Det var en gång 5 oskulder...

... som gick på rockkonsert ihop...

I alla fall 5 st Volbeat-oskulder. Konserterfarenhet fanns hos oss alla, i varierande grad, men just herr Poulsen och gänget hade ingen av oss upplevt live förrut. I torsdags var det alltså dags. Jag kan säga att första gången var trevlig, inte alls smärtsam och uppfyllde förväntningarna! :-)

Jag hade nog velat ha en liiiite annorlunda setlist, saknade ett par låtar och hade velat skifta ordning lite på de andra ;-). Jag har å andra sidan inte lyssnat skitmycket på Volbeat och det är möjligt att de egentligen valde helt rätt, och kvalitetsmässigt liksom fanns inget att klaga på. (Inte på gruppen åtminstone, möjligen ljudteknikerna.) Det lät skitbra avbåde röst, instrument, timing, låtar och energi... Ett riktigtbra liveband med andra ord!

Vi blev lite förvånade över att inte vara i övre åldersskalan av publiken. Det var en hel del, och inte bara några enstaka, både kvinnor och män i typ minst 60-årsåldern där. Fler sådana än riktigt unga verkade det som. Intressant.

Ett egeninspelat ljudklipp kan jag bjuda på, i övrigt njuter jag av så'nt som andra spelat in ;-) Här är (inte hela) Let it Burn från senaste plattan:


Efter konserten roade jag mig med att studera en större massa personer med varierande tågvana och även varierande berusningsgrad bete sig som yra hönor på stationen, själv hade jag koll på läget och satt lojt på min bänk mitt i folkmassan när de försökte komma in på tåg som nått sin ändstation eller när de fick för sig att bara för att tåget var sent så hade det bytt plattform och de undrade hur de skulle hinna ta sig över dit. Jag hamnade sedan i en vagn med nästan uteslutande killar i 20-årsåldern och de var intressanta att lyssna på :-)

Så, kan jag rekommendera andra att roffa åt sig en biljett om Volbeat spelar i närheten? Oh yes!

Förbanden var förresten två. Dels ett band som heter Crobot och som jag aldrig tidigare ens hört talas om, ett säkert musikaliskt begåvat gäng men min upplevelse i torsdags var att de var så pass flummiga att jag nog behövt röka nåt olagligt för att riktigt förstå. Och dels Airbourne som jag lyssnat på lite innan och som finns med på mina Spotifyspellistor, ett schysst band med rätt basic stuk. Typ amerikanskt garageband fast de luxe-varianten.

Nå, idag är det lördag påstås det och jag sitter och försöker samla ork att agera bowling-groupie, Peter råkade halka in i a-laget igen idag p g a andra spelares frånfälle. Dagens ena match är redan spelad och där gjorde han helt OK ifrån sig, och andra matchen tänkte jag alltså försöka lyckas se. Men då krävs det att jag slutar sitta här och kolla på Volbeat-klipp! Lämnar er för nu med en av mina favoritlåtar, Cape of our hero, som de inte spelade i Malmö men däremot dagen innan i Danmark varifrån klippet är. Rock on!

EFIT måndag 17 oktober.

Dags för Ett Foto I Timmen igen då. Passititetsvarning utfärdas.

Efter att ha varit vaken i några timmar började jag röra så smått
på mig och fixade morgonmedicineringen i form av Betapred.
Skål!

Timmen senare satt jag i väntrummet på
min vårdcentral inför en date med min husläkare.

Och ytterligare en timme senare blev jag tömd på lite
blod. Förra veckan i samband med den allergiska reaktionen
var jag nästan omöjlig att sticka men nu var det
som vanligt inga bekymmer. 

Efter besöket på VC passade jag på när jag ändå hade privat-
chaufför att ta en kort sväng på blomsteraffären. Inköpen blev
några prydnadspumpor, ett par gröna krukväxter för 10kr/st
och en bukett rosor.

Kvart i två fick magen påfyllning - rester
från söndagens middag. Perfekt.

Uppladdning inför torsdagens Volbeat-gig
pågick kvart i tre.

Lite mellanmål.

