Nu får det vara slut på semestern.

 Ja bloggsemestern alltså. Ska jag ö h t ha bloggen kvar så får den minsann uppdateras hyfsat ofta i alla fall, och att ta bort den tar för mycket emot ... så, uppdateringar får det bli. Om jag skriver väldigt korta inlägg kanske jag orkar fler i stället? 😉

Vad har hänt sedan senast då?
💊Bland annat har både jag och maken blivit fullvaccinerade (för närvarande i alla fall) mot covid-19 utan några märkbara biverkningar. Sonen fick sin första spruta i helgen och verkar även han ha sluppit lindrigt undan, han blev jättetrött några timmar efteråt och däckade i ett par timmar men annars inget alls mer än den vanliga ömheten vid injektionsstället.
🚴Jag har, långt om länge, begått säsongspremiär med/på Sixten von Elcykel.
🛀Poolen har fått rejäl påfyllning av ett par rejäla regnväder, det ena så kraftigt att vi inte kunde höra vad vi sa ute på altanen då det slog så hårt mot taket.
🍷Jag har råkat ta mig en helkväll på puben, det som var tänkt att bli en kortis.
💸Försäkringskassan har beslutat att ge mig fortsatt hel sjukersättning, ett väntat och logiskt beslut men det finns ju sällan några 100%-iga garantier.
⛴Vi har hälsat på kusin med familj i nordöstra Skåne dit de tog sitt pick och pack och flyttade förra året och även tagit en liten sväng, eller två svängar, mellan Helsingborg och Helsingör. Detta var allt det blev i form av "resande" under makens semester.
🛸Jag har pysslat lite med inredning i form av strategiskt utplacerade flugsmällor, delvis färgkoordinerat.
⚽Och givetvis har jag kollat en hel del på OS. Damernas fotboll har nog, finalförlusten till trots, varit höjdpunkten ihop med dubbelsuccén i diskus. 

Som vanligt har jag spenderat en himla massa tid i sängen, ofrivilligt mycket alltså, och svurit och muttrat lite över min dumma kropp. Men det försöker jag att inte fokusera alltför mycket på.

Sista veckan av sonens sommarlov är påbörjats, på måndag börjar han äntligen på (antar vi) rätt skola, en utbildning med den inriktning han VILL gå och i rätt skolform. Flera år för sent, men bättre sent än aldrig antar jag. Jag hoppas hoppas hoppas det kommer att funka bra, det känns som att det är sista chansen för en vettig framtid och hyfsat självförtroende.

Nu ska jag försöka ladda upp för en kvällspromenad, jag har tänkt ge mig iväg en sväng när maken kommit hem. Men jag säger som Arnold: I'll be back! 

Vilse i tiden.

Av sommarens fotbollsfest återstår bara en match. Makens semester har efter idag passerats till två tredjedelar. Hela familjen har badat i havet, en del av oss flera gånger. Man kan tro att sommaren snart är slut, men det är den ju inte. Vi har inte ens nått halvvägs in i juli än för jösse namn. 

Tack vare vaccinationer (de flesta vi träffar har fått minst en spruta, en del två, maken och jag får snart vår andra med), lägre smittspridning (även här i hålan), lättade restriktioner och väder som i stor del tillåter utevistelse ligger en del trevliga saker framför mig. Yey! Med vissa försiktighetsåtgärder ja, pandemin är inte över. Det behövs verkligen påfyllning på det sociala kontot och jag ser fram emot inplanerade grillkvällar här och hos andra kompletterat av minst en "tjejkväll". Sen så börjar ju faktiskt OS om ett par veckor, det ska inte glömmas, om än med viss besvärande tidsskillnad. 

Under mannens första semestervecka gjordes inte nåt särskilt, lite småpill här och en liten färgklick där för hans del och jag passade nån dag på att ta mig in till Malmö en sväng utan att behöva tänka på sonen här hemma (som inte alltid mår bra nog att lämna för länge). Denna veckan har sonens rum delvis fixats till och fräschats upp, kvarstår gör återuppsättning av några hyllor samt att han då återför allt lego han varit tvungen att flytta ut. Min del i detta arbete har bestått i en del instruktioner och tips samt avtorkning av skrivbordet som inte fått en rejäl omgång på länge, något annat har jag inte kunnat bistå med. Jag hade gärna målat lite t ex, men det går inte. I stället har jag i onsdags det bankades och spikades flytt hemifrån för att skydda mig själv från ljuden och en del av gårdagen blev stanken från färgen för stark så jag flydde någon timme igen.

