Whazuuup??

Hur leker livet med er? Hur är läget? Allt bra? How you doin' (med uttal a la Joey Tribbiani)? Vad händer och fötter? Jag förstår att ni undrar hur läget är här, så jag ska dela med mig av lite av det som hänt i mitt flärdfulla liv sedan senast.

Jag har suckat över mina korta ben som gör att shorts ser ut som för korta capribyxor och capribyxor ser ut som för korta långbyxor. Efter mycket jobb och många provade plagg lyckades jag till slut hitta ett par vita caprijeans vars smalhet/bredhet och modell gör att de med ett uppvik blir rätt bra, men det var inte riktigt vad jag tänkt mig. 

Jag har, på tal om kläder, burit den första långa klänningen jag verkligen trivts i sedan brudklänningen för 22 år sedan. Den har p g a längden begränsat användningsområde och lämpar sig främst för stående resp. långsamt gående mingel samt sittande och knappast för varken dansande eller krogbesök t ex 😉 så vi får väl se när den kommer fram ur garderoben igen.

Jag har råkat ut för en svensson-krämpa i form av en muskelbristning i vaden. Fi fasen vad ont sånt kan göra, det hade jag förträngt, och jag kunde i princip inte gå på den foten alls första dygnet. Efter två dygns nästan total vila med tryckförband och högläge lyckades jag ta mig igenom ett studentfirande för att på tredje dagen ta en långsam kortare promenad. Ty då var det dags enligt rehabiliteringsråden att försiktigt öka cirkulationen igen, och det verkar ha gått bra. Troligen var bristningen inte så stor som jag först befarade *puh*. Men jag hann svära och vara mäkta irriterad på min kropp innan den insikten sjönk in, när jag trots de vanliga besvären ändå kunnat komma igång hyfsat med promenerandet igen så skulle det vara själve f*n om en muskelbristning skulle sätta stopp för allt. Nu ser det lite mer hoppfullt ut även om jag får ta det försiktigt ett tag till.

Jag har, som jag i förbifarten nämnde ovan, varit på studentfirande. Yngsta systerdottern var firarobjektet och även om tillställningen fick ett begränsat antal gäster och anpassades noga efter rådande corona-läge så verkar hon ha blivit nöjd med dagen vilket ju är det viktigaste. Men även vi gäster hade det bra och jag fick bl a tillfälle att umgås lite extra med en kusin med familj.  Vi kom fram till att det var ett halvår sedan vi träffade deras lilleman, så det är inte konstigt att det hänt en del med charmtrollet sedan dess.

Student incoming!

15½ års åldersskillnad, men båda är
lika förtjusta i den andra😍.

Jag och kusin Johanna. Inga kramar,
inga foton kind mot kind, men mycket snack.

Ibland klär vi oss anständigt faktiskt.
(Sonen har skjorta och slips gömt där under)

Efter några timmars funderande kom lille Helmer
på att jag ju är både snäll och rolig 😊.

Jag har också bättrat på solbrännan lite till tack vare att det blåst svala vindar och även legat i blöt i poolen litegrann.

Och kanske viktigast av allt: jag har matchat Sally, bilen alltså, men en röd laddkabel till telefonen 😀.

Så ... Whazuuup?

Välkommen sköna oktober!

Ja nu är hösten här på riktigt. Det märks bl a genom att några par av mina stövlar åkt fram ur garderoben, jag hade ett extra lager under byxorna på veckans TFF-hemmamatch och jag sover t o m åtminstone delar av natten med ett tunt täcke på mig. Fortfarande är det mest träningsbrallor som gäller, men i övrigt har shortsen och trekvartsbrallorna ersatts av jeans. Med eller utan hål 😉.

Höststädningen av trädgården låter dock vänta på sig. Den utför liksom inte sig själv, sånt som inte jag tar tag i  handgripligen eller genom delegering blir sällan gjort ö h t och min förmåga till dylikt arbete är för närvarande icke existerande. Å andra sidan lär vi ha gott om tid på oss för nån direkt vinter lär vi väl inte få förrän några enstaka dagar i typ februari.