Tack Gud för Netflix när man är sjuk! How I met your mother
är serien jag för närvarande plöjer igenom.

Kvart i sex - fortfarande How I met your mother. Fast nu
i liggande ställning, tidigare sittande.

Kvart i sju orkade jag faktiskt steka lite plättar...

... som jag sedan åt på bowlinghallen. Både mitt eget och
makens korplag vann för övrigt.

Kvart i nio checkade jag in maten på
stället jag om orken finns ska käka på innan
torsdagens konsert.

Kvart i tio blev det kvällsmat. Gurkstavar och vitlöksdipa.

Resten av kvällen spenderades i skrota-hemma-kläder
i sällskap av TVn. High life!!

Det är svårt att undvika depp-bloggande...

 ... när det som tar störst del av ens vardag och kräver mest av ens tankeverksamhet är att i första hand lära sig leva med sina hälsoproblem och i andra försöka göra vad man kan för att minska dem, det är nog mycket det (i kombination med brist på energi såklart) som gjort att jag bloggat så lite på senare tid. För vem vill läsa en gnällig blogg?

Samtidigt är det väl en del av just "lära sig leva med" att inse att nu är det såhär läget är, Jag har inte gett upp om förbättring, långt ifrån, har inte kastat in någon handduk alls men måste försöka landa i att just nu gör jag vad jag kan utifrån de förutsättningar jag har.

Förutsättningarna då...tja de har ändrats lite ytterligare sedan senast. Bl a har jag varit på mitt första besök på mottagningen som specialiserar sig på två kroniska sjukdomar som jag misstänks kunna ha. Återbesök är bokat nästa månad, tills dess ska några ytterligare prover och undersökningar analyseras för att man till fullo ska kunna utesluta andra orsaker till måendet innan man sätter ev. diagnos. Det känns tryggt, och viktigt att det blir så rätt och väl underbyggt som möjligt.

Jag har också hunnit spendera lite tid på sjukhus förra veckan. Kort version: tant får kraftig urinvägsinfektion och ges antibiotika --> tant fullföljer kur och får sedan tillbaka symtomen --> tant går till VC som ser att infektionen finns kvar och skickar provet till odling --> VC håller på att skriva ut penicillin vilket tant upptäcker och stoppar då tant är allergisk mot det --> tant får i stället en annan sorts antibiotika... och tant är uppenbarligen allergisk mot även den! Rejält...

Med andra ord fick jag användning av adrenalinpennan jag fick utskriven efter förra allergiska reaktionen för några månader sedan och tog den + betapred innan jag larmade 112. Tajmingen blev rätt bra denna gången med för när jag var som sämst var ambulanspersonalen här och tog hand om mig, exakt vad de gjorde vet jag inte och jag minns t ex inte hur jag hamnade på golvet nedanför sängen (svimmade tydligen två gånger enligt journalanteckningarna), men de hade säkert koll på läget. I alla fall slutade det med inläggning tills dagen efter och övervakning under natten eftersom jag efter de timmar man vanligen vill ha en kvar fortfarande hade känselbortfall i tunga och mun. Men, det redde ut sig denna gången med. Och två bra saker kom ut av det. Eller nej, tre:
- Jag fick remiss till lungmottagningen i Lund för en ordentlig allergiutredning, något jag ville redan efter förra incidenten.
- Jag vet att jag fixar att ta adrenalinet rätt
- Eftersom jag övervakades hela natten och hade stabil andning och syresättning så behövs ingen vidare sömnutredning göras, något som specialmottagningen ev. annars funderade över.

Sedär, jag KAN se det ljusa i tillvaron! :-)

Så nu kanske ni förstår varför min EFIT från gårdagen (läggs upp senare idag) var väldigt...inaktiv, för att använda ett snällt ord. Man blir i allmänhet ofta rejält trött ett tag efter sådana incidenter och har man då underliggande sjukdom av det slag jag har blir det inte direkt bättre. Just nu känns det som att jag kämpar mot klockan då jag ska på konsert på torsdag vilket kräver en viss energidepå. Men det är ju tur att man är så gammal att man numera bokar sittplats på sånt där :-D Haha...

