3 veckor senare ...

... är det dags för ett litet livstecken igen. Denna gång jag jag stolt meddela att jag kom ihåg den officiella EFIT-dagen igår! Och kom ihåg att ta foto NÄSTAN samtliga timmar. Jag tycker nästan jag förtjänar någon slags medalj eller så.

Så, här är min version av Ett Foto I Timmen onsdag 23 januari 2019 (kolla, jag skrev t o m rätt år!)

Halv åtta. Vill    sova    mer!

Halv nio. Snor- och slemproduktionen
når nya höjder!

Halv tio. Håret kammat och uppsatt.
Kläder påtagna.
Ögonbrynen snabbt ifyllda och ögonfransarna
målade.

Halv elva glömde jag ta foto, men jag skulle tro
att jag låg i sängen och vilade.

Halv tolv dock - lite frisk kylig luft!

Halv ett. Emporia - stället som Gud glömde.
Eller förträngde. Smidigt nog fanns dock båda
butikerna jag skulle besöka på entréplan.

Halv två. Älskade vinterstövlarna är tydligen
på upphällningen. Krisläge!

Halv tre. Kris avvärjd. Vinterstövlar samt
vår- och höstkängor inköpta för 374 kr.

Halv fyra. Mellanmål. Banana!

Halv fem. Hemmkommen och dags att fixa lite
mat.

Halv sex. Dagens första glas
Pepsi Max!

Halv sju. Det väldigt lärorika
programmet Ullared!

Halv åtta. Lite Big Bang Theory.

Halv nio. Hemnetsurfning!

Halv tio. Handbollen skapade aldeles för mycket
hjärtklappning så jag jagade lite Pokemon i stället.

Halv elva. Mer Pokemon!

Halv tolv. Säng säng säng....


THE END!

Någon gång i mitten av mars ungefär...

... lär jag väl lära mig att skriva rätt år, att det faktiskt är 2019 nu.

Med tanke på hur tungt slutet av 2018 var känns det som en bedrift att jag ö h t får uppleva ett år till. Tungt på så sätt att ... ja vad ska jag säga utan att bli en långrandig superdowner ... Fibron och MEn som vanligtvis brukar turas om att vara värst beslöt sig för att jävlas simultant, samtidigt som omständigheter runtomkring gjorde att mina behov än en gång hamnade sist och jag fick anpassa mig efter allt annat. Extremt mycket värk och smärta som inte nån medicin rådde på, påtagliga kognitiva svårigheter, muskelsvaghet som gjorde att jag även hade svårt att gå och så usla förutsättningar att göra det som är gynnsamt för mig i de lägena gjorde att jag dessutom mådde riktigt dåligt mentalt. Och var beredd att kasta in handduken. Ge upp. Sluta försöka för det är ändå lönlöst, den livskvalitet jag kämpar för att skaffa mig gör världen allt för att ta ifrån mig. Ungefär så.

Men på något sätt började ändå den där Jennie som INTE ger upp leta sig fram igen. Fortfarande motarbetad av kroppen, i synnerhet muskelsvagheten och smärtorna i ryggen är påtagliga, och det är t ex svårt att inte tänka tanken att kanske aldrig mer kunna ta en ordentlig promenad vilket är väldigt nedslående. Jag försöker slå bort den tanken, och förnuftet säger att den är orealistiskt negativ, jag har ju haft perioder förr då jag t o m varit ännu mer tvingad till sängliggande och nästan låst till hemmet och ändå kommit igen ... Men den är envis. Tanken alltså. Förvisso är jag också det, på gott och ont 😉, så ...

Nog om det. Nytt år som sagt, och tvärtemot hur det såg ut några dagar innan då jag faktiskt ställde in vår medverkan så firades det tillsammans med några goda vänner. Lugnt och sansat men skrattfyllt och trevligt kan man sammanfatta det med 😊. Särskilt stolt är jag över, förutom att jag ö h t deltog i firandet trots allt, att jag och maken var bäst på frågesporten om 2018. Trots att jag på flera frågor ändrade mig i sista stund, från rätt svar till fel. Övriga deltävlingar pratar jag helst tyst om. Tack 😔.




Vi har redan detta året också hunnit med att äta fondue med mina föräldrar, ha vänner här på middag och misslyckats med bakning en gång. Det sistnämnda lär jag göra många gånger till framöver, men en och annan gång blir faktiskt resultatet bra!

Jag välkomnar er till ett nytt blogg-år, förhoppningsvis något gladare framöver.