För en vecka sedan skrev jag om min inte så värst positiva och glada sinnesstämning. Läget är väl inte mycket bättre nu, men åtminstone något. Jag har kanske så fullt upp med det skumma beteende min kropp haft de senaste dygnen att jag inte haft tid att sura lika mycket? Beteende i form av märkliga blödningar, ryckningar på nya ställen och stundtals extrem beröringssmärta t ex. Det förstnämnda var nära att få mig att ställa in gårdagens planerade korp-bowling, men det lugnade ner sig i tid tack och lov. Då höll i stället ett klot som ramlade ur väskan på att sätta käppar i hjulet, men det missade mina tår med någon centimeter till godo. När så spelet var igång började jag med en serie helt utan täckta rutor, alltså inte en endaste spärr eller strike, och då tänkte jag att kroppen hela dagen sagt åt mig att låta bli och att jag borde ha följt uppmaningen, Men därefter skärpte det faktiskt till sig, jag fick till två bra och en hyfsad serie och jag och min lagkamrat lyckades t o m ta hem segern. Även om det är viktigast att ha kul. och det har vi, så är det himla trevligt att vinna såklart 😊.

Idag har jag ont i i princip hela kroppen, örsnibbarna och en del av sidfläsket hör till undantagen. Men det är såklart inget förvånande med tanke på klotrullandet igår kväll.

På tal om krämpor så har folket i några olika sjukdomsbaserade grupper på Facebook verkligen visat sig från sin sämsta sida. Ni har kanske läst att Annika Strandhäll lämnat sin position som socialförsäkringsminister en månad efter att hennes sambo hastigt avlidit. Och det dröjde inte länge förrän det kom kommentarer med både skadeglädje och gliringar samt förhoppningar om att hon "minsann ska få känna att hon lever!" o s v. Detta p g a hennes tidigare ämbete där hon såklart har ett betydande ansvar för t ex sjukförsäkringen och dess brister men knappast som enskild individ kan stå till svars för allt som kan tyckas ha gått fel. Och oavsett om så vore, att försöka göra billiga poänger på en människas personliga tragedi är bara så lågt. Hur orättvist behandlad av Försäkringskassan man än anser sig vara.

Denna krämpdrabbade tant ska nu åter försöka ta sig till bowlinghallen. Inte för att spela, helsicke heller ... det dröjer några veckor innan jag ens ska titta på mitt klot igen. Däremot har klubben träning och jag ska försöka vara lite social en stund och slå ett öga på VM-finalen i stavhopp under tiden, samt passa på att ta den info som ska läggas ut på hemsidan. Men för att jag ska kunna ta mig dit måste jag till att börja med orka lyfta röva från sängen, och det är minsann inte så lätt som det kan låta!

Nope. Jag kunde inte.

Jag kunde inte komma på nån fyndig rubrik till detta inlägget. Förvånande absolut, jag menar det är ju mig vi pratar om, hallå ... Men, plötsligt händer det inte! Jag tänkte i alla fall sprida lite ljus över vad jag gjort sedan senast, vilket *räknarsnabbtsomfan* är 1½ vecka sedan. Oj vad tiden går när man har inte så hemskt jätteroligt hela tiden.

Jag har lyckats promenera 10 dagar i rad, den sviten avslutades tisdags förra veckan. Sen tog det slut, obarmhärtigt.

Jag har igår lyckats ta en promenad igen för första gången på en vecka. I'm back! Kanske.

Jag har försökt peppa mig själv med budskap på kläderna.

Effekt? Hmm, knappt märkbar.

















Jag har bytt accentfärg i sovrummet till någon så oväntad som ... rosa!

Jag har, apropå ovanstående punkt, fyndat en ny ljuslykta för tjugo spänn.

Den på fot alltså.

















Jag har förlängt mitt Trelleborgska medborgarskap ytterligare ett år genom att besöka Palmfestivalen. Med stor möda tog jag mig från ena änden av marknaden till andra och tog se'n ett par öl med vänner innan det blev ofrivillig hemfärd.

Jag har varit på kräftskiva, där kräftätarna dock var i minoritet men det är helt i sin ordning. Jag äter ju inte sån't ändå.

Jag har välkomnat hösten genom att återintroducera både långa träningsbyxorna och jeansen. Inte samtidigt nej.

Jag har övat på positivt tänkande.

Och jag har, sist men inte minst, blivit mamma till en 15-åring! Eller ja alltså mamma har jag ju varit länge, och jag har inte fått ett nytt barn. Men ett 15-årigt sådant har jag inte haft tidigare, inte förrän igår. Japp, sonen har fyllt moppe, blivit byxmyndig, blivit straffmyndig... Kärt barn har många namn.

Sådär, skönt att vara uppdaterade va?

Äntligen har vi en på jäsning!

