Det där med acceptans.

Hur ser ni på det? Jag syftar i detta fallet på acceptans gällade sin hälsa, kring sjukdomar, funktionsnedsättningar och skador och den påverkan de får för ens liv. Vad tänker ni när ni hör om att acceptera sin sjukdom, är det något bra eller något dåligt?

Just detta med att acceptera lyfts lite då och då i bland annat grupper jag är med i på facebook, dels med fokus på ME men främst på fibromyalgin. Och jag upplever att det finns två huvudläger: å ena sidan de som ser rött, eller åtminstone rejält rosa, av ordet acceptans för att de ser det som detsamma som att ge upp, stagnera och sluta kämpa och å andra sidan de som känner att ett visst mått av acceptans är ett måste för att de ska kunna må så bra de kan. Jag tillhör den andra gruppen.

När jag skriver, eller säger, att jag jobbar med att acceptera min sjukdom så menar jag inte att ge upp, att lägga mig ner och kapitulera och att jag ingenting kan göra för att påverka min situation. Utan det innebär att acceptera att jag har de sjukdomar jag har, de lär inte försvinna och de kommer att påverka mig hela livet på något sätt. Att önska att det vore annorlunda hjälper liksom inte, detta är en sak jag inte kan påverka. Jag behöver också acceptera att läkarens bedömning av min arbetsförmåga troligen är helt korrekt och rimlig. Jag behöver acceptera det jag inte kan ändra på, inte inom överskådlig framtid i alla fall, så att jag i stället kan lägga mitt fokus på det jag KAN påverka. När jag kommit fram till en acceptans av det faktum att förvärvsarbete troligen inte finns i bilden för mig framöver, då kan jag lättare se på vad jag kan göra i stället för att fylla min vardag med något meningsfullt, givande och utvecklande fast utifrån mina egna förutsättningar. Och därmed må så bra jag kan. När jag accepterat att de flesta medicinska behandlingar som andra kan prova och ibland bli hjälpta av inte är aktuella för mig p g a mina allergier tvingas jag utgå från hur det verkligen ser ut på den fronten för min del och anpassa mitt levnadssätt efter det och inte en ouppålig drömbild. O s v.

Så, hör ni mig prata om att jag jobbar med acceptansen för min situation så menar jag inte att ge upp. Snarare tvärtom, att hitta de rimliga vägarna till så bra mående som möjligt inom ramen för det jag faktiskt kan påverka själv.

Se'n en annan sak ang acceptans. Det är lite som att svära i kyrkan i vissa "sjukdomsgrupper" och liknande men när någon klagar på att deras omgivning tycker att deras gnäll är jobbigt att lyssna på så kan jag känna en viss förståelse. Det ÄR jobbigt att lyssna på gnäll och det finns en gräns för när det faktiskt blir too much. Det är givetvis svårt att klart och tydligt säga var den gränsen går, men jag tycker att man måste ha förståelse för att ens vänner eller familj till slut tycker man är mer än lovligt jobbig att lyssna på om precis allt kretsar kring sjukdomens elände, om hur man har ont och på vilka ställen och vad man inte kan göra o s v. Jag hoppas verkligen att de runtom mig och som jag bryr mig om påtalar för mig när jag liksom fastnat i det. De jag inte bryr mig om, ja deras syn på det kan ju kvitta desto mer men de jag bryr mig om vill jag ju fortsätta ha nära mig och jag vill att de också ska få ut något bra av vår relation. Att inte enbart vara mottagare av mitt sjukdomsgnäll.

Som sagt, gränsen är inte tydlig alltid men den finns där. Och om de runtomkring till slut tycker att den nåtts behöver inte betyda att de är oempatiska dåliga vänner eller åkt på en räkmacka hela livet vilket är slutstaser som dock ofta dras.

Nu flummar jag en del märker jag, men jag själv förstår i alla fall precis vad jag menar 😀.

Nu ska jag försöka ta mig upp ur sängen, dra en borste genom håret och bege mig till bowlinghallen för att hejja på mina korplagskamrater. Och kanske när jag ändå är på vift svänga inom Rusta för att köpa ännu en mini-gran eftersom sonen lade beslag på den jag i lucka 10 nämnde att jag tänkt ha i vardagsrummet. Tjyv!