Det tar sig! som pyromanen sa.

(Jamen förlåt, men efter alla års bloggande börjar det ta slut på rubrik-idéer. Då FÅR man återanvända. Faktisk.)

Vad är det som tar sig då? Jo, adventsförberedelserna. Helt allena lyckades jag igår sila/filtrera glöggen och hälla på flaskor! Jag är djupt impregnerad...  Och sen med hjälp av maken som vikarie/assistent och med hjälp av morsans gamla antika köksmaskin blev lussebullar bakade och pepparkakshus både monterat och dekorerat.

Eftersom vissa, inga namn nämnda, tydligen tycker att det känns helt normalt att käka dammiga pepparkakshusrester i januari så ville jag i år inte använda limpistol för monteringen. Och när jag för några år sedan försökte använda smält socker svor jag så mycket att jag nog är svartlistad vid Pärleporten ett bra tag framöver. Då mina händer dessutom är väldigt uselt fungerande så bestämde jag att maken i år skulle få stå för själva husbygget, och detta på valfritt sätt så länge det var ätbart. Då hade han sån tur att han hittade ätbart Baking Glue i affären. Han svor bara pyttelite.



Under mycket gnäll. stång och stön (inte av den trevliga sorten) dekorerade jag sedan huset och fixade färdigt hela arrangemanget. Det blev nog tveklöst det slarvigaste och misnst ambitiösa pyntandet sedan urminnes tider, pilleri och klämmande på tuber och sådant gifter sig väldigt illa med klena och krampande händer. Men när mörkret faller och kvällsbelysningarna är på så ger det nog en viss mysfaktor trots allt. Ni får väl själva avgöra när jag publicerar slutresultatet någon gång från söndag och framåt 😉.

Recept på lussebullarna får ni inget, för de blev inte särskilt bra. Alltså det gjorde ju inte direkt ont att äta dem men wow-känslan var långt borta. Förra gången jag gjorde helt aninmaliefria blev de mycket godare, kruxet med mig är att jag inte sparar eller antecknar vilka recept som blev bra och vilka som blev mindre lyckade. Årets variant tillhör alltså den senare sorten.

Idag ska jag försöka göra pepparkaksdegen. Det är egentligen varken svårt eller tidsödande, men jag väntar nog ändå tills vikarien/assistenten är hemma. Om utifall nävarna skulle gå i totalstrejk mitt i allt.

2½ av 6½ nya liter 

Glöggen ja. Jag har nog skrivit här förr att jag brukar föredra den lagrad, att den är godast året efter att den gjorts, men att förra årets tagit helt slut? Och att jag därför gjorde dubbelt så mycket som jag brukar så att det räcker denna julen OCH nästa? Det var ju smart tänkt, och att jag snodde tänket från en väninna behöver vi ju inte låtsas om. Innan hon sa det hade jag tänkt göra samma mängd som vanligt, så dum är jag...

I alla fall, 6½ liter blev det och det borde räcka. Knappt har sista droppen runnit ner i sin flaska förrän maken kläcker ur sig att vi faktiskt har tre flaskor kvar sedan förra året! De har jag absolut inte sett när jag inventerade förrådet i garaget, och då tyckte jag ändå att jag kollade väldigt noga. Med andra ord: vi har plötsligt jättemycket glögg! 👍

Jag har en kompis.

Eller visst, jag har flera kompisar. En hel del faktiskt. Men en av dem sticker ut lite från mängden.

Han är liten, blå och ofta smutsig. Han är även ofta ganska full, rätt så så trög och seg, samt har fått stryk flera gånger. Men han är trogen och väntar snällt på mig där jag lämnat honom, och han ger både värme och skydd. Dessutom låter han mig alltid välja musiken vilket är en fin egenskap. Han heter Sune, är snart 9 år gammal och av arten Mazda 2.

(och här skulle ett tjusigt foto av Sune funnits om jag pallat gå ut och ta ett 😊)

Utan Sune, och körkortet, hade mitt liv varit ännu mer tomt. De sämsta dagarna, i synnerhet vad gäller utmattningen, kör jag absolut inte och när koncentrationsförmågan är borta har jag inte bakom ratten att göra, men ofta går det bra att köra bil och därmed ta mig till ställen där jag kan få mitt sociala behov tillfredsställt för en stund. Det ger också en viss självständighetskänsla då jag de flesta dagar inte är beroende av någon annan för att t ex handla hem något jag behöver, hämta ut paket och sådant.

Han är lite dyr i drift dock, den där Sune, den absolut mest kostsamma vänskap jag har. Men, än så länge är han värd det 😏.

Annars är läget här ganska orkeslöst, att jag tog mig iväg på julfesten med mera i fredags kostar på. Tanken är att vi ska välta lite käglor med några kompisar på lördag och det står väl skrivet i stjärnorna hur det ska gå. Och på tal om stjärnor så börjar det bli ont om tid för adventsförberedelserna också. Jag var ute i så god tid ju! I huvudet alltså. Men rent konkret har det inte hänt mycket. Tanken jag hade i början av förra veckan när orken började återvända, tanken att göra en liten sak per dag för att inte stå med allt kvar på lördag, har inte alls omsatts i handling. Lådan med de 4 adventsljusen är klar för påtändning, men that's it. Förra veckan hände det inte så mycket p g a "äh jag tar det imorron i stället". Och nu finns som sagt inte orken. Julklappar har jag ö h t inte ens skänkt en tanke än. Nåväl, advent och sedan jul blir det väl ändå antar jag.