Ja jag pratar om glögg, såklart. Vad trodde ni?

Den kommer inte att vara klar till 1 advent, men det gör inget. För då kan vi avnjuta förra årets... Ännu godare :)

Glöggen baseras på svagdricka som jäser med socker, jäst och potatis och får smak av ingefära, kanel, russin, kardemumma och nejlikor. Recept finns i detta inlägget från förra året.

På tal om advent har jag faktiskt köpt julmust idag. Den ska INTE drickas före 1 advent, men eftersom de godaste lightvarianterna gärna vill ta slut så kändes det säkrast att passa på att köpa nu.

Jag råkade köpa lite annat adventigt och juligt också idag. Bara råkade alltså. Men, det är ju inget fel i att planera och ligga steget före. Jag tänker liksom inte plocka fram grejerna i förtid, absolut inte ;-) Så, till helgen blir det nog en tur till både IKEA och Vellingeblomman. Jag tänker att det kan väl inte skada.

Denna julen kommer i alla fall att skilja sig från våra tidigare jular på ett väldigt påtagligt sätt. Det känns svårt att smälta, men jag har insett att tiden är inne. Det är dags att sätta hälsan först... och överge de äkta granarna till förmån för en plastvariant. Ja, ni läste rätt. Jag, av alla människor, ska ha en fuskgran! Men med tanke på att jag tålt granarna sämre och sämre för varje jul de senaste fem-sex åren ungefär i kombination med de rejäla allergiska reaktioner jag fått nu på sistone så vågar jag inte chansa. För att lindra den värsta sorgen över det faktumet har jag bestämt mig för att köpa lite nya kulor och så'nt. Trogna läsare förstår att han den där jag är gift med inte är så förtjust i det, han menar på att jag har ju ett helt skåp i förrådet fullt med julgranspynt. Jovisst, men inte i den färg jag nu vill ha :-D Fattaruväl...

Men, det är ju ett tag kvar till advent, och ännu längre till jul. Igår (eller förrgår ser jag nu, shit vad klockan tickat på fort) var det i stället Halloween, en högtid jag egentligen inte direkt firar och jag är inte förtjust i bus eller godis-grejen heller (jo om de bara går till de som signalerar att de välkomnar besöket via en tänd pumpalykta eller liknade och om yngre barn har äldre sådana eller en vuxen som håller lite koll). Men, att klä ut sig och festa med trevligt folk är kul ;-) så i lördags var vi för andra året i rad på Halloweenfest hos goda vänner. Temat i år var steampunk, och det fattade jag inte mycket av. Så jag läste lite om det, och fattade nästan lika lite ;-) Efter festen begriper jag en del åtminstone och vi fick i alla fall till lite relevant klädsel. Även om mina strumpor mest förde tankarna till kassler, eller julskinka...

Lite besviken är jag allt.

Ingen har saknat lucka 24??!! 

Nänä då. Det blev ju jul ändå, trots allt. Det har inte minst märkts i kylskåpet. Herreminje vilken massa mat! Varenda gång tycker vi att vi minskar ner det ytterligare för att inte få så mycket rester, och varenda gång är kylen ändå proppfull långt efteråt. Men men, inget kastas. Icke. En del av laxen gjorde jag laxtårta på och tog med till päronen i söndags, kvarbliven julskinka har Peter ätit på längden och på tvären på olika sätt, sillen håller ett tag till, prinskorven åt sonen upp redan på juldagen, mannen har ätit ris a la Malta tills det sprutat ur öronen på honom, jag har gjort gratäng på mitt vego-skinkalternativ o s v. Det som blir svårast att äta upp är nog det som finns kvar av julgodiset, tro det eller ej. Twixen är dock slut ;-) 

Julafton avlöpte smidigt, trevligt och avslappnat. Och länge ;-) Jag tror aldrig vi kommit i säng så sent nån gång efter julfirandet förr, vilket kändes lite extra när jag steg upp kl 6 för att gå på julotta. Men jag gjorde't!

Ja sen firade vi då jul igen, i liten omfattning, några dagar senare hemma hos mamma och pappa. Då hade dock tomten tröttnat på oss och Kalle Anka tagit semester så dem fick vi klara oss utan.

Nu vankas nyårsfirande och det är väl dags att summera året som gått. Men det orkar jag inte, inte just nu i alla fall. Men under veckan som gått har jag i alla fall lyckats få i ringen i näsan igen efter att hålet krympt av det tidigare smycket...

