Lucka 9.

Nya saker är läskigt! Men idag är det dags för en sådan, nämligen första buss- och tåg-åkandet med rullstolen 😱. Jomen ni fattar läskigheten va? Men det går nog bra. Hoppas jag.

Målet för resandet är den julkonsert jag och maken ska på ikväll. I dagens lucka stoppar jag in en låt jag INTE tror kommer att spelas ikväll, men ... helt säker kan man inte vara.

Run Run Rudolph sägs ha skrivits av Chuck Berry som även spelade in den 1958, men då karaktären Rudolph var varumärkesskyddad på nåt sätt tillskrevs istället Johnny Marks låten. Marks var för övrigt mannen bakom låtar som Rockin´ Around the Christmas Tree och A Holly Jolly Christmas.

På min egen spellista återfinns Run Run Rudolf bland annat med Bryan Adams, The Playtones och Lemmy Kilmister. 

Men NU måste det väl ändå ...

 ... ha hänt nåt sedan senast?

Jo det har det faktiskt. Jag har haft covid-19 t ex för några veckor sedan. Japp den jäkeln hittade mig till slut via sonen och sen till maken samtidigt som mig. Dag 2 och 3 med feber en bit över 39 var jobbigast, efter en knapp vecka var jag tillfrisknad från själva coviden men återhämtningen pågår fortfarande. Där spelar MEn antagligen in rätt rejält för det var definitivt en ansträngning för kroppen. Men jag känner mig ändå lindrigt drabbad, det var som en ordentlig influensa men inga andningsbesvär eller såna grejer och både smak- och doftsinnena var intakta.

Jag är i alla fall glad att jag inte fick det veckan senare för då hade adventsmyset vi hade nu i helgen inte blivit av. Nu löste det sig och trots visst manfall p g a dubbelbokning resp. sent påkommet jobb-behov blev det en himla trevlig kväll med mycket skratt, mycket lek (främst för de andra då, jag är bossen!) och mycket musik. 

Är detta det enda som hänt då? Näe mitt liv är mer spännande än så såklart 😉. Bl a har jag behövt prova på att snåla mycket med en av mina mediciner då de varit restnoterade och via det insett att de faktiskt gör rejäl nytta för mig, inget dåligt som inte för något dåligt med sig? Jag har haft ett bra besök idag hos min nye läkare och mina farhågor att bli ifrågasatt eller inte förstådd kunde snabbt blåsas bort. Jag har fått uppleva snö, en hel dag minsann! 

Maken som fyllt nåt så ojämnt som 53 har firats så smått och gratulerades med biljetter till en julkonsert nästkommande helg. Eller biljetten står på mig, han får följa med som min ledsagare. Snällt va? 😀 

Hälsomässigt har jag haft några dippar, utöver under och efter coviden så även efter en jobbig resa till Tyskland med pappa i oktober. Katamaranen mellan Ystad och Sassnitz slutade trafikera den linjen och ska från våren gå från Trelleborg istället och då det också var slutet på säsongen och Bordershopen hade utförsäljning så kostade resan bara 1€. Men det var ingen bekväm resa, det var rörigt och gungigt och mycket intryck. Jag mådde rejält dåligt efteråt, men nu vet jag det! Och jag lär inte bli någon högfrekvent resenär med det fartyget framöver om man säger så. Men i övrigt så är ju hösten min tid, ja och vintern med om det blir nån, så på så sätt har det varit bra.

Det är väl vad jag kommer på nu. 

Idag är det ju 1 december och det blir en kalender här i bloggen även i år. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan upprepa info om glögg, polkagrisar och granar i olika varianter 😅 så i år kommer fokus att ligga på julmusiken. Vi ses i första luckan! 

EFIT a la social olydnad.

EFIT är som ni kanske minns Ett Foto I Timmen. Jag har tänkt ett bra tag att väcka liv i bloggen igen med en EFIT men det första officiella datumet i juli gjorde jag absolut inget som kunde fastna på foto och det andra glömde jag. Så jag gjorde det helt fräckt i lördags i stället, så här kommer EFIT lördag 30 juli.

Jag vaknade strax efter sju med världens huvudvärk, här hade möjligen medicinerna börjat verka men som blicken avslöjar var det i så fall inte var så värst mycket. 

De kommande timmarna låg jag i sängen och sov kanske 5 minuter här och 5 minuter där men nån egentlig reda med det blev det inte.

