Men jag har nog skaffat mig ett liv. Ett litet åtminstone. Vid förra blogginlägget för 10 dagar sedan hade jag haft flera "bra" dagar och det har faktiskt fortsatt så. Kanske kan jag rentav få 4-5 bra månader nu efter att ha haft 4-5 riktigt dåliga, usla, enbart frustrerande och energilösa sådana? Fast, jag vet, jag ska ha realistiska förväntningar och är glad för varje dag jag känner att jag faktiskt har förmåga att ta någon liten del av ett något sånär normalt liv.

Under de dagar som gått sedan förra inlägget har jag bl a hunnit få en bebis. Ja ingen människobebis då alltså, utan en blombebis. Eller embryo åtminstone. Det tog sin lilla tid men i förrgår, 9 dagar efter sådden, visade sig den första lilla antydan till de blommor som sen ska placeras ut i rabatten bakom hammocken. Och igår såg jag att ytterligare några stuckit upp, av flera olika sorter. Så det finns hopp! 🌱

Jag har också fått nya så-lådor i arbetshöjd. Maken har snickrat, med minimal hjälp från mig. Eller egentligen inte, jag servade med dricka och såg till så han fick mat i sig och hjälpte faktiskt till att fylla understa halvan med sten från högarna vi har kvar sedan vi gjorde om på framsidan härom året. Jag tror jag förflyttade hela 6-7 stycken flera decimeter från skottkärran till lådan faktiskt. En piss i Nilen förvisso, men jag bidrog i alla fall 😀.

De nya lådorna har något bekvämare höjd än de gamla som var rena döden för min rygg. Det märks att jag var mer frisk när vi skaffade dem.

Jag har dessutom sått i de där sålådorna, samt gett lite persilja och gräslök som räddats från de tidigare lådorna konstgjord andning.

Förrutom att make och son ska sätta potatis i det största fältet i den närmsta lådan så har jag en del i den bortre över, där har jag inte bestämt mig för än vad som ska ges chansen att växa där. Ytan på lådorna är större nu, därav måste jag tänka ut nåt mer att odla. Jobbigt 😅.

Och på tal om odling har även jordgubbslandet blivit upphöjt. Inte lika mycket som de stora lådorna men en bit i alla fall. Däri finns nu dels ett gäng av de gamla plantorna, med en tidig sort och en senare sort blandade hejvilt, och dels några nya som inte är lika icognito 🍓.

Utöver diverse trädgårdsfix har det också blivit en hel del promenerande. Inte alla dagar, men de flesta. Vissa dagar en längre runda och vissa dagar flera kortare med vila emellan. Jag försöker testa och utvärdera vad kroppen tycker bäst om, men hittills har jag inte lyckats hålla de där kortare rundorna såpass korta som jag tänkt mig så nåt resultat av utvärderingen dröjer. 👟

Och inte att förglömma, mina spökvita ben har fått sina första solstrålar! 🌞

De senaste veckorna har kroppen fungerat betydligt bättre än huvudet. Jag har testat att läsa lite i en bok, det funkar inte. Jag tappar sammanhanget efter bara några rader och får börja om. Jag har testat att sortera och organisera bland foton på datorn och telefonen, det går inte alls. Jag tänker ut nåt bra, men har glömt vad jag tänkte nästan direkt igen. Jag har försökt läsa in mig på villkoren i min försäkring mer i detalj, men begriper inget som inte står i kort och konkret punktform ungefär. Jag har telefonen full av påminnelser för jag glömmer nästan på direkten vad jag ska göra och handla t ex. Telefonsamtal hatar jag, ser jag inte människan jag pratar med har jag svårt att ta in det som sägs. Och ljud utöver de jag valt själv är oerhört irriterande och uttröttande. Men det är ju rätt fint att inte både kropp och hjärna strejkar samtidigt 👍.

I eftermiddag kommer arbetsterapeuten hit och ska se om det finns nån arbetsstol till köket som kan underlätta för mig. Hoppas hoppas ...

