Nu! Äntligen. Kanske.

Nu verkar till slut sommaren ha gett upp och släppt fram hösten. Min favorit-tid på året med naturens vackra färger, friska luft, svalare väder och mörkare kvällar. Tiden för stövlar och mysiga koftor, tiden för middagar med levande ljus som sällskap, tiden för varm choklad till skogspromenaden eller under filten när regnet öser ner där utanför.

Jennie för några år sedan hade vid detta laget bytt gardiner, kuddfodral, lampor, ljuslyktor/ljusfat o s v i större delen av huset för att optimera höst-stämningen. Och inte minst satt nya växter i blomlådor och krukor ute. Jennie i år har förra veckan lyckats fixa ett höstigt ljusfat och plockat fram några ljuslyktor från byrån samt tidigare idag bytt några kuddfodral i TV-rummet, that's it. Än så länge ... Vi får väl se om jag hinner bli klar innan det ska adventspyntas i stället. Det kändes plötsligt lite tight om tid när jag igår insåg att det är julafton om 3 månader 😱.



I helgen var det dags för mig att göra något jag inte gjort på flera år: spela seriematch i bowling. Jag har spelat i snitt var tredje vecka i korpen senaste året samt en intern tävling, men inget seriespel. Nu kände jag att det var läge att testa eftersom kroppen kändes hyfsad och jag var rädd att ju längre jag drog ut på det desto mer rädd skulle jag bli för att försöka, och bad för några veckor sedan om att bli uttagen och har förberett mig sedan dess.

Hur det gick? Åt skogen, kan man säga. Första serien gick bra, fram till sista slaget. Jag visste att det troligen skulle bli avgörande för poängen i serien och tog väl antagligen i liiiite för mycket eller så var det bara slumpen som gjorde att det just då högg till som fasen i armen. Och sen fungerade den inte mer. Vi var t o m tvungna att göra ett byte mitt under pågående serie i andra, det gick bara inte. Och jag kunde inte stå emot tårarna ... Visst hade jag ont, men det var mest tårar av besvikelse och ledsamhet. Jag trodde verkligen jag skulle kunna genomföra matchen. Kanske inte med bra resultat, men i alla fall genomföra. Men nej. Så fasen heller ...

Jag lär nog försöka igen, någon gång. Jag vill verkligen komma tillbaka till bowlingen om än i mindre skala än förr och har t o m ny tjusig matchtröja 😊.

Efter den misslyckade bowlingen i lördags har jag föga förvånande haft några dagar med mycket smärtor och påtaglig svaghet i kroppen. Därför är det rätt schysst timing att sonen idag åkte iväg på lägerskola med två övernattningar, han påverkas inte av att jag mer eller mindre ligger i sängen hela dagen och jag kan även få vila skallen från oönskade ljudintryck. Förhoppningsvis kan han sen ha en piggare mamma i slutet av veckan, inkl. på lördag då de som inte kunde fira honom när han fyllde år förra månaden kommer hit. Kanske har jag klätt huset i höstskrud tills dess, invändigt i alla fall.

Magen kurrade nyss och påminde mig om att det är dags för lunch. Eftersom planen för dagen är att göra så lite som möjligt men jag måste in en sväng till sta'n lär det bli nåt färdigt att stoppa i mig. Falafel kanske, det var länge sedan!

Och så var det elektrikern som valde yrket för spänningens skull och som hade många gäster på sin fest då han har en stor bekantskapskrets ...