Alla ska vi den vägen vandra.

Vägen som når fram till det oundvikliga slutet. Vissa tvingas dock vandra den aldeles aldeles för tidigt. Och aldeles aldeles för tidigt är det för den fantastiska hustru, mamma, vän och medmänniska som nu närmar sig slutet av vägen med stora kliv.

Med tårarna rinnande längs kinderna lyckades jag köra hem från jobbet utan missöden, och sen hamnade jag här vid datorn och präntade orden till henne:

Kära Kajsa. Jag önskar att du vet hur många människor du fått att le, och hur många du fått att skratta. Hur många du fått att våga stå för sin åsikt, och hur många du fått att ifrågasätta och omvärdera den. Hur många du hjälpt, hur många du stöttat. Och inte minst många du inspirerat med din klokhet, din styrka och ditt hjältemod. 

Det kommer nog att dröja många många år innan jag kan se en Pippi-peruk, eller för den delen en burk ananas ;), utan att tänka på dig. Du har gjort stort avtryck hos många människor. Jag önskar att du vet...

Jag har funderat en del på vad det är som gör oss människor så olika. Vad det är som gör att vissa efter tunga besked om obotlig sjukdom direkt slutar leva, och vad det är som gör att vissa i stället börjar leva livet till fullo och dessutom tar av den allt minskande orken till att hjälpa _andra_. Jag kan inte påstå att jag hittat nåt bra svar på det, men jag är övertygad om att denna hjältinnas jävlar anamma, ursäkta okristligheten, har gjort att familj och vänner fått behålla henne såpass länge. Och in i det sista kunde hon få mig att skratta, som för en vecka sedan då hon på karaktäristiskt sätt klagade på sjukhusmaten ;) 

Ord som ofta sägs i samband med begravningar och minnesceremonier är "Sörj inte människans bortgång, fira hans/hennes liv". OK jag köper det. Men inte nu. Inte än. Inte riktigt än...