Till slut gav jag upp och insåg att mer sömn skulle det inte bli, tog en ny omgång medicin, fixade en frukostshake och gick ut i solen. Lite mer bränna skulle inte skada ... och det blev till slut 20+20 minuter i solstolen. Det var lite moln här och där och vinden var sval så jag stod ut rätt okej.

När jag gick in för att byta om till mer lämplig klädsel för fotbollstittande hemma hos pappa hade sonen nyss gått upp och satt sig i solen med sin frukost.

Ja jag var ungefär lika pigg som jag såg ut. D v s inte alls. 

Matchen blev spännande. För spännande. TFF är rent ut sagt usla på att leda med 2-0, det är nog deras sämsta gren!

Men, drygt en kvart efter att fotot togs smälldes segermålet in i matchens sista minut. Puh!

Ingen rast - ingen ro. Efter matchen var det raka vägen hem som gällde för att göra mig i ordning för en tjejkväll ute på vischan. Och det iordninggörandet innehöll även en stunds vila.

Min skjuts blev lite försenad, men här stod jag i alla fall och väntade. Tack och lov fick jag tillgång till skugga och svalt fläktande av vinden.

Välkomstdrinken satt fint. En kall god frisk jordgubbssangria 🍓. Receptet såg jag till att få med mig hem.

Vi bjöds på grillade burgare med goda tillbehör. Yummie!!

Sämre platser kan man absolut sitta på och äta gott, dricka gott, snacka massor och skratta nästan lika mycket.

Lite gotter blev det ... här i form av lite blandade salta grejer.

Det blev till slut lite småkyligt om benen. Då fick jag låna denna smurfiga filt 😊.

Till slut flyttade vi ändå in. Såhär pigga och glada var jag och värdinnan 😍 när klockan var halv elva. Fräscha som nyponrosor som synes, det måste vara jordgubbarna som gjorde susen!

Timmen därefter tog jag inget foto. Sorry. Men halv ett hade maken kommit för att hämta hem mig. Sällan har bättre foton tagits av oss två. 

Eftersom jag inte tog nåt foto av outfiten innan kalasandet så blev det ett efteråt, mitt i natten. Bättre sent än aldrig?

Ja där var den, en dag i mitt liv som faktiskt innehöll nåt. Plötsligt händer det!

Jag har faktiskt hittat på lite annat med sedan senaste inlägget i maj. Jag ska försöka orka uppdatera er lite om det så småningom. Men nu är jag helt slut i skallen och måste vila. Igen. Vi ses!

Jag undrar vilket jag vänjer mig vid först.

Den nya större TVn i TV-rummet eller att det numera är 2022? Det där med nytt år brukar ta i alla fall en månad att liksom sätta sig. 

Det gamla året firades ut och det nya in här hemma i sällskap av de två familjer vi hängt med de senaste 6-7 åren (tror jag det är). Det var egentligen vår tur att vara värdar förra gången men då blev det firande på distans av pandemiskäl men bättre sent än aldrig?

Äta måste man ju ... och varje familj bidrar med något. Denna gången började vi med miniburgare till förrätt, inte alls fel. Därefter några olika sorters kött resp. quornfilé till mig, klyftpotatis och potatisgratäng. grönsaker och diverse såser. Till dessert blev det en fantastisk tårta (nej, det var såklart inte jag som gjort den). Gottebord dukades upp när klockan sakta men säkert tickade upp mot midnatt. Och vid tolvslaget serverades, inte direkt udda eller så, bubbel med eller utan alkohol. 

Lekar och/eller tävlingar är ett givet inslag. Det började med frågesport som följdes av fiskespel, en tävling med muggar, undgå-att-bitas-av-krokodilen och det där med klossar som jag inte minns vad det heter. Ja ni ser väl på fotona vad grejen är? Det tog längre tid än jag förväntade mig innan tornet till slut rasade, gästerna var helt enkelt väldigt duktiga och stabila. Vissa hade inte lekt färdigt ändå så det blev lite smått & gott inkl. knep & knåp nån timme till 😁.

Selfies då? Jo det togs några sådana också 😏, fast ovanligt få tror jag faktiskt. Här är i alla fall några av dem. Av varierande kvalitet.

Till slut kom då 2022, och efter lite mer gotter, lite mer dricka, lite mer skratt och lite mer knep & knåp begav sig gästerna hem till sig igen. Själv var jag inte ordentligt i säng förrän vid 3-snåret och sov sen ganska dåligt. Det blir ofta så att när jag egentligen är trött så kan kroppen inte komma ner ordentligt i varv. Som tur är brukar det ordna till sig natten därpå ...