... och dessutom bytt ögonbrynspiercingen mot en några millimeter kortare som passar bättre.

Jag har gjort potatis-rosor för första gången...

vilket var lite pilligt och knixigt men jag antar att övning ger färdighet.

Jag har också under veckan som gått blivit grymt besviken över en klänning jag beställt. Den jag tidigare fått hem var lite i tightaste laget och nästa storlek var slutsåld men kom in igen lille julafton. Jag beställde, var glad över att få hem den innan nyårsafton... och så var den jättestor! Inte kunde man tro att det skulle skilja en storlek, snarare 2-3. Så, den får skickas tillbaka och jag får satsa på att krympa lite så den mindre klänningen passar så småningom. För snygg är den! När den passar...

Låt se, vad har mer hänt? Jo vi har hälsat på svärfar på sitt nya boende, vilket lugnat sonen som varit väldigt bekymrad för sin farfar, och samtidigt träffat svägerskan med make för första gången på (alltför) länge. Jag har också hunnit ha en riktigt riktigt dålig dag, helt off, som till större delen spenderades i sängen helt utan energi i både kropp och knopp. Det fina i kråksången är dock dels att det bara blev en sådan dag, att jag inte fastnade i det, och dels att det skedde en dag vi hade exakt noll planer ändå. Ni ser, jag fortsätter öva på att hitta det positiva i tillvaron :-)

Bloggen och jag önskar er alla ett gott slut på 2015 

och ett fint 2016!

Nämen?

Bloggade jag inte igår? Tänk det hade jag absolut för mig. Men nähä!

Vad hände igår då? Låt mig tänka.

 Jo make och son var på bio på eftermiddagen och såg nya Star Wars-rullen. Båda verkade fullt nöjda när de kom hem och jag fick genomlida en efterföljande middag med ingående diskussioner om vad som hänt i filmen. "Låt maten tysta mun" är inget grabbarna anammade, om man så säger...

Något annat som hände var att jag glömde lägga in sillen, trots att det stod klart och tydligt på min veckoplanering.

Och just det, jag rensade bland mina kläder. Igen. Jag har som sagt massor av kläder men sällan något att ha på mig, hur konstigt det än låter. Och jag har ju rensat många gånger förr, senast för inte alls länge sedan, men har nog varit för mesig. Sådant som jag inte känner "detta hade jag haft på mig om det varit rätt storlek" för lär jag inte använda när/om jag får plats i det framöver heller, så allt sådant åkte bort. 5 kassar lämnades till insamling denna gången, och då har jag ändå några sänglådor kvar att gå igenom.

Lucka 20: jullekar.
Man blir aldrig för gammal för att leka, aldrig någonsinn. Här får ni några tips på gamla svenska hederliga traditionella jullekar:

Jag har ju missat mitt halvårsjubileum.

Nu är det 6 månader och en dryg vecka sedan jag kom ut ur den helsvarta garderoben. Jag har varit frestad att kliva in där igen några gånger, och det är nog ingen slump att de tillfällena sammanfallit med perioder då det känts tungt viktmässigt, men hittills har jag stannat utanför.

Senaste tillskottet i den ickesvarta garderoben är ett par gröna lösa lite tunnare byxor, och den har även fått nygammalt tillskott av två par jeans som jag haft ett tag men inte kunnat ha för att de varit för små. De jeansen är dessutom något så ovanligt som lagom långa för mig. Det händer nästan aldrig, jag brukar få lägga upp dem en halvmeter eller så.

Ja hur går det med vikten då? Tja det går sakta kan man säga. Ligger på lite drygt 17 minuskilon nu så det har inte hänt så mycket senaste månaden eller så. Men det ska jag vara glad för, för med den svacka jag hade för nån vecka sedan är det ett under att jag inte gick upp mer än max ett kilo. Jag hade absolut ingen kontroll på mitt ätande och det kändes som om jag gick upp en massa vilket gjorde att jag tappade kontrollen ännu mer. Men, jag rätade upp det och nu rör det sig sakta neråt igen. Jag VILL ha nått minus 20 till operationsdagen, och det utgick jag kaxigt från när jag skrev min vikt på hälsodeklarationen, men då är det ju lite bråttom. Jaja, jag får nå så långt jag kan. Hittills har jag lyckats undgå allt vad påskgodis heter i alla fall, men jag anar att frestelserna kan bli fler under veckan som kommer.