Nära skjuter ingen hare ...

... men jakt är ju inget jag förespråkar ändå så ... 😊

Jo det är såhär att officiell EFIT-dag var i lördags. Det kom jag på i går morse. Söndag alltså. Men helg som helg! tänkte jag och tog Ett Foto I Timmen igår i stället.

När jag kom på det där med EFITen, en dag för sent alltså, var klockan 8 och då passade det ju bra att ta första fotot. Hey vad pigg jag såg ut, och kände mig!

Klockan 9 åt jag frukost. Proteintoast, Oatly påMackan (typ vegetabliskt alt. till färskost) med vitlök och örter, tomat och örtsalt. Gott gotti gott gott.

Klockan 10 kollade jag läget där ute i världen. Eller egentligen öppnade jag snabbt Aftonbladets app, scrollade tre sekunder, suckade djupt och stängde ner igen. Jag orkar inte ...

Sen kl 11 ställde jag mig för att diska formen efter lördagens lasagne. Den var insatt i diskmaskinen men tar för katten upp halva den, och vi kör maskinen fullt tillräckligt många gånger ändå. Hej handdisk fick det bli. Lite mer utmanande för mig med dåliga händer än för den där vuxne (nåja ...) som har normalt fungerande sådana och som ställde in formen i maskinen kvällen innan, men men ...

Jag har aldrig haft särskilt gröna fingrar och nu är ork och förmåga till trädgårdsarbete ganska begränsat men jag tycker det är kul med små-pill. Så klockan 12 hade jag precis sått lite fröer för förkultivering i ett sånt där minidrivhus. Hänglobelia och tagetes blev det i detta.

Klockan 13 hade jag fyllt på min numera nästan ständiga följeslagare: flaskan med citronvatten. Själva flaskan är rätt sliten ja, det är inte vattnet som är smutsigt.

Kl 14 befann jag mig på bowlinghallen för att kolla på A-lagets match. Vinst? Nej.

Därefter beslöt jag att köra och köpa ett minidrivhus till, jag hade visst ett sådant mindre (alltså färre) än jag trodde. Men först behövde jag vila i bilen en god stund.

Strax före kl 16 hade jag till slut tagit mig en snabbis, kan man säga, på Dollarstore och köpt det jag tänkt köpa. Och lite till ... Men inget godis och inga ljus, ljuslyktor, ljusslingor eller sånt där!

Jag trodde jag fått med mig skaljackan, men icke. Så i stället för att gå en runda i en park så fick jag köra hem och ta en promenad i området i stället. Kl 17 var jag mot slutet av denna, en kort och långsam sak med enda syfte att inte stelna till för mycket i kroppen.

Kl 18 var det middagsdags. Grillat spett med små tomater och marinerade filébitar från Hälsans Kök, bearnaisesås samt morot, lök, paprika och zucchini tillagat i ugn.

Efter middagen var det dags för vila igen. Och jag tror jag sov en halvtimme också.

När jag sen skulle förbereda dagens mat upptäckte jag att majskornen var slut. Så ut i regnet begav jag mig igen kl 20.

Timmen senare var det dags för lite kvällsmål i form av salta jordnötter. Men betoning på lite, det där är en äggkopp.

EFITen avslutades sen med lite Ruzzle. Hjärngympa.

För några veckor sedan undrade jag.

Bland annat undrade jag HÄR om jag skulle våga se Stjärnornas Stjärna på TV4 när de hade hårdrockstema. Jag kan avslöja att: det gjorde jag. Jag överlevde också. Alltså, det var inte direkt någon högre kvalitet över lag men alla artister föreföll ta det på allvar och verkligen försöka. En extra eloge till Roger Pontare som valde Metallicas Seek & Destroy i stället för att köra något safe, något kommersiellt framgångsrikt och känt bland den stora massan. Sen var kvaliteten på framförandet tyvärr inte så bra bortsett från inledningen av låten men jag gillar hans approach till genren.

