När är det dags att ge upp?

Det finns såklart inget enkelt svar på den frågan. Det finns inte ens ett enkelt svar på vad ge upp egentligen innebär. Det den ena ser som att ge upp kan för den andra vara att byta väg, en väg som kan leda till samma mål eller t o m ett bättre i slutänden. Vi fick t ex några kommentarer om att vi "gav upp" för snabbt när vi lade ner försöken att få barn den vanliga vägen och i stället adoptera, men för oss var det inte alls att ge upp utan det var ett val av en annan väg till samma mål: att bli föräldrar. En dyrare väg, en längre väg än den de flesta når sin slutdestination via, en på flera sätt mer invecklad väg. Men likväl en väg som tog oss fram dit vi ville.

I alla fall. Igår rullade jag återigen klot och välte lite käglor Aldeles för få, men ändå. Samtidigt som jag tycker det är himla roligt att ö h t lyckas genomföra spelet i korpserien några få gånger per säsong, om än med skitdåligt resultat, så måste jag sorgset inse att kroppen egentligen inte fixar det längre. Att det egentligen kostar så mycket mer än det smakar. Att det tar så väldigt mycket av min högst begränsade förmåga som egentligen behövs till annat, som promenader eller fixande av mat t ex, både tiden före spelandet och tiden efter. Att det egentligen inte är en vettig prioritering. Hade hjärnan fått styra på egen hand hade jag lagt ner allt vad bowlingspel heter vid detta laget, men hjärtat känner annorlunda och vill också vara med och bestämma. Ibland på gott och ibland på ont. 

Jag har för inte så väldigt länge sedan närt hoppet att t o m kunna ta upp seriespelet så småningom igen, men i stället tror jag att det oundvikliga närmar sig med stormsteg: att jag får lägga klotet på hyllan helt och hållet. Det gör mig ledsen, väldigt ledsen, men ingen kan åtminstone här anklaga mig för att ge upp för lätt!

Idag har jag som väntat ont i varenda liten del av kroppen och i en gångtävling mellan mig och en snigel skulle jag hamna på efterkälken tämligen omgående. Jag har svårt att hitta orden när jag samtalar med sonen och inne i huvudet susar det som om jag befann mig i skogen under full storm. Men det lär vara ännu sämre imorgon. Och i övermorgon, minst. Sängen lär åter få ett rejält Jennie-format avtryck. Hade jag inte spelat igår hade jag troligen legat nära mitt "normalläge" och kanske kunnat ta en liten promenad någon/några av dagarna eftersom mitt mående i helgen faktiskt var på väg uppåt igen. Men det ÄR ju av någon anledning så kul att spela fast det går skitdåligt och fast i synnerhet andra halvan är en ren kamp mot kroppen. För en stund får jag en liten liten smakbit av mitt gamla friskare jag, och det är värt så mycket. Men, inte hur mycket som helst ... 

Så ... blir det hjärtat som vinner? Eller förståndet, det lilla jag har kvar?

Tillbaka till rutinerna?

Nja alltså det tar allt ett tag det där, i synnerhet för sonen som p g a distansundervisningen inte behövt ge sig iväg hemifrån på morgonen på ca 5 månader och under sommarlovet sovit nästan till lunch de flesta dagarna.  Lägg där till väldigt heta nätter som påverkat hela familjen, alltså även sonen som tidigare varit tämligen obrydd över det där med värme. Natten till igår sov vi t ex i princip inte alls, vilket innebar att en 17-åring och en 45-åring låg däckade i soffan resp. sängen här igår eftermiddags. Men inatt blev det hyfsat med sömn för oss alla tre och sonen var på bra humör nu när han kom hem från skolan. Det finns lite hopp 😊. 

Den där sommaren som alltså enligt många var slut redan i början av juli har nu bjudit på höga temperaturer i typ tre veckor och mycket sol. Igår var det för första gången på länge betydande molnighet på dagen, även om det var varmt ändå. Men som kanske enda plats i Skåne fick vi varken en enda regndroppe eller en enda åskknall. Från maken som jobbar i södra Malmö fick jag rapport om åska och i Lund regnade det så kraftigt att larm sattes igång, men här var det alltså absolut ingenting. Idag är det återigen mulet och något svalare än igår. 

(Edit: inlägget påbörjades på eftermiddagen. Nu är det kväll och i skrivande stund regnar det härligt!)

Om tiden sedan senaste inlägget vore en drink skulle den bestått av ungefär en del poolbad, en del strandhäng och två delar inomhusvistelse i skydd undan värsta värmen uppfyllt med rikligt med sängliggande och en skvätt socialt umgänge. Det sociala umgänget bestod främst av den årliga Kick-Offen med bowlingklubben, en Kick-Off som fick avbrytas tidigare än tänkt för vår del p g a ... tja, familjeomständigheter kan man säga... men tills dess hade vi himla trevligt även om jag hade en av mina mest smärtfyllda dagar på länge. Nej det syns nog inte på bilden, jag har blivit rätt bra på skådespeleri.

Någon mer träning/motion har det definitivt inte blivit under denna tiden heller, om inte jagandet av flugor räknas då. Jag har varit glad om jag ens klarat ta en runda på affär'n ... Men nu när vädret verkar bli svalare och luften friskare blir förutsättningarna för lite nya promenader och cykelturer framöver godare efter att jag inte ens haft en tanke på att försöka på länge. 

Tanken var att detta blogginlägg skulle bli ett hyfsat långt sådant innehållandes tankar kring hur livet bjuder på skruvade bollar och berg- och dalbanor och lite extra om de utmaningar familjer med barn med funktionsnedsättningar kan ställas inför, men hjärnan tog slut fortare än kvickt och det blev ett kort inlägg om nästan ingenting istället. Kanske en annan gång? Nu ska jag glo på Dr Pimplepopper 😃.

There's a first time for everything!

Jomen förlåt då för den plötsliga engelskan men det låter inte lika bra på svenska. Det finns en första gång för allt? Nä, det funkar inte. Det blir inte alls  samma sak. Så, deal with it. Ojsan, där hände det igen 😁.

Vad är det då som aldrig hänt förut men nu visat sig faktiskt kunna hända? Jo i lördags så var det ingen av gästerna som ringde på på ytterdörren utan alla gick in trädgårdshållet som var avsett och som oftast är avsett vid sommarhalvårets begivenheter. Det har faktiskt aldrig hänt förr, trots diverse markeringar och skyltningar som VI tyckt var tydliga så har alltid nån plingat på .... Men inte i lördags. Det måste vara så att bowlare är smartare än många tror!

Jag förstår om en del av er reagerar ... Gäster? Nu? I detta läget?

Jo, så var det. Vi brukar på kvällen efter klubbmästerskapet samlas för att avsluta säsongen med lite käk och umgänge, vanligtvis på någon restaurang. I år blev det i stället en liten avslutning hemma hos oss, med färre deltagare än normalt (och bara hälften så många som vi kan vara vid våra årliga temafester t ex), där vi kunde styra över både utrymme/avstånd och rengöring/hygien. Vi beslöt också att

vara ute så mycket som möjligt, vilket denna givetvis både smått blöta och blåsiga dag slutade med att vi började utomhus med bl a fördrink, tilltugg/förrätt och tipsrunda men sen fick flytta in när det var dags att äta det grillade vid flera olika bord, med gott om luft mellan, och med utrymme för avstånd till de man inte delar vardag med.

Den planerade temafesten i samband med min 45-årsdag om några veckor har vi fått ställa in av corona-skäl, så det kändes trevligt att i alla fall kunna genomföra detta på ett sätt som kändes tryggt.