Sonen har hittills ägnat sommarlovet åt att bli rik. Han har jobbat en del hemma hos sin morfar och fått riklig påfyllning på bankkontot, såpass mycket att det räcker till ett nytt Star Wars Lego-paket som snart kommer ut och som han längtat efter ett bra tag. Mitt bankkonto är väldigt avundsjukt men försöker dölja det för att inte verka misstänksamt 😉.

I helgen tar vi om planen håller en sväng upp till en släkting som nyligen köpt hus i norra Skåne. Och nästa vecka ska jag och maken försöka få till en liten tur mellan Helsingborg och Helsingör. Dels för att få lite miljöombyte, dels för att få lite tid på tu man hand och dels för att passa på att köpa lite flytande föda. I övrigt blir det inte mycket semestrande borta från hemmet detta året precis som förra. Kanske nästa? 

Utan någon som helst koppling till varken släktingar eller båtresor: Hörde ni om författaren som skrivit en bok om flatulens? Fisen heter den visst. Men den har inte släppts än!

Årskrönika, typ.

 Ja då är december månad inne på sluttampen och man ska summera året som gått. Är det ö h t möjligt att sammanfatta 2020 utan att nämna corona och Covid-19? Nej såklart inte. 

Jag kan väl säga såhär att jag är inte i första hand rädd för att själv bli svårt sjuk, även om det såklart kan ske, men däremot för att dels smitta någon annan som blir det och dels att av någon orsak behöva belasta vården på ett sätt som påverkar vården av de svårt covid-sjuka. Jag kan inte påstå att jag följt alla restriktioner fullt ut hela tiden, det vore en lögn, men att jag sedan pandemins start varit såpass försiktig och ansvarstagande att mitt samvete inte är svårt att bära vad gäller den biten. 

På ett personligt plan har pandemin absolut påverkat mitt sociala liv påtagligt, i negativ riktning då. Men jag har påmint mig om att det ändock handlar om en begränsad period, även om den kan kännas lång, och se positivt på de alternativa umgängesformerna vi fått anamma såsom t ex adventsfika i skogen med gudbarnen och deras familj och det småskaligt julaftonsfirandet utomhus med mina föräldrar som är 70+. Och de tillfällen till mer "normalt" umgänge som året bjudit på har jag njutit av till fullo. 

Nog om det ... andra delar av livet tuffar ju ändå på, pandemi eller ej. Vad gäller min egen hälsa så har den gått lite upp och ner även i år, men jag har varit förskonad från de längre perioder av totalt sängliggande som jag hade för några år sedan. Dalarna är inte lika djupa och långa numera, något jag verkligen hoppas håller i sig, och topparna är i gengäld inte heller lika höga utan skillnaden mellan högsta- och lägstanivån har minskat. Det kan låta trist, men ur ME-perspektiv är det något bra som betyder att jag blivit bättre på att hitta och hålla min personliga toleransnivå för aktivitet, och att de planerade och kalkylerade överträdelser jag gör får konsekvenser som gör det värt det. Några gånger under året har jag dock känt att jag stått på kanten till hopplöshet, på gränsen till att ge upp ... känt att nej nu är måttet rågat och jag klarar inte mer av mitt eget mående, av sonens mående, av allt runtomkring, av livet ... Men precis som förr har det till slut dykt upp nåt som gjort att jag kunnat ta ett steg bort från kanten igen och orkat ta nya tag. 

Positiva saker då, har det inte varit några sådana i år? Jodå, visst har det det. T ex lyckades vi både uppleva en del av ett handbollsmästerskap på plats i januari och en tAKiDA-konsert i februari innan viruset lade sådant på is ett bra tag framöver. 

Jag har varit snäll mot min kropp och i synnerhet mina händer genom att byta till en automatväxlad bil.

Jag har fått beviljat omvårdnadsbidrag för sonen i högre omfattning än det vårdbidrag vi tidigare hade (även om jag anser det vara orimligt lågt och överklagan är insänd) och även fått besked om att merarbetet för den där sonen inte kan omsättas i arbetsförmåga vilket innebär att jag har kvar full sjukersättning även framöver. 