Idag har jag behövt vara lite för mig själv och rensa skallen lite, så jag tog mig en timmes promenad och åt sen medhavd mat nere vid havet. ME är en jäkligt dålig sjukdom att ha om man är en väldigt social varelse, och det gör mig förbannad att det umgänge med fina människor som jag är så beroende av för mitt välmående samtidigt tar så mycket av mig. Men det är som det är, sjukdomen lär vara min ständiga följeslagare resten av livet. Att utesluta umgänget är liksom inget alternativ, så jag får fortsätta försöka hitta balansen ... och prioritera.

I alla fall, efter en eftermiddag på egen hand varav en stor del spenderades sittandes i bilen lyssnandes på musik var jag lite mer redo för att rensa bort nyårsfirandet från vardagsrummet och återställa till juligt skick. Ty nästa helg är det julfest. Ja minsann! Så funkar det hos oss 😁.

Jag hoppas att ni liksom vi hade ett fint nyårsfirande, ja ni som firar alltså. Det är ju inte alla som gör det. 

Ingen lucka alls. Eller bonuslucka. Vilket ni vill.

Det är inte mycket advent eller jul över detta blogginlägg nämligen. förutom mina tights som jag tycker förenar rockigt med juligt på ett nästan föredömligt sätt. Men som jag skrivit förr, tror jag, så när det för en gångs skull liksom händer nåt på riktigt i mitt liv så får jag ju rapportera om det. Annars kan ni kanske få för er att jag har för mycket fritid eller nåt.

tAKiDA är det band jag sett i särklass flest gånger, Metallica ligger på en oerhört hedrande andraplats. I början av pandemin, precis innan restriktionerna infördes i Sverige, var jag på deras (tAKiDAs alltså, inte Metallicas) gig på Slagthuset i Malmö när bandet firade 20 år. Ståplats var vad som gällde och jag minns mig säga att det nog var den sista sådana konsert jag kommer att gå på utan tillgång till rullstol. Vi satt ner precis utanför ända fram tills grabbarna drog igång och det var nog på rent adrenalin jag ö h t fixade spelningen.

Nu nästan två år senare var det dags igen. Livemusik ö h t har jag saknat rejält under pandemin och det kändes ett tag som att det aldrig skulle bli av igen. Och när jag fick dessa biljetter när jag fyllde år i maj så vågade jag inte tro på att det skulle bli verklighet ... men, så förbättrades läget i samhället och restriktionerna lättade.

Så kom dagen ... och för egen del blev uppladdningen varken snäll mot kropp eller knopp p g a saker utanför min kontroll och det var nära att vi behövde ställa in alltihop. Bara tanken på det gjorde mig totalt nedslagen, för ovanlighetens skull ska nåt ske som jag sett så mycket fram emot. Jag skulle göra nåt som får mig att känna att jag liksom lever, inte bara är levande, och så blir det sådär. Mattan liksom bara rycks undan.

Men vi kom iväg till slut, lyckades i sakta mak ta oss från parkering till arena och hade fått tag på bra platser för min del. Det var ingen stol rakt framför så jag kunde sträcka ut benen. Scenen var i princip rakt fram så jag behövde inte vrida huvudet. Och det var inte så hemskt många trappsteg att gå (men fullt tillräckligt för att vara en utmaning). Och ljudet var mindre påfrestande för öronen än på mindre mer avgränsande ställen. P g a rådande läge var det inte på en mindre intim klubb liksom som tidigare utan på en större arena, vilket då som tur är för mig innebar möjlighet till sittplats, och även om stämningen inte blir riktigt lika bra så funkade det över förväntan tycker jag. Det var luftigt ute i korridorerna, ingen trängsel i entrén, inte mycket till köer till varken toaletter, garderob eller mat&dryck och kollen av covidpass gick smidigt.

Trots att jag inte kunde koppla bort allt runtomkring så kunde jag ändå njuta. Om än så bara för stunden … Kanske hjälper gårdagen mig att orka ett tag till liksom. Jag kom på mig själv med att nästan sitta och gråta, så tacksam över att vara där. Och bandet? Jo de levererade som vanligt! <3 De har aldrig gjort mig besvikna från scen, inte någonsinn. Nästa gång de kommer till en plats i närheten hoppas jag kunna vara där igen. Med eller utan rullstol.