Ja just det. Givetvis fanns även 2020 års kanske viktigaste dukningsdetalj med. 

Klubbmästerskapet var det ja ... Spelade jag? Jamen tänka sig det gjorde jag! För första gången detta år som Gud glömde välte jag käglor på annat sätt än på Wii. Med hjälp av en veckas i princip total vila och laddning av kroppens dåliga batterier med enda fokus att klara av att genomföra klotrullandet och med hjälp av mitt jävlar anamma som är min bäste vän men även största fiende så fixade jag det. Inte med så jättebra resultat, och inte utan rejäla konsekvenser (inkl. bl a ökad värk i varenda millimeter av kroppen, feberkänsla, ännu mer muskelsvaghet än vanligt o s v), men med bibehållet hopp om att även framöver kunna spela bowling någon enstaka gång då och då. Vid rätt tidpunkt, med rätt förberedelser, i rätt sällskap och med en stor dos tur med dagsformen.

Av gårdagsdygnet spenderade jag 22 av 24 h liggande i sängen, och de gånger jag var uppe och rörde på mig gick jag så långsamt att FitBit inte ens registrerade stegen 😏. Idag har jag hittills varit vaken i 5½ h och bara orkat sega mig ut till toaletten av ren självbevarelsedrift, annars hade jag behövt byta sängkläder och det klarar jag inte, så ... Men jag sitter åtminstone upp emellanåt! 👍 Man får vara glad för det lilla, som flickan sa ...

2 timmar.

Så länge har jag suttit med bloggen framför mig och försökt formulera ett något sånär vettigt inlägg. Det går ju inte så värst lysande ...

Jag ville berätta att jag förra helgen genomförde en hel seriematch i bowling! Det var nästan en handfull år sedan jag fixade det senast, och åh så jäkla roligt det var att spela. Mitt egna resultat var inte nåt att skriva hem om, förvisso inte heller mycket sämre än när jag var "frisk", men vi vann matchen vilket gjorde det lite extra trevligt. Största segern var ändå att jag faktiskt gjorde det! Tack vare förberedelser och samlande av energi i den mån det ö h t går, tack vare envishet och viljestyrka, tack vare stöd på och bakom banorna, och tack vare lite tur också. Det kunde ha gått åt skogen som vid förra försöket, men det gjorde det alltså inte.

Jag ville berätta att magmusklerna fått sig ett rejält träningspass. I lördags var det dags för den årliga Halloweenfesten hos en f.d kollega, nu god vän, med familj och jösses som jag skrattade. Jag får nästan ont i magen nu efteråt bara av att tänka på det. Jag älskar mixen av gäster på de festerna, en salig och osalig röra av folk med en sak gemensam: att man bjuder på sig själv. Eller OK, två saker gemensamma: alla, nästan i alla fall, vill verkligen verkligen VERKLIGEN vinna allt som möjligtvis kan vinnas! 

Jag bjuder på en sällsynt bild av Dee Snider och Obelix på fest ihop.

Jag ville berätta att min planering falerat lite smått vilket resulterade i att jag igår, bara 8 dagar efter seriematchen, stod på banan igen för lite korp-bowling. Det var på tok för nära, det borde jag ha insett. Resultatet blev uselt och kroppen mådde ännu ... uslare? )Heter det så? Ja vi säger att det gör det.) Skallebank, mer och mer bortdomnade fötter, muskelspasmer i ryggen, knän som vill vika sig både hit och dit, uttalad svaghet i både ben och armar, slött hjärnkontor (slöare än vanligt) och annat smått och gott blev såklart resultatet. Föga förvånande är jag fortfarande kvar i sängen nu när klockan är typ halv fem på eftermiddagen.
Men, jag är i alla fall inte en abborre!

Jag ville också berätta att quorns vegan-korv, alltså inte korv gjord av veganer utan korv gjord på ett sätt så veganer kan äta dem, är något av det vidrigaste jag smakat i hela mitt liv.

Men eftersom jag inte lyckas formulera mig alls så får ni fortsätta gå (o)lyckligt ovetandes.

Spåning kring det där med vila.

När jag var frisk, typ, så hade begreppet vila en helt annan innebörd än det har nu. Så jag kan förstå att det kan vara svårt att greppa vad det handlar om när jag skriver/säger att jag vilar, vilket jag gör ofta och mycket.

När jag var frisk så handlade vila om att göra något kravlöst, något avkopplande, något rogivande, något ofta självvalt och som genererade ny energi.
Nu handlar vila snarare ofta om påtvingad och i princip total inaktivitet, något jag inte kan välja och som inte genererar ny energi utan om jag har tur sparar något på det lilla som ö h t finns.

En "vilodag" för 5-6 år sedan när jag tränade med hyfsad regelbundenhet kunde bestå av en timmes relativt rask promenad utöver livets basic-grejer som jobb, matfix, skolungens läxor och sådär.
En vilodag idag innebär att inhämtning av post och uppvärmning av färdig mat tillhör dagens aktivitetstoppar.

Vad försöker jag komma fram till egentligen? Jag vet inte riktigt. Jag visste härom dagen när spåningen dök upp i mitt huvud. Då hade jag en massa kloka saker på lut som jag skulle skriva. Men nu när jag till slut orkar skriva det ... så har jag glömt. Välkommen till min värld 😉.

Valborgsmässoafton idag, och den uppmärksammas ungefär inte alls här hemma. Jag orkar inte gå ner till bålet då helgens klubbmästerskap (ja, jag klarade det!! 🎳) fortfarande sitter i kroppen. Sonen är inte särskilt intresserad heller och maken klarar sig utan. Vi har inga gäster på grillning eller så denna kväll heller, bl a för att jag anade att jag skulle vara ungefär lika slut som jag är nu. Så det blir en lugn kväll hemma bara, välbehövligt så. Mycket välbehövligt. Grillning ingår dock.


Klubbmästerskapet ja ... Jag hade samma två mål som förra året: orka spela ö h t och att inte bli sist. Jag lyckades med båda 👍. Däremot lyckades jag inte med den lite väl optimistiska planen att stanna kvar på restaurangen/puben efter middagen på kvällen, hänga med vänner, snacka skit och lyssna på karaokesång. Klockan var inte ens nio när vi fick skjuts hem och kastade denna skruttkropp i säng. Det får bli pubhäng en annan gång! Utan efterföljande baksmälla.

Ibland begriper jag mig inte på folk.

Eller om sanningen ska fram så är det väl ganska ofta som jag inte gör det. Det kanske är jag som är knepig och inte de andra? Fast nääää, så kan det såklart inte vara 😀.

Men alltså till exempel vad får en (vuxen) människa att ha flera facebook-konton som används växelvist eller samtidigt? Och inget av dem är anonyma på så sätt att den verkliga identiteten döljs utan personen har verkliga foton av sig själv på båda, olika varianter av sitt ovanliga namn på båda, och båda profilerna är öppna så vem som helst med ett facebook-konto kan se innehållet. Det handlar alltså inte heller om att ett konto är gammalt och man glömt inloggningsuppgifterna utan båda två används, ibland läggs t o m samma foton eller inlägg upp på båda. Det är en sån grej jag inte begriper mig på.
Och apropå det, hur tänker man när man väljer att ha en öppen profil på facebook, mycket väl medveten om att möjligheten att välja annorlunda finns, och sen klagar över att folk läser och "snokar"?

