När är det dags att ge upp?

Det finns såklart inget enkelt svar på den frågan. Det finns inte ens ett enkelt svar på vad ge upp egentligen innebär. Det den ena ser som att ge upp kan för den andra vara att byta väg, en väg som kan leda till samma mål eller t o m ett bättre i slutänden. Vi fick t ex några kommentarer om att vi "gav upp" för snabbt när vi lade ner försöken att få barn den vanliga vägen och i stället adoptera, men för oss var det inte alls att ge upp utan det var ett val av en annan väg till samma mål: att bli föräldrar. En dyrare väg, en längre väg än den de flesta når sin slutdestination via, en på flera sätt mer invecklad väg. Men likväl en väg som tog oss fram dit vi ville.

I alla fall. Igår rullade jag återigen klot och välte lite käglor Aldeles för få, men ändå. Samtidigt som jag tycker det är himla roligt att ö h t lyckas genomföra spelet i korpserien några få gånger per säsong, om än med skitdåligt resultat, så måste jag sorgset inse att kroppen egentligen inte fixar det längre. Att det egentligen kostar så mycket mer än det smakar. Att det tar så väldigt mycket av min högst begränsade förmåga som egentligen behövs till annat, som promenader eller fixande av mat t ex, både tiden före spelandet och tiden efter. Att det egentligen inte är en vettig prioritering. Hade hjärnan fått styra på egen hand hade jag lagt ner allt vad bowlingspel heter vid detta laget, men hjärtat känner annorlunda och vill också vara med och bestämma. Ibland på gott och ibland på ont. 

Jag har för inte så väldigt länge sedan närt hoppet att t o m kunna ta upp seriespelet så småningom igen, men i stället tror jag att det oundvikliga närmar sig med stormsteg: att jag får lägga klotet på hyllan helt och hållet. Det gör mig ledsen, väldigt ledsen, men ingen kan åtminstone här anklaga mig för att ge upp för lätt!

Idag har jag som väntat ont i varenda liten del av kroppen och i en gångtävling mellan mig och en snigel skulle jag hamna på efterkälken tämligen omgående. Jag har svårt att hitta orden när jag samtalar med sonen och inne i huvudet susar det som om jag befann mig i skogen under full storm. Men det lär vara ännu sämre imorgon. Och i övermorgon, minst. Sängen lär åter få ett rejält Jennie-format avtryck. Hade jag inte spelat igår hade jag troligen legat nära mitt "normalläge" och kanske kunnat ta en liten promenad någon/några av dagarna eftersom mitt mående i helgen faktiskt var på väg uppåt igen. Men det ÄR ju av någon anledning så kul att spela fast det går skitdåligt och fast i synnerhet andra halvan är en ren kamp mot kroppen. För en stund får jag en liten liten smakbit av mitt gamla friskare jag, och det är värt så mycket. Men, inte hur mycket som helst ... 

Så ... blir det hjärtat som vinner? Eller förståndet, det lilla jag har kvar?

Detta eviga tävlande.

 Jag blir ungefär lika delar fascinerad och lika delar beklämd över människors ständiga behov av att tävla, att tvunget kontra med sitt eget när någon annan berättar om sitt och då minst ett snäpp vassare, bättre, värre, större o s v.

Det där tävlandet är ganska högfrekvent även i några av de grupper jag är med i (men allra mest i en jag inte längre är med i men ändå har insyn i) med fibromyalgi som gemensam nämnare. Det tävlas om vem som har flest diagnoser, vem som kan ge den mest spydiga kommentaren till nån bekant som råkat visa lite okunskap, vem som är duktigast på att minsann avstå från mediciner, vem som har allra mest ont, vem som haft det mest traumatiska livet, vem som är mest självuppoffrande och jobbar fast de egentligen inte kan, vem som är starkast genom att absolut inte låta fibromyalgin påverka livet o s v. Det ska liksom kontras med något som placerar en över inte bara senaste svararen utan även den ursprungliga inläggsskrivaren på den där fiktiva prispallen i stället för att bara besvara frågeställningen eller ge inläggsskrivaren feedback utifrån sin egen situation. 