Ni kanske vill höra lite hur det lät? OK, här är ett klipp någon annan lagt upp på youtube:




Tightsen?? undrar ni. Ja just det. Sorry, här är de:

Håller ni inte med? Förenar de inte julighet och rockighet helt ypperligt?

Det där med rullstol för övrigt, jag uttalade samma sak här sittplatsen till trots. Att det är kanske sista gången utan ... För även om jag sitter ner och även om jag som igår åker bil och inte använder allmänna kommunikationsmedel så blir den sammanlagda ansträngningen väldigt stor. Gåendet från bilen till arenan, gåendet inne på arenan, trapporna ... applåderandet och diggandet kommer jag inte ifrån oavsett 😉. Igår var första gången jag satt ner varenda sekund av en konsert, inte ens extranumren och tackandet efteråt fick mig på fötter. Men, öronen fungerar i alla fall! 😀 Och min FitBit registrerade ca 5000 steg som i själva verket var applåder!

Lucka 12.

12 december = lussevaka? Nope, inte här inte. Här är det segt och trött, mer än vanligt, efter gårdagens himla trevliga adventsmys. Kvar i sängen är jag, kvar i nattlinne, kvar i sminkrester sen igår 😉.

Idag är det tydligen julstjärnans dag, och det är då blomman som åsyftas alltså. 1828 upptäckte den första amerikanska ambassadören i Mexico vilt växande julstjärnor och importerade dem till USA. Han, Joel Roberts Poinsett, avled 12 december 1851 och det är därför dagen instiftats just detta datum. På flera språk heter julstjärnan Poinsettia efter just denne man. Idag är det även Internationella dagen för universell sjukförsäkring för alla, Alexanders och Alexis namnsdag och Kenyas nationaldag. 

Talet 12 har historiskt ett stort symboliskt värde och är utgångspunkt i många sammanhang. Kristendomens apostlar är 12 till antalet, judendomens stammar likaså likväl som imamiternas imamer. Vårt år har tolv månader och klockas urtavla är uppdelad i 12 timmar. 12 st är ett dussin och 12 dussin är ett gross. Ska jag fortsätta? Nej, vi håller där.

Ett tredjedels dussin tjejer var vi på adventsmyset igår, alltså 4 st 😉 . Jag tycker att den här bloggen behöver lite kvinnlig fägring så jag delar med mig av detta foto av oss. 

Mycket mer än så blir det inte för den femöringen. Jag är på tok för trött för att komma på nåt vettigt att skriva om. Ingen större skillnad mot annars tänker kanske en del, jag bjuder på den. 

Hoppas ni haft/har en trevlig 3:e advent! 

Lucka 11.

 

Idag är det tangons dag. Tyvärr är det en dans jag inte hanterar det minsta, så vill ni ta en svängom för att fira dagen får ni be någon annan. Det är också Burkina Fasos nationaldag. Min kunskap om den nationen är ungefär lika begränsad som mina färdigheter inom tangon, men att det ligger i Afrika vet jag. Tror jag. Nej vet jag. 

Daniel och Daniela har namnsdag. Hmm, Daniel hette den förste kille, eller pojke var det väl då, som jag var förälskad i. Det var inte besvarat. Visste ni förresten att ett par hundra svenska kvinnor heter Daniel? Ja alltså det har inget i sig med min barndomsförälskelse att göra, jag ville bara nämna det. På tal om namn så heter ca 400 svenska kvinnor Elva. Undrar om någon heter Tolv ... 

Idag för 110 år sedan gjordes det första dokumenterade besöket på Sydpolen, första besöket av en människa alltså, när Roald Amundsens expedition nådde dit. Amundsen var en norsk upptäcktsresande som bl a var först med att segla genom Nordvästpassagen. Vad Nordvästpassagen är? Ingen aning. Hallå, geografi var mitt sämsta skolämne jämte historia!

Ikväll blir det äntligen lite adventsmys här, helgens andra variant är INTE (än så länge, fingers crossed) inställd. Det blir inte julmat utan en helt annan typ av middag ... men det blir glögg och pepparkaka, klapplek, lekar/tävlingar med julig inspiration, julmusik, julgodis och annat smått & gott ihop med sex fina typer. Jag har sett fram emot detta så mycket, mina sociala behov blir långt ifrån tillgodosedda större delen av tiden men jag njuter desto mer när jag väl får till det. 