Ja jag vet, jag kan ju skita stort stycke i vad personer som inte berör mig personligen gör. Absolut. Men nog kan man ändå vara nyfiken på och förundrad över andra människors beteende och sätt att resonera.

Jag förstår att ni undrar hur det gått för mig med min förkylning och hosta. Jodå, det har gått hyfsat. Jag är lite slemmig och nasty i halsen emellanåt men jag har ingen besvärande hosta. Två dagar efter senaste blogginlägget orkade jag umgås med vänner hemma hos en av dem och sen ute på puben ett tag, men nån karaokesång blev det absolut inte för min del för DET fixade definitivt varken hals eller lungor då. Jag fick nöja mig med att lyssna.

Jag har också hunnit med att gå en del också faktiskt! Förra veckan avslutades med promenad fyra dagar i rad, det är fler rundor på fyra dagar än på flera månader innan dess. Det finns kanske hopp för tant ändå. Sen i måndags var det dags för mig att spela korp-bowling och då var jag dock högst tveksam till att jag skulle fixa det. Jag slocknade i sängen någon timme innan och hade fullt sjå att ens komma iväg, kroppen var svag och darrig och pulsen stack upp vid minsta lilla ansträngning. Men, jag fixade det ... och fick till riktigt bra resultat i åtminstone de två sista serierna. Ibland fungerar det att spela på precision i stället för kraft 😉, men jag hade också en hel del tur. Efter hemkomst däckade jag direkt igen och sov minst 9 h i sträck den natten. Och dagen efter, d v s igår, spenderades nästan uteslutande i sängen. Idag är jag piggare och ska försöka få uträttat några ärenden, men någon ny promenad blir det inte förrän tidigast imorgon.

Kanske var det förresten besöket hos optikern i måndags som gjorde mig så väldigt kraftlös? Jag hade bokat tid för linskoll då jag börjat se sämre på nära håll och ville kolla vad som kunde bero på synskärpan i sig och inte skylla allt på MEn och fibromyalgin. Plus att jag upptäckte att det var längre sedan jag var där än jag trodde. Det slutade med besked om att ögats synförmåga i princip var oförändrad men för att se bättre på nära håll utan att offra synen på långt håll ska vi testa med en lite svagare lins på det icke-dominanta ögat. Och så fick vi gjort en full koll också så jag kan skaffa nya glasögon som jag ändå tänkt snart utan att behöva göra ny undersökning. I alla fall, ni vet säkert hur det går till. Man ska fokusera och koncentrera sig, jämföra och utvärdera. Kommunicera med en människa man inte känner, i detta fallet dessutom en dansk 😉. Alltså han pratade vårdad danska och bytte de ord som betyder något helt annat på svenska, och vi skåningar har ofta inga jätteproblem, men nog krävdes det extra fokus. Det märkte jag ... Så det är väl en lärdom att dra, att även mindre saker som optikerbesök bör inte planeras in samma dag som något annat.

Dagens mat-tips. Nina nina ninana.... ni nana nanina...

Och där blir alla som inte växt upp med Boktipset på TV2 fullständigt övertygade om att jag är gravt störd. Men då rekommenderar jag en snabb googling på Boktipset SVT ...

Men eftersom jag inte längre kan läsa böcker så blir det alltså mat-tips i stället, och idag i form av godaste vegebollarna ever. Eller vegebullar kanske. Eller göttbullar. Kär maträtt har många namn. Såhär ser de i alla fall ut:

Basen är den formbara färsen från Anamma, Guds gåva till vegetarianen och vegetarianens vänner som vill kunna bjuda på käk. Nyckeln sen är obscena mängder riven rå lök. Alltså jättemycket. Gul och eventuellt röd lök som rivits grovt och sen kramats ur, i volym räknat hälften så mycket som färsen. När man blandat ihop det så ska det se ut som att det bara kommer att smaka lök och inget annat. 

Sen behövs det ordentligt med fyr- eller fempeppar och lite extra kryddpeppar, peppardoften ska tydligt kännas och man ska tro att man tagit för mycket. Och sen en ordentlig klick sötstark senap och lite salt innan färssmeten trycks ihop och formas till bollar. Eller bullar. Eller, ja... Gärna ganska små så det blir mycket stekyta per boll. Till stekning rekommenderar jag margarin (vegetabiliskt of course) blandat med lite rapsolja. Och gör man dem till julbordet, vilket jag absolut tycker man ska, så är det ett måste att de är små. Små men naggande goda. Den som liksom jag har dåliga händer rådes att ta hjälp av en assistent för det blir mycket rullande ... 

Sen får jag tipsa om en sak till: fyllda gratinerade potatishalvor.

Sonen som annars bara godtar hasselbackspotatis och pommes tyckte dessa var jättegoda! 

Man halverar potatisar och ugnssteker dem med snittytan nedåt tills de är mjuka inuti. Sen, direkt eller när de svalnat, gröper man ur det mesta av potatisen utan att göra sönder skalet. Potatisen blandas sen med riven "ost" (jag rekommenderar Violife Cheddar eller Original), lite havre- eller sojabaserat alternativ till matlagningsgrädde, strimlad purjolök samt ganska rejält med salt och peppar. Och så fyller man potatishalvorna igen med blandningen.

Såhär långt kan man med fördel förbereda, och så krävs bara en kvart i ugnen på ca 225 grader sen för själva gratineringen. 

Tilläggas kan att potatisarna på fotot tillagats av maken efter instruktioner från mig. Jag vill tro att de varit något vackrare om jag gjort dem 😉, men smaken var det i alla fall inget fel på!

Det sägs att alla goda ting är tre, så jag kör ett mattips till:

Tarteletter med tofuröra. Kanon som del av en kall buffé eller som förrätt.

Röran innehåller följande:

Fint tärnad fast tofu

Äggfri majonäs

Havrefraiche

Hackad dill

Hackad rödlök

Pressad citron

Peppar

Tångcaviar

Själva tarteletterna är köpta färdiga i affär'n Hade jag orkat fixa nåt liknande själv hade jag gjort tunnbrödsskålar i stället, men nu var tanken att vara lite bekväm och dessa fungerade aldeles utmärkt. Och de kostar inte mycket mer än krona/styck.

En liten klyfta lime eller kanske en dillkvist blir pricken över i.

Nå't helt annat: idag ska jag spela bowling igen, med förra helgens totalmisslyckade matchförsök i färskt och skrämmande minne. Men idag är det "bara" korpen, och det har jag fixat tidigare så jag känner mig ändå hyfsat hoppfull, Wish me luck!

EFIT söndag 30 september.

EFIT står alltså för Ett Foto I Timmen och ni kan läsa mer om det HÄR.

Jag har varit minst sagt less på tillvaron ett litet tag och igår kväll hade vi gäster (som jag INTE är less på). Kombinationen av de sakerna bidrog till en dämpad söndag, men är det EFIT-dag så är det!

Jag var vaken till och från i princip hela natten, men vid 10 steg jag till slut upp. Frissan som mötte mig i badrumsspegeln var rätt intressant faktiskt, nästan som en såndär bläckfläcksbild som psykiatriker visar för sina patienter för att se hur de tolkas.  Jag kan inte komma på vad de heter, men ni förstår nog vad jag far efter?

Nästa timme hittade jag en ny rynka, en mega-rynka under munnen. Hjälp!!

Mannen min påstår ibland att jag har orimligt höga städ-krav. Han har inte sett programmet Obsessive Compulsive Cleaners, det är uppenbart. Men det har jag, bland annat idag klockan 12.

Klockan ett var jag i ett försök att pigga upp mig själv iklädd både stövlar med klack och färgglada tights och begav mig mot bowlinghallen.