Ändrade omständigheter gjorde att vi i somras gjorde slag i saken och turistade i vårt eget landskap. Bl a besökte vi Dalby Stenbrott för första gången någonsin och Kopparhatten för första gången på mycket länge. 

Poolen fick uppfylla sitt viktiga uppdrag även denna sommar. 

Tack vare den underbara uppfinningen elcykeln har jag kunnat ta flera längre cykelturer ihop med min pappa. 

Jag kunde i september komma iväg på en välbehövlig husmorsminisemester och i samband med den äntligen besöka Cliff Burton Memorial Plate utanför Ljungby. 

Det finns såklart mer, stort som smått, men det var ett axplock i alla fall. 

Nyårslöfte, tänker jag avlägga något sådant? Nej det tänker jag inte. Inte i år heller. Men jag har förhoppningar inför det nya året, absolut. Jag har tankar och målbilder, de flesta för flummiga för att få ner i skrift. Men ett av målen är att fortsätta hålla liv i bloggen, om inte annat så av självterapeutiska skäl. 
Ett gott slut på 2020 önskar jag er! Vi ses nästa år. 

Man ska hålla vad man lovar.

 Så här kommer lite mer från min helg.

Resan tar som sagt vanligen knappt 2 h med bil enkel väg. Men för att orka behövs det för min del ett helt gäng pauser och dessutom energipåfyllnad i form av mat och dryck. För att minska frestelsen att köpa godis eller nåt på t ex hamburgerhaken hade jag förberett matsäck för både dit- och hemresa. Det blev bl a pannkakor, frukt och nötter samt smoothie, och jag klarade att hålla mig ifrån övriga frestelser. Bra va?

På vägen upp tog jag en liten extra omväg för att checka av en sak på min bucket list:

27 september färdades Metallica i sin turnébuss i södra Sverige på väg från en konsert i Solnahallen i Stockholm. Basisten Cliff Burton, 24 år låg och sov när bussen välte och voltade ut i en åker i närheten av Dörarp nära Ljungby i Småland. Cliff slungades ur bussen genom ett fönster, klämdes fast under den och avled. Övriga bandmedlemmar klarade sig oskadda, så även chauffören som initialt misstänktes för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död men senare friades. 

Vid olycksplatsen uppfördes en minnessten som senare flyttades några hundra meter för att vara mer lättillgänglig. På stenen står bl a Cannot the kingdom of salvation take me home som är en strof från Metallicas låt To live is to die. Den är hämtad från albumet ... And justice for all som av många ses som en hyllning till Cliff och som också i texterna innehåller delar av dikter han skrev. 

Skulle någon av er vara sugen på att besöka platsen är koordinaterna att slå in på GPSen som följer:
57°00'01.4"N 14°00'08.9"E 

Det visste jag dock inte då ;) utan hade turen att Cliff Burton Memorial Plate fanns på Google Maps.

Efter att alltså till slut efter alla år ha besökt denna för många fans nästan heliga plats styrde jag mot Markaryds utkant, ute på vischan, och anlände lagom till välkomstdrink och tilltugg. Eller tja, tilltugget hade jag med mig så de andra hade inget annat val än att vänta 😉.

Därefter väntade middag som värdinnan slavat med halva dagen 😀.

Allt snack vi sysslade med kan ju inte återges i bilder, ni får bara lita på mitt ord att inte en enda sekund var tyst. Stundtals fick vi sällskap av hunden som enligt uppgift gärna tyr sig till udda människor, så jag bör väl inte förvånas över att hon kom till mig i soffan 😂.

 

Eftersom vi var så upptagna med att prata höll vi nästan på att glömma desserten, ostbrickan och snacksen som till slut fick komma fram nästan samtidigt.

Vid midnatt fick jag kasta in handduken och gå och lägga mig, de andra stannade uppe ett litet tag till. På förmiddagen tog de sig en runda i skogen och bl a plockade svamp...

... då låg jag fortfarande kvar och försökte ladda batteriet inför den kommande hemresan. Vid lunchtid orkade jag mig upp och käkade frukost med grön skön utsikt.

Ytterligare någon timmes snackande blev det innan jag styrde kosan hemåt igen. Drygt 4 h efter att Sally, ja min bil alltså, rullat ut från den småländska myllan kunde jag slänga mig i min egen säng. Trött som ett ålderdomshem på valium, men fylld med en inre energi och värme.