Konsert ja,Volbeat it is!! Gig på Malmö Arena, nära och bra. Jag har aldrig sett dem live förr och inte lyssnat jättemycket på dem utöver de låtar som spelats mest på radion men nu har jag lyssnat in mig extra och älskar vad jag ser och hör, inkl countryinfluenserna som slår igenom i en del låtar. Jag tror inte jag upptäckt en enda dålig låt faktiskt...

En annan stor musikupplevelse ligger en bit fram i tiden: Metallica i Köpenhamn i februari! Vi är 6 st som ville gå ihop och vi lyckades få biljetter parvis till en av fyra konserter på den nya Royal Arena. Vi sitter två och två med några sektioner mellan oss men kan i alla fall ladda upp och ladda ner ihop :-)

EFIT lördag 24 september 2016

En fanfar tack! För jag kom ihåg att EFITa denna gången!

Lördag 24 september. 3 månader till julafton, just sayin'...

Sådär kan man se ut när man kvällen före gått och lagt sig med vått hår!

Klockan 9 var jag på väg mot Malmö och då man inte bör fippla med telefonen när man kör så tryckte jag bara på avtryckaren när luren satt i sin hållare. Såhär blev det.

Framme i Malmö hade matchen nyligen börjat. Här klockan 10 var de inne på andra halvan.
Hur det gick? Hm.... Nästa fråga?!

Efter matchen tog jag en runda på Coop. Klockan 11 stod jag som bäst
och funderade på om jag vågade köpa några nötter eller ej. Jag avstod.

Det blev i stället en bulle och lite mjölk som intogs i bilen på väg hem.

Väl hemma var jag minst lika trött som jag såg ut.

Klockan 14 tog jag inget foto. Jag antar att jag helt enkelt låg och vilade då.

Klockan tre på eftermiddagen var jag en bit in på sminkningen
inför kvällen ty det vankades tripp till Helsingborg och makens syster med familj.

Precis när vi skulle köra upptäckte jag ett hål vid en söm på byxorna. Snabbt
roffade jag åt mig ett litet rese-sy-etui jag köpt på tiokronorsmarknaden för ett tag
sedan och fick sen laga byxorna i bilen.

Klockan fem var vi nästan framme vid slutdestinationen. I baksätet
skymtas svärmor som vi plockat upp på vägen.

Lite bål i väntan på kvällens hedersgäster.

Och hedersgästerna var sonens kusin och hans flickvän som nu förlovat sig.
Här vår present till dem, bl a från Majas Cottage.

Till dessert blev det en himla god knäckig äpplekaka!

Lite "Vem tror du tycker vaddå?"-spel blev det därefter. Vissa av oss hade svårare
att inte gå in i diskussion om varenda fråga än andra ;-)

Klockan tio beundrade jag den fina höstiga buketten.

Timmen före midnatt fick SingStar jobba hårt! Här battlar
svägerskan och hennes make.

Strax efter midnatt blev det lite nattamat. Snart hemma!

Nu blir det inte mer för denna femöringen!

Hur vill ni ha era maränger?

Viktig fråga, inte sant?

Vill ni ha dem frasiga och luftiga så de liksom smular ihop i en söt liten hög och försvinner i munnen? Då är jag nog en fenomenal marängbakerska i era ögon. Eller munnar... 

Vill ni ha dem sega och mer "kakiga" så de varar längre än 1 1/2 sekund i munnen? Då är jag mindre lyckad. Eller inte lyckad alls.

Tyvärr tillhör jag själv den sista gruppen. Men, de var ändå bra att ha när jag efter upplägget kom på att jag glömt sockra grädden till lowcarbkladdkakan.

På tal om kakor... Pannkakor hade jag inte gjort på ett bra tag när jag i söndags blev akut sugen, vilket passade bra då jag hade mjölk med passerat bäst före-datum som behövde användas. Eftersom jag FÖRSÖKER äta så som jag faktiskt mår bäst av så blev det en kolhydratreducerad variant, 3 ägg vispades ihop med 3 dl mjölk, 1 msk fiberhusk och 3 msk kokosmjöl och så stektes de i fettsnål panna som bara penslats med lite smält smör. Efter att ha stått och svällt ett tag såg smeten ut ungefär som färglös gammal tjock äppelmos ;) men resultatet var aldeles utmärkt! 