Eftersom första advent närmar sig är det också hög tid för årstidens viktigaste film.


Själv har jag varken vitmossa eller fönsterlav i min stake. För säkerhets skull 😉

3 dagar är inom felmarginalen, eller?

Det var EFIT-dag i tisdags. Trots påminnelse i telefonen föll det helt bort och blev av 

i fredags i stället. Men, 3 dygn är ju 10% av en månad och borde vara inom felmarginalen 

kan man tycka? Så här kommer 

Ett Foto I Timmen fredag 24 november, 

en av få dagar på sistone då det ö h t hänt nå't nämnvärt i mitt liv. Efter några riktigt 

tuffa veckor började det vända smått uppåt i början av veckan, annars hade denna fredag 

sett väldigt annorlunda ut.

Med rester av gårdagens smink fortfarande kvar mötte
jag mig själv i badrumsspegeln vid tiotiden. Pigg?
Näää...

Kl 11 såg jag att Ruzzle börjat julpynta!

Lite lunch kanske? Hönökaka
med tofuröra. 

En av sakerna på den kommande "att göra"-listan är
pepparkaksdeg. Här kollar jag lite recept (som sedan
görs om till animaliefritt) för att se vad som behöver handlas hem.

Sedan var det dags för inslagning av klapparna
till kvällens klapplek. Ty julfest med kollegorna
väntade!

Det tog några timmar, men till slut åkte gårdagens
smink bort.

Den eviga frågan: vad sjutton ska jag ha på mig???

Vet ni känslan när man äntligen bestämt sig
för kvällens klädsel och sen upptäcker att tröjan
inte är ren? Jag vet.

Håret fixat och nytt smink på plats.
Och ny klädsel bestämd i all hast, vilket resulterade
i att jag senare visade lite mer av klyftan
än jag tänkt. Ojsan.

Så drog julfesten igång, och vem kom då på besök
om inte självaste tomten?? Dock hade luften
gått ur honom... stackarn.

Julmust före advent är egentligen inte okej, men
nu var det ju faktiskt julfest. Kan väl inte jag hjälpa?
Gott var det....

Dags för kvällens träningspass, a k a klappleken.

Dessa två lyckades jag roffa åt mig ;) 

När jag ändå faktiskt var hyfsat fräsch och fixad
slog jag två flugor i en smäll, körde ner till sta'n efter julfesten och
mötte upp några kompisar.

Och jag bytte faktiskt till slut julmusten
mot lite vin. Utan att spilla på den vita duken.

Nu började det gå utför....

Vid tvåtiden tog jag inget foto, då blev jag
hämtad av maken.

Och timmen därefter var det natti natti!

The End!

Varierad kost är bra. T o m viktigt.

Det säger i alla fall de som anses besitta någon form av expertis inom området och jag kan nog köpa det till stor del. Och trots att det känns som att hela universum motarbetar mig på den fronten så försöker jag faktiskt äta något sånär okej (notera: försöker) så att kroppen får hyfsade förutsättningar att handskas med sina problem.

Så, idag när jag äter pizza för fjärde gången på 6 dagar så gjorde jag den med bl a färska tomater på och i formen av en... amöba? Till skillnad från t ex den perfekt runda oumph-pizzan jag gjorde i helgen på botten av tortillabröd.

Ja, ni läste rätt: idag. Frukost? Tidig lunch? Väldigt tidig middag? Eller kanske oerhört jättesen sådan? Ingen vet, med min dygnsrytm för närvarande är det mesta möjligt.

Gott är det i alla fall, oavsett vad man kallar det 😉

Jag har förresten ett ostigt tips för den som själv inte äter eller ska bjuda pizza någon som inte äter ost p g a mjölkallergi, etiska skäl eller annan anledning:

Riv Violife for pizza (eller annat vegetabiliskt alternativ till ost, men jag föredrar den där) fint och blanda med lite vegetabiliskt alternativ till grädde. Förslagsvis Oatly iMat "som matlagningsgrädde" (baserad på havre så glutenintoleranta får se upp). Kör i micron en liten stund, bara så att det precis smälter ihop lite, och bred sedan nästan allt över tomatsåsen. Lägg på övriga pålägg och klicka det sista av röran över. Grädda som vanligt. Det blir jättebra! Ja kanske inte för den som inte tycker om smält ost 😉 men för alla oss andra.

Som sagt, variation på maten är viktig. Så imorron ska jag äta pizzabullar 😁.

Nu ska jag svära i kyrkan.

Även om jag själv (än) inte haft några egentliga problem med Försäkringskassan så är jag inte blind för att de emellanåt fattar ofattbara beslut, att det är orimligt att deras läkare som aldrig träffat den enskilde personen enbart p g a ett väldigt begränsat underlag har vetorätt över läkare som undersökt, utrett och lärt känna personen och att enskilda handläggare verkar ha drabbats av nån form av maktgalenhet som de utnyttjar fel. Men, jag har också läst tillräckligt mycket för att förstå att FÖRSÄKRINGSKASSAN GÖR INTE ALLTID FEL när de nekar sökt ersättning. Faktiskt.