Ang. det där med att ha flest diagnoser så blir det ofta rätt komiskt och fånigt när vederbörande rabblar upp vilka diagnoser det är h*n har. För inte sällan så är mycket helt enkelt symtom som kommer av den huvudsakliga sjukdomen, skadan eller tillståndet men som nämns som separata huvuddiagnoser för att fylla ut listan, och ibland är det också sådant som typ varannan människa har utan att det i någon större omfattning påverkar livskvaliteten. Men om jag skulle vilja delta i tävlingen så hade jag nog haft en hyfsad chans till framträdande placering, för  min ME i sig innebär ju en stor mängd symtom av olika slag som även kan diagnostiseras i sin enskildhet. Som ortostatisk intolerans, muskelsvaghet, minnesstörning, muskelkramp, hjärtklappning med resp. utan rytmstörning, dyspné, spänningshuvudvärk, muskelvärk med mera med mera. Dessutom lider jag bl a av myopi med diagnoskod H 52.1 samt till och från av unguis incarnatus som har koden L 60.0. Ja alltså, det betyder att jag är närsynt och får nageltrång emellanåt 😉. Men det brukar jag liksom inte rabbla upp eller ö h t nämna i sammanhang där det inte är relevant. Jag kanske borde börja? Men nej ... Vissa tävlingar vill jag inte delta i och ännu mindre vinna.

På tal om att vinna, på slöa söndagar kollar jag ofta på My Lottery Dreamhome på TV. Precis som programmets titel antyder handlar det om personer som vunnit rejält med pengar och som nu letar nytt hem och jag tycker det är lite uppfriskande att många verkar vara ganska sansade i sina krav och förväntningar ändå utifrån hur stora summor de ändå vunnit. Men något som slagit mig är hur många det är som önskar köpa hus som är färdigmöblerade, alltså med de möbler som finns när de kollar på det. Det känns främmande för mig, möjligen att jag gärna skulle vilja ha vissa saker som passar bra där de står men hela rubbet? Näe ... Sannolikheten att möbleringen motsvarar min smak och mina behov känns liten, och visst kan man byta bort nån sak i taget pö om pö när man känt in sig liksom men hade jag fått översvämning på mitt bankkonto hade jag ju haft råd att bygga upp mitt hem så som jag önskar det ändå ... Tror hellre jag haft lite för lite möbler i början om jag nu köpt större boende än jag hade innan och sen fyllt på efter hand än att börja med något som inte alls vore personligt. Jag lär aldrig hamna i det läget så det kan ju kvitta egentligen vad jag tror jag gjort 😊, men att köpa ett färdigmöblerat hus känns i alla fall inte lockande. 

Vad som känns lockande just nu är att krypa ner under täcket och stanna där resten av dagen. Men nej, så ska det inte bli. I stället ska jag stiga upp, byta pyjamasen mot vanliga kläder, stoppa i mig lite mat och köra ner till havet och tanka lite energi inför kvällens fotbollstittande. Kanske fånga en och annan Pokémon under tiden.

"När man glömmer ...

 ... att man gömt en chokladbit under täcket kan det hända att man behöver gå upp i ottan och tvätta." /Aktuellt Johansson-ordspråk.

Och tvätta är något min kropp inte tycker om. Att slänga in det smutsiga i tvättmaskinen är väl inget megastort problem, men sen ska den rena fuktiga och dubbelt så tunga tvätten förflyttas från tvättmaskinen till torktumlaren resp. galgar och torkstänger. Och inte nog med det, den så småningom torra tvätten ska sen plockas ur tumlaren, tas omhand och vikas någorlunda snyggt. Min rygg, min nacke, mina axlar och mina händer och armar gillar det absolut inte. Från den positiva sidan så vet jag i alla fall varför min nacke smärtar som fasiken just nu. Men jag har verkligen förståelse för Homer, på riktigt.

På tal om något helt annat så kan jag för den som inte har koll meddela att på söndag är det 5 veckor till 1 advent. Och 5 veckor är ungefär den tid min hemkörda glögg ska jäsa. Den klipske inser då att det rimligen är hög tid att sätta årets brygd ... men jag har faktiskt såpass mycket kvar från förra året att det inte är någon större brådska. Dessutom blir inte den årliga stora julfesten av p g a den där dumma pandemin ni vet så det kommer inte att behövas lika mycket som vanligt. I stället kan det vänta tills maken kan hjälpa mig. Jag kan berätta och instruera och han utföra och röra ihop, men jag givetvis ta åt mig äran för det goda slutresultatet.

På tal om advent så frågade jag sonen om han känner att han växt ifrån det där med chokladkalender. För några år sedan sa han att han gjort det bara för att ångra sig i sista stund 😉, nu insåg han att nix, han har inte växt ifrån det MEN han vill inte att jag köper med My Little Pony eller Barbie som motiv 😊 som jag gjort något år utan det ska vara ett vanlig julmotiv. Kräsen unge det där. Jag kan i alla fall ta på mig ansvaret för inköpet av den där kalendern, maken har i uppdrag fixa lego-kalendern som kostar typ 25 gånger så mycket. Ibland är det synd att vi har gemensam ekonomi 😂. 

