Försenad utlösning, eller kanske upplösning, eller ...

... kanske egentligen publicering. Ja så kan vi kalla det. Här kommer söndagens Ett Foto I Timmen.

Det kanske inte syns, men klockan 9 var jag faktiskt vaken. Orkade jag stiga upp? Hell no. Orkade jag ens öppna ögonen? Nja, det var knappt det. Himla tur att jag orkade lyfta telefonen och ta ett foto i alla fall, hur skulle ni annars kunna tro på det jag skriver?

Timmen därpå var jag kvar i sängen men jag uppdaterade faktiskt mitt medicinska ID på telefonen. Det har tillkommit lite mediciner och sådär.

Men klockan 11 hade det minsann hänt grejer! Jag var nykissad, nytvättad, nytandborstad och nypåklädd samt hade bytt tofsen i håret mot en knut. Eller en härva kanske är rätt ord.

Klockan 12 hade jag parkerat bilen ca 100 meter från stranden och gått ner till densamma. Där njöt jag av utsikten och lugnet en stund och käkade lite hemmarostade cashewnötter.

Timmen senare hade jag tagit mig till andra sidan sta'n. Där parkerade jag bilen, gick ca 250 meter, pausade på en bänk och tog lite foton och gick sedan tillbaka igen. En utmaning denna dag, med samma kropp som mindre än 2 dygn tidigare gick över en halv mil. Skum varelse det här.

Klockan 14 hade jag bytt armband till min FitBit och vidtog åtgärder för att minska de allergiska besvären. Kan berätta att nagellack fungerade INTE, det bildade bara en torr hinna som flagade i småbitar.

Äta bör man, annars dör man (ja jag vet att jag skriver det ofta! Så stäm mig.) Till mellanmål kl 15 blev det proteinbröd med mosad avocado, tomat och örtsalt. Gött!

Klockan fyra fnissade jag hysteriskt åt konversationer från Systembolagets twitter. Den anställde som skriver där (se längst ner i inlägget) bör ha riktigt bra betalt.

Klockan 17 var det dags att äta lite igen och jag blev sugen på tomatsoppa. Denna Varma Koppen med krämig tomatsoppa med pasta är veganvänlig och riktigt god.

Klockan 18 befann jag mig hos päronen och såg TFFs match mot Elfsborg på TV. Den började bra och slutade sämre kan man säga, men de är i alla fall på rätt sida nedre strecket inför sommaruppehållet. Så såg det inte ut att bli för en månad sedan.

Varmt var det ute och ännu mer inne hos päronen så jag svalkade mig med (alkoholfri) cider i vinglas, och låtsades att det var ett gott kallt vitt vin. Försökte i alla fall.

När jag kom hem igen var middagen i princip klar och klockan 20 hade den hunnit försvinna ner i min mage. Vegebollar och vitlöksfrästa haricots verts och vaxbönor var det.

Klockan nio satt jag i min bil mellan två Pokestops och levlade upp till nivå 31 minsann. Ja jag snackar Pokemon Go alltså, hänger ni inte med?

Timmen därpå satt jag vid datorn och fixade med grejer inför lördagens mello-fest, därav censuren. Det kan ju möjligen hända att nån läser det här. Ju.

Mer vätska! Trocadero zero sugar på egen hand är väl okej, men ihop med is och en rejäl skvätt pressad citron lyfts den flera snäpp. Som här kl 23.

Och vid midnatt såg jag en microvågsugn explodera på Mythbusters. Helt normalt!

Sådär. Var det värt väntan? 😊

Här kommer en större version av bilden från Systembolaget, 

tror ni kan se vad det står nu.

Jag har väl inte direkt vad som kallas gröna fingrar.

I så fall oerhört ljust ljust limegröna eller nå't. Men jag har faktiskt lyckats få vissa saker att växa!

 Till vänster har vi plocksalladen som jag åt det första av i fredags och har sått en andra omgång av. Tydligen hade jag lyckats vattna tillräckligt för den var inte det minsta besk utan både snygg och god 😊.