Ta t ex personen som efter mer än ett halvårs sjukskrivning på halvtid nu fått besked på att sjukpenning bara är beviljat en månad till och som genast får en massa "oh stackars dig", "FK är fan inte kloka!", "den handläggaren borde skämmas!"o s v som svar. Men, personen i fråga bedöms av både läkare och sig själv ha full arbetsförmåga med andra arbetsuppgifter än ens tidigare och nu har arbetsgivaren fått en månad på sig att se över vilka sådana uppgifter som kan ges. Finns inga sådana får personen skriva in sig på arbetsförmedlingen och söka efter ett sådant jobb. Ja eller på egen "bekostnad" nöja sig med att jobba halvtid och den lönen det ger. Med andra ord: handläggaren agerar helt utifrån det regelverk som finns, och som varken beslutats av henne/honom eller av Försäkringskassan ö h t, eftersom ens arbetsförmåga efter 180 dagar ska prövas mot hela arbetsmarknaden (om man inte antas kunna återfå arbetsförågan hos ord. arbetsgivare inom 365 dagar). Och nog är det väl t o m både logiskt och rimligt att man inte hur länge som helst kan få sjukpenning för att man inte kan utföra sitt tidigare jobb när man faktiskt kan utföra något annat?

Eller personen som sökt sjukersättning, något man kan vara berättigad till om ens arbetsförmåga bedöms nedsatt stadigvarande, för överskådlig tid, men nekats och då uppmanas att gå ut i media för det är ju fruktansvärt hur Försäkringskassan kan behandla folk! Men, grejen är att i det medicinska utlåtande FK har att utgå från framgår inte på vad sätt arbetsförmågan bedöms nedsatt även i framtiden utan bara varför den är det just nu, så om någon gjort fel ö h t så är det läkaren. Inte FK som tagit ett korrekt beslut utifrån det underlag de har.

Det är bara två av ganska många exempel jag stött på. Som sagt, FK gör absolut en del fel. Tveklöst. Men att sätta likhetstecken mellan avslag från FK och felaktigt agerande av FK är också fel, en del avslag är helt korrekta och utan större insyn i de enskilda fallen vet vi i regel faktiskt inte vilket.

På tal om kyrkan så har årets första (?) julbråk uppstått och det är ICAs julkalender som ligger till grund för det. De har nämligen i motivet med ett uppdukat julbord inkluderat både människor helt utan religiösa tecken och människor med sådana, bland annat en kvinna i hijab (d v s delvis täckande slöja, ej för ansiktet). Och hijaben får en del att se rött. Det är att trampa på svenska traditioner, ICA borde skämmad, islam har inget med julen att göra och muslimer i en julkalender är grund för bojkott av matvarukedjan, och så vidare. Ja, då var vi där igen... I vanliga fall har genomsnittssvenssons julfirande väldigt lite med religion att göra, de flesta ger blanka fasen i kristna traditioner och många är oerhört tydliga med att de absolut inte är kristna eller troende ö h t. Men så fort någon annan religion än kristendomen dyker upp och syns så är det plötsligt oerhört viktigt. Men kom igen, hur knyter svensson sin skinka, brunkål, vörtbröd och julmust till kristendomen egentligen? Hur många svenssons skänker Jesu födelse en tanke när de öppnar sina klappar? Så problemet med att även muslimer, vars religion faktiskt har Jesus som viktig profet, omsluts och omfattas av julbordet på ICAs kalender är... vadå? "Jomen de äter ju inte skinka" är ett till lika delar lustigt som dumt argument, det gör bl a inte jag heller. Och jag är, hör och häpna, kristen!

Det är ju ett tag kvar ännu till 1 advent, men det är dags att börja förbereda lite. Kvällen före är vi dessutom inte hemma och vem vet hur vädret beter sig på dagen? Så jag har vänligt men bestämt beordrat maken att fixa ute-slingorna redan nu till helgen. Nej de ska inte tändas, för jösse namn, men hängas/läggas/sättas på plats. Redo och väntande. Jag själv ska försöka fixa med ljusarrangemang och sådant här inne, datumljuset t ex ska ju faktiskt tändas redan nästa fredag.

En försmak av julen får jag dock denna fredag. Då är det jobbets årliga julfest och för mig blir det lite av sista kvällen med gänget. Nästa gång det vankas fest, innan sommaren, är jag ev. inte anställd ö h t. Så det är med blandade känslor jag tagit beslutet att gå på fredag, men jag hade nog ångrat mig om jag inte gjort det. Och kanske leks det några av de roliga lekar vi får tips om här?

Här kommer stolta granna pågar...

... från Sveriges gummimetropol! Som slåss för framgång å för seger, med viljan blå som stål.

Hur många låtar har ordet gummimetropol i sig? Inte många skulle jag tro. Men TFF och Danne Stråhed kommer undan med det faktiskt.

TFFs stolta granna pågar och de som arbetar runt laget firades igår på Rådhustorget för sitt avanvcemang till Allsvenskan. Det kan kanske tyckas vara over the top att fira en sådan sak, men jag ger absolut tummen upp. Förrutom upprustning av arenan, så att den möter de allsvenska kraven, och uppfriskningar av spelartruppen så kommer det att behövas stort stöd från publiken för att det inte ska bli ett tillfälligt besök i högsta divisionen. Och tyvärr har just publiksiffran över lag varit rätt taskig. Många är bara medgångssupportrar och visar sitt intresse och stöd när det går bra, men när det går sämre sitter de hemma och gnäller. Det behövs ändring på den fronten och ett arrangemang som detta kanske kan så ett eller annat frö där.