På tal om njutning. Idag fyller en av mina favoritrockers tillika en av de i min mening snyggaste männen i världen år. Grattis på 63-årsdagen Nikki Sixx!

Ja de e vatten, vatten, bara vanligt vatten ♫♫🎜♬🎝.

Att vattnet inte rinner undan vid kraftigt regn utan skapar rejäla swimmingpooler på en del ställen  i sta'n är inget nytt och förra vecka var det dags igen då det regnade ganska ordentligt flera dagar. Men vatten har varit på tapeten, so to speak, på ett annat sätt det senaste dygnet. Ja hålan har fått sig en ny snackis och de som behöver nåt att rikta sin inneboende ilska mot har fått det. Ty igår kom rekommendation till alla inom Trelleborgs vattenförsörjningsområde att koka sitt dricksvatten då ett par prover visat på otjänligt resultat. Och alltså, jag fattar ... Det kan bli lite bökigt för förskolor, vårdenheter och sådär. Och jag fattar att man kan vara orolig för att t ex barn eller extra känsliga personer hunnit få i sig dåligt vatten. Men för de allra flesta bör det inte vara den katastrof som det låter som på många håll, och utan att man ö h t vet vad som skett så ska kommunen hängas... efter att de gett kompensation (för vad vet jag inte). Det riktas även ilska mot att vattenleveransen som kommit till sjukhuset är till för just sjukhuset och inte för allmän hämtning.

Jag erkänner att jag suckade lite igår då jag aldrig förr upplevt att vatten tagit så lång tid på sig att svalna, men jag fattar ju att det inte egentligen är nåt att gnälla om. Snarare är det en påminnelse om hur priviligierade vi är som, normalt sett, kan ta fräscht drickbart vatten direkt från kranen närhelst vi behöver. 

Vatten kommer det uppifrån även idag, till och från i alla fall (just nu från), och i kväll är det dags för fotboll på Vångavallen. Senast det begav sig regnade det också men vi satt tryggt och torrt en bit upp på "fel" läktare. I kväll sitter vi på i princip rätt ställe och bör klara oss om det regnar rakt ner eller från norr, men blåser det från söder är det nog på gränsen. Så jag får väl så smått börja testa vilken kombination av kläder som fungerar bäst utifrån både temperatur och väta. Det är avancerade grejer det där 😁. 

Förrutom att jag kokat vatten, har det hänt nåt mer i mitt liv de senaste två veckorna? undrar ni säkert. Jo det har det. Bl a var jag förra lördagen för första gången på nästan två år ute på krogen när det var karaoke, det har jag saknat väldigt mycket och rev av några bidrag och hoppas inga åhörare fick sin hörsel allvarligt skadad. Skjuts dit och skjuts hem sparade så mycket det gick på energin och det tog "bara" 6 dagar innan jag återhämtat mig 😉.

I söndags var jag ute på egna äventyr i Stora Staden Malmö. En bowlingmatch bevittnades, två affärer som inte finns hemma längre besöktes och sen avslutades det hela med en runda på IKEA. Ja det blev en heldag verkligen. Mellan varje förflyttning via bil och mellan varje sak jag gjorde så blev det vilopaus och jag hade matsäck med mig för att säkerställa näringsintaget med. Trött i skallen var jag i alla fall, rejält, när jag till slut drog mig mot kassan på IKEA. Så pass att jag tvekade på att ta självscanningen, skulle jag fixa det? Men så blev det i alla fall och jag gick väldigt metodiskt och noggrant tillväga för att inte missa nåt. Lik förbaskat fick jag när det blev stickprovskontroll för mig att jag glömt en vara, den dyraste 👀 ... men det hade jag inte 😊.

Det blev en del steg totalt under söndagen, men det var ändå inte främst en fysisk ansträngning. Nej bilkörningen (om än korta stunder i taget), ljud- och ljusintryck samt ”scanning” av hyllor och gångar för att hitta rätt är det som sätter mest spår. Och kognitiv ansträngning skapar inte bara just kognitiv försämring, så logisk är inte min ME, utan det påverkar även fysiken via t ex ökad muskelsvaghet och ortostatisk intolerans.
Balans var därför ordet för dagen igår och jag försökte mig på en ”rensa skallen, se havet och insupa frisk luft”-runda utan att utmana och pusha kroppen. Den fick helt och hållet bestämma tempot och när det skulle pausas. Därav tog det mig också 50 minuter att avverka ett par kilometer, men så får det vara. För några år sedan hade jag antagligen inte kommit ur sängen alls.