Semestern är slut - nu börjar semestern.

Mitt senaste blogginlägg skrev jag på makens första semesterdag, eller första på hans "långa" semester i alla fall. Nu har han börjat jobba igen och jag skriver på nytt. Då kan man ju, i brist på annat, fundera över ett eventuellt samband. Är det så att jag tack vare makens ledighet har haft en massa trevligheter för mig och inte haft tid att tänka på bloggen? Eller är det snarare så att hans ledighet och närvaro har gjort mig extra trött så att energin inte funnits men nu får JAG semester och har orken igen? Hmm, man kanske gör bäst i att låta den frågan förbli obesvarad ...

Så, what's new? 

Det där höst- och vintervädret folk snackar om har jag inte sett mycket av i alla fall. Mitt minne lämnar en del att önska så jag kikade lite bakåt med hjälp av facebook och instagram, och jag påmindes om ett rejält skyfall för drygt 2 veckor sedan och lite mer normalt regn vid några andra tillfällen. Men långbyxor har inte behövts under hela tiden, så temperaturen har inte varit så väldigt låg, och det har varit en hel del strandväder och sol. Inte bara senaste veckan, varav helgen och måndagen var riktigt heta. Så "det var den sommaren det" som många sa i början av juni var mycket riktigt inkorrekt 😉.

Kroppen då? Jo den haft sina ljusa dagar och sina betydligt mörkare. En av de ljusa dagarna bjöd på hittills längsta turen med Sixten von Elcykel, en sväng till Beddingestrand tillsammans med pappa. 1½ mil, därefter glasspaus och sen 1½ mil (faktiskt) hem igen. Två dagar tidigare trampade jag själv 1,6 mil som uppvärmning inför fotbollstittande. Stundtals naiv och blåögd som jag kan vara tänkte jag då testa en vecka med cykling varannan dag, i stället för mitt vanliga mål om promenad varannan dag. Men det smög såklart sig, Beddingeturen blev den veckans sista och Sixten har inte rullat en meter sedan dess. Om jag ångrar mig? Nope! De mörkare dagarna har i flera fall bestått av sängliggande ca 23½ h/dygn p g a noll kraft i kroppen, andra av rikliga nervsmärtor och muskelkramper som tagit så mycket kraft att hantera att hjärnan inte funkat alls. Man kan säga att livet både givit och tagit den senaste tiden, ungefär som vanligt alltså.

En av höjdpunkterna var härom veckan när vi hade fina vänner på besök. Det var första umgänget med någon utanför familjen på 5 veckor för min del, mycket av pandemi-skäl. Vädret var snällt mot oss, om än lite varmt för min smak i början, och vi satt ute hela kvällen och natten och snackade mycket skit och lite allvar. Visst ser vi städade och lugna ut? Ibland.

Dagen efter ovanstående höjdpunkt firade vi 22-årig bröllopsdag med bl a årets första bad i havet. Sedan dess har det alltså blivit en hel del till, både tillsammans och för mig ensam, men då 1 augusti blev alltså premiären, innan dess hade enbart poolen nyttjats. Efter strandbesöket var vi inte direkt pigga och bröllopsdagsmiddagen blev nåt så helfestligt som alkoholfritt bubbel och hämtpizza. Romantiskt, visst?

En annan sak som kan vara värd att blogga om är vår Tour of Skåne 2020 i slutet av förra veckan, men det får bli i ett separat inlägg senare. Nu ska jag försöka orka stoppa in korv i ugnen så sonen har nåt att värma och äta när han kommer hem ikväll. Han har nämligen till slut börjat umgås med andra ungdomar och är inte hemma när det vankas middag för oss andra två. Javisst, plötsligt händer det!! Men det var det där med ork ... det är trots allt typ 10 meter från sängen ut i köket. 

Men i alla fall, nu vet ni att jag lever även om jag håller på att smälta bort i värmen och för andra dagen i rad gömmer mig för solen inomhus. Hoppas ni som gillar när det är varmt har kunnat njuta ordentligt!

Vad sa den ene ...

... göteborgska kannibalen till den andre?
- E du go eller??

Vad heter Göteborgs bäste arabiske fotbollsspelare?
- Glenn Hussein!

Vad säger göteborgarna till envisa Star Wars-fans?
- JeeeDaij!!