Gör man dem lite tjockare är de jättegoda med vispad grädde och bär till, och då räcker det långt med bara en. Och tunnare tycker jag de är godast med bara lite socker/sötningsmedel på (det senare alternativet för mig då).

Man kan göra utan kokosmjöl med och öka på fiberhusken i stället men dessa blev mer lika "vanliga" pannkakor.

På tal om att må bra så damp det idag ner en kallelse till den specialistmottagning jag stått i kö till. De jobbar främst med två av de sjukdomar som jag ev. misstänks ha. Nu blev det påtagligt nervöst... men jag ser samtidigt fram emot det. Inte själva besöket i sig  men den ökade klarhet jag lär kunna få efteråt vare sig det ställs någon diagnos där eller ej, vare sig sjukdomarna utesluts eller bekräftas. Bra tajming blev det också då jag dels nyligen beställt utskrift av alla provsvar och anteckningar från både vårdcentralen och akutsjukvården och dels för att jag har en bokad tid hos min husläkare veckan därpå. Hoppas bara att maken lyckas ta sig ledigt den dagen också. 

Tycker ni att de senaste blogginläggen ser annorlunda ut? Då har ni rätt, jag bloggar från telefonen och kan bl a varken ändra typsnitt eller placeringen av fotona. Men datorn står precis som förra gången i ett annat rum och jag pallar'nte gå dit. Nej jag är inte lat! Jag är sparsam med orken. Energiekonomisk, if you will.  

Det blev en lååååång sommar...

... i år, folk havsbadar och har sig till höger och vänster flera veckor in i september och nätterna är fortfarande i mitt tycke olidligt varma och klibbiga. Det är ju många som uppskattat det varma vädret, det är inte så svårt att förstå, men den förlängda sommaren verkar även ha förlängt bananflugeperioden! Dessa små envisa jäklar i massor... Vi dammsuger och torkar och slänger ut matavfall med mera fort som attan och har även kört med vinäger-tricket. Utan önskad framgång. Vi kan inte ha nåt fruktfat, inga färska blommor (åtminstone rosorna vi hade förra helgen var rejäla bananflugemagneter), och kanske värst av allt: vi kan inte ha nån öppnad vinbox inne! Hemska öde!! 

Idag är det i alla fall lite mer normalt septemberväder tror jag, så kanske är det slut på värmen snart och flugjäklarna kan huttrandes och frysandes dra nån annan stanns.

Förrutom att jaga flugor så försöker jag samla ihop lite husmorspoäng. Igår bakade jag kladdkaka, gjorde en god kolhydratsnål i våras men minns inte vilket av recepten jag använde då så jag får väl testa dem igen allihopa (denna kakan blev ätbar typ men det var inte rätt). Och idag gör jag yoghurtglass i en blåbärsvariant (testade förra helgen - goood!) och en vaniljvariant (testade ett annat recept en gång men vaniljsmaken blev för skarp och nästan bitter). Av äggvitorna som blev kvar ska jag försöka göra något jag aldrig lyckats med: maränger! Om jag inte återkommer med någon rapport kan ni utgå från att jag inte lyckades denna gången heller.

Annars? Tja, bowlingsäsongen är igång igen. Jag har tänkt testa att spela så smått nån gång här framöver men har hittills inte kännt mig bra nog i kroppen. Men jag har i alla fall något att göra; agera publik och fanclub både på hallseriematcherna, träningarna och seriematcherna. I hallserien ingår jag faktiskt i ett lag som sisteman och tanken är att jag då ska kunna spela någon enstaka gång.

Och så är jag igång med en ny termin med gospel! Där kan vi snacka friskvård! OK jag är helt slut dagen efter, men det ger mig samtidigt något tillbaka. Själslig energi inte minst. Och det finns ju faktiskt vetenskapliga belägg för att körsång är bra för hälsan! Jag tycker faktiskt att friskvårdsbidraget från arbetsgivaren borde kunna gälla för det också... 