Överst till höger har vi sockerärtor, ungefär halva beståndet syns på bilden (de växer på båda sidor av spaljén). Jag ser fram emot att kunna gå och plocka fräscha krispiga sockerärtor till salladen eller woken, eller bara "smör"steka och äta med lite flingsalt. Eller kanske i en ljummen färskpotatissallad?
Åh nu blev jag ju hungrig!

Och nederst har vi persilja, den såddes i senaste laget men odlingslådorna behövde ju bli klara först. I alla fall, den har kommit upp en bit och är kanske ätbar till semestern eller nå't 😉. Även om det i princip inte går åt någon sådan här annat än i kalla såser och i tomat- och löksallad. Jag kan inte komma på något mer. Vad sjutton använder man persilja till? Dekoration?
Det som syns i hörnan är förresten den gamla persiljan som räddades innan nya lådorna byggdes.

Morötter måste man ju ha! Till vänster har jag sått en så kallad tidig sort, men det gäller ju att man sår i tid för att den ska bli tidig också. Men, förr eller senare blir det väl klart. Och det är nog lagom att så en andra omgång nu också. Påminn mig imorron eller så!

Jordgubbsplantorna, både de gamla och de nya, verkar må hyfsat förrutom en stackare som nog snart bankar på pärleporten. Om det nu finns någon sådan för växter. De första bären börjar också växa fram, kanske kan det bli egna gubbar till midsommar? Typ varsin i alla fall? 🍓

Det där klena nere till höger ska föreställa dill. Jag kan inte minnas att den brukar vara såhär trög i starten, men det finns kanske en mening med att mitt tålamod testas.
Ännu klenare är för övrigt gräslöken, den är så klen att den inte ens fastnade på foto. Men där har vi en hel del övervintrad som räddats från de gamla odlingarna så vi ska nog klara oss.

Här till vänster har vi en av två olika sorters salladslök. De ser inte mycket ut för världen nu men jag har goda förhoppningar om en fin skörd framöver. Den är ju i alla fall inte död, om man säger så.

Potatisen har maken och sonen satt, så jag ska inte ta åt mig hela äran, men jag har minsann vattnat! Och pratat snällt med den. Så blir det fin egen potatis till midsommarsillen, för den som nu äter sådant, så vill jag faktiskt ha ett rejält tack!

I ett av mina minidrivhus sådde jag tagetes och lobelia. Lobelian kom upp nån millimeter och dog sedan döden, knall och fall. Tagetes, som brukar vara busenkla att driva upp, har det blivit fem ynkliga små plantor av fast det var en evighet sedan de såddes. Jag fattar ingenting ... och högst motvilligt fick jag köpa båda sorterna på blomsterhandeln härom dagen. Men, i mitt andra minidrivhus händer dest desto mer. Det som syns på nedre bilden här är brudslöja och den sådde jag för bara drygt en vecka sedan. En vecka till så är det nog dags att placera ut den i rabatten vid hammocken. Utanför bild har också ett par underblommor, eller det finare mirakelblomster som det tydligen heter på danska, kommit upp. Längst till höger ska det föreställa purjolök, men det kan vi prata om en annan dag 😐.

Nytt för i år är att jag har en chili-planta. Jag köpte den liten och klen och nu har den växt sig betydligt stabilare, men jag ser ingen tillstymmelse till vad som ska bli själva chilifrukten. Jag får nog läsa på lite, se vad som är rimligt att förvänta sig. Jag har också för första gången sått timjan från frö, både i kruka och i en av sålådorna. Spännande.

Igår låg jag i sängen i princip hela dagen med undagtag för när det var dags för middag. Idag har jag varit uppe och ute och rört mig lite, väldigt lite. Gått som längst 250 meter i stöten och fixat en macka och sådant smått.  Men jag kan i alla fall ligga och titta ut på den höga krukan som äntligen fått inneboende.

Tänk er att ni just haft maginfluensa och inte fått behålla någon näring på flera dagar, ungefär så känns min kropp idag. Inget ovanligt för oss med ME när vi övertrasserat energikontot, men det var ganska länge sedan jag kände så, jag hade nästan förträngt hur det var. Visst har jag jag haft dåliga ME-dagar de senaste månaderna också, bland annat igår då, men då har jag mest varit "bara" jäkligt och onormalt trött och slut. Idag känns kroppen inte bara trött utan sjuk liksom.