Klockan två hade jag den där fina utsikten på fotot till vänster.

Matchen slutade med seger för rätt klubb, T-Nabben alltså, och med varierande resultat av han vars rumpa syns på ovan nämnda foto. Väl tillbaka i bilen fick jag återställa vätskebalansen, ty det är jobbigt att vara publik/hejarklack/groupie också!

Med ett starkt behov av lugn och ro körde jag sedan ner till havet där jag satt en god stund och bara tittade, och andades ... Kitesurfaren hade bra vind i seglet kan tilläggas, det gick minsann undan!

På väg hem lyssnade jag, som så ofta, på Rockklassiker. Ikväll stod bl a livemusik med Hammerfall på programmet, fina grejer!

Lite rester från gårdagen slank ner klockan sex, nu stinker jag vitlök så det står härliga till.

Resterna intogs sittandes i sängen, och där har jag sedan stannat resten av dagen.

 Klockan åtta såg jag på slutet av Ambulansakuten. Ja jag tror programmet heter så i alla fall, jag orkar inte kolla.

Vid nio öppnade jag datorn och möttes av min egen blogg. Vilket sammanträffande!

Ibland stoppar jag lurar i öronen och sätter på musik för att liksom skärma av alla andra ljud. Så skedde även för en stund sedan. Då togs också dagens EFITs sista foto, det får räcka så.

Go'natt på er!!

Nu! Äntligen. Kanske.

Nu verkar till slut sommaren ha gett upp och släppt fram hösten. Min favorit-tid på året med naturens vackra färger, friska luft, svalare väder och mörkare kvällar. Tiden för stövlar och mysiga koftor, tiden för middagar med levande ljus som sällskap, tiden för varm choklad till skogspromenaden eller under filten när regnet öser ner där utanför.

Jennie för några år sedan hade vid detta laget bytt gardiner, kuddfodral, lampor, ljuslyktor/ljusfat o s v i större delen av huset för att optimera höst-stämningen. Och inte minst satt nya växter i blomlådor och krukor ute. Jennie i år har förra veckan lyckats fixa ett höstigt ljusfat och plockat fram några ljuslyktor från byrån samt tidigare idag bytt några kuddfodral i TV-rummet, that's it. Än så länge ... Vi får väl se om jag hinner bli klar innan det ska adventspyntas i stället. Det kändes plötsligt lite tight om tid när jag igår insåg att det är julafton om 3 månader 😱.



I helgen var det dags för mig att göra något jag inte gjort på flera år: spela seriematch i bowling. Jag har spelat i snitt var tredje vecka i korpen senaste året samt en intern tävling, men inget seriespel. Nu kände jag att det var läge att testa eftersom kroppen kändes hyfsad och jag var rädd att ju längre jag drog ut på det desto mer rädd skulle jag bli för att försöka, och bad för några veckor sedan om att bli uttagen och har förberett mig sedan dess.

Hur det gick? Åt skogen, kan man säga. Första serien gick bra, fram till sista slaget. Jag visste att det troligen skulle bli avgörande för poängen i serien och tog väl antagligen i liiiite för mycket eller så var det bara slumpen som gjorde att det just då högg till som fasen i armen. Och sen fungerade den inte mer. Vi var t o m tvungna att göra ett byte mitt under pågående serie i andra, det gick bara inte. Och jag kunde inte stå emot tårarna ... Visst hade jag ont, men det var mest tårar av besvikelse och ledsamhet. Jag trodde verkligen jag skulle kunna genomföra matchen. Kanske inte med bra resultat, men i alla fall genomföra. Men nej. Så fasen heller ...

Jag lär nog försöka igen, någon gång. Jag vill verkligen komma tillbaka till bowlingen om än i mindre skala än förr och har t o m ny tjusig matchtröja 😊.

Efter den misslyckade bowlingen i lördags har jag föga förvånande haft några dagar med mycket smärtor och påtaglig svaghet i kroppen. Därför är det rätt schysst timing att sonen idag åkte iväg på lägerskola med två övernattningar, han påverkas inte av att jag mer eller mindre ligger i sängen hela dagen och jag kan även få vila skallen från oönskade ljudintryck. Förhoppningsvis kan han sen ha en piggare mamma i slutet av veckan, inkl. på lördag då de som inte kunde fira honom när han fyllde år förra månaden kommer hit. Kanske har jag klätt huset i höstskrud tills dess, invändigt i alla fall.

Magen kurrade nyss och påminde mig om att det är dags för lunch. Eftersom planen för dagen är att göra så lite som möjligt men jag måste in en sväng till sta'n lär det bli nåt färdigt att stoppa i mig. Falafel kanske, det var länge sedan!

Och så var det elektrikern som valde yrket för spänningens skull och som hade många gäster på sin fest då han har en stor bekantskapskrets ...

Ni håller väl räkningen?

Ni har väl koll på att det fortfarande återstår två saker från den där 8-dagarsperioden jag tjatat om?

Nr fem och sex inföll så i lördags, efter 2 ½ dygns post-konsert-vila. Först klubbmästerskapet, även sista tjänstgöringsdagen för denna matchtröjan. Nu går den i pension och lämnar plats åt en nyare förmåga.

Eftersom uppladdningen inför spelet inte direkt varit optimal så hade jag ingen större förväntning på resultatet, men hoppades på att inte bli sist. Och det blev jag inte heller 😊. Jag stod dessutom på benen hela tiden, även om jag upprepade gånger fick avbryta ansatsen för att sämsta knät inte ville samarbeta. Jag märkte också att även huvudet var trött, koncentrationen fanns inte där och jag missade flera gånger att det var min tur att slå och det händer i princip aldrig annars.

Men, jag genomförde alltså mästerskapet. Alltid något!

När jag fortfarande är igång drivs jag väl av nåt adrenalin eller nåt, men så fort jag klivit av banan så kunde jag inte ens ta på mig skorna själv. Helskumt, och lite läskigt innan man vant sig vid att det är så det funkar. Men hem kom jag i alla fall, tack och lov var det maken som körde, och snabbt in i duschen efter hemkomst innan jag däckade helt. Därefter var det hög tid att vila sig i form (I wish) för sak nr sex på listan: avslutningsmiddagen. Jag är väldigt tacksam att det var 6 timmars paus mellan spelet och middagen, kan jag säga, och de flesta av dessa spenderades i sängen.

Men till slut var klubbens ordförande och hans fantastiska hustru färdiga och på väg mot restaurangen där middagen skulle avnjutas. Jag bjuder på en buss-selfie. Eller we-fie.

På restaurangen serverades vi god mat och dryck av ägaren och av min fina kusin som jobbar där 😍. Jag, för dagen lakto-ovo-vegetarian, åt quornfiléer och supergod grönsakswok (som jag fick utan svamp, tacksåmycket) samt drack kallt rosévin den varma aftonen till ära. Maken åt plankstek med kycklingfilé.

Vi som höll ut längst gick sen hem till den av oss som bodde närmast och satt och snackade nån timme till innan sängen kallade och den omtalade 8-dagsperioden var slut!






Hur mår jag nu då? Ganska uselt. Kroppen har noll energi och styrka, hjärnan kan inte fokusera och koncentrera sig (blogginläggen har jag t ex påbörjat och pausat sjuttiofjorton gånger), kroppstemperaturen fixar inte att reglera sig själv, det domnar och sticker både här och där och jag har sovit betydligt mer än annars de senaste dygnen. Men, det är ju kalkylerat. Dock dröjde det lite innan den riktiga smällen kom, rullgardinen drogs inte ner helt förrän efter lunch i tisdags, så jag började ganska naivt hoppas på att kanske slippa den helt denna gången. Men, no such luck... Med facit i hand borde jag kanske avstått från någon av grejerna, men hur ska man kunna välja?? Det går ju inte... Och som tur är brukar timingen inte vara fullt lika kass annars.