På tal om musik och hårdrock så är det idag 1 månad kvar till nästa konsert och nedräkningen kan börja på riktigt. Förrutom att jag är spänd på hur Skid Row låter nu sen de bytt sångare (igen) och ser fram emot en nostalgitripp av stora mått så är jag aningens nervös för hur jag ska fixa det rent kroppsligt. Det är nämligen en klubbspelning och det blir till att stå upp nästan hela tiden. Men, kanske är jag så hög på adrenalin att det funkar utmärkt och så däckar jag helt dagen efter i stället. Nå, den dagen den sorgen. Jag måste ta chansen. 

Men visst är det typiskt hur saker och ting bara klumpar ihop sig? När jag köpte biljetter till den där konserten så var kalendern tom veckan innan och efter, helt perfekt. Men sen hände något och det ser ut såhär under 8 dagar:

Fredag: Tysklandsresa ⛴. Behöver inte vara så energikrävande om maken sköter allt lyftande och bärande och det finns vilofåtöljer på båten som jag kan slappa i men det är ändå en hel dag då jag inte själv kan styra över min tid. Turen är såklart inte så livsviktig att jag inte kan hoppa över det, men jag vill kunna påverka och välja viner och sånt plus att miljöombyte behövs ibland.

Lördag: uppvaktning av klubbkompis som jubilerar 🎕. Det är ett stenkast bort bara, i nästa gata, och bör inte bli utmanande rent fysiskt, snarare mest uttröttande med allt prat runtomkring och antagligen folk jag inte känner. Jag kan dock bryta upp och gå hem när som helst.

Måndag: avslutning på korpen (bowling) 🎳. Det kan bli väldigt lite bowling förvisso, om inte laget jag hamnar i spelar för bra, men kan också bli hyfsat mycket om vi tar oss hela vägen. Dock med pauser mellan omgångarna. Jag har liksom redan betalt för avslutningen så det tar emot att inte vara med. Snål? Nej, resurseffektiv 😏.

Onsdag: konsert med Skid Row på KB 🎸.

Lördag: klubbmästerskap 🎳 och klubbavslutning på restaurang 😋. Här har vi det allra värsta, eller vad man ska säga. Förra året överlevde jag med nöd och näppe mästerskapet på ren idiotvilja, och då hade jag ändå kunnat vila upp mig ett bra tag innan. Nu är läget alltså ett annat, men jag klarar inte av att avstå. För tänk om jag låter bli och så känner jag när dagen är kommen att "hmm, jag skulle nog fixat det ändå"! Då skulle jag bli skitarg på mig själv. Nej, det får bära eller brista, och det är ju åtminstone några dagar emellan detta och konserten. Går det så går det.

Nej det lär inte gå, inte allt. Det bör rimligen bli pannkaka av någon/några av sakerna. Vilken/vilka av dem och på vilket sätt däremot, det är den stora frågan. Spännande värre va? Vadslagning, någon?

Idag mår i alla fall kroppen hyfsat, bättre än vad man kunnat befara med tanke på aktivitetsnivån de senaste dagarna, så jag ska ta mig en promenad idag igen. Några nya fräknar lär väl dyka upp också. Men först lunch! Det ska bli fint med rester från gårdagens grillmiddag. 

När våren kom till byn ...

... kröp folk fram från sina hålor och befolkade gator, parker och uteserveringar, klädda i allt från bara linnen och shorts till vinterjacka och lurvig mössa med öronlappar.