Nu - till marängerna!!! Wish me luck. 

Jag har en ny last,

Bredvid sex, wine and rock & roll då :-D Pizzasallad! Eller vitkålssallad, för pizzan behövs liksom inte. Första veckan efter min allergiska reaktion levde jag nästan på ostpaj och vitkålssallad, jag visste inte vad mer jag vågade äta, pajen har jag nu så smått börjat tröttna på men inte salladen. Tyvärr kan jag inte få den riktigt så god själv som den man köper, så det får bli färdig från Willys eller ICA vilket ju kostar en del.... men åh så gott! Just nu väntar jag på att lasagnen ska bli färdig, den får bli min middag ihop med.... pizzasallad!!

Allergin ja, jag har inte själv fått hem brevet än men sjukgymnasten kunde se igår vad läkaren skrivit. Och tydligen är jag, förrutom det tidigare konstaterade, allergisk mot timotej (kanske inte förvånande m t p att jag reagerar mot gräs) och mot nån sorts mögel (hon läste upp nåt latinskt namn, får se när brevet kommer). Så, fördelen är att det behöver inte alls vara så att jag är allergisk mot jordgubbar i allmänhet, utan det följde mer troligt något med just de jordgubbarna jag nu reagerade på. Nackdelen är att det är oerhört svårt, ja läkaren skrev t o m omöjligt, att undvika de ämnena eftersom de kan finnas typ överallt så jag måste absolut ha medicinerna med mig alltid. Det gör jag såklart klokt i att ha, så det planerar jag att lyda. Men jag försöker också tänka att jag hade extrem otur den där dagen för 2½ vecka sedan snarare än att jag haft tur de 41 åren som jag klarat mig utan sådana kraftiga reaktioner och att jag har goda möjligheter att slippa fler upplevelser av det slaget.

En trevligare upplevelse var det i lördags då min väninna aktivitetsfixaren dragit ihop ett gäng igen, denna gången på Prison Island i Malmö. Efteråt kan det väl summeras som en B-ig variant av Utmaningarnas Hus, lite för trångt och för många lag samtidigt och lite enformigare uppdrag men ändå kul! Mitt lag bärgade en fin andraplats. Av tre i just vårt gäng då. Så, i mitten. Sådär svenskt lagom :-D Efteråt blev det trevligt knytis med många skratt som vanligt.
Utmaningarna slutade inte när vi åkte därifrån, nej i stället skapades en ny: att för sonen försöka förklara det roliga med denna gamla reklamfilm som vi vuxna (några av oss i alla fall) roades så av på kvällen:

Jag har nog fortfarande inte lyckats få honom att förstå storheten. You had to be there!! När det begav sig för hundra år sedan alltså.

På tal om sonen så äntrade han i söndags tonåren. Fattar ni? Han är tonåring!!! Min lille kille... 1½ vecka har han nu gått på högstadiet, åker själv buss till och från sta'n varje dag, till den stooooora skolan med de stooooora eleverna. Jag började förvisso skolan inne i sta'n, samma skola för övrigt. redan i fyran men jag var ju såååå mycket mognare än han är. Väl? ;-)
Hur som, det går inte att stoppa tiden. Det är bara att följa med så gott man kan.

Nu är nog lasagnen klar, och pizzasalladen skriker på mig från kylskåpet. På tal om absolut ingenting avslutar jag med ett litet smakprov på mitt frikort :-D (OK, kanske på tal m mogenhet då...)

Ur led är tiden, och så vidare.

Vi har varit hemma från Blekinge i flera veckor och jag har ännu inte delgett er den oerhört spännande hemresan. Skamligt är vad det är. Skamligt säger jag!