Påsk ja, det är fortfarande en högtid jag är dålig på att fira. Vi får väl se om lusten att uppmärksamma den kan väckas av lite påskpynt här hemma, sonen efterfrågade ett påskris igår så det plus någon form av ljusarrangemang ska jag väl lyckas fixa. Men jag väntar tills huset är städat och fint, vilket kan dröja i o f s... Kanske lagom till påskafton. 2016. Jag lovar att uppdatera när det hänt nå't :-)

Riktigt så långt som till påskafton 2016 behöver jag inte vänta på nästa stora konsertupplevelse, det är ju "bara" 146 dagar kvar!

Snart halvårsjubileum!

Om några veckor är det ett halvår sedan jag kom ut från garderoben. Den helsvartklädda garderoben alltså. Och hittills har jag inte varit på återbesök där inne. Det närmsta jag kommit var i fredags då jag på Champions of Rock var klädd i svart klänning, hudfärgade strumpbyxor och mörkt blå kavaj. Som kontrast hade jag på jobbet samma dag en knallandes rosa långskjorta/blus, en färg jag i princip aldrig haft annars. Skjortan/blusen har jag haft i min ägo länge men aldrig varit ens nära att kunna ha. Men nu så... 

Champions of Rock var det ja. Härliga Queen-låtar med underbara Peter Johansson och hans sällskap. Jenna Lee James, Peters kollega från We will rock you i London var med precis som förra gången och i Jessica Anderssons ställe var nu Nina Söderquist. Jennas röstomfång var enormt och klangen felfri, men Ninas röst var definitivt mer rock så att säga. Två bra sångerskor hur som helst, och Peter verkar helt oförmögen att göra något som inte är jättebra. Ljudet i Arenan var inte på topp, bl a så ekade det lite väl mycket mot taket i synnerhet halva första akten, men det lyckades inte förstöra den starka musikupplevelsen.

Något eget filmklipp har jag inte, och jag har inte heller hittat nåt bra från just Malmö på youtube, så ni får nöja er med ett snott hopklipp från en tidigare föreställning.

Nu har jag tyvärr inget spännande musikaliskt på kalendern förrän 22 augusti när det är dags för Metallica i Göteborg. Hoppas jag inte dör av rockabstinens innan dess...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...

... till mitt försvar. Jag KAN säga att jag haft fullt upp och inte hunnit, men det vore en lögn. Jag skulle också kunna säga att det inte hänt nåt alls och jag därför inte haft något att blogga om, men det vore inte heller sant. Möjligen kan detta fungera som ursäkt: Jag har skapat en så lååååångt 80-talsspellista på Spotify att appen tar upp väldigt stort utrymme på min telefon, vilket ger mindre utrymme för bl a foton, vilket i sin tur resulterat i att jag dels låtit bli att ta foton många gånger och dels raderat för snabbt andra gånger. Ja, den får fungera, det är Ozzys fel! Ja, telefonen alltså. Han heter ju så. Kanske är han extra snål med utrymmet eftersom han anar att han snart blir utbytt...

Nåväl, köksön är i alla fall invigd på riktigt. VIP-gäster var mina päron och det serverades krustader med räkröra resp. vegetarisk röra, crostini med tonfiskröra samt skumpa. Givetvis.

På lördag är det dags för en mer storskalig festlighet: 80-talsfesten!! Som jag pratat om i minst 10 år och som nu till slut ska bli av. Det ska bli intressant att se hur gästerna ser ut ;-) Jag skrev inbjudan att utklädnad och så var frivilligt och annars inte behöver vara nåt stort eller avancerat men vet att några i alla fall gått all in :-D Ja några fler förrutom jag själv då. 

Och så blir det givetvis 80-talskäk, massor av nostalgimusik och lite lekar/tävlingar och aktiviteter med anknytning till årtiondet vi älskar att hata.

Liten sneak peak av min färgpalett:

Nog för att jag fortfarande håller min icke-helsvart-policy, snart 6 veckor nu, men SÅ färgglad brukar jag vanligtvis inte vara ;) Inte riktigt.

På tal om 6 veckor... så länge ska årets glögg jäsa och bör vara klar lagom till första advent. I år är den satt från grunden av svagdricka, potatis, jäst, socker, russin och kryddor. Garderobsglögg kallas det populärt, men då jag inte var sugen på att ha glögglukt i alla kläder så blev det i stället badrumsglögg. Vilket har positiva bieffekter, enligt säkra källor. Tydligen hjälper glöggen effektivt till att neutralisera oönskade odörer vid toalettbesök :-D Man kanske skulle sätta en laddning till? En duschrumsglögg? (Duschrummet är, för er som inte håller den kollen av sunda skäl, "min" toalett). 

