söndag, augusti 21, 2016

Jag har en ny ständig följeslagare.

Eller snarare två, eftersom ibland händer det att den ena inte funkar som läkaren sa. Känns tryggt när det gäller adrenalinpennor som faktiskt kan rädda ens liv, inte sant?

Varför nu detta då? Jo, min kropp har tydligen bestämt sig för att spela mig ytterligare ett spratt och med största sannolikhet utvecklat allergi mot jordgubbar. Sommarens guld. En av de saker som både är nyttigt, i vanliga fall då, och skitgott. Något jag ätit i kopiösa mängder av under hela mitt liv. En av de absolut bästa sakerna med sommaren. Men nu är det nog slut med det.

För i söndags när jag gjorde mig i ordning för att åka in till Pride i min stad så såg jag att jag helt glömt bort jordgubbarna jag köpt nån dag innan och beslöt mig för att käka en tallrik gubbar med mjölk. Inget annat förrutom vatten hade åkt ner i min mage de senaste 12 timmarna. Jag och maken kommenterade hur förvånande fina gubbarna såg ut för att vara så sent på säsongen. Vi båda åt, jag mer än honom, och efter en liten stund började det bränna i mina handflator. Jag frågade maken om han kände nåt, men nej. Därefter började det sticka i tungan och dunka i huvudet. En titt i spegeln visade att jag började bli ojämnt rödflammig och jag fattade då att nån form av allergisk reaktion var på G och bad maken direkt att ringa 112. Det var tur det, för sen gick det snabbt utför. Vid nästa titt i spegeln en halv minut senare var ansiktet knallrött, benen var knallröda och uppsvällda, tungan växte och det kändes som om jag skulle brinna upp innifrån.

Jag placerade mig i soffan medans maken uppdaterade om läget i telefon och ambulansen gavs prio ett-status, under tiden försökte sonen lugna mig, påminna mig om att andas ordentligt och förmana mig att stanna kvar liggandes i soffan. Men, ett akut toalettbehov fick mig att försöka ta mig till toaletten... med följd av att hela huset snurrade och jag ramlade omkull på golvet utanför. Maken försökte hjälpa mig in, men då kollapsade jag helt på badrumsgolvet. Så där låg jag, svullen i både munnen och över kroppen och knallröd både här och där, när killarna i ambulansen kom. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i övre delen av ryggen eftersom jag antagligen inte lagt mig så milt och snällt ner på golvet när jag föll. Jag minns att maken fick sköta det mesta pratet för jag kunde knappt svara på frågorna de ställde eftersom tungan var så stor, jag mest upprepade ordet hjälp... övertygad om att min sista stund snart var kommen.

Jag gavs syrgas, adrenalin, cortison och dropp och vände mig sedan litegrann på sidan för ryggsmärtornas skull. Då försvann jag igen, förlorade för en stund medvetandet och de kunde inte känna någon puls på mig. Jag har fått berättat för mig sedan att de då dels ringde efter en ambulans till för extra hjälp och dels tryckte allt vad de kunde för att få i mig droppet och öka trycket i min kropp. Och det fungerade, för jag kom tillbaka till verkligheten ganska snabbt igen och läget blev stabilare. Hela kroppen ryckte och skakade men det var ett tecken på att adrenalinet och vätskan gjort sin verkan och trycket i min kropp ökat. Efter ytterligare fem minuter kunde jag t o m med hjälp av tre starka män gå ut till båren. Sakta men hyfsat säkert.

Jag är imponerad av sonen här, dels att han var så lugn med mig innan ambulansen kom och dels att han under tiden sjukvårdarna jobbade med mig gick och hämtade papper och penna och ritade en teckning till mig, med texten Jag älskar dig mamma! på. Och den skulle jag sen ha med till sjukhuset (såklart jag hade). Att han liksom gör det, och på så sätt sysselsätter sig och "håller sig undan" och inte ser allting och blir extra hispig... Det är jag glad för. Sen kom brytet efter att jag åkt iväg och maken spenderade en god stund med en väldigt uppriven son, inte konstigt alls, och jag visste det skulle ske så därför åkte jag in själv. Läget var ju stabilt ändå, och skulle vi ringt hit mormor och morfar för att ta hand om sonen och maken följde med mig hade det blivit onödigt jobbigt.

I alla fall, även om läget var stabilt så var ju faran inte över, medicinernas verkan är inte för evigt och situationen hade trots allt varit direkt livshotande så in till sjukhuset i Malmö blev det med sirener och hela köret. Hemsjukhuset här i stan hade inte tagit emot mig eftersom situationen bedöms som "röd" som de kallar det (nu var den bara orange). Nästan direkt vid ankomst till akutmottagningen blev det kamera ner i halsen för att kolla efter kvarvarande svullnad, mer medicin för att bryta reaktionen i kroppen innan adrenalinet gick ur, ordentlig övervakning i ett par h och ytterligare lite lätt koll på medicinakuten 2-3 h till innan jag fick åka hem. 5-dagars behandling med betapred och utredning via vårdcentralen blev ordern. Så nu väntar jag på lite provsvar och beslut om ev. pricktest samt har försetts med akutmedicin i form av då adrenalin samt en burk betapred, vid minsta start till reaktion ska båda de medicinerna tas och hjälp tillkallas. Kanske kan jag få svart på vitt att det verkligen var jordgubbarna och inget annat, jag hoppas det. Även om jag hellre varit allergisk mot chips, eller varför inte svamp? ;-)

Jag försöker se det ljusa i tillvaron trots att min kropp som ni vet inte är vidare schysst mot mig (delvis payback eftersom jag inte alltid varit schysst mot den heller). Och jag har försökt att inte älta detta, herregud jag lever ju och har fått hjälp och vet troligen vad jag ska akta mig för och allt det där. Men jag återupplever ändå den där hemska halvtimmen flera gånger om dagen, och flera gånger på natten. Så därför beslöt jag att skriva allt här.... i mycket fler detaljer än ni bryr er om antagligen. För min skull. För att få ut det. För att kanske kunna börja lägga det bakom mig. Åtminstone mentalt. Kroppsligt är jag fortfarande helt utmattad, bara att stå upp blir för jobbigt efter en kvart eller så, sådana reaktioner som jag fick tar såklart på krafterna och så har jag ju min grundsjukdom också som gör den där grejen med återhämtning extra besvärlig... Jag får väl försöka ge det tid. Men tålamod är inte riktigt min starka sida.


Inga kommentarer:

Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...