Det är märkligt hur mycket man kan få plats med i en liten minimal stuga, och jag svär på att saker och ting måste ha svällt för det var betydligt svårare att få plats med allt i bilen på hemvägen än uppvägen trots att vi t ex hade betydligt mindre matvaror med oss hem. Märkligt, för även om vi ju fått handla några saker vi glömt hemma så var det inte SÅ himla mycket. Tur vi har stor bil, och bara ett barn :-D

Efter städning och lämning av nyckel var planen att avsluta med pannkakor på campingens servering men det varma köket hade inte öppnat än så det smög sig. Det blev pannkisar på CircleK i Ystad i stället ett gäng timmar senare. Ganska stort gäng timmar... aldeles för stort gäng enligt sonen men vi vuxna ville passa på att se lite nya ställen när vi ändå var ute och rörde på oss. Bland annat körde vi en stor bit längs Hanöbukten innan vi nådde Stenshuvud och fortsatte sedan inom bl a Simrishamn och Brantevik på vår vidare färd längs kusten. Många fina stränder passerades och det enda som hindrade mig från att ta ett havsdopp var att jag var för trött för att orka byta om. Promenaden upp till utkikspunkten på Stenshuvud tog varenda droppe kraft. Men det fick det vara värt, är man turist så är man!! Och glassen som belöning efteråt, om än väldigt dyr, lindade sig som bomull kring hjärtat.

Till slut var vi i alla fall hemma igen. I våra egna sängar, hos våra egna toaletter ;-), med tillgång till dusch närhelst vi ville. Sådant man nog tar lite för givet och mår bra av att sakna ibland. Och äntligen kunde maken ta nya tag med målningen av huset, som han längtat! :-D 

Efter semestern behövde jag så vila upp mig, paradoxalt nog. När äntligen energinivån börjat stiga så sakteliga kom då den däringa allergiska reaktionen och jag åkte ner i botten av energiskalan igen. Lagom till sonens skolstart, han började sjuan idag, är jag lika totalt utmattad i både kropp och knopp som jag var efter mitt misslyckade försök att börja jobba igen för ett halvår sedan. Så ja, jag är lite deppig just nu. Den där förmågan jag nämnt några gånger att jag övar på, att se det positiva bland det negativa, fungerar inte så bra för närvarande. Knappt alls, ärligt talat. Högst minimalt. Men jag har i alla fall åter dragit nytta av att bo i en stad vid havet, en god stund i eftermiddags satt jag nere på stranden och andades, tittade ut över havet, lyssnade på vågornas brus och bara försökte spänna av i varje spänd och ömmande muskel. Promenader i vattenbrynet fungerar inte för närvarande, men jag kan i alla fall sitta där... hade inte magen börjat kurra så det hördes ända till Tyskland hade jag nog varit kvar där ännu.

Jag har en ny ständig följeslagare.

Eller snarare två, eftersom ibland händer det att den ena inte funkar som läkaren sa. Känns tryggt när det gäller adrenalinpennor som faktiskt kan rädda ens liv, inte sant?

Varför nu detta då? Jo, min kropp har tydligen bestämt sig för att spela mig ytterligare ett spratt och med största sannolikhet utvecklat allergi mot jordgubbar. Sommarens guld. En av de saker som både är nyttigt, i vanliga fall då, och skitgott. Något jag ätit i kopiösa mängder av under hela mitt liv. En av de absolut bästa sakerna med sommaren. Men nu är det nog slut med det.

För i söndags när jag gjorde mig i ordning för att åka in till Pride i min stad så såg jag att jag helt glömt bort jordgubbarna jag köpt nån dag innan och beslöt mig för att käka en tallrik gubbar med mjölk. Inget annat förrutom vatten hade åkt ner i min mage de senaste 12 timmarna. Jag och maken kommenterade hur förvånande fina gubbarna såg ut för att vara så sent på säsongen. Vi båda åt, jag mer än honom, och efter en liten stund började det bränna i mina handflator. Jag frågade maken om han kände nåt, men nej. Därefter började det sticka i tungan och dunka i huvudet. En titt i spegeln visade att jag började bli ojämnt rödflammig och jag fattade då att nån form av allergisk reaktion var på G och bad maken direkt att ringa 112. Det var tur det, för sen gick det snabbt utför. Vid nästa titt i spegeln en halv minut senare var ansiktet knallrött, benen var knallröda och uppsvällda, tungan växte och det kändes som om jag skulle brinna upp innifrån.