Nu är målet att må så bra som möjligt den 2 juni då det är dags för Mello-fest. När kroppen vaknar ur sin dvala, snart hoppas jag, och jag kan styra graden av aktivitet lite så ska jag återigen försöka mig på det där svåra som kallas lagom. Något ni hört talas om?

3 down, 3 to go.

Kommer inget, kommer inget, kommer allt. Das ketchupeffekt strikes again!

Redan i höstas köpte jag biljetter till Skid Rows gig på KB imorgon. Jag var då lite bekymrad med tanke på att det liksom inte är nån sittplats-konsert utan mycket stående kommer att krävas och jag kunde omöjligen veta hur min status skulle vara så långt fram i tiden. Men eftersom kalenderns såg ut att kunna hållas tom både veckan före och veckan efter så kändes det ändå inte helt orimligt.



Sen hände grejer för ett par månader sedan, fler saker dök upp under samma vecka och så har det fortsatt. Och eftersom jag har så nedrans svårt för att välja bort något slutade det med 6 saker under 8 dagars tid, saker jag vanligen är noga med att ta en i taget ... Nu är i alla fall 3 av dem avklarade, och jag står fortfarande på benen. Ja inte just NU i denna stund då, men ni fattar.

Sak ett var Tysklandstrippen i fredags med maken och pappa. Tanken var att jag ö h t inte skulle bära eller lyfta, och den tanken följdes åtminstone nästan. Och min kropp skonades extra av att det var nästan vindstilla, det var länge sedan jag var med om en så lugn och stabil färjetur. Och retur. Väl hemma däckade jag sedan i princip omedelbart, kroppen var inte så slutkörd men huvudet var. Det hade liksom inte funnits läge att dra mig undan och bara få det tyst och stilla på hela dagen.

Se'n var det 70-årsuppvaktning på lördagen, smidigt nog i gatan bredvid vår så det var lätt att bryta upp när som helst. Den möjligheten utnyttjades dock inte utan vi stannade till slut kvar längst av alla. Det var himla trevligt och avslappnat liksom. Väl hemma slocknade jag minst lika snabbt som dagen innan, jag hann inte ens få av mig klänningen eller rulla ner för fönstren.

Därefter följde två lata dagar. Eller nej, så ska jag inte säga. Jag gjorde inte mycket mer än att vila, men inte p g a lathet utan p g a sjukdomsinsikt och lite smarthet 😉. Ja faktiskt, sluta se så tvivlande ut! Då det var två soliga dagar så försökte jag bygga på solbrännan lite, och trots att jag tål solen dåligt och inte kan vistas i den längre stunder i sträck har jag faktiskt lyckats bli lite brun om benen! Det händer nästan aldrig. Det mesta av färgen kom nog i söndags när jag låg med enbart benen i solen, resten av kroppen skuggade jag med parasollen för att inte börja koka.

Och igår kväll var det dags för sak 3: avslutningen i korpen. Bowling alltså. Jag var ganska orolig för det då mina händer den senaste veckan varit sämre än på länge, både vad gäller smärta och kraft. Men spelformen med 3-mannalag där man slår vart tredje slag passade tydligen högernäven i alla fall, det blev ju aldrig två slag i rad hur mycket jag än strikade (d v s nästan inte alls 😁). Och eftersom vi blev näst sist så var det dessutom slutspelat efter grundomgången.

Återstår innan jag kan bli liggandes i sängen ett par veckor om det vill sig illa utan att jag missar nåt viktigt gör alltså konserten imorgon, och sen klubbmästerskap plus avslutningsmiddag på lördag. Med andra ord har jag de tuffaste sakerna kvar, så jag är tacksam att det är några dagar däremellan då jag inte behöver göra ett skvatt mer än att andas och äta i princip. Möjligtvis gå på toaletten också. Man kan ju också se det som att jag är bra uppvärmd vilket minskar risken för skador, eller nå't.

På tal om uppvärmd så lär det bli en varm dag idag också. Inget moln så långt ögat kan nå och redan före kl 9 var det 17 grader i skuggan. Jag lär nog ligga på laddning här inne i sängen större delen av dagen.

För några veckor sedan undrade jag.

Bland annat undrade jag HÄR om jag skulle våga se Stjärnornas Stjärna på TV4 när de hade hårdrockstema. Jag kan avslöja att: det gjorde jag. Jag överlevde också. Alltså, det var inte direkt någon högre kvalitet över lag men alla artister föreföll ta det på allvar och verkligen försöka. En extra eloge till Roger Pontare som valde Metallicas Seek & Destroy i stället för att köra något safe, något kommersiellt framgångsrikt och känt bland den stora massan. Sen var kvaliteten på framförandet tyvärr inte så bra bortsett från inledningen av låten men jag gillar hans approach till genren.

På tal om musik och hårdrock så är det idag 1 månad kvar till nästa konsert och nedräkningen kan börja på riktigt. Förrutom att jag är spänd på hur Skid Row låter nu sen de bytt sångare (igen) och ser fram emot en nostalgitripp av stora mått så är jag aningens nervös för hur jag ska fixa det rent kroppsligt. Det är nämligen en klubbspelning och det blir till att stå upp nästan hela tiden. Men, kanske är jag så hög på adrenalin att det funkar utmärkt och så däckar jag helt dagen efter i stället. Nå, den dagen den sorgen. Jag måste ta chansen. 

Men visst är det typiskt hur saker och ting bara klumpar ihop sig? När jag köpte biljetter till den där konserten så var kalendern tom veckan innan och efter, helt perfekt. Men sen hände något och det ser ut såhär under 8 dagar:

Fredag: Tysklandsresa ⛴. Behöver inte vara så energikrävande om maken sköter allt lyftande och bärande och det finns vilofåtöljer på båten som jag kan slappa i men det är ändå en hel dag då jag inte själv kan styra över min tid. Turen är såklart inte så livsviktig att jag inte kan hoppa över det, men jag vill kunna påverka och välja viner och sånt plus att miljöombyte behövs ibland.

Lördag: uppvaktning av klubbkompis som jubilerar 🎕. Det är ett stenkast bort bara, i nästa gata, och bör inte bli utmanande rent fysiskt, snarare mest uttröttande med allt prat runtomkring och antagligen folk jag inte känner. Jag kan dock bryta upp och gå hem när som helst.

Måndag: avslutning på korpen (bowling) 🎳. Det kan bli väldigt lite bowling förvisso, om inte laget jag hamnar i spelar för bra, men kan också bli hyfsat mycket om vi tar oss hela vägen. Dock med pauser mellan omgångarna. Jag har liksom redan betalt för avslutningen så det tar emot att inte vara med. Snål? Nej, resurseffektiv 😏.

Onsdag: konsert med Skid Row på KB 🎸.

Lördag: klubbmästerskap 🎳 och klubbavslutning på restaurang 😋. Här har vi det allra värsta, eller vad man ska säga. Förra året överlevde jag med nöd och näppe mästerskapet på ren idiotvilja, och då hade jag ändå kunnat vila upp mig ett bra tag innan. Nu är läget alltså ett annat, men jag klarar inte av att avstå. För tänk om jag låter bli och så känner jag när dagen är kommen att "hmm, jag skulle nog fixat det ändå"! Då skulle jag bli skitarg på mig själv. Nej, det får bära eller brista, och det är ju åtminstone några dagar emellan detta och konserten. Går det så går det.