Well, nästa helg är det ju en annan högtid. Halloween. Det är inget vi har för vana att fira här hemma alls, vi Halloweenpyntar inte huset och eventuella påringare blir inte direkt rika på godis via vårt hus om man säger så. Men en god vän älskar Halloween och brukar ha en fest med angivet tema för klädseln, och de festerna brukar vi delta i och ha trevligt på. Halloweenfester i slutet sällskap har jag inga problem med även om jag inte skulle anordna någon själv, inte heller trick-or-treatande hos de man vet uppskattar det, det är att blanda in alla möjliga människor och deras hem i sitt firande som jag har svårt för. I alla fall, i år var det länge osäkert om det skulle bli nåt hos vännen eller ej, av anledningar ni säkert förstår, men till slut bjöds det in till ett mer småskaligt och corona-anpassat umgänge. Med valfri utklädning p g a den korta förberedelsetiden, och jag ska delvis återvinna lite från tidigare år och delvis ha nåt jag kan använda annars också. Om leveransen kommer i tid. Annars får jag väl leka att temat är skräck och gå naken.

Och under den där tiden som gått ...

 ... sen mitt tidigare inlägg den 14 september, vad har jag pysslat med då? "Inte mycket" är den spontana korta svaret. Men redan där kan ju inte blogginlägget sluta, det vore lite väl snålt även för denna blogg. Så here goes ...

🎳 Jag har faktiskt spelat bowling två gånger. En gång mer än planen egentligen var, en gång mer än jag borde. Igår trodde jag på riktigt att min kropp till slut gett upp helt och hållet, att nu var sängen min enda vistelseplats för resten av livet. Herrejävlar så ont jag hade och dessutom på andra sätt och andra ställen än jag normalt har vid extra smärtpåslag. Även på andra sätt slog kroppen helt bakut och jag trodde jag satt min sista potatis. Men, jag verkar ha målat fan på väggen lite väl tidigt igen. Idag har jag fortfarande inte varit kapabel att göra nåt mer än att umgås lite med datorn till och från och käka maxdos med piller, men jag har inte mer ont än att jag kan andas hyfsat och byta position i sängen utan att producera läten som får fönsterrutorna hos grannen att skaka.

🦟 Jag har blivit varse att myggen inte riktigt kastat in handduken än utan förra veckan roade sig med att bita mig på nätterna. Kli kli kli, aj aj aj, suck suck suck!

😋 Jag har använt presentkortet jag fick av goda vänner efter att jag fyllde 45 genom att äta middag ute ihop med maken. Av en slump stötte vi sen ihop med just de vännerna och två till så jag fick lite socialt behov tillfredsställt också. 

📞 Jag har, med nöd och näppe, överlevt två telefonsamtal med Försäkringskassan gällande min del av merarbetet för sonen (som vi får omvårdnadsbidrag för). Vad som ursprungligen var tänkt som ett samtal blev två med fyra dagars mellanrum och ändå fick vi styra om och ändra taktik eftersom jag helt enkelt inte fixade mer. Nu har jag drygt en vecka kvar på mig att lämna eventuella synpunkter på en skriftlig sammanställning, jag har redan fått be om förlängd tid en gång (och det var inga problem att få).

💓 Jag, eller vi, har haft gäster i form av vänner vi inte haft möjlighet att snacka skit med på länge. Det tog vi igen nu kan man säga 😉. 

🎅 Och sist men inte minst: jag har börjat fundera över årets julklappar ...

Tiden går, och går.

Och vare sig vi vill eller ej blir vi alla äldre. Därför är det ju heller inte helt konstigt att de idoler och förebilder vi har kvar sen vi var unga så smått börjar falla ifrån, jag menar en del av dem var ju "gamla" redan när man själv knappt var torr bakom öronen. Men, en del går också aldeles för tidigt. Nu har även gitarrhjälten Eddie Van Halen förlorat kampen mot cancern, endast 65 år gammal. 

En av mina favoritlåtar med Van Halen är denna, Right Now, här i en live-version från 2006. Jag kan inte låta bli att le när jag ser klippet, dels så är Eddies karaktäristiska leende smittsamt och energin på scen likaså. Men det är också t ex lite udda med en rocktrummis (tillika Eddies bror Alex) i nackkrage 😊. Basisten Michael Anthonys hockeyfrilla gick minsann inte av för hackor. Och Sammy Hagar ... vilken jäkla pipa han hade (och har fortfarande, mig veterligen).

De flesta av mina favoritlåtar med Van Halen är från tiden med just Sammy Hagar som sångare. Ett av undantagen är Panama, här i ett framträdande från 2015. David Lee Roth är tillbaka vid mikrofonen, och vid basen återfinns Eddie Van Halens son Wolfgang som tog plats i gruppen efter att Michael Anthony fick lämna.

Det känns futtigt men ... Vila i frid i rockhimlen Eddie.