Idag är det förresten officiell EFIT-dag, och hittills har jag kommit ihåg att ta Ett Foto I Timmen. Imponerande, inte sant? Resultatet kommer här på bloggen någon gång innan midsommar eller så...

Jag har lärt mig två saker om mig själv.

Eller snarare fått mer belägg för två saker jag anat och påstått men inte direkt haft nåt konkret exempel på.

1. Ju mer aktiv jag är fysiskt desto trögare blir jag kognitivt.
Eller, ju mer kroppen är igång desto sämre funkar hjärnan. Alltså ungefär tvärtom mot vad som sägs för "normala" människor. Och jag tror att jag nu, trots trögheten, fattar varför.

Efter att ha fört smärtdagbok ett tag och varit ute och gått så mycket som kroppen ö h t tillåtit mig (jag har ju ME att ta hänsyn till med) så kan jag konstatera att jag INTE är en av de med fibromyalgi som får mindre ont när de "tränar", inte än i alla fall (men jag hoppas på vändningen snart), utan snarare tvärtom. Och jag tror helt enkelt att hjärnan har så fullt upp med att möta smärtan, försöka stå emot den, försöka avleda att det inte finns så mycket energi kvar till sånt som att tänka och fokusera, till minne, till öga-hand-koordination  ... Och jag är extra känslig för ljud jag inte valt själv.
Men, trots det kommer jag att fortsätta gå så länge och ofta jag kan. För jag hoppas som sagt nå vändpunkten många talar om, där aktiviteten fungerar smärtlindrande och inte tvärtom.

2. Min ME hindrar mig mer i vardagen än fibromyalgin gör.
Jag har ju min följeslagare FitBit på mig alltid utom när jag glömt ta den på mig efter dusch eller laddning. Och den registrerar bland annat steg. Igår kom jag av en slump att tänka på hur stegen ser ut en "dålig fibro-period/dag" konra en "dålig ME-period/dag". Så jag kikade tillbaka lite ...

Igår var en sådan dålig fibro-dag, efter förrgårs promenad hade jag så ont i rygg och ben att jag skulle kunnat lägga mig i en hög och gråta, och igår blev det banne mig ingen promenad utan jag gjorde nästan "ingenting". Men ändå registrerades 5000 steg under dygnet, jag var väl uppe på fötterna tillräckligt många korta stunder hemma och i samband med mitt läkarbesök o s v. Ja även under själva besöket registrerades väl några steg då jag åkte upp och ner från stolen, och stod ibland lutad över den, för att hitta någon form av lindring för stunden. Men över lag så lyckades jag med de där basic grejerna som påklädning, personlig hygien, mat, snack med avkomman, hämta in posten och sådär. Små små stunder i taget. Men när jag har mina sämre ME-dagar/perioder då snackar vi typ femHUNDRA steg under ett dygn, inte fem tusen. Då bor jag i nattkläderna hela dagen, äter i princip inget på hela dagen för att jag inte fixar att ordna nåt (men tar igen det med råge efter att maken kommit hem *kollar på min runda kropp*), inte ens ta fram och värma i micron, den lilla energi som finns går åt till att gå på toaletten för att alternativet skulle innebära byte av sängkläder vilket skulle vara en omöjlighet o s v. Ett läkarbesök skulle vara en omöjlighet i sådana lägen, knappt hembesök skulle fungera.

Nu låter ju detta oerhört deppigt, eller hur. Och javisst jag jublar väl inte alltid över tillvaron. Men jag gillar när jag lär känna mig själv och min kropp lite mer. Hur dum den än är så vill jag veta så mycket som möjligt om den. Vi ska ju ändå leva ihop livet ut 😉.

Nästa blogginlägg ska bl a handla om mina småskaliga men rätt trevliga odlingar. Kanske inte något som får intresseklubbens pennor att ta slut, men något mer uppsluppet i alla fall 😊

Ni håller väl räkningen?