Nej det lär inte gå, inte allt. Det bör rimligen bli pannkaka av någon/några av sakerna. Vilken/vilka av dem och på vilket sätt däremot, det är den stora frågan. Spännande värre va? Vadslagning, någon?

Idag mår i alla fall kroppen hyfsat, bättre än vad man kunnat befara med tanke på aktivitetsnivån de senaste dagarna, så jag ska ta mig en promenad idag igen. Några nya fräknar lär väl dyka upp också. Men först lunch! Det ska bli fint med rester från gårdagens grillmiddag. 

När våren kom till byn ...

... kröp folk fram från sina hålor och befolkade gator, parker och uteserveringar, klädda i allt från bara linnen och shorts till vinterjacka och lurvig mössa med öronlappar.

Ni som känner mig något sånär vet nog att jag inte är någon stor vår-diggare, av flera skäl. Ett par av dem är dels pollenhelvetet som börjar på allvar med allt vad det innebär och dels alla förväntningar om att nu jäklar är det vår och alla ska vara pigga och rosiga och fräscha som nyponrosor men jag är liksom lika dassig som annars. Men den överväldigande majoriteten bör ha varit nöjd med helgens väder, det tog sin lilla tid men vintern verkar ha släppt sitt grepp om Skåne och släppt fram våren. Trots allt hoppas jag att det stämmer, för jag har faktiskt till slut köpt penséer. Nå'n dag kanske jag t o m pular ner dem i en kruka eller nå't. (JA jag skrev pular, med ett l)

Igår blåste det en del på sina håll så där man inte hade lä så var det lite kyligt trots solen men idag har vindarna tagit det lugnt och helgat vilodagen. Eftersom jag haft en "pigg" helg, inte tack vare vädret inte utan jag har helt enkelt sådana ibland (halleluja) så följde jag upp gårdagens promenerande på hemmaplan med strosande i Pildammsparken i Malmö. Jag var som sagt inte ensam, det var länge sedan jag såg så många människor på samma gång. Och så många hundar på samma gång också för den delen.

Det kan tyckas vara överkurs att köra 3½ mil enkel resa för att promenera en timme, och jag håller med om det. Men jag hade faktiskt ett annat ärende i stora staden också, nämligen att kolla på maken och resten av laget som spelade bowling. Eller vad de nu gjorde, kastade kula kanske. Vi kan säga som så att det är tur för maken att vi skulle grilla, en syssla som han sköter minst 99 gånger av 100, anars hade han banne mig inte fått nån mat! Yepp, här är det tough love som gäller. När han började tutta fyr på briketterna stack jag snabbt (jo faktiskt) bort till mamma och pappa för att se sista dryga halvtimmen av TFFs match mot Djurgården på TV innan jag hungrig vände hemåt igen.

Det var för övrigt första grillningen för i år, nästan oförlåtligt sent. Förvisso har det inte varit direkt utesittarväder men man kan faktiskt grilla ute men äta inne även om det inte är riktigt lika mysigt.

Vad som serverades? Jo varierande delar från kyckling till herrarna och kebabkryddade färsspett till mig ihop med grillade grönsaker av olika slag och en hemkörd sådär lagom stark barbecuesås. Och håll i er nu, men vi (ja två av oss) drach VITT vin!

Och det var inte slut med hurtigheten än, för efter maten fick jag med mig grillmästaren på en liten kvällsrunda. Ja jag är precis lika chockad som ni är!

Igår blev det drygt 13 tusen steg, idag blir det ca 12 tusen. Imorgon blir det antagligen ... betydligt färre. Och ganska mycket aj! Men eftersom jag tydligen numera får krascher lite då och då även om jag varit duktig och försiktig av mig så tänker jag smida medans järnet är varmt och ta en runda då också under förutsättning att det ö h t går. Slutar benen fungera har jag liksom inget val, men annars så ... 

Men nu tänker jag faktiskt sova. Man blir trött av frisk luft. Eller av vin, det kan också spela in eventuellt. 

Väl mött till en ny vecka!

Och nu blir det sjukdomsprat.

You have been warned!

Jag får ibland frågan om vad som händer när jag gått över min gräns, när jag utmanat omfattnigen av min förmåga. Den frågan får jag ju när jag rör mig bland folk, när jag INTE är kraschad, och det kan såklart vara svårt att förstå när man ser mig då hur jag är de dagar jag är betydligt sämre. Men nu när jag upplever vad som ofta benämns som PEM kan jag passa på att försöka beskriva det. Jag kan berätta HUR jag mår, men tyvärr inte så mycket VARFÖR för man har inte riktigt begripit sig på kroppens beteende än.

PEM står för Post-Exertional Malaise. Post betyder efter, exertion är ungefär fysisk och/eller mental ansträngning och malaise betyder ungefär ett generellt obehag och sjukdomkänsla. På svenska talar man om ansträngningsutlöst försämring vilket är ett kardinalsymtom vid diagnossättning av ME.

Jag spelade korpmatch i bowling i måndags kväll och hade kalkylerat med en rejäl försämring efteråt. Igår hade jag ont i princip hela kroppen utom ena lilltån och örsnibbarna men anade att det inte var nog med det. Och i morse när jag vaknade, 1½ dygn efter bowlingen, visade det sig att jag hade rätt. Man lär sig med tiden 😉 och blir i sådana lägen bara glad om man visar sig ha fel. Så, hur mår jag då? Jo ungefär såhär:

- Kroppen är tung, som om den har influensa och baksmälla samtidigt.
- Jag har en diffus förkylningskänsla, som om något är på väg att bryta ut men inte riktigt kan bestämma sig.
- Benen är svaga och darriga och kraften i händerna är usel.
- Jag har till och från domningar och känselbortfall i t ex ansikte, händer och ben.
- Jag är yr när jag står och går så jag får stötta mig mot möbler och väggar när jag t ex går till toaletten.
- Jag har svårt att fokusera blicken och därmed svårt att läsa, se på TV o s v.
- Korttidsminnet sviktar så jag glömmer ofta bort vad jag nyss sett eller hört.
- Ögonen rinner och är ljuskänsliga, och hade det inte varit mulet ute hade jag behövt ha helt nedrullat.
- Susandet inne i huvudet som jag nästan ständigt har är extra högt och går inte att förtränga.
- Jag har svårt att formulera bokstäver och ord muntligt, alltså svårt att uttala det.
- Jag har svårt att komma på vilka ord jag ska använda, både muntligt och skriftligt (inkl när jag skriver detta alltså).
- Jag har förrutom den ständiga molande värken till och från stickande vassa smärtor framför allt under fötterna, i axlarna och i nacken.
- Andningen är till och från pipande/väsande.
- Plötsliga ljud ger betydande, men tillfällig,  pulsökning.

Det var nog allt för idag. Jag kan såklart ha missat något, även om detta inlägg tagit mig flera timmar att författa. Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig, det gör jag tillräckligt själv emellanåt 😉, utan i rent informativt syfte. Dels för att jag som sagt får frågan emellanåt, och dels för att det kanske kan hjälpa någon att förstå hur funktionsnedsättande sjukdomen kan vara trots att vi drabbade kan ses både idrotta, vara på fest och utföra renoveringar i hemmet t ex. Det som sker däremellan sker ofta osynligt inom hemmets fyra väggar.