I tidigare inlägg skrev jag bl a om neurografiundersökningen och mina tankar kring resultatet. Nu vet jag... signalerna går inte fram som de ska i vänsterhanden och man tror att en nerv är klämd. Jag har hunnit med ett första besök hos handkirurgen och han kunde efter diverse testande utesluta att problemet kommer från nacken, och det känns positivt. Nu ska jag testa en grej med armbågen och sen stämma av om en dryg månad, har det inte gett nån effekt blir det operation. Men har jag riktig riktig tur kan jag alltså slippa. Jaja... när sjutton hade jag tur senast??

2 veckor!

Så länge har jag varit ute ur garderoben. 2 veckor. Och fortfarande inget återfall, fortfarande ingen helsvart dag. Klädmässigt alltså.
Nya röda favorit-topen funkar till jeans också ;-)

Igår blev det en återförening av delar av partygänget ;-) Vi fick äntligen till en träff med Marlene + bihang. Det var alltför länge sedan.

Och i fredags gick vi all in med både restaurangbesök och bio.

Filmen var en önskan från Simons sida, Min så kallade pappa med bl a Michael Nyqvist. Och jag kan rekommendera den. Det innehöll många komiska poänger men samtidigt fanns den allvarliga undertonen ständigt närvarande. Inte minst gör Nyqvist en lysande rolltolkning av skådisen Martin som söks upp av sin vuxna dotter, drabbas av en hjärnblödning och förändras både i personlighet och i minnet.

Härligt i alla fall att slippa laga middag två dagar i rad :-)








Bowling har det också hunnits med. I lördag stannade jag i sängen halva dagen medan Peter var i Staffanstorp för två matcher med A-laget. De vann båda... fast de spelade uselt... Men, det är okej att spela kasst när motståndarna spelar ännu kassare! (nutida bowlingordspråk) Och idag lyckades B-laget, med mig som aktiv del andra halvan av matchen, äntligen vinna en match efter tre raka oavgjorda denna säsongen. Inte var det tack vare mig, som vanligt, men trots allt är det viktigaste inte att kämpa väl utan att vinna! Visst är det väl så det heter?

Mitt projekt för veckan: försöka lära mig att koppla aaaaav! Inte fysiskt, det är jag skitbra på, utan mentalt liksom. Sådär inuti... Ge mig tid att andas klart ett andetag innan jag påbörjar nästa. Ta en dag i taget och inte grubbla på det jag ännu inte kan påverka. Tillåta mig att klappa mig på axeln för det som jag gör bra och inte bara banna mig för det som funkar dåligt. Konsekvenstesta innan jag direkt utgår från det värsta. Sådana där grejer... Och på tal om att utgå från det värsta så ska jag på tisdag få svar på vad neurografin av mina händer visade, om nervsignalerna går fram som de ska eller ej. Som vanligt vet jag inte riktigt vilket svar jag vill ha, jag menar helst vill jag ju att händerna ska fungera ordentligt och att inget är fel... men de lär ju knappast bete sig som de ska bara för att denna undersökningen inte kunnat påvisa något. På så sätt är det bättre om de hittat nåt tokigt, så länge det är hyfsat lätt att åtgärda och inte är nåt direkt farligt. Så, nåja, det ger sig väl.

Ja just det, på onsdag efter jobbet ska jag till ortopedteknikern för andra gången och få mina stoppa-in-tårna-i-så-de-inte-lägger-sig-omlott-inlägg. Spännande värre!

Och så var det dags igen.

Människan visar sig från sin sämre sida. För 20 år sedan inträffade en katastrof där över 800 människor omkom och bara 137 överlevde, på en sjunkande färja blev många panikslagna, många handlingsförlamade, många gav upp och väntade in döden, många bestämde sig för att kämpa för sitt liv med varje fiber av kroppen och en liten del lyckades med det... Många förlorade sina familjer, sina vänner, sina kollegor. Många förlorade sin livsdröm. Och nu, 20 år senare, sitter svensson tryggt hemma i sin soffa och dömer överlevande för hur de agerade då i katastrofens stund. Dömer överlevande för att de inte nu lever med dåligt samvete för att de klarade sig. Menar att "sådär hade jag aldrig gjort, jag hade minsann..." Frågan är om det är empatilöshet eller ren dumhet.