Ni har väl koll på att det fortfarande återstår två saker från den där 8-dagarsperioden jag tjatat om?

Nr fem och sex inföll så i lördags, efter 2 ½ dygns post-konsert-vila. Först klubbmästerskapet, även sista tjänstgöringsdagen för denna matchtröjan. Nu går den i pension och lämnar plats åt en nyare förmåga.

Eftersom uppladdningen inför spelet inte direkt varit optimal så hade jag ingen större förväntning på resultatet, men hoppades på att inte bli sist. Och det blev jag inte heller 😊. Jag stod dessutom på benen hela tiden, även om jag upprepade gånger fick avbryta ansatsen för att sämsta knät inte ville samarbeta. Jag märkte också att även huvudet var trött, koncentrationen fanns inte där och jag missade flera gånger att det var min tur att slå och det händer i princip aldrig annars.

Men, jag genomförde alltså mästerskapet. Alltid något!

När jag fortfarande är igång drivs jag väl av nåt adrenalin eller nåt, men så fort jag klivit av banan så kunde jag inte ens ta på mig skorna själv. Helskumt, och lite läskigt innan man vant sig vid att det är så det funkar. Men hem kom jag i alla fall, tack och lov var det maken som körde, och snabbt in i duschen efter hemkomst innan jag däckade helt. Därefter var det hög tid att vila sig i form (I wish) för sak nr sex på listan: avslutningsmiddagen. Jag är väldigt tacksam att det var 6 timmars paus mellan spelet och middagen, kan jag säga, och de flesta av dessa spenderades i sängen.

Men till slut var klubbens ordförande och hans fantastiska hustru färdiga och på väg mot restaurangen där middagen skulle avnjutas. Jag bjuder på en buss-selfie. Eller we-fie.

På restaurangen serverades vi god mat och dryck av ägaren och av min fina kusin som jobbar där 😍. Jag, för dagen lakto-ovo-vegetarian, åt quornfiléer och supergod grönsakswok (som jag fick utan svamp, tacksåmycket) samt drack kallt rosévin den varma aftonen till ära. Maken åt plankstek med kycklingfilé.

Vi som höll ut längst gick sen hem till den av oss som bodde närmast och satt och snackade nån timme till innan sängen kallade och den omtalade 8-dagsperioden var slut!






Hur mår jag nu då? Ganska uselt. Kroppen har noll energi och styrka, hjärnan kan inte fokusera och koncentrera sig (blogginläggen har jag t ex påbörjat och pausat sjuttiofjorton gånger), kroppstemperaturen fixar inte att reglera sig själv, det domnar och sticker både här och där och jag har sovit betydligt mer än annars de senaste dygnen. Men, det är ju kalkylerat. Dock dröjde det lite innan den riktiga smällen kom, rullgardinen drogs inte ner helt förrän efter lunch i tisdags, så jag började ganska naivt hoppas på att kanske slippa den helt denna gången. Men, no such luck... Med facit i hand borde jag kanske avstått från någon av grejerna, men hur ska man kunna välja?? Det går ju inte... Och som tur är brukar timingen inte vara fullt lika kass annars.

Nu är målet att må så bra som möjligt den 2 juni då det är dags för Mello-fest. När kroppen vaknar ur sin dvala, snart hoppas jag, och jag kan styra graden av aktivitet lite så ska jag återigen försöka mig på det där svåra som kallas lagom. Något ni hört talas om?

Typ fjortonde gången gillt?

Jag har tänkt uppdatera bloggen många gånger senaste veckan, men se det har inte blivit så mycket med det p g a total avsaknad av koncentrationsförmåga. Nu har jag påbörjat tredje dygnet av PEM (ansträngningsutlöst försämring) och kunde inte ens sitta ute i den behagliga skuggan på altanen p g a grannars gräsklippning och motorsågning, så nu gör jag ännu ett försök! Allt för att hålla mig borta från kylskåpet, och skafferiet. Annars är liksom äta det enda jag kan göra när energinivån är på så kraftigt minus. 