Ni som känner mig något sånär vet nog att jag inte är någon stor vår-diggare, av flera skäl. Ett par av dem är dels pollenhelvetet som börjar på allvar med allt vad det innebär och dels alla förväntningar om att nu jäklar är det vår och alla ska vara pigga och rosiga och fräscha som nyponrosor men jag är liksom lika dassig som annars. Men den överväldigande majoriteten bör ha varit nöjd med helgens väder, det tog sin lilla tid men vintern verkar ha släppt sitt grepp om Skåne och släppt fram våren. Trots allt hoppas jag att det stämmer, för jag har faktiskt till slut köpt penséer. Nå'n dag kanske jag t o m pular ner dem i en kruka eller nå't. (JA jag skrev pular, med ett l)

Igår blåste det en del på sina håll så där man inte hade lä så var det lite kyligt trots solen men idag har vindarna tagit det lugnt och helgat vilodagen. Eftersom jag haft en "pigg" helg, inte tack vare vädret inte utan jag har helt enkelt sådana ibland (halleluja) så följde jag upp gårdagens promenerande på hemmaplan med strosande i Pildammsparken i Malmö. Jag var som sagt inte ensam, det var länge sedan jag såg så många människor på samma gång. Och så många hundar på samma gång också för den delen.

Det kan tyckas vara överkurs att köra 3½ mil enkel resa för att promenera en timme, och jag håller med om det. Men jag hade faktiskt ett annat ärende i stora staden också, nämligen att kolla på maken och resten av laget som spelade bowling. Eller vad de nu gjorde, kastade kula kanske. Vi kan säga som så att det är tur för maken att vi skulle grilla, en syssla som han sköter minst 99 gånger av 100, anars hade han banne mig inte fått nån mat! Yepp, här är det tough love som gäller. När han började tutta fyr på briketterna stack jag snabbt (jo faktiskt) bort till mamma och pappa för att se sista dryga halvtimmen av TFFs match mot Djurgården på TV innan jag hungrig vände hemåt igen.

Det var för övrigt första grillningen för i år, nästan oförlåtligt sent. Förvisso har det inte varit direkt utesittarväder men man kan faktiskt grilla ute men äta inne även om det inte är riktigt lika mysigt.

Vad som serverades? Jo varierande delar från kyckling till herrarna och kebabkryddade färsspett till mig ihop med grillade grönsaker av olika slag och en hemkörd sådär lagom stark barbecuesås. Och håll i er nu, men vi (ja två av oss) drach VITT vin!

Och det var inte slut med hurtigheten än, för efter maten fick jag med mig grillmästaren på en liten kvällsrunda. Ja jag är precis lika chockad som ni är!

Igår blev det drygt 13 tusen steg, idag blir det ca 12 tusen. Imorgon blir det antagligen ... betydligt färre. Och ganska mycket aj! Men eftersom jag tydligen numera får krascher lite då och då även om jag varit duktig och försiktig av mig så tänker jag smida medans järnet är varmt och ta en runda då också under förutsättning att det ö h t går. Slutar benen fungera har jag liksom inget val, men annars så ... 

Men nu tänker jag faktiskt sova. Man blir trött av frisk luft. Eller av vin, det kan också spela in eventuellt. 

Väl mött till en ny vecka!

No sugrör needed.

Förvisso blev cheesecaken något lösare än jag önskat men den gick att äta med sked 👍. Och smaken var det inget större fel på, pappa tog t ex en bit till och makens exakta ord var "för jävla god". Så som den goda, generösa och omtänksamma människa jag är så ger jag er receptet. Fritt från animaliska ingredienser of course.

Botten: mixa 200 g digestivekex, blanda med 65 g smält vegetabiliskt margarin och tryck ut i en form (ca 22-26 cm i diameter) med löstagbar kant.

Grädda i 175 graders ugnsvärme 8-10 minuter och låt sedan svalna.

"Ost"lager: Blanda 3 burkar (a´ 150 g) Oatly påMackan med saften och det rivna skalet från 1 liten citron. Koka upp 1 dl Oatly iMat som matlagningsgrädde med 1 dl gelésocker multi, låt koka ½ minut och blanda ner detta väl. Häll smeten på digestivebotten och ställ kallt minst någon timme.
(Och vill ni då få snäppet bättre resultat än jag så öka mängden gelésocker något och balansera ev. med mer citron för att få rätt syrlighet. 1½ dl gelésocker och 1 stor citron skulle jag testat nästa gång).