På lördag vankas det Halloweenfest hos goda vänner, och min outfit ät inte ens nära att vara färdig. Det var så gott om tid när jag köpte grejerna att jag sköt fram det, det är ingen brådska ... men jo nu börjar det bli det! Det är inget avancerat jag behöver göra dock, men det ska likväl göras. Före lördag kl 17 😊.

Men se på sjuttsingen! Nu är det t o m sol 🌞! Kanske kan det bli en regnfri match ikväll ändå. 

EFIT på fel dag är också en EFIT.

Det var länge sedan jag körde en EFIT. Alltså Ett Foto I Timmen. I fredags när det var officiell dag tänkte jag faktiskt göra det, men glömde bort det efter en timme 😏. Men igår blev det av, och dagen som dokumenterades var en såndär "återhämtar mig fortfarande efter helgens sociala aktivitet"-dag. Trist och enformigt, men det är väl tänkt att det är ens verklighet som ska avspeglas och min verklighet är att jag bl a lever med ME så ... here goes.

Sonens klocka ringer strax före 6 och när han går upp på toaletten vaknar jag. Så här har ni ett foto av mitt mörka sovrum. Hiskeligt spännande. 

Timmen senare ropar han hejdå och går till bussen. "Hejdå, ha en bra dag!" ropar jag tillbaka från samma mörka sovrum som tidigare. 

Igår lyckades jag faktiskt somna om och vaknade igen halv tio ungefär. Kl 10 låg jag kvar i sängen och kände inte det minsta för att gå upp men behövde faktiskt gå på dass. Fan åsse. Se så glad jag var!

Klockan 11 hade jag faktiskt varit just på dass och på väg tillbaka till sängen tagit med mig en flaska proteinshake som fick utgöra frukosten. TVn slogs på och där var det dags för My Lottery Dream Home. 

Se på fasen! Redan kl 12 hade jag bytt pyjamasen mot vanliga kläder. Storartat. Men kvar i sängen var jag.

Äta bör man, annars dör man ... Vad sjutton ska man stoppa i sig nu då? Det blev soyghurt med bär och en tartex-macka.

När eftermiddagen kom hade det gråmulna fuktiga vädret bytts mot sol, till glädje för sonen som ungefär då kom hem och därmed slapp bli blöt på väg från bussen.

Vid tre pysslade jag med lite hjärnjympa. Det gick inget vidare.
Fortfarande i sängen? Oh yes.

Mer mat ... Oumph Buffalo Bites var helt okej faktiskt. 

Klockan 17 var jag lika pigg som innan.

Hmm, linsbollar. Kan det vara nåt? Jag får väl testa nån gång. Nån annan gång. 

Klockan 19 och mörkret hade fallit. Jag var ännu kvar i sängen ja, vad sjutton trodde ni??

Lite mer TV! Inside the ambulance. Jag älskar såna program, det är jätteintressant.

Klockan 21 var jag faktiskt uppe ur sängen, men det blev inget foto för jag var upptagen med att ta hand om sonen som bl a hade ont i sin stukade stortå.*

Kl 22 var jag tillbaka i halvliggande läge och kollade av ifall det var nåt särskilt jag skulle försöka handla i veckan.

Klockan 23 släcktes ljusslingan i fönstret och sa åt mig att det var dags att sova. Jag slöglodde dock på TV en timme till innan det var natti natti.

Japp så kan en dag i mitt liv se ut även om det inte avspeglas så mycket i bloggen p g a trååååååkigt att dela med sig av. Fascinerande och innehållsrikt, inte sant? 😏

När Facebook ligger nere …

 … och man försöker gå in på Facebook och fråga om det är så för fler bör man i samma stund inse att man ska gå och lägga sig. Kanske nästa gång!

I lördags var det party som gällde. Först tjejträff och sen överraskningsfest för en av tjejerna, min barndomskompis som idag blev 45. Det var himlans trevligt och trots rejäla smärtor hängde jag med rätt bra.  Efter att vi kom hem har jag spenderat typ 2 timmar utanför sängen … och hade det inte varit för ett samtal på sonens skola i morse och en snabbvisit av vänner jag inte träffat på länge (ja Simons ena fadder förresten) så hade jag legat där de två timmarna också. Det kostar på att leka frisk! Men ibland måste man …

Imorgon kväll måste jag dock fixa att ta mig upp för trapporna på Vångavallens södra läktare. Ja helst ner igen också för den delen. Bokningen bråkade med pappa när han köpte biljetter till matchen (TFF mot Landskrona) och vi kunde inte få platser på norra läktaren där vi vanligtvis suttit de senaste åren, med bara några enstaka trappsteg att besegra. 