Diagonalsnö, klotrullning och containerbrand - EFIT 5 mars

Egentligen var det dags för EFIT, alltså Ett Foto I Timmen, igår men då glömde jag bort det. Detta blev i slutänden ganska bra för igår hände ungefär ingenting och idag hände ... tja, någonting.

Förra veckan var skolskjutsarna inställda hela tre dagar i rad så idag började jag med att checka läget på den fronten. Men som tur är blev det skola igen för sonen!

Därefter somnade jag igen och vaknade när sonen gick hemifrån. Klockan 8 steg jag upp för att uträtta vissa naturliga behov och såg att jo! Snön fanns kvar.

Klockan 9 låg jag åter igen i sängen. Och frös ... men orkade inte resa mig efter filten. Så jag försökte förtränga kylan, och lyckades somna om ...

... för att vakna igen strax före 11. Då hade det börjat snöa, och om inte vågrätt så i alla fall diagonalt. Lodrätt snöande existerar i princip inte här nere i södra Skåne.

Klockan 12 fixade jag mig en mugg varm choklad. Inget färdigt chokladdryckspulver så långt ögat kan nå, utan den gjordes på Oatly iKaffe, mörk choklad, vaniljpulver och lite Stevia. Mums!

Timmen därpå kikade jag lite på Navy CIS, ett avsnitt jag sett för länge sedan men inte minndes upplösningen på. Och jag vet fortfarande inte hur det slutade för jag blev distraherad av lite drama på facebook och tappade bort mig.

Vid två uppdaterade jag bloggen med en Melodifestival-sammanfattning.

Sen var det dags att börja med middagen. För första gången skulle jag göra friterad tofu, ja det var första gången jag gjorde något med frityrsmet ö h t.

Som 16-fotot skvallrar om blev inte tofun särskilt god. Inte enligt mig i alla fall, så jag åt pizzabullar och pizzasallad i stället.

Men maken, som åt senare på kvällen, tyckte det var gott och åt mycket! Så kan det bli.

Innan jag visste ordet av var klockan 17 och jag borde kört hemifrån då, men först behövde jag klä på mig kläder (jo faktiskt) och dra en borste genom håret.

Ca kvart i sex var jag i alla fall på bowlinghallen, ombytt och redo för kvällens korpmatch.

Klockan sju var matchen inne i sitt slutskede, fotot är taget strax efteråt. Hur det gick? Bra faktiskt. Vi förlorade förvisso, men jag spelade bra. Riktigt bra. Såpass bra att det varit mer än godkänt för min del t o m när jag var"frisk". I slutet av matchen var det på vippen att jag klarade att stå på benen, men det gick! Det kändes dock att nåt seriespels-matchtempo skulle kroppen inte fixa än.

Efter bowlingen körde jag till affären på andra sidan vägen för att se om de hade någon god glass, men i stället möttes jag av en brinnande återvinningscontainer. Jag ringde 112 och då hade de redan fått ett samtal om samma sak. Efter sisådär 7-8 minuter kom brandkåren och fick läget under kontroll. Jag fick inte tag på någon glass.

Väl hemma igen satt det fint med lite Vänner och därefter sängläge. I skrivande stund har de där huggande skarpa smärtorna som ofta kommer efter ansträngning börjat göra sig påminnda och huvudet känns blytungt. Så strax är det dags att släcka lampan och sova. Ännu en EFIT-dag är slut!

Gott å blandat. Högt å lågt. Gammalt å nytt.

Lite matbloggeri först. För några månader sedan gjorde jag en vegetarisk höstgryta som jag ätit flera gånger sedan dess. Nu behövde jag något glutenfritt och testade därför fram Höstgryta 2.0. Enligt både make och mamma blev den ännu godare än sin föregångare så jag skapade en film Just 4 U!

 Jag kan förresten berätta att spriten som nämns som hastigast, ej som ingrediens i grytan dock, blev till en helt OK polkagrissnaps för den som dricker sådant. D v s inte jag. Men smakade av den gjorde jag.

Och ja, man FÅR både tillaga och äta grytan fast det inte är höst. Det är helt i sin ordning.

På tal om årstider så är jag lite sur. Jag menar, när det nu ändå är såpass att man måste skrapa rutor och sådär och när promenader kräver långkalsonger, vantar och mössa (utöver de andra kläderna, of course) så kunde det väl i alla fall kommit SNÖ också? Men nejdå... Ett tunt frostvitt lager på marken är allt vi fått. Hittills i alla fall. Men jag vill ha vinter, på riktigt. Såhär, som det var för exakt 11 månader sedan när jag började min resa till allergimottagningen i Lund, borde vara ett absolut minimum →

På tal om resor; visste ni att det idag är 35 år sedan första Pågatåget rullade? Om inte så gör ni det nu 😊. Det finns ingen ände på denna bloggens bidrag till allmänbildningen.

Så till något betydligt tråkigare. Anne Örtegren var en naturälskande aktiv globetrotter när en vanlig förkylning för 16 år sedan utvecklades till bihåleinflammation och bronkit, sedan blev hon aldrig frisk. Hon utvecklade med tiden, efter både felbehandlingar och bemötande med misstroende och missförstånd, en väldigt svår ME och beskrev sin situation som mest sängbunden och ständigt torterad av otaliga ME-symtom, som bl a att kläder och sängkläder fick hennes hud att "brinna" och känslan av att ha blivit överkörd av en buss flera gånger om. Trots att hon inget hellre ville än att leva fann hon till slut sin situation så outhärdig att hon avslutade sitt liv med hjälp av en klinik i Schweiz. Men innan dess kämpade hon trots sin svåra sjukdom hårt för mer och bättre forskning kring ME och den specialistvård som många drabbade så väl behöver. Hon försökte in i det sista göra vår röst hörd både i Sverige och internationellt och hon skriver även om vad som fått henne att ta ett så drastiskt beslut i ett starkt avskedsbrev. Vila i Frid Anne 🌹.

Själv är jag inte alls så hårt drabbad som Anne och många andra och jag försöker känna ödmjukhet inför det faktumet när jag är på väg att hamna i en pöl av självömkan. Ibland lyckas jag bättre, ibland sämre.

Igår lyckades jag i alla fall rulla lite klot utan att stupa, första bowlingen i år. Det var avslutning på höstens korpserie och man spelade i blandade 3-mannalag där man slog vart tredje slag hela tiden. Mina lagkamrater där fick väl inte himla mycket hjälp av mig, ska sanningen fram var vi t o m sämst av alla lag 😝, men man kan välja att se det som att det finns utrymme för förbättring! Nu drar en ny säsong igång och jag ska åter spela med mitt "egna" lag men de får sköta spelandet de första omgångarna för jag behöver några veckors uppehåll mellan gångerna. Det där målet jag haft att kunna spela bowling regelbundet igen är fortfarande långt borta, men det finns i alla fall kvar.

Till slut något nytt då... Ni vet, det finns en uppsjö uttryck med betydelsen att personne inte direkt är supersmart, om man säger. T ex h*n är inte den vassaste kritan i asken, hissen går inte hela vägen upp, hjulet snurrar men hamstern är död eller min personliga favorit h*n har inte alla pommesen i Happy Mealet. Men nyss lärde jag mig en ny variant tack vare The Daily Show på Comedy Central. Personen man pratade om var Donald Trump som omnämndes som "inte den snabbaste FidgetSpinnern". Den var bra tycker jag 😀 och ligger rätt i tiden.

Det där med acceptans.