Ja det var ju konsertdags i onsdags, och rock-tightsen åkte på.

Jag och Marlene slog först våra rockerspåsar ihop på Tusen&2 för en bit (stor bit!) käk och för att uppdatera varandra om vad som sker i livet. Det blev en del prat om både hälsa och ohälsa men också om spännande snöstormsrelaterade händelser, kommande barnbarn (hennes, inte mitt!), knepiga rekryterare, jobbtankar. gamla minnen och en massa annat. Inte har vi några problem att fylla 3 h med prat, nej 😏. Jag fick svårt att hålla ihop samtalet mot slutet, det är det där med koncentrationen och att hålla tråden, men jag tror inte jag vräkte ur mig alltför många dumheter 😁.

Några stenkast från restaurangen ligger KB som var platsen för giget. Efter lite vätskekontroll och smådiggande av förbandet stod till slut Skid Row på scen. Med tre medlemmar kvar sedan glansdagarna och en för mig ny bekantskap bakom mikrofonen. Och som de levererade! 

Det kändes som att det var precis rätt ställe för dem, lagom litet och intimt så de verkligen nådde ut. Och de fick bra gensvar av publiken när de rev av alla bekanta låtarna. Nye sångaren då? Jo, jag gillade honom. Han var mer lik Sebastian Bach, den fantastiske när det begav sig, i sångstilen än den förre men alltför bra för att liksom behöva försöka härmas. Och det märktes att han gillade Skid Row även då låtarna var nya 😊.

Efteråt lyckades ena gitarristen tillika en av de som hängt med sen genombrottet, Scotti Hill, fastna på foto ihop med mig. Äntligen efter nästan 30 år! Åh vad kul för honom. Han fick t o m, till skillnad från mig *suck* till en bra foto-vinkel. Good for him!

Tack och lov hämtade in personlige chaufför, a k a maken, upp oss utanför för mina fötter hade nog inte ens burit mig till närmsta busshållplats. Dessutom var bilen utrustad med iskallt vatten 👍.

Dagen efter var jag inte den piggaste rockern i Skåne. Inte dagen efter dagen efter heller för den delen. Men, det fick det vara värt!

För er stackare som inte var där, ett litet klipp från Youtube med bl a en av mina favoritlåtar med bandet, Piece of me:

Uppladdning inför kvällens nöjen pågår.

Och uppladdning innebär i detta fallet vila, och undvikande av sol och värme (utöver när jag flyttar vattenspridaren). Och när jag ändå sitter här kan jag väl lägga in gårdagens EFIT.

Strax före kl 8 vaknade jag och av en slump kikade jag in på EFIT-sidan och såg att det var dags igen! Så passande.

Klockan 9 tänkte jag ladda hem mina biljetter så jag kunde skriva ut dem, loggade in där jag trodde att de fanns och möttes av detta ... Inga biljetter!! 😱 Men jag kan lugna er, det löste sig.

Kl 10 var jag kvar i sängen och kikade ut på solen som jag tänkte undvika hela dagen. Nej, det blev inte så. Ursäkta mig då.

Klockan 11 började jag förbereda dagens middag.

Och på tal om middag så lade jag sen in påminnelser om dagens resterande måltider i min telefon, tro det eller ej men jag kan glömma bort att äta och då blir jag i stället aldeles för hungrig på kvällen.

Och därefter åt jag lunch. Plockade fram en färsburgare ur frysen och åt med vitlöksfrästa grönsaker. Enkelt och gott.

Jag undvek som sagt inte solen helt, men jag kollade i alla fall in vad sol-appen gav för råd 😉 kl 14.

Strax efter kl tre var det dags att äta igen. Smaksatt veg. "färskost" på tomatskivor resp. fröknäcke.

Därefter vilade jag igen, inomhus. Kollandes på lite ishockey.

Vid fem invigdes mina nya träningstights. Och de gick att gå med i alla fall 👍 .

Så vid sex var det dags för middag i form av tacosallad och den intogs nere vid havet. Fridfullt och vackert.