Ja Facebook ligger som sagt nere ikväll. Och Instagram. Och Messenger. Att det sker just när jag är i princip helt sängliggande kan omöjligtvis vara en slump känner jag, det måste vara en konspiration! Ett attentat mot mig personligen! Banne mig … Men det kunde varit värre, TVn funkar i alla fall! 😃 Och själva Internet, så att jag kan skriva detta. Vilket jag för övrigt gör via telefonen då jag inte orkar resa mig och ta datorn 😂. Så ser inlägget ännu skummare ut än vanligt så vet ni varför. Och hur man infogar bilder har jag inte lyckats klura ut så ni får vänta på bevisen på att jag faktiskt varit på fest 🎉. 

Restriktioner borta = virus borta?

Ja idag lyftes de restriktioner som begränsat deltagarantal vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, likväl för privata sammankomster i t ex hyrda lokaler. Reglerna om avstånd och sällskapens storlek på serveringsställen t ex är borta och även rådet om att arbeta hemifrån i största möjliga mån. Personligen ser jag fram emot att kunna gå på konsert i december, att kunna se på fotboll live från vettiga platser, att ta en sväng på stan när det är karaoke t ex ... och ja det faktum att jag och många andra i samhället är vaccinerade, att smittspridningen minskat och att färre blir riktigt allvarligt sjuka ger mig absolut en viss tryggare känsla. Men, allt ÄR ju faktiskt inte som vanligt. Eller som det var förr snarare, detta kanske är nutidens "som vanligt". Inte för att vara en downer och partypooper, men i likhet med andra virus skiter SARS-CoV-2 ju fullständigt i om det är 28 eller 29 september. Inget mirakel på den fronten har skett i natt. Det är inte säkrare att trängas och vara närgångna idag än igår, det är inte mindre risk att diffusa förkylningssymtom egentligen är covid-symtom idag än igår, viruset har inte bytt smittovägar idag jämfört med igår o s v. Njut av och gläds åt att det gått så mycket åt rätt håll att dessa beslut har tagits och att livet kan anta en mer normal skepnad. Men sänk inte garden helt och sluta inte värna om dig själv och andra, det är väl vad jag vill säga.

Nog om det.

Annars då? Tja för närvarande öser regnet ner och har så gjort en god stund. Mig gör det inget, jag tål vatten. Dock lär jag ta bilen hem till pappa för att kolla på fotboll, ibland är även jag lat. Eller bekväm i alla fall. Tidigare idag var jag sugen på att tända i öppna spisen, det sitter fint när hösten klart och tydligt visar sin närvaro, men då sotaren kommer imorgon så kände jag att näe ... jag väntar tills efter det. I stället låter jag maken ordna med förberedelserna inför det besöket ikväll. 

På tal om öppen spis så har ni väl koll på att igår var det 2 månader till 1 advent? (Ja ni fattade kopplingen va? Annars får ni tänka några varv till.) Det betyder att jag måste sätta årets glögg om en månad. Vilket i sin tur innebär att jag snart behöver se till så att ingredienserna handlas hem. Shit nu blev jag nästan stressad ju! Och då har jag inte ens börjat skapa min Halloweenoutfit än 😈.

För de som eventuellt överlevt chocken av att jag producerat två blogginlägg på samma dag kan jag avslöja följande: jag kommer INTE att gå som ett spöke. Inte medvetet i alla fall.

Gnällande som livsstil ...

 ... bör man försöka undvika. Både för sin egen skull och för omgivningens. Jag menar, handen på hjärtat. Finns det mycket jobbigare än folk som hela tiden beklagar sig över sina krämpor, i synnerhet när de faktiskt inte är av det direkt livshotande slaget? Ibland i vissa grupper på Facebook bl a så förstår jag, hur kallt det än låter, att en del blivit väldigt ensamma. 