Jag undrar hur många av de där nere det är som brukar komma på matcherna...

(foto ovan från Trelleborgs Allehanda)

Detta var vad jag förmådde göra igår, stå och frysa ca 1½ timme (kom en halvtimme innan det drog igång) för att fira ett gäng snubbar som jagar och sparkar på en boll och ett par som försöker fånga den. Det är väl det som kallas prioritering? 😊

Nere för räkning, reser mig på nio?

Ja till slut blev det i tisdags dags för det där rehabmötet jag väntat på. Och min läkare satte tonen direkt, han sa "nu kommer jag att köra över Jennie lite, hon får slå på mig sen", och var tydlig med att han bedömer min arbetsförmåga som stadigvarande helt nedsatt, alltså för överskådlig framtid. Den förmåga jag har att göra saker kan inte överföras till förvärvsarbete då den är för begränsad och även varierad/oförutsägbar i art och omfattning. Förekommande medicinska försök till symtomlindring, utöver de basic smärtstillande och muskelavslappnande jag har, är inte aktuella p g a mina läkemedelsallergier som kan vara potentiellt dödliga. Och ytterligare försök till arbetslivsinriktad rehabilitering kommer inte att ge resultat men däremot innebära risk för ytterligare försämring. 

Blev jag överkörd? Nja, på sätt och vis då han i huvudsak i det skedet av mötet vände sig mot de övriga och i första hand handläggaren från Försäkringskassan som nu kommer att lägga in om sjukersättning (motsvarande det som för kallades sjukpension). Men egentligen inte, för detta är något han har försök få mig att inse en längre tid, senast så sent som när vi sågs för några veckor sedan, men jag har liksom inte velat lyssna på det örat. Nu blev jag tvungen att ta in det, och det var säkert ett väldigt medvetet agerande från läkarens sida. Han har lärt känna mig ganska väl de senaste knappa två åren och för länge sedan insett att min envishet gärna gränsar till tjurskallighet. Så nej jag slog inte på honom efteråt... 

Så, jag har fått ta in hans bedömning och förnuftet inser någonstanns att han nog har rätt. Ta bara en sån sak som att jag utan att själv märka det i slutet av samtalet, som ändå inte var mer än en timme långt, börjat prata sluddigt och fått svårt att forma vissa bokstäver. Eller att jag ömsom fick stå framåtlutad över stolen, ömsom stå mot väggen och ömsom sitta i en ställning som stolen inte var anpassad för för att smärtorna i ryggen inte skulle ta över helt. Men har jag accepterat det, mentalt och känslomässigt? Nej. Absolut inte. Det kommer nog att ta lite tid, jag har sett mitt yrkes-jag som en så stor och betydande del av mig och satt stor stolthet i att vara bra på mitt jobb (ja samtliga olika jobb jag haft) att det känns svårt att den inte kommer att finnas kvar. Jag måste hitta något annat som dels kan ge mig det sociala utbyte jag behöver och dels kan ge mig en känsla av meningsfull och givande sysselsättning men som kan anpassas utifrån min förmåga just för stunden. 

Redan innan mötet hade jag haft en tuff vecka med mycket ont och mycket matthet och kognitiv utmattning, och efteråt så gick luften föga förvånande ur mig helt. Med nöd och näppe lyckades jag ta mig till TFFs match i onsdags, i övrigt låg jag i princip bara och grät, med eller utan tårar. Av deppighet, av trötthet, av värk, av besvikelse på min kropp, av ilska för att det fasiken inte är rättvist, av ännu mer trötthet, av känslan av maktlöshet... 

I lördags skulle jag och Peter först käka middag på restaurang, dricka gott vin och koppla av och sen gå på Champions of Rock för tredje gången, något som kändes väldigt välbehövligt mitt i allt elände. Eftersom jag mått så dåligt så var det a och o att förbereda mig långsamt och vila mycket innan, men se det sprack... i stället för att kunna spara på krafterna tvingades jag förbruka i princip allt jag hade på helt andra saker. Så sent som några timmar innan showen startade låg jag i sängen och var helt uppgiven och genomledsen för att inte kunna gå. Det kändes som droppen, att jag ska minsann inte kunna göra NÅGOT som ger tillvaron lite kvalitet och som påminner om ett normalt liv. Vad katten ska jag ö h t leva för då? Förrutom sonen... 

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men, till slut kom vi ändå iväg. Jag oduschad, med otvättat hår och rödgråtna svullna ögon och iklädd de första kläder jag hittade i garderoben i princip. Eftersom jag inte ätit en enda smula under dagen fick vi svänga inom en pizzeria för lite snabbt käk, ingen tjusig pasta och mustigt rödvin inte som var planen från början men äta bör man ju. Och, jag lyckades faktiskt njuta av showen trots allt även om jag tydligt märkte att jag inte kunde ta in musiken på samma sätt som jag brukar.

Kanske blev den musikupplevelsen jag ändå fick ta del av början på vändningen, resningen på nio... För igår lagade jag mat två gånger, vilket kan ses som ett "friskhetstecken", något som inte skett på länge. Och jag fixade att ta mig på egen hand bort till päronen för att bevittna TFFs återkomst till Allsvenskan, tjoho!! Idag har jag ännu inte lämnat sängen förvisso, men jag har samlat ork till att snart orka åka in till sta'n för att gratulera fotbollskillarna på Rådhustorget och har även hittills under dagen stått ut med tillvaron utan varken smärtstillande eller muskelavslappnande medicin. 