Fruktlager: Mixa ca 5 st (10 halvor) avrunna konserverade persikor fint. Koka upp 1 dl av spadet ihop med 1 påse vege-gel och tillsätt detta. Häll smeten ovanpå "ost"lagret och ställ kakan kallt yterligare någon timme.

(Gör jag kakan fler gånger, vilket maken hemskt gärna vill, så tar jag nog 2 påsar vege-gel).

Sen kan ni väl dekorera efter egen fantasi. Jag använde mörka chokladpluppar och de röda godisbitarna ur Tutti Frutti original som numera är veganvänliga.

Ett påsklov som sonen säkert upplevde som jättekort men jag tyckte kändes evighetslångt är så vardagen tillbaka så smått. En halv dag ensam i ett tyst hus var oerhört välbehövligt, men snart kommer grabben hem och jag ska väl försöka ta mig upp ur sängen. Någon gång. Så småningom. För går man inte upp kan man ju inte gå och lägga sig igen.

Det här med att jobba.

Jag sörjer att inte kunna fortsätta jobba. Jag har väl trots läkarens bestämda ord inte helt gett upp hoppet om att någon gång kunna göra det i någon omfattning men har börjat så smått acceptera att nu och för överskådlig tid med de omständigheter som råder är det som det är. 

Skulle jag om ohälsan inte drabbat mig fortsatt jobba om jag blivit ekonomiskt oberoende (vad nu det är) efter en storvinst på Lotto t ex? Troligen inte, och absolut inte på samma sätt som tidigare hur mycket jag än trivdes med mitt yrkesval. Antagligen skulle jag tagit långledigt som sedan blivit permanent. Kanske skulle jag senare jobba i mindre skala, flexibelt och för mitt personliga välbefinnandes skull i stället för som försörjning men inte som en "vanlig svensson". Jag behöver inte ett vanligt jobb för att "förverkliga mig själv" och utvecklas, däremot vettig och givande sysselsättning i interaktion med andra människor.

Då är det väl inte så mycket att sörja att inte kunna jobba, bortsett från de rent ekonomiska följderna då? Men jo, det är det. För jag har inte själv kunnat välja. Att inte KUNNA jobba och att inte BEHÖVA och därför välja bort det är två väldigt skilda saker. Och hade jag kunnat jobba men valt bort att göra det  för att försörjningen ändå var säkrad så hade jag haft möjlighet att fylla mina dagar med annat värdefullt, utvecklande och trevligt. Studier, hobbys, välgörenhet och ideellt arbete, träning och rekreation o s v. Men det som gör att jag nu inte kan jobba gör ju också att mycket av det jag skulle vilja göra istället är svårt eller omöjligt. Hade jag kunnat vara aktiv flera timmar i sträck dagligen och utföra vissa givna sysslor på given tid och på givet sätt hade jag liksom kunnat jobba också.

Så nej, det ligger ingen motsägelse i sak mellan att ha slutat jobba om pengar regnat som manna från himlen och att sörja förlorad arbetsförmåga p g a t ex sjukdom eller skada. 

Den förmåga jag hade igår användes till att först kolla på fotboll hos mamma och pappa, samt promenaden dit och hem (typ 400 m enkel väg), och lite senare baka mitt livs första påskcheesecake. Ett moment i taget, eller ett halvt, med vila emellan. Och mot slutet med hjälp av maken då min rygg och mina händer tävlade om vem som kunde ta kål på mig först. Än så länge verkar kakan inte vilja sätta sig riktigt som den ska så den fick åka in i frysen en stund, och förhoppningsvis kan den vara god åtminstone även om den får drickas med sugrör.

Cheesecaken ska utgöra dessert på dagens trerättersmiddag i sällskap av svärmor och mina päron. Maken förbereder varmrätten as we speak, hoppas jag. Förrutom såsen, det är min avdelning. Förrätten står klar i kylen, färdig att bara läggas upp. Äta tror jag att jag ska orka utan problem. Ute skiner solen, äggen i påsk-granen lyser upp tillvaron och det fläckvisa snötäcket kämpar för sin existens.