Men jo, ibland får man gnälla. Det gör jag med, det förnekar jag inte. Periodvis är jag t o m ganska "bra" på det. Och nåt av det jag gnäller mest över är min rygg, hur den efter rörelser och aktiviteter som för de flesta är en piss i Nilen kan starta smärtpåslag utan dess like. Men min dummaste kroppsdel, eller snarare kroppsdelar, är nog ändå knäna. Jag har en betydande instabilitet i båda men framför allt det ena. När man har det är det viktigt med träning för att stärka muskulaturen runtom. ME ger muskelsvaghet eller ökad sådan, så jag skulle behöva träna bl a benen ännu mer. Men då går jag över min kropps gräns, blir försämrad i min ME och ännu mer muskelsvag. Ja ni ser den lite besvärliga cirkeln va? Det är bl a p g a detta jag prioriterar mina promenader så högt, nästan högst av allt. De är mitt hopp för att inte förlora förmågan att gå ö h t. 

Igår behövde jag ha stöd på båda knäna när jag gick, inte bara på det sämsta alltså. Det är lite klumpigt, gångstilen vinner inga snygghetspoäng och jag var väldigt öm efteråt där stöden liksom suttit år, men utan dem hade det inte kunnat gå många meter ö h t. Nu fick jag till en halvmil i duggregn, riktigt skönt.

Men förleds inte att tro det är med enkelhet, att det bara flyter på. Nej ibland får jag stanna upp för att benen lik förbaskat vill vika sig, åt fel håll. Och då och då får jag prata med benen och påminna dem om hur man gör när man går då direktkommunikationen mellan dem och hjärnan brister. Under tiden värker bl a rygg och höfter på som vanligt. Men jag älskar mina rundor ändå, knäppt men tacksamt. 


På tal om tacksamhet så har jag sagt det förr men det tål att upprepas: Jag är så tacksam för mina fina vänner som tar mig precis som jag är, som vet det mesta om mig men ändå av någon anledning tycker om mig 😍. I helgen ska jag träffa några av dem och det ser jag väldigt mycket fram emot. Trots att det kommer att gå ut över mitt promenerande 😉. Ibland måste man få festa till det lite med!

It's been three days since my last confession.

Vad kan möjligtvis ha hänt i mitt liv sedan dess? Jo om man anstränger sig lite kan man faktiskt få ihop en del.

Sonen har börjat på taekwondo. Han gick på jiu juitsu (nej jag tänker inte bry mig om ifall det är rätt stavat) en termin för några år sedan men när de sen bytte ledare och grupp så funkade det inte för honom längre. Men nu gör han ett nytt försök och av logistiska skäl blev det taekwondo, och när han kom hem i torsdags var han i alla fall nöjd och glad. Jag hoppas verkligen det fortsätter så, han behöver bli mer fysiskt aktiv och jag tror det kan vara bra dessutom med en aktivitet som omges av rätt mycket rutiner och strikta regler.


Jag har återsett min trädkompis, detta under en smått fuktig promenad i fredags kväll då jag t o m offrade den första halvleken i damernas VM-kval. Ja i fotboll alltså.

Jag har kollat på en hel film. I TV-soffan. Ihop med både make och son. Det hör inte till vanligheterna.

Jag har kollat på ytterligare en fotbollsmatch hemma hos pappa. En med ett extra jobbigt inslag i form av färgförvirring. Jo alltså TFFs ordinarie outfit är blå tröja och vita shorts. Nu spelade de på bortaplan i sitt bortaställ i form av röda tröjor och svarta shorts. Vilka kläder hade motståndarlaget? Såklart blå tröjor och vita shorts, i i princip exakt samma nyans som TFFs ordinarie. Rörigt ju! 


Vi har träffat, och satt godkändstämpel på, en väninnas sambo som hon ska flytta längre ifrån oss ihop med. Ja hade han inte godkänts hade hon såklart inte fått lov att flytta, så det var ju tur för honom att han skötte sig! Det där med att ta gruppfoton är inte helt enkelt, inte ens med nya selfiepinnen med fjärrutlösning, men till slut fick vi ändå till det hyfsat.


Jag har för första gången gjort hela ugnsstekta kaneläpplen, nåt måste hittas på för att ta hand om åtminstone en del av den skörd sonens träd gett. Det blev inte världens vackraste efterrätt, men väldigt god! Så god att jag åt det till frukost idag också. 

Jag har följt B-lagets match, fast på avstånd via online scoring. Maken var med ... och sen talar vi inte mer om det 😆. Men de vann i alla fall matchen!

Jamen ni ser! Det händer saker även i mitt liv 😁. 

Och jo, jag ska rösta idag! Gubben ska bara komma hem först. Och byta om, antar jag. Och säkert sk*ta. Och äta nåt. Och därefter är det nog något han "ska bara ...". Men SEN så!