Med andra ord borde jag kunna avsluta med en positiv slutkläm om att det nu verkar vända uppåt igen och att det finns hopp om livet ungefär. Men jag vågar inte riktigt låta mig känna så, för rätt vad det är så kommer det något i vägen som puttar ner mig från kullen igen. Som att tillåter jag mig att känna mig "bättre"så kan det bara gå utför sen. Ju högre upp man är desto mer slår man sig när man faller.

Den förnuftiga sidan av mig vet att det antagligen kommer att bli ljusare igen när jag hittat en acceptans för min nya livssituation, och egentligen är jag en betydligt mer positiv människa än jag ger uttryck för just nu. Men det tar mycket kraft att resa sig efter en knock out, och jag är inte där än. Inte än. Och det får vara OK det med.

Tack för att ni bryr er 💖

Detta är något man minsann inte ser varje dag.

Vad? Jo detta:

Ser ni? Jag som p g a extrem glömska och virrighet lägger in i princip allt jag har att göra i min telefon för att få påminnelser har för närvarande helt tomt på alarm. Det lär inte hålla så länge, men idag hade jag inte en enda sak jag behövde göra förrutom att andas och överleva, inte ett enda samtal att ringa, inte en enda pryl att komma ihåg, inte en enda tid att passa.

Tajmingen var aldeles utmärkt dessutom då jag efter en tuff vecka idag varit helt utslagen. När maken kom hem strax före sex ikväll hade jag bara varit utanför sängen vid ett enda tillfälle, och det var när sonen behövde hjälp med nätverksanslutningen på sin dator. Övrig tid hade jag bara legat i mitt mörka sovrum sovandes eller halvsovandes, ingen lampa hade ö h t varit tänd, TVn var helt orörd och jag hade varken ätit eller druckit.

Men äta bör man ju, och ibland är jag extra tacksam för hel- och halvfabrikat. Det underlättar bl a när maken ska fixa vego-maten. Idag serverade han mig detta. 

Hemkört potatismos, men vegetarisk schnitzel
från Anamma (frysvara) och färdig grönsaksblandning (också
frysvara) samt smörgåsgurka och senap (som JAG föredrar
till moset).

Gårdagen spenderades till stora delar också i sängen, men det var ju dags för TFFs första match i det allsvenska kvalet. Så jag använde alla mina krafter för att kunna ta mig dit med en då strejkande höft bland annat, och armarna värkte för varje liten applåd. Och tillfälle till applåder blev det gott om, TFF vann till slut matchen med 2-0 vilket ger ett bra läge inför söndagens retur och jag är glad att jag trots allt var där.

(övre fotot av Björn Sandberg)

Jag och pappa satt nu på norra läktarens tredje rad, vanligtvis sitter vi runt rad 10 på huvudläktaren där på andra sidan, och det kändes lite ovant. På plus-sidan så kom vi väldigt nära spelarna, det blev mer intimt och man kunde se ansiktsuttryck och höra kommentarer och sådär. På minus-sidan så var överblicken sämre eftersom vi var längre ner, vi är vana vid att ha bättre koll över alla linjer och sådär. Men, tydligen kan TFF vinna var vi än sitter 😊.

En sak som säkert bidragit till gårdagens och dagens usla hälsostatus är tisdagens rehabmöte. Jag ska försöka formulera ett något sånär vettigt blogginlägg om saken imorron när jag hunnit smälta allt lite till, men kort sagt så satte min läkare in nådastöten inför både försäkringskassehandläggaren, chefen och rehabspecialisten efter att jag envist och tjurskalligt försökt ignorera det faktum han försökt ett bra tag att få mig att förstå: min arbetsförmåga anses _stadigvarande_ helt nedsatt, d v s för överskådlig framtid, och eventuella ytterligare rehabåtgärder kommer inte att ge resultat utan bara riskera ytterligare försämring.

Om jag accepterat det nu? Nope... Men, jag har påbörjat en inre process för att så småningom göra det. Att här på bloggen försöka beskriva vad som sades och hur planen ser ut för framtiden får bli en del av den processen.

Same procedure as every year, miss Sophie?

Same procedure as every year, James!

Nu har så tiden kommit, tiden för de årligt återkommande intensiva diskussionerna på diverse nätforum. Ni kanske känner igen rubrikerna?
OK att dricka alkohol eller ej på julen?
MÅSTE man verkligen ha så stort julbord?
Svärmor gav mig en ful tröja förra julen - hur ska jag hämnas?
Får inte ledigt från jobbet - fejka sjukdom?
Hur mycket ska ni köpa julklappar för i år?
Och så vidare...

Mina bidrag i de frågorna lyder i korthet, i nämnd ordning:
Lite ja - mycket nej.
Givetvis inte.
Inte alls.
Självklart inte.
Det bestämmer jag inte i förväg.

Så nu vet ni det.

Tiden har också kommit för samtalet med Försäkringskassa, läkare och arbetsgivare. Till slut. Om det inte ställs in igen, det har trots allt nästan 21 h på sig att hända. I alla fall har jag försökt förbereda mig lite genom att skriva ner vad jag känner krävs för att det ska fungera för mig att jobba, och jag blev mer och mer lättad över att ha en tillsvidareanställning hos en stor arbetsgivare. För vem skulle vilja anställa mig under de förutsättningar som råder? Ungefär ingen. Och det förstår jag, absolut. Men min arbetsgivare måste ju åtminstone försöka få det att funka i den mån det går, och när jag väl får chansen blir det förhoppningsvis bra i slutänden. Min stora förhoppning nu är att det inte drar ut alltför mycket på tiden så jag hinner hamna i en sämre period igen innan jag börjat komma in i det.