Ska jag fortsätta? Inte? Nähä. Jag berättar väl mer om vår vistelse i Sveriges näst största stad då.

Efter Johan Falk-turistandet kom vi alltså till hotellet på fredagseftermiddagen, och sonen lade direkt märke till samma sak som jag gjorde första gången jag bodde där: de sneda lutande golven. Värst ute i korridorerna men även inne i rummen. Jag kan nästan svära på att jag kände huset gunga också ... ja jag skrev nästan.

Svårt att fånga på bild, men det lutade alltså både hit och dit lite varstanns.

Det är även tur att de skyltat flitigt till rummen, hissen och trappan för jäklar vad man gått vilse i de där korridorerna annars.

Under tiden sonen tog en dusch (tar en evighet med det jäkla mjuka vattnet jag aldrig vänjer mig vid) vilade jag så gott jag kunde upp mig efter allt bilsittande och kollade upp lämpliga middagsställen. Det resulterade i indiskt käk på Masala som låg några ynka hundra meter bort. Lagom långt att gå alltså, och himmelskt gott dessutom. Även sonen var helnöjd då tandoorikyckling fanns på menyn i form av kycklingben och inte filéer som många ställen har.

Mätta och ganska trötta alla tre landade vi sen i varsin säng på rummet med snacks och TV-tittande innan det var natti natti.

Lördagen började såklart med hotellfrukost där det fanns en del för den som vill äta animaliefritt, inte mycket men så man klarar sig. Jag höll mig mest till soyghurt med bär och flingor. Sonen fastnade salta kex och croissanter. Jaja, huvudsaken är att han äter.

Därefter fick grabbarna turista på egen hand när jag tillbringade min tid i sängen. Win win skulle jag säga, jag fick sparat lite på min nästan obefintliga energi och de slapp rätta sig efter långsamtgående tant. När de så kom tillbaka efter ett besök på Universeum, en lunch på sta'n och en sak till som jag helt glömt bort vad det var så verkade de väldigt nöjda med dagen

Efter lite duschande och uppfräschande var det dags för Avenyn att få trelleborgskt besök. Där ligger bland annat Vigårda där kvällens måltid intogs. Moving Mountains Burger, som deras 100% Plant Burger bygger på, var en ny upplevelse för mig. En intressant sådan. Jag sökte info på nätet efteråt och tydligen är den gjord av bl a ärt-, vete- och sojaprotein. En salig blandning typ. Med rökig sås, lökringar och övriga tillbehör var den himla god. Och mäktig.

Efter middagen drog sonen med oss på en liten sväng till på Avenyn med målet att hitta lite billigare godis än på 7Eleven 😉 och den svängen slutade på Coop som ligger mitt emot Vigårda men som vi halvblinda typer inte sett. Fast i ärlighetens namn så pågick en massa vägarbeten som skymde sikten. Faktiskt.

Innan avfärd på söndagen hade vi tänkt visa sonen Avenyn, men eftersom vi strosat där redan kvällen innan så blev det i stället som han önskade. Nämligen att vi packade ihop oss efter frukosten och begav oss söderut där en sväng inom Ullared på vägen hem var inplanerat. Men först en sista, ofrivilligt lång p g a knasig gps och jäkla vägarbeten, sväng i Göteborg då vi bl a spanade in Läppstiftet på närmre håll än vanligt.

Ullared ja. Ge-Kås. Det stora blågula varuhuset var väl ingen höjdare denna gången. Jag bör vara i betydligt bättre form när jag åker dit, det är ett som är säkert. Trots att jag bara besökte halva damklädesavdelningen, plockade på mig lite hårprodukter och kikade minimalt bland heminredningen samt däremellan pausade på restaurangen i typ en timme var jag på allvar osäker på om jag ö h t skulle klara att ta mig till bilen igen. Men det gick till slut ... med både glass och choklad i magen. Puh!

Missförstå mig rätt, jag tycker det är helt OK att shoppa där nån gång då och då och det känns givet att svänga inom när vi ändå är ute och far. Men jag bör som sagt inte vara halvdöd redan innan jag kommer dit. Who knew?

Så, nu är väl er nyfikenhet stillad?
Man kan summera veckan med att jag faktiskt fått gjort en hel del turistigt, med hjälp av diverse anpassningar och effektiv vila däremellan, och att det är rätt lätt att förstå att pigg och fräsch inte direkt är orden som beskrev mig bäst tiden därefter.