Efter att ha njutit av utsikten ett tag åkte jag sen till bowlinghallen för att studera folk bakifrån i stället. Ja när de spelade alltså. Här en stilstudie av han jag delar morgontidning med. Nej, vänta, vi har ingen morgontidning. Hmm, han jag delar TV-abonnemang med då.

Klockan åtta blev det en närbild på klubbens ordförande i stället när han stod och babblade med kassören och sekreteraren. Ni med vass blick kanske ser att det är samme snubbe som på föregående foto.

Kl 21 började ESC-semifinalen, då satt jag i bilen utanför ICAMaxi och spanade spekulationerna.

Kl 22 varjag i säng igen och såg ett par bidrag, här Österrikes tror jag

Sen var det slut för denna gång! Nu är det dags för mig att börja så smått att samla ihop mina pinaler, äta ett litet mellanmål och göra mig i ordning för avfärd mot Malmö. Mer om aftonen lär återfinnas i bloggen framöver.

3 down, 3 to go.

Kommer inget, kommer inget, kommer allt. Das ketchupeffekt strikes again!

Redan i höstas köpte jag biljetter till Skid Rows gig på KB imorgon. Jag var då lite bekymrad med tanke på att det liksom inte är nån sittplats-konsert utan mycket stående kommer att krävas och jag kunde omöjligen veta hur min status skulle vara så långt fram i tiden. Men eftersom kalenderns såg ut att kunna hållas tom både veckan före och veckan efter så kändes det ändå inte helt orimligt.



Sen hände grejer för ett par månader sedan, fler saker dök upp under samma vecka och så har det fortsatt. Och eftersom jag har så nedrans svårt för att välja bort något slutade det med 6 saker under 8 dagars tid, saker jag vanligen är noga med att ta en i taget ... Nu är i alla fall 3 av dem avklarade, och jag står fortfarande på benen. Ja inte just NU i denna stund då, men ni fattar.

Sak ett var Tysklandstrippen i fredags med maken och pappa. Tanken var att jag ö h t inte skulle bära eller lyfta, och den tanken följdes åtminstone nästan. Och min kropp skonades extra av att det var nästan vindstilla, det var länge sedan jag var med om en så lugn och stabil färjetur. Och retur. Väl hemma däckade jag sedan i princip omedelbart, kroppen var inte så slutkörd men huvudet var. Det hade liksom inte funnits läge att dra mig undan och bara få det tyst och stilla på hela dagen.

Se'n var det 70-årsuppvaktning på lördagen, smidigt nog i gatan bredvid vår så det var lätt att bryta upp när som helst. Den möjligheten utnyttjades dock inte utan vi stannade till slut kvar längst av alla. Det var himla trevligt och avslappnat liksom. Väl hemma slocknade jag minst lika snabbt som dagen innan, jag hann inte ens få av mig klänningen eller rulla ner för fönstren.

Därefter följde två lata dagar. Eller nej, så ska jag inte säga. Jag gjorde inte mycket mer än att vila, men inte p g a lathet utan p g a sjukdomsinsikt och lite smarthet 😉. Ja faktiskt, sluta se så tvivlande ut! Då det var två soliga dagar så försökte jag bygga på solbrännan lite, och trots att jag tål solen dåligt och inte kan vistas i den längre stunder i sträck har jag faktiskt lyckats bli lite brun om benen! Det händer nästan aldrig. Det mesta av färgen kom nog i söndags när jag låg med enbart benen i solen, resten av kroppen skuggade jag med parasollen för att inte börja koka.

Och igår kväll var det dags för sak 3: avslutningen i korpen. Bowling alltså. Jag var ganska orolig för det då mina händer den senaste veckan varit sämre än på länge, både vad gäller smärta och kraft. Men spelformen med 3-mannalag där man slår vart tredje slag passade tydligen högernäven i alla fall, det blev ju aldrig två slag i rad hur mycket jag än strikade (d v s nästan inte alls 😁). Och eftersom vi blev näst sist så var det dessutom slutspelat efter grundomgången.