Men, det är inte förrän imorgon. Idag ska jag prova att ta en promenad igen, efter en liten snäll paus igår förmiddags är ryggen nu jäkligt bråkig igen men med maxdos muskelavslappnande kanske det kan fungera hjälpligt ändå. Jag tänkte ge det ett försök i alla fall. Därefter ska mitt korplag i bowlingen spela hela två matcher, jag agerar hejarklack och expertkommentator 😊. och sen får jag förhoppningsvis se Sverige hålla emot Italien och ta sig till fotbolls-VM.

Men, närmast på schemat står: lunch! Jag gjorde en kanongod lasagne igår, helt vegetarisk såklart,  och snäll som jag är delar jag med mig av receptet.

Färssås:
Hacka en stor gul lök och fräs i neutral olja tills den är glansig och halvmjuk. Tillsätt 400 g vegetarisk färs och 3-4 hackade vitlöksklyftor och fräs fem minuter till. Ner med 1½ dl tomatpuré, 500 g passerade tomater, 2 dl vatten, salt samt rikligt med peppar. Rör om och låt småputtra ca tio minuter. Gör bechamel under tiden.

Bechamel:
Smält 50 g margarin i en kastrull, tillsätt 1 dl vetemjöl och vispa kraftigt så matfettet och mjölet blandas. Blanda 5 dl Oatly iKaffe (havredryck) och 2½ dl Oatly iMat "som matlagningsgrädde" och häll lite i taget i matfettsblandningen under kraftig omrörning tills allt blivit slätt. Tillsätt resten av vätskan, salta lätt och peppra samt låt tjockna på medelvärme.

Smält ner 1½ dl fint riven Violife for pizza (typ ost) i bechamelsåsen. Varva färsås, bechamel och (torkade) lasagneplattor i en hög ugnsform så det blir tre lager. Avsluta med bechamel och strö ytterligare 1 dl riven Violife över. Det kan se ut som att det är aldeles för mycket "ostsås" men jag lovar, det är helt lagom 😋.

Grädda i mitten av ugnen ca 45 minuter på 200 grader.

Servera med t ex en grönsallad eller varför inte pizzasallad/vitkålssalad? Samt ketchup, givetvis 😉

Jag förstår att ni undrar.

"Blev det några kalsonger till Jennies make i födelsedagspresent?" Ja, det blev det faktiskt. Men jag valde inga av de jag funderade på i mitt förra inlägg utan det blev fem par mer neutrala kallingar, allt för att han ska slippa jobbiga situationer i omklädningsrummet 😉.





Apropå sport... I mitt förrförra inlägg i tisdags skrev jag att jag skulle ta en promenad för första gången på fyra dagar. Gjorde jag det? Japp, det gjorde jag. Med besked. För första gången på 2½ år gick jag en mil! Senast jag gjorde det hade min långvariga försämring börjat redan men ytterligare ett tag innan dess gick jag en mil lite då och då, det blev när jag kände för det och hade tid helt enkelt. En stor skillnad mot nu när varje extra aktivitet kräver förberedelser och planering innan och vila och anpassning efteråt.

Förra året kunde jag de flesta dagar knappt gå till busshållplatsen mindre än 500 meter bort, åtminstone inte utan stor möda. Så jämfört med det är mitt promenerande under hösten, som jag skrivit om innan, en stor framgång. Att jag nu fixade en mil, något jag för inte så länge sedan var övertygad om att jag aldrig skulle kunna igen, var famför allt en vinst mentalt. Kroppen har slagit bakut, först kunde jag inte promenera alls och när jag väl sedan gjorde det igår blev resultatet att jag nu har mer ont än jag haft på länge. Men, det verkar som att jag sluppit PEM, den tydliga försämringen i form av utmatting/matthet som hör ihop med min ME, och "bara" fått en reaktion från fibromyalgivärken. Så den ska jag fortsätta försöka kämpa mot genom att fortsätta promenera när jag kan, dock lär det dröja innan jag går sådär långt igen.

Det var inte bara jag som kämpade igår, svenska fotbollslandslaget gjorde det också. Det var inte många av de killarna som inte haltade eller grimaserade när de gick av plan igår. Italienarna såg piggare, men surare, ut men det blir kanske så när man lägger sig ner och vilar varje gång någon petar på en?

Hörrni, om 6 veckor är det lille julafton! Jo, det är sant, jag lovar! Det är hög tid att börja vara snälla nu om ni till skillnad från mig inte är godheten självt året om 😇.  Förberedelserna här hemma har startat på två fronter, dels har maken börjat putsa fönster vilket absolut måste vara gjort innan adventsbelysningen åker upp dagen före första advent och dels har jag bjudit in till den nu traditionstyngda julfesten som äger rum på självaste Tjugondedag Knut. Det är väl bäst att kolla läget med stakar, stjärnor, slingor och annat snart också så vi inte riskerar att stå där i sista stund saknandes en lampa eller en skarvsladd, eller ännu värre med helt söndriga grejer. Hemska tanke!