Jag vågar säga det nu.

Med några timmar kvar av denna helgen vågar jag säga det: Jag överlevde! Ja överlevde makens semester alltså. Det var lite touch and go där några gånger men ...

Bortresta veckan började med både försening, alltför hastig packning och mycket smärtor i ryggen redan innan vi ens kommit iväg. Men mina nyinköpta kuddar gjorde bilresan något mer behaglig än den annars vore, och även om det gick i snigelfart hela vägen genom Göteborg kom vi fram till stugan i Bohuslän i hyfsad tid före grillmiddagen.

Att bo ihop med andra personer (om än mina egna föräldrar) i en stuga av mindre modell är inte bara idylliskt och mysigt 😉 men vädret skötte sig hyfsat så vi kunde sitta mycket ute. Det underlättar, och minskar friktionen en del.

Min ME visade sig från sin besvärliga sida redan föregående vecka så förutsättningarna var inte optimala på den fronten. Jag försökte vila och sitta så bra som möjligt den tid vi var i stugan för att ändå kunna turista lite. Det lyckades väl delvis åtminstone, så förutom att hälsa på en väninna som köpt hus en bit bort så var vi på Bohusläns Museum i Uddevalla ena dagen, samt åt glass vid Svenskholmen (jag måste googla historien bakom den benämningen känner jag), och besökte en annan dag för första gången Nordens Ark. På det sistnämnda stället körde maken mig i rullstol de sträckor som det fungerade bra på, och så fick jag själv traska så försiktigt i de besvärligaste backarna, för att om möjligt spara lite energi till semestertrippens sista del. Med facit i hand var det nog en jäkla tur det, och jag är glad att jag tog steget att trotsa stoltheten och envisheten.

Nedan lite blandade foton från Bohuslänsdelen av vår vecka:

Efter fyra stugnätter bar det av till Göteborg för en helg där. Men innan vi åkte till hotellet turistade vi lite i Johan Falks fotspår. Ni vet, filmerna med Johan Eklund? Inte? Sonen vet, och maken. Jag har aldrig sett dem, inte en enda, men grabbarna och i synnerhet den yngre gillar't. Så med hjälp av ev smått tveksam GPS tog vi oss till eller nära några bekanta inspelningsplatser. Bekanta för dem alltså, jag hade inte den blekaste aning ... och mina försök att verka intresserad lyckades nog inte jättebra.

Till slut kom vi i alla fall fram till hotellet!

Detta blev sonens första hotellvistelse sedan vi hämtade honom i Indien faktiskt. Det har varit tält, stuga och boende hos vänner för hela slanten innan, inkl. några nätter i husvagn. Men det är aldrig för sent att uppleva något nytt.

Mer om vår vistelse i landets näst största stad levereras i kommande blogginlägg. På återseende!

Betraktelser från en solstol.

Härom dagen spenderade jag några timmar själv nere på stranden, det var svalt och skönt i den friska vinden och jag tänker inte skämmas det minsta för att det var skönt att vara utan familjen en stund 😉. I alla fall så har jag trots allt hyfsat fungerande syn och hörsel fortfarande, så jag kunde inte låta bli att höra en del samtal och se en del vanor och aktiviteter. Om man säger... Och det finns allt lite varierande typer av strandmänniskor.

En typ som jag inte kunde låta bli att fnissa lite åt inombords för att den är så olik mig kan kallas lyx-strandaren kanske. Bredvid mig låg 1½ familj och pratade om sina månadslånga resor till Thailand, de bar sina strandkläder och handdukar i märkesväskor och hade varit noga med att parkera bilen i skuggan då de valt bort cabben denna dag men inte ville sätta sig i en varm bil och vänta på att ACn skulle göra sitt jobb. Förståligt förvisso 😊. När vissa, som undertecknad, åt t ex medhavda plättar direkt ur plastburken och drack vatten gick delar ur dessa familjer i stället upp till restaurangen och beställde musslor som de sedan bar ner och avnjöt på stranden, musselbeställaren beställde dessutom en öl till.
Jag kunde även ur samtalen snappa upp att den närvarande pappan har en special-spade i sin bil, en hopfällbar sådan som lämpar sig särskilt till att gräva i sanden med. Och gräva ville han mer än gärna, barnen tröttnade långt före honom på planen att skapa det största sandslott som vår strand någonsinn skådat.