Jag placerade mig i soffan medans maken uppdaterade om läget i telefon och ambulansen gavs prio ett-status, under tiden försökte sonen lugna mig, påminna mig om att andas ordentligt och förmana mig att stanna kvar liggandes i soffan. Men, ett akut toalettbehov fick mig att försöka ta mig till toaletten... med följd av att hela huset snurrade och jag ramlade omkull på golvet utanför. Maken försökte hjälpa mig in, men då kollapsade jag helt på badrumsgolvet. Så där låg jag, svullen i både munnen och över kroppen och knallröd både här och där, när killarna i ambulansen kom. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i övre delen av ryggen eftersom jag antagligen inte lagt mig så milt och snällt ner på golvet när jag föll. Jag minns att maken fick sköta det mesta pratet för jag kunde knappt svara på frågorna de ställde eftersom tungan var så stor, jag mest upprepade ordet hjälp... övertygad om att min sista stund snart var kommen.

Jag gavs syrgas, adrenalin, cortison och dropp och vände mig sedan litegrann på sidan för ryggsmärtornas skull. Då försvann jag igen, förlorade för en stund medvetandet och de kunde inte känna någon puls på mig. Jag har fått berättat för mig sedan att de då dels ringde efter en ambulans till för extra hjälp och dels tryckte allt vad de kunde för att få i mig droppet och öka trycket i min kropp. Och det fungerade, för jag kom tillbaka till verkligheten ganska snabbt igen och läget blev stabilare. Hela kroppen ryckte och skakade men det var ett tecken på att adrenalinet och vätskan gjort sin verkan och trycket i min kropp ökat. Efter ytterligare fem minuter kunde jag t o m med hjälp av tre starka män gå ut till båren. Sakta men hyfsat säkert.

Jag är imponerad av sonen här, dels att han var så lugn med mig innan ambulansen kom och dels att han under tiden sjukvårdarna jobbade med mig gick och hämtade papper och penna och ritade en teckning till mig, med texten Jag älskar dig mamma! på. Och den skulle jag sen ha med till sjukhuset (såklart jag hade). Att han liksom gör det, och på så sätt sysselsätter sig och "håller sig undan" och inte ser allting och blir extra hispig... Det är jag glad för. Sen kom brytet efter att jag åkt iväg och maken spenderade en god stund med en väldigt uppriven son, inte konstigt alls, och jag visste det skulle ske så därför åkte jag in själv. Läget var ju stabilt ändå, och skulle vi ringt hit mormor och morfar för att ta hand om sonen och maken följde med mig hade det blivit onödigt jobbigt.

I alla fall, även om läget var stabilt så var ju faran inte över, medicinernas verkan är inte för evigt och situationen hade trots allt varit direkt livshotande så in till sjukhuset i Malmö blev det med sirener och hela köret. Hemsjukhuset här i stan hade inte tagit emot mig eftersom situationen bedöms som "röd" som de kallar det (nu var den bara orange). Nästan direkt vid ankomst till akutmottagningen blev det kamera ner i halsen för att kolla efter kvarvarande svullnad, mer medicin för att bryta reaktionen i kroppen innan adrenalinet gick ur, ordentlig övervakning i ett par h och ytterligare lite lätt koll på medicinakuten 2-3 h till innan jag fick åka hem. 5-dagars behandling med betapred och utredning via vårdcentralen blev ordern. Så nu väntar jag på lite provsvar och beslut om ev. pricktest samt har försetts med akutmedicin i form av då adrenalin samt en burk betapred, vid minsta start till reaktion ska båda de medicinerna tas och hjälp tillkallas. Kanske kan jag få svart på vitt att det verkligen var jordgubbarna och inget annat, jag hoppas det. Även om jag hellre varit allergisk mot chips, eller varför inte svamp? ;-)