Men det är några veckor kvar tills adventstiden börjar och innan dess ska jag bl a hinna med ett rehabmöte med Försäkringskassa, arbetsgivare och läkare (ja jag hoppas verkligen det blir av denna gången), ev. julfesta med kollegorna, se/höra Champions of Rock för tredje gången och förhoppningsvis se TFF ta steget upp i Allsvenskan igen.

Ordning och reda, fotboll på freda'.

Vi är tre personer i familjen. Tre. Bara tre. Ändå har vi ungefär sjutusen par skor och hundrasjuttiofem ytterplagg. Och ändå saknar vi ofta något...

P g a bland annat hemlarmet används främst ingången via grovköket, därav hör majoriteten av ovan nämnda saker hemma där. Grovköket är ganska litet, har nästan inga väggar att möblera och inhyser dessutom tvättmaskin, torktumlare och varmvattenberedare. You do the maths ＋＜＝÷

Pappan i familjen är ganska lång och kan således nå saker som ligger i lådor en god bit upp utan större problem. Mamman däremot, d v s jag, är kort och dessutom rörelsebegränsad p g a sjukdom och har därför behov av att ha vardagliga saker på lämpligare höjd och mer lättåtkomligt. Dessutom är jag känsligare för stök och bök eftersom jag är hemma större delen av dagen och ser eländet. Sonen är fortfarande kortare än mamman och lär väl p g a sina gener inte heller bli så värst mycket längre framöver heller och har dessutom ett lite dåligt utvecklat ordningssinne gällande det mesta utom lego, så han bör också ha lättåtkomlig förvaring. Detta försöker vi nu ordna till... och bringa lite mer ordning och reda i ett av hemmets katastrofområden.

Undertecknad har lyckats planera och förflytta och ändra så att vi kan plocka bort en gammal byrå och i stället ha en skohylla till. Mycket välbehövligt. Dessutom är en enkel förvaring med tre lådor införskaffad där mamman och sonen kan ha de saker de använder mest till vardags, samtidigt som den är lätt att flytta för att komma åt varmvattenberedaren när detta behövs. Och pappan har kastat ut torkskåpet som ändå inte fungerat på flera år och ersatt med en garderob som ska tjänstgöra som städskåp (nuvarande städskåp i köket ska bli skafferi, även det för att göra saker som används ofta mer lättillgängliga) men som även rymmer brandsläckare och brandfilt lätt åtkomligt. Brandskyddsansvarige Johansson har koll på läget 👍

Pappan i familjen behöver dock rensa och sortera lite bland sin del av utbudet av skor och ytterkläder. Sedan, snart snart snart, kanske det äntligen kan bli lite ordning och reda i just det området i alla fall. Därefter återstår att se hur länge det förblir så... 

Såhär såg det ut igår, efter att garderoben kommit på plats men innan de övriga ändringara gjorts. Dock hade en del stök redan plockats bort, det ser ofta värre ut än sådär.

Något helt annat: det blir en kvalfylld tid nu ca 1½ vecka framåt. Först VM-kval (eller OK, play-off kallas det men kom igen) för Svenska herrlandslaget i fotboll fredag och måndag, därefter allsvenskt kval för TFF onsdag och söndag. Jag tycker allt det känns som att TFF har större chans att gå segrande ur sin strid än landslaget, men jag har ju haft fel förr. På gott och ont. I alla fall ska Sveriges första match, imorron alltså som dessutom råkar vara makens födelsedag, ses på TV här i sällskap av mina föräldrar vilket föregås av en 3-rätters middag om inget oförutsett inträffar. Bl a är det tänkt att jag ska baka och det kan som ni kanske vet gå lite hur som helst det... 😱

Ja, maken fyller allså år imorron. Och det jag egentligen tänkt köpa i födelsedagspresent blev det inget av med av olika skäl. Så igår nämnde han att han behöver nya kalsonger. Perfekt, DET kan jag nog fixa. Kanske sådana här?

Eller kanske...?

Tonfusk, hyckling, göttbullar och fejkon.

Ja i vegovärlden är det väldigt populärt att hitta på fyndiga namn på animaliefria rätter och produkter som är tänkta att efterlikna ickevegetariska diton. Jag kan medge att ett fåtal av dem är smidiga och bra emellanåt men över lag föredrar jag att kalla maten för vad det är helt enkelt. Dels för att det lätt blir mest löjeväckande annars och dels för att vegovarianten ärligt talat oftast inte är så himla lik den animaliska. Ofta när någon utropar "åh det smakar precis som kött/leverpastej/Kalles kaviar/fiskpinnar!" så känner jag bara Eh, nej inte direkt. Det betyder inte att det nödvändigtvis smakar sämre, men annorlunda.

Därför gör jag vanligtvis inte "Veganskt Skagenröra" t ex, utan jag gör tofuröra helt enkelt. Och jag gör inte göttbullar, jag gör sojafärsbullar eller bönbollar eller något annat. Jag gjorde inte hycklinggryta igår utan jag gjorde vegetarisk höstgryta. Och idag på frukostmackan hade jag inte tonfuskröra utan kikärtsröra. Inte jättelikt tonfiskröra men inte helt olikt heller faktiskt, i konsistensen inte minst påminner det en hel del om vartannat. Hur som helst: det var GOTT!

Till 2 normala smörgåsar, eller ca 6 st snittar, gör kikärtsröran såhär:

Mixa 2 dl kokta kikärtor grovt, det ska vara lite bitar kvar. Väljer ni att göra det med stavmixer så täck med en handduk första sekunderna om ni inte vill ha kikärtor över halva köket. Tro mig, jag talar av egen erfarenhet.