Nära mig hade också en mamma med två barn tagit plats. Och denna mamman hade absolut häcken full, so to speak. Båda barnen var för små för att lämna ensamma men de ville givetvis inte bada samtidigt, äta samtidigt, vila samtidigt, gå på toa samtidigt eller helst inte befinna sig på samma planet samtidigt. Mamman höll dock, i alla fall utåt sett, lugnet på ett imponerande sätt och måste ha en ängels tålamod. Alternativt välfungerande medicin 😀.

Så har vi kompisgängen, ofta könshomogena och av min erferenhet att döma oftare beståede av killar än av tjejer av någon orsak, med sin Spotify-spelande trådlösa högtalare med vilken de försöker överrösta andra gängs Spotify-spelande trådlösa högtalare. Denna dag, som var en fredag, var topp 3 bland samtalsämnena hur mycket alkohol de drack förra helgen, vilken kille som borde göra slut resp stöta på med vilken tjej och önskade resultat i VM-finalen i fotboll. Det verkade också pågå en inbördes tävling om vem som kunde ha skarpast grällast färg på sina badshorts. Jag tror grabben i knallgula badshorts med limegrön kant var en het kandidat till segern.

En vanlig kategori på stranden är mor- och farmödrar med sina barnbarn. Gemensamt har de flesta att matsäcken till allra största delen består av söta kex, kakor och andra bakverk och ett av de vanligare uttalandena är "ni får ingen glass förrän ni ätit upp er kanelbulle". Sällskapet mellan mig och bryggan tillhörde denna kategori och bestod av en mormor med två pojkar i 5-årsåldern uppskattningsvis. Mormor hade inte tänkt bada utan planerade att ha koll på barnen från land (stranden är långgrund ska kanske tilläggas) och hade inte ens badkläder med sig men det krävdes inte så lång tids övertalning från de små förrän hon var i vattnet med sin klänning ihopknuten i höfthöjd.

Jag noterade också att många par som var på stranden liksom var ensamma fast tillsammans. De låg/satt bredvid varandra och hade gemensam kylväska men växlade i princip inga ord med varandra alls utan gav i stället tidningen, boken, telefonen eller bara himlen sin fulla uppmärksamhet. Alltså jag lägger ingen som helst värdering i det, det var bara en sak jag reflekterade över. Att just troliga parkonstellationer var de i särklass tystaste sällsskapen.

Dagen efter, d v s igår, var jag på stranden en stund igen. Denna gång med maken som sällskap. Om vi själva passar in på ovanstående beskrivning av par på stranden? Hmm, lite kanske 😉. Vi pratade faktiskt en del, men inte så värst mycket tror jag. Å andra sidan blåste det såpass igår att man varje gång man öppnade munnen riskerade att få den full av sand, det kan kanske ha spelat in. Troligen inte. Men kanske 😁.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Lustigt uttryck förresten. Upp som en sol begriper jag faktiskt, men ner som en pannkaka? Varför? Syftar det på att man vänder pannkakan i luften och sen landar den igen ... på golvet, eller i en oformlig hög på spisen? Sällan landar de väl platt, eller? 😶 Jaja, jag får väl fundera vidare på det en annan dag.

I morse vaknade jag med en hyfsad känsla i kroppen, och blev glad när jag tittade ut och såg att det var mulet. Just vad jag behövde! Gick ut och kollade läget, det svalt och skönt, ca 18 grader och några droppar regn i luften. Jag beslöt då att köra till jobbet och säga hejdå till de som tyvärr slutar nu i sommar, och kände mig rätt kry även när jag kom dit.

Efter en kvarts småprat började jag dock känna mig yr och fick en svaghetskänsla i kroppen. Gick in och pratade med de jag främst sökte och fick då sätta mig ner för ryggen började då också göra jätteont. Avslutade pratandet ganska snabbt och gick för att säga hej till en kollega jag inte träffat på länge, när jag pratade med henne fick jag luta mig mot väggen för att stå upp och kände att jag hade väldigt svårt att hänga med i samtalet. Jag hade gärna pratat mer, men det gick inte.

På väg hem svängde jag inom affären för att köpa något att äta då jag kände att matlagning var uteslutet, då fick jag ha kundvagnen som hjälp trots att jag bara handlade några grejer. Pausade i bilen, åt lite, körde hem och däckade i sängen idag igen 😒.