Jag försöker ju då visa mig från min bättre sida. I alla fall min färggladare sida. Och sedan förra inlägget har jag faktiskt inte varit helsvart en enda dag varken på jobbet, hemma eller vid socialt umgänge. Mina nya röda rutiga leggings och den knallröda topen, inte ihop dock, är favoriter för tillfället.

Idag har jag förrutom min egna energilöshet dessutom ett hemmavarade barn att VABa del av dagen för och det är väl tur att Internet finns... så jag kan roa mig med diskussioner om gästhanddukens vara eller inte vara, om rätten att skrapa lacken på bilar man tycker har parkerat på fel ställe, om hurvida det är respektlöst eller ej mot sina bekanta att inte ta med sig sina använda mensskydd hem igen därifrån, om det är ett större svek att göra slut med sin partner än att vara otrogen mot den, om ordet hen, om det är okej att mot barnets vilja snagga av dess långa hår för att h*n fått löss o s v. Men den viktigaste och största nyheten på länge måste vara att trillingnöten försvinner ur Aladdin-asken. Det är upprörande. Jag känner mig kränkt! Aladdinasken har ALLTID haft trillingnöt i sig. Får vi inte ha några traditioner kvar alls? Och vadå hallonlakrits? En tydlig flirt med invandrarna... Marabou är väl svenskt?? Nej jag känner knappt igen Sverige längre...

(Om jag någonsinn använder mig av ironi? Vad tror du?)

Det är dags att komma ut!

Är min nya kärlek en kvinna? Är jag smygmoderat? Frossar jag i hemlighet på revben och fläskstek? Diggar jag, när ingen ser och hör, till Klister Smörgren och Lotta Engberg? Nej... så är det faktiskt inte. Jag behöver dock komma ut ur garderoben. Den svarta garderoben. 

Jag har mina svarta perioder då och då. Och ofta sammanfaller de med perioder då jag känner mig låg på energi eller har extra kasst självförtroende. Amatörpsykologiskt sådär tror jag att jag försöker "gömma mig" i det svarta, utan att tänka på det själv. Men det är en usel taktik för det får mig inte direkt piggare. Förstå mig rätt, det är inget fel på svart. Svart kan vara skitsnyggt. Även helsvart. Men, typ alltid och hela tiden... nej det gör mig inget gott. 

Så nu har jag sonderat terrängen här hemma efter icke-svarta plagg som för närvarande är i rätt storlek (ja jag varierar ju en del där, som många av er vet, men det är en sak för sig) och har faktiskt en del. Klarblått, jadegrönt, orange, gult... Och så har jag kompletterat med lite nytt. Röd- och svartrutiga leggings t ex, och linne + transparent blus i naturvitt, och även linne + top i knallandes rödorange. Inte lär det hux flux och på egen hand göra mig full av energi och klar i knoppen och fullt fokuserad på livets goda... men det kan knappast skada att försöka.

Här är några exempel, utan övrig styling ska tilläggas ;-)

Och, jag kan också erkänna att jag inte vågat ta av lapparna än...

Annars så börjar min favorit-klädes-årstid nu. Jag gillar stövel-perioden t ex... Snygga stövlar till klänning, till kjol, till tajta jeans, till snygga leggings. Och det påminner mig... jag behöver nya. Stövlar alltså. Vilket trots min förälskelse inte är det lättaste eftersom mina vader är ganska omfångsrika, om man säger så. Bara muskler, givetvis :-D Jag får börja leta, omedelbums.

Tack förresten på all positiv respons på mitt förra blogginlägg, bl a kommentarer och delningar på facebook. Ibland skriver jag direkt ur hjärtat, och vissa gånger blir det svammel och vissa gånger blir det nåt med substans i. Ofta blir det nånstanns däremellan :-)

Det går bra nu.

Förra måndagen började med att jag gick med tröjan ut och in halva förmiddagen, tills jag la märke till att trycket på den var ovanligt otydligt... slitet... vilket då visade sig vara baksidan ;-) Och i slutet av veckan kom jag för sent till jobbet eftersom jag i rondellen, samma rondell jag svängt vänster i nästan varje morgon sedan augusti, av nån anledning fick för mig att köra rakt fram i stället. Som tur var låg nästa avfart där jag kunde vända inte sådär extremt långt bort, men det räckte för att göra mig försenad. Däremellan hände det mesta, inklusive totalt ologiska felsägningar och en massa irrande och virrande efter nycklar, plånböcker och andra attiraljer. Givetvis skyller jag på att Peter generöst nog skickat vidare sin förkylning till mig. Samma ursäkt använder jag för att förklara att mitt försök att spela bowling igår morse föll platt och jag klev av efter en ynka serie... vilket stärks av att jag idag knappt kom ur sängen. Mög!