Blanda kikärtorna med 1 msk finhackad rödlök, en liten skvätt olivolja, några droppar pressad citron, 1 tsk senap (inte för stark, hellre åt det sötare hållet), 1 tsk hackad torkad dill, ½ dl äggfri majonäs, en nypa salt och ta några rejäla varv med pepparkvarnen. Låt stå och gotta sig en stund i kylskåpet under tiden ni städar undan kikärtsbitarna ni spridit över köket om ni inte hörsammat min uppmaning i förra stycket.

Ät på mörkt bröd tillsammans med grönsaker och örtsalt.

Alternativt gör mindre snittar och servera som förrätt eller fyll crustader med röran som tilltugg till välkomstdrinken.

Eller varför inte fylla en baguette med rikligt av röran, salladsblad och valfria grönsaker och ta med på utflykten?





Jag nämnde vegetarisk höstgryta tidigare. Den gjorde jag igår och blev helnöjd. Även maken, som ju inte är vegetarian och inte kan tänka sig det heller, tyckte den var väldigt god. Recept? Javisst!


Det var det där med för mycket fritid igen...
Nu ska jag försöka ägna en del av den fritiden åt en promenad. Någon sådan har det inte blivit sedan i fredags då helgen slutade riktigt uselt och igår lyckades jag med nöd och näppe genomföra min korpmatch i bowlingen. Idag är värknivån hög men den typiska PEM-reaktionen (Post-Exertional Malaise, alltså den ansträngingsutlösta försämringen som är kardinalsymtom vid ME) har inte slagit till (än...) så jag borde kunna ta mig en sväng. Väderförutsättingarna är strålande, det är en vacker solig höstdag med bara svaga vindar och efter frostgrader i natt är temperaturen uppe i tio friska på celsiusskalan. Wish me luck!

Jag är inte bara språkpolis.

Jag är siffernörd också. Litegrann i alla fall. Inte av samma kaliber som Johan Olsson i bankreklamen, ni vet "Jag vill aldrig sluta räkna, jag vill bara räkna annat", utan mer på prospect-nivå. Jag tycker om att jämföra och tydligt kunna se om resultatet blivit bättre eller sämre, kanske för att mitt jobb är så svårt att mäta konkret? Det kan så vara... Lite amatörpsykologi såhär på morgonförmiddagskvisten.

I alla fall, jag och min kompis FitBit Charge 2 har känt varandra i två månader nu. Eftersom den första månaden utvärderades i siffror så måste ju den andra månaden utsättas för samma granskning, annars finns ju ingen jämförelse att göra. Så det är dags att ta fram papper och penna, aktivera den del av hjärnan som pysslar med matematik och med hjälp av Runkeeper, FitBit-appen och eventuella stödanteckningar på facebook summera den gångna månadens promenerande. Redan innan en enda siffra skrivits ner vet jag att det gåtts markant mindre den senaste månaden än den föregående, i synnerhet saker jag inte själv kunnat rå på har påverkat mig påtagligt negativt, men räknas ska det ändå!

(Eftersom detta är oerhört viktiga saker måste dock informeras om att denna uträkningen går en dag omlott men den förra vilket kan ge en viss liten statistisk avvikelse, detta beror på att jag inte började umgås med FitBiten den 1:e utan den 2:e men jag vill räkna kalendermånader fr o m nu.)

Ållrajt!

➤Under oktobers 31 dagar tog jag 9 promenader på totalt drygt 11 h med ett genomsnitt av 1 h och 15 minuter. Detta kan jämföras med föregående månad då jag tog fler promenader (16 st på 30 dagar) men i genomsnitt kortare (1 h 1 minut). Eftersom målet är minst en timme så många dagar som möjligt visar detta på en trend jag vill ändra.
➤Kortaste promenaden var 28 minuter och längsta över 2 h och en kvart, så spridningen var stor.
➤Enligt Runkeeper var den genomsittliga promenaden drygt 4,8 km lång och snitthastigheten 3,8 km/h. Ingen risk för fortkörningsböter där inte!
👟Totalt under oktober tog jag en bit över 165 000 steg, det ger ett snitt av knappt 5½ tusen per dag. Månaden dessförinnan låg snittet på 7.000 så även här är minskningen tydlig och markant.
👟Av det totala stegantalet kom drygt 41% från regelrätt promenerande, det är ganska likt föregående månad (46%).
👟Stegrikaste dagen blev det nästan 16.000 steg, lägstanoteringen var 756. Ungefär samma spridning som i september. Noterbart är att den stegrikaste dagens notering matchar siffrorna för hela veckan när jag mådde som sämst under månaden. Det säger en del, i alla fall för mig som lever med mig själv 😉.

Det kan också nämnas att trenden som började anas vid förra månadssummeringen, d v s att snittpulsen vid promenerandet minskade succesivt, fortsatt. Genomsnittlig promenadpuls nu var 104, mot 110 sista veckan i september och totalt 116 under den månaden. Även min genomsnittliga vilopuls har minskat något från 76 till 69.  Vad ska jag dra för slutatser av det? Ingen aning 😀. Men det är ju inte något negativt i alla fall, och siffror är ju som sagt kul 🔢

Har ni somnat? Inte? Bra! Bara för det får ni några riktigt riktigt torra skämt!