Nu sitter jag här och känner att jag verkligen behöver förbereda inför kommande minisemester men det går absolut inte. Frustrerande! Och nu vill jag inte mer, två nästan helt sängliggande dagar är minst en för mycket.

Imorron kväll får vi gäster, som tur är ska det serveras mat som maken kan göra själv 😊 och jag är tämligen säker på att de som kommer inte bryr sig om att här inte är nystädat. Så min uppgift kan vara att klockan halv sju vara hyfsat anständigt klädd och uppe ur sängen 😁. Det tror jag att jag ska fixa.

På tal om minisemester ... Maken går på sin semester imorgon. Själv har jag ju aldrig ledigt från min huvudsakliga sysselsättning men jag ska verkligen försöka få in lite semesterkänsla ändå för att verkligen kunna koppla av optimalt. Det lär bli svårt, men om jag säger högt till mig själv varje morgon "Jennie, du har semester, njut av den!" så kanske det hjälper? Eller så tror familjen att det slått slint helt, det kan gå åt vilket håll som helst.

Slut på semestern!

Eller, jag har ju inte haft någon semester...men jag har låtsats eftersom maken har haft det. Nu är det slut på det, igår började han jobba igen och rivstartade bl a med att prata framtid med högste chefen. Och man kan väl säga att våra respektive tankar inför den där framtiden ser väääääldigt olika ut, han har en ganska stor möjlighet att påverka inriktningen på sin framtida arbetssituation och jag lever på hoppet om att över huvud taget ha en fot kvar på arbetsmarknaden. Men nog om det...

Semester var det ja. Jag utlovade lite dokumentation från vår knappa vecka på Västkusten, och det ska ni få.

Här är vårt paradis, den lilla men fantastiskt belägna
stugan som till hälften innehas av min mamma.
Fotot gör den inte helt rättvis men då det inte blev
någon tur med båten i år kunde vi inte ta
det optimala fotot.

Nyss anlända.
Jag vet inte riktigt vad de kollade på, maken och sonen,
men de stod där och dividerade en god stund. Kanske
såg de en krabba? Eller fisk? Eller
så lärde fadern sin son en massa om olika alger
och tångsorter?

Hej hej från berget! Iklädd
pyjamasbyxor...

Grillmiddag på bryggan.
Detta måste vara från vår andra kväll för
den första blåste det såpass att vi högst motvilligt
fick äta middag inomhus. När maten blåser
av gaffeln innan man når munnen är gränsen
nådd.

Ingen semestertripp är komplett utan lite
Med andra ord. 

Min kropp var faktiskt hyfsat snäll mot mig
men för att jag inte skulle kunna inbilla mig
att jag är frisk så bråkade den lite emellanåt så klart. Då
var detta skönaste läget.

På tredje dagen var det dags att turista ordentligt
på Smögens bryggor. Vi hade inte
varit där sedan sonen var liten och satt i vagn, så
det var väl på tiden.

Inhyrd/lånad bilfärja på väg mot Smögen. Därav
namnet som är helt tokigt i sammanhanget.

Familjen And på kvällssimrunda.

När solen försvinner från bryggan
blir det rätt kyligt. Men hey, det finns filtar!

Fast nog är man ibland lite avundsjuk på de
på andra sidan vattnet som har kvällssol.

Fjärde dagen var vår varmaste
under veckan och den spenderades till typ 90%
här ute på bryggan. Mest i skuggan för min del.
Utsikten gick inte att klaga på.

Titta en sån underbar kväll!

Bergsknallen på tomten =
sonens funderarställe.
Och frukostmackeätarställe.
Och glassätarställe.

Årets familjebild!
Jodå, tant tog sig upp på bergsknallen. OCH ner 😊

 Och så bara lite foton för att visa hur fint det är:

Till slut var det dags att vända hemåt igen, och på initiativ av framför allt sonen (joho!!) tog vi vägen om Ullared där vi bl a passade på att käka sen lunch/tidig middag. Sonens nöjda uppsyn beror dock inte främst på maten utan på att han lyckats hitta flera Star Wars lego-paket som han hade råd med. Goda köttbullar och kladdkaka var bara bonus 😋

Efter hemkomsten tog det sedan faktiskt bara 7 dagar innan jag packade upp ur resväskorna! 😀😀