Det borde vara förbjudet...

... att bjuda på Fars Dags-fika med både bullar, kakor och glasstårta när någon (läs: jag) varit på rätt köl med maten i en vecka och fortfarande är skakig. Men, jag klarade det faktiskt fint :) Jag drack bara mineralvatten när de andra åt bullar och kakor, sen till glasstårtan tog jag bara en liiiiten bit och drack en mugg varm choklad (medhavd, utan socker). Tänk om det kunde gå sådär bra alltid... Men i alla fall, en vecka på rätt köl (eller en vecka + en dag) och minus 3 kg är en bit på vägen. Fortfarande 12 kg för mycket, fortfarande 5 kg kvar av de 8 jag gått upp under hösten. Som tidigare sagt: jag är rätt bra på att gå ner i vikt men jag är helt fenomenal på att gå UPP!

Men det är lite knäppt tycker jag, eftersom jag är matmissbrukare av känsloätande sort så borde jag rimligen ha extra svårt när det är tufft och tungt och deppigt. Men dels gick jag ner mest och bäst i början av min utmattningsdepression, eller snarare precis före och tiden efter diagnosen. Och dels har den passerade veckan varit en av de jobbigaste i mitt liv rent känslomässigt och sorgset och ändå har jag lyckats hålla mig inom ramarna. Ska jag verkligen behöva må skit för att kunna äta rätt? Nä så får det ju inte vara. Såklart. Men lite konstigt är det allt.

Nån träning har det inte blivit däremot, höstförkylningen behåller sitt grepp. Det kändes som om det var på väg att släppa i början av veckan men det var visst bara en luring. Nobelpriset i medicin åt den som uppfann nässprayet! säger jag bara.

På tal om mat, idag blev det pizza på mandelbröd igen (gubbarna fick vanlig botten, så schysst är jag). Som tur är så åt jag inte de "normala" 7 måltiderna idag för middagen var energirik som 2 mål. Men god!
Min portionspizza med en klick pizzasallad gav nästan 500 kcal (hälften i brödet och hälften i fyllning+sallad), men var i alla fall kolhydratsnål. Alltid något ;) Jag gjorde en till att ha till lunch i morgon på jobbet, men det får allt räcka med en halv.