Ovanpå det har flera av mina jeans nått bäst före-datum och fått hål... ganska nära intima ställen, kan man säga... Men köpa nya tar emot, för tanken är ju fortfarande/igen/som vanligt att jag ska gå ner i vikt och snart kunna använda de jag har i mindre storlek. Så det får väl bli mycket leggings och långtunika/långskjorta eller tights och klänning/kjol ett tag och spara lite på de jeans som fortfarande är hela och passar i storlek. Tills även leggingsen och tightsen går samma öde till mötes. 

Ja i-landsproblem är faktiskt också problem! På sitt sätt...

Men, jag har nåt att se fram emot! Det är dags för tAKiDA-gig igen. Med maken om vi får barnvakt, annars med... någon annan. Men helst med honom :-) På långfredagen smäller det, och jag frångår mina egna principer om den dagen. Det är ingen dag för festande och hejdlösa nöjen, men detta kan jag bara inte missa. No way! Och kanske kanske kanske om jag jobbar riktigt jäkla stenhårt kan jag ha mitt snygg-tAKiDA-linne på mig. Men då är det banne mig hårda bud i Mellerud. 

Det var ändå 2 år sedan senast... (Och hoppa gärna över de första 90 sekunderna om ni liksom jag har svårt för trumsolon ;-))


Och om någon undrar så... Ja! Robban har fortfarande plats på min frikorts-lista :-)

Doku-blogging.

Alltså jag vet inte ens om det ordet finns på riktigt. Antagligen inte. Men det borde. För här passar det. Så, dokublogging it is! Lite smått och gått har hänt sedan jag skrev senast.

Jag har testat frisyrer.

Jag har testat frisyrer igen.

Jag har fått en rejäl allergisk reaktion inne på blomsteraffären. Det kan bli en kul jul.

Jag har sett att öl- och vinförrådet börjar bli oroväckande tomt. Nästan så det ekar. Illa.

Jag har haft litet men naggande gott fikabesök.

Jag har testat frisyrer ännu en gång.

Jag har rostat nötter.

Jag har ätit aldeles för mycket hemmarostade nötter. 

Jag har tagit första steget mot årets glögg.

Jag har lyckats köpa tights i nästan exakt samma vinröda färg som boleron. Viktigt där.

Jag har varit nära att ge mig själv ett blått öga. Nu blev det bara öm kind. Tack.

Jag har gjort hemkörda stolpapäror som blev kanongoda.

Jag har, sent omsider, preparerat sonens och min egen jacka med reflexer.

Jag har sett samma Vänner-avsnitt på 3 olika kanaler på 3 dagar.

Jag har testat att blogga på annan bloggplats men beslutat att stanna här ett tag till.

Jag har säkert fått minst 3 läsare att somna av tristess... och ytterligare en handfull att ångra att de gick hit.

Teori och praktik.

Vår midsommarafton, i teorin, i förväg:

- Torghandel tidigt på morgonen för min del

- Frukost, efter hemkomsten från torget, med bland annat av make och son bakade scones

- Poolbad och slappande

- Sill-lunch vid pyntat bord

- På med sommarfina kläder och ner till dansen med liten picnic-korg

- Grillmiddag med goda tillbehör och såser

- Tivoli/midsommarfest i sta'n

- Kvällspromenad

 

Vår midsommarafton, i praktiken, i verkligheten:

 

- Sovmorgon

 

- Torghandel på förmiddagen

 

 

- Lite shopping på Maxi, se föregående inlägg ;-)

 

- Midsommarbrunch med en liten klen bukett som enda pynt

 

- Poolbad

 

- Cykelbyxor, linne och badtofflor som klädsel

 

- Dataspel

 

- Jordgubbar

 

- Genomgång av alla nya TV-kanaler.

 

- Enkel grillmiddag

 

 

- Magnum Mandel till efterätt

 

- Familje-Geni och mer jordgubbar

 

 

Yepp, så blev det. Och det gick fint det med :-) Efter en intensiv period var det verkligen rätt val att inte ha gäster, inte gå på fest, inte göra en stor grej av dagen. Men nästa år kommer vi nog igen :-)