Jag är inte särskilt lättprovocerad.

Nej faktiskt. Det är möjligt att det kan tyckas så, men det är snarare då för att när jag väl ändå blir det så håller jag inte inne med det 😉 och med tanke på mitt i övrigt ganska torftiga liv så tar det liksom plats ... 

Nåt som jag triggas av på Facebook framför allt är detta: "jag vägrar låta min fibromyalgi/ME/sjukdom påverka mitt liv" som ofta dyker upp i samband med att någon skriver om sina begränsningar. Jamen grattis till dig då som är såpass lindrigt drabbad att du kan leva precis som vanligt och precis som innan, men få det inte att låta som ett val eller bevis på styrka t ex när andra inte är lika lyckosamma tänker jag då. Det är väl dessutom få som lever med dessa tillstånd som ö h t blivit diagnostiserade om deras besvär inte alls hindrat dem i vardagen. 
Däremot så har ens inställning och attityd absolut betydelse. Man kan välja att fokusera på allt man inte kan, eller på det man faktiskt kan. Man kan lägga sin tid och energi på att sucka över det man inte kan förändra eller att ägna sig mer åt det man faktiskt kan påverka. O s v. Jag tänker såhär: jag har inget annat val än att acceptera att min fibromyalgi och framför allt MEn påverkar mitt liv, men i stället för att kapitulera inför det så får jag anpassa mig efter det. Och att anpassa sig efter sina förutsättningar är inget unikt, det behöver människor göra