Jag försöker se det ljusa i tillvaron trots att min kropp som ni vet inte är vidare schysst mot mig (delvis payback eftersom jag inte alltid varit schysst mot den heller). Och jag har försökt att inte älta detta, herregud jag lever ju och har fått hjälp och vet troligen vad jag ska akta mig för och allt det där. Men jag återupplever ändå den där hemska halvtimmen flera gånger om dagen, och flera gånger på natten. Så därför beslöt jag att skriva allt här.... i mycket fler detaljer än ni bryr er om antagligen. För min skull. För att få ut det. För att kanske kunna börja lägga det bakom mig. Åtminstone mentalt. Kroppsligt är jag fortfarande helt utmattad, bara att stå upp blir för jobbigt efter en kvart eller så, sådana reaktioner som jag fick tar såklart på krafterna och så har jag ju min grundsjukdom också som gör den där grejen med återhämtning extra besvärlig... Jag får väl försöka ge det tid. Men tålamod är inte riktigt min starka sida.

Skitsnack x 3.

Jag sa ju att fortsättning följer, jag sa bara inte när... Men jag vill ju inte att ni spricker av nyfikenhet så här kommer mer.

När vi såg Zootropolis på bio tidigare i år så visade de trailern för Husdjurens hemliga liv och i synnerhet jag och Simon kände direkt att den måste vi se! Och i onsdags hade den äntligen Sverigepremiär, och detta bland annat i Karlshamn. Så jag bokade in oss där helt enkelt på eftermiddagens föreställning. 

Det visade sig vara bra planerat, för just onsdagen var en blöt dag. Kyligt och regnigt, perfekt bioväder. Och perfekt skräpmatsväder, så vi lät McDonalds laga middagen. 

I alla fall, filmen.., den var rolig :-) Och snyggt gjord. För första gången såg vi dessutom film i 3D, och vid ett par tillfällen blev det nästan så verkligt att man sket på sig. Ja jag sa nästan!

Som en bonus är man skitsnygg i 3D-brillorna....

Torsdagen följde så, vår sista hela dag away from home. På väg upp hade vi passerat skyltar om Barnens Gård utanför Karlskrona, jag kollade upp stället och vi beslöt att åka dit. Även denna dag var det bra planerat vädermässigt för torsdagen var den varmaste dagen under veckan.

Barnens Gård var väl inte riktigt värt priset tycker jag, om man inte har en unge med sig som vill göra precis allt om och om igen i en evighet, men det var trevligt ändå med varierade aktiviteter och miljöer. Avslutningen på vattenlandet var dock dagens höjdpunkt, riktigt skönt. Och sonen imponerade när han utan minsta tvekan ensam gav sig upp och åkte den längsta/högsta vattenrutschkanan Tjurfallet (där man åkte i en badring). Kul! Själv trivdes jag bäst i "Poolfloden", och led inte så hemskt mycket av att tvingas till ett extra varv då jag inte kom av ringen i tid :-D 

I "Dasset" fick man kasta kiss och bajs i bondens toalett. Och när man prickade så kom det pruttljud. Skitkul :D
Den stora labyrinten var Simon kanonbra på att hitta ut ur.

Dagens bästa.

På väg tillbaka till stugan gjorde vi en avstickare till småbåtshamnen där vi försökte förstå oss på relationen mellan Järnaviks skärgård (vi hamnade i ingenstanns när vi följde en skylt med den texten på) och Tjurö. Men semesterhjärnan fixade inte det riktigt, trots stora tavlor med turistinformation.
En mysig liten hamn var det i alla fall.

Kvällens middag blev nästan lyxig ;-) Potatisgratäng på påse gick utmärkt att värma med lite extra grädde på grillen i stormkökets kastrull, och så blev det kotletter resp. quornfiléer och plockgrönsaker.

Jag vet inte hur det gick till men på campingens servering senare på kvällen lyckades sonen trots den rejäla middagen klämma en stor hamburgare.

Jag och maken lade huvudfokus på flytande föda. Han testade bl a en lokal öl, Smugglarhamnens Pilsner, som väl inte var helt jättetokig och jag testade husets vin och avslutade med en Irish Coffee.

Något motvilligt fick det bli hyfsat tidigt sänggående eftersom hemfärd väntade förmiddagen därpå. Den är ni förståss jättespända på, men ni får vänta lite innan den rapporten kommer. Sorry.

Ja ni fann väl alla skitsnacken va?