Hur ser ni på det? Jag syftar i detta fallet på acceptans gällade sin hälsa, kring sjukdomar, funktionsnedsättningar och skador och den påverkan de får för ens liv. Vad tänker ni när ni hör om att acceptera sin sjukdom, är det något bra eller något dåligt?

Just detta med att acceptera lyfts lite då och då i bland annat grupper jag är med i på facebook, dels med fokus på ME men främst på fibromyalgin. Och jag upplever att det finns två huvudläger: å ena sidan de som ser rött, eller åtminstone rejält rosa, av ordet acceptans för att de ser det som detsamma som att ge upp, stagnera och sluta kämpa och å andra sidan de som känner att ett visst mått av acceptans är ett måste för att de ska kunna må så bra de kan. Jag tillhör den andra gruppen.

När jag skriver, eller säger, att jag jobbar med att acceptera min sjukdom så menar jag inte att ge upp, att lägga mig ner och kapitulera och att jag ingenting kan göra för att påverka min situation. Utan det innebär att acceptera att jag har de sjukdomar jag har, de lär inte försvinna och de kommer att påverka mig hela livet på något sätt. Att önska att det vore annorlunda hjälper liksom inte, detta är en sak jag inte kan påverka. Jag behöver också acceptera att läkarens bedömning av min arbetsförmåga troligen är helt korrekt och rimlig. Jag behöver acceptera det jag inte kan ändra på, inte inom överskådlig framtid i alla fall, så att jag i stället kan lägga mitt fokus på det jag KAN påverka. När jag kommit fram till en acceptans av det faktum att förvärvsarbete troligen inte finns i bilden för mig framöver, då kan jag lättare se på vad jag kan göra i stället för att fylla min vardag med något meningsfullt, givande och utvecklande fast utifrån mina egna förutsättningar. Och därmed må så bra jag kan. När jag accepterat att de flesta medicinska behandlingar som andra kan prova och ibland bli hjälpta av inte är aktuella för mig p g a mina allergier tvingas jag utgå från hur det verkligen ser ut på den fronten för min del och anpassa mitt levnadssätt efter det och inte en ouppålig drömbild. O s v.

Så, hör ni mig prata om att jag jobbar med acceptansen för min situation så menar jag inte att ge upp. Snarare tvärtom, att hitta de rimliga vägarna till så bra mående som möjligt inom ramen för det jag faktiskt kan påverka själv.

Se'n en annan sak ang acceptans. Det är lite som att svära i kyrkan i vissa "sjukdomsgrupper" och liknande men när någon klagar på att deras omgivning tycker att deras gnäll är jobbigt att lyssna på så kan jag känna en viss förståelse. Det ÄR jobbigt att lyssna på gnäll och det finns en gräns för när det faktiskt blir too much. Det är givetvis svårt att klart och tydligt säga var den gränsen går, men jag tycker att man måste ha förståelse för att ens vänner eller familj till slut tycker man är mer än lovligt jobbig att lyssna på om precis allt kretsar kring sjukdomens elände, om hur man har ont och på vilka ställen och vad man inte kan göra o s v. Jag hoppas verkligen att de runtom mig och som jag bryr mig om påtalar för mig när jag liksom fastnat i det. De jag inte bryr mig om, ja deras syn på det kan ju kvitta desto mer men de jag bryr mig om vill jag ju fortsätta ha nära mig och jag vill att de också ska få ut något bra av vår relation. Att inte enbart vara mottagare av mitt sjukdomsgnäll.

Som sagt, gränsen är inte tydlig alltid men den finns där. Och om de runtomkring till slut tycker att den nåtts behöver inte betyda att de är oempatiska dåliga vänner eller åkt på en räkmacka hela livet vilket är slutstaser som dock ofta dras.

Nu flummar jag en del märker jag, men jag själv förstår i alla fall precis vad jag menar 😀.

Nu ska jag försöka ta mig upp ur sängen, dra en borste genom håret och bege mig till bowlinghallen för att hejja på mina korplagskamrater. Och kanske när jag ändå är på vift svänga inom Rusta för att köpa ännu en mini-gran eftersom sonen lade beslag på den jag i lucka 10 nämnde att jag tänkt ha i vardagsrummet. Tjyv!

Tonfusk, hyckling, göttbullar och fejkon.

Ja i vegovärlden är det väldigt populärt att hitta på fyndiga namn på animaliefria rätter och produkter som är tänkta att efterlikna ickevegetariska diton. Jag kan medge att ett fåtal av dem är smidiga och bra emellanåt men över lag föredrar jag att kalla maten för vad det är helt enkelt. Dels för att det lätt blir mest löjeväckande annars och dels för att vegovarianten ärligt talat oftast inte är så himla lik den animaliska. Ofta när någon utropar "åh det smakar precis som kött/leverpastej/Kalles kaviar/fiskpinnar!" så känner jag bara Eh, nej inte direkt. Det betyder inte att det nödvändigtvis smakar sämre, men annorlunda.

Därför gör jag vanligtvis inte "Veganskt Skagenröra" t ex, utan jag gör tofuröra helt enkelt. Och jag gör inte göttbullar, jag gör sojafärsbullar eller bönbollar eller något annat. Jag gjorde inte hycklinggryta igår utan jag gjorde vegetarisk höstgryta. Och idag på frukostmackan hade jag inte tonfuskröra utan kikärtsröra. Inte jättelikt tonfiskröra men inte helt olikt heller faktiskt, i konsistensen inte minst påminner det en hel del om vartannat. Hur som helst: det var GOTT!

Till 2 normala smörgåsar, eller ca 6 st snittar, gör kikärtsröran såhär:

Mixa 2 dl kokta kikärtor grovt, det ska vara lite bitar kvar. Väljer ni att göra det med stavmixer så täck med en handduk första sekunderna om ni inte vill ha kikärtor över halva köket. Tro mig, jag talar av egen erfarenhet.

Blanda kikärtorna med 1 msk finhackad rödlök, en liten skvätt olivolja, några droppar pressad citron, 1 tsk senap (inte för stark, hellre åt det sötare hållet), 1 tsk hackad torkad dill, ½ dl äggfri majonäs, en nypa salt och ta några rejäla varv med pepparkvarnen. Låt stå och gotta sig en stund i kylskåpet under tiden ni städar undan kikärtsbitarna ni spridit över köket om ni inte hörsammat min uppmaning i förra stycket.

Ät på mörkt bröd tillsammans med grönsaker och örtsalt.

Alternativt gör mindre snittar och servera som förrätt eller fyll crustader med röran som tilltugg till välkomstdrinken.

Eller varför inte fylla en baguette med rikligt av röran, salladsblad och valfria grönsaker och ta med på utflykten?





Jag nämnde vegetarisk höstgryta tidigare. Den gjorde jag igår och blev helnöjd. Även maken, som ju inte är vegetarian och inte kan tänka sig det heller, tyckte den var väldigt god. Recept? Javisst!


Det var det där med för mycket fritid igen...
Nu ska jag försöka ägna en del av den fritiden åt en promenad. Någon sådan har det inte blivit sedan i fredags då helgen slutade riktigt uselt och igår lyckades jag med nöd och näppe genomföra min korpmatch i bowlingen. Idag är värknivån hög men den typiska PEM-reaktionen (Post-Exertional Malaise, alltså den ansträngingsutlösta försämringen som är kardinalsymtom vid ME) har inte slagit till (än...) så jag borde kunna ta mig en sväng. Väderförutsättingarna är strålande, det är en vacker solig höstdag med bara svaga vindar och efter frostgrader i natt är temperaturen uppe i tio friska på celsiusskalan. Wish me luck!