Återstår innan jag kan bli liggandes i sängen ett par veckor om det vill sig illa utan att jag missar nåt viktigt gör alltså konserten imorgon, och sen klubbmästerskap plus avslutningsmiddag på lördag. Med andra ord har jag de tuffaste sakerna kvar, så jag är tacksam att det är några dagar däremellan då jag inte behöver göra ett skvatt mer än att andas och äta i princip. Möjligtvis gå på toaletten också. Man kan ju också se det som att jag är bra uppvärmd vilket minskar risken för skador, eller nå't.

På tal om uppvärmd så lär det bli en varm dag idag också. Inget moln så långt ögat kan nå och redan före kl 9 var det 17 grader i skuggan. Jag lär nog ligga på laddning här inne i sängen större delen av dagen.

Bättre sent än aldrig?

Jag fullföljde faktiskt mitt åtagande i måndags. Och då syftar jag inte på att kolla på en brasa, försöka höra körsången men misslyckas eftersom jag står i fel vindriktning och frysa häcken av mig eftersom det är Valborgsmässoafton. Det valde vi bort i år då min kropp inte var det minsta med på noterna och att gå ner till brasan i kylan och regnet kändes inte som nån vettig prioritering. Utan det var faktiskt EFIT-dag i måndags. Sen glömde jag bort att lägga in det på bloggen, men nu så. Den som väntar på nå't ... tja, gott kanske det inte är men ... ÄH!

Maken jobbade som en vanlig måndag men sonen var ledig från skolan och jag tänkte mig en ordentlig sovmorgon. När jag vaknade trodde jag att klockan var ganska mycket men den visade sig vara halv åtta bara (ja, bara!) så jag låg kvar ett tag till. Därav är 8.30-fotot också från sängen.

Så är även fotot från halv tio, men jag hade i alla fall orkat resa mig upp för att ta hudcremen att smörja in mina snustorra ben med. Därefter var jag tvungen att ligga kvar ett tag tills den torkat in, stackars mig.

Inte förrän halv elva tog jag mig upp och in i duschrummet där jag bl a gav ansiktet en rejäl tvagning inkl. scrub.

11.30 var jag klädd, hårborstad, pigg som ett ålderdomshem och redo att bege mig in till sta'n för ett kort ärende.

Halv ett var det dricka-paus-dags och min ständiga följeslagare vattenflaskan fick tjänstgöra.

13.30 var jag hemma igen och hade nyss ätit mellanmål. Det blev soyghurt mixad med blåbär och hallon, fina grejer.

Eftersom vi hade 5% rabatt på ett helt köp på ICA Maxi så planerades veckans handling dit i stället för CityGross där vi vanligen veckohandlar, och halv tre försökte jag få hyfs på inköpslistan.

Ja 15.30-fotot blir tyvärr censurerat då jag vet att en person som inte ska se vad jag gjorde läser min blogg 😊. Hemlis hemlis.

Halv fem kom jag på att jag glömt köpa en sak jag behövde till middagen så Sune, bilen alltså, fick jobba litegrann.

Halv sex hade jag påbörjat middagen. Och halv sju åt jag den. På min tallrik ser ni en grillad vegekorv och en klick senap att doppa den i, en potatissallad med bl a rödlök och dill samt urgoda vitlöksfrästa haricot verts 😋.

Efter middagen lade jag mig i sängen och slökollade jag på facebook ett tag. Det är ett under att jag inte skakade loss huvudet från kroppen för jösses vad mycket knepigheter folk skriver emellanåt 😲. Och jag kan säga att jag sedan jag gick med i några grupper för fibromyalgi-drabbade har fått större förståelse för varför många kroniskt sjuka är så ensamma. Det beror inte bara på att omgivingen är oempatiska puckon, utan många sjuka är oerhört egocentriska och kräver total förståelse och acceptans utan att visa det minsta av den varan tillbaka.

Halv nio låg jag fortfarande i sängen men kollade i stället på Vänner. Halv tio ... låg jag också i sängen och kollade på Vänner 😊.

22.30 intog jag, fortfarande i sängen fast sittandes, en kvällssmoothie.

Efter lite The Big Bang Theory halv tolv var det dags att säga go'natt!

Så var min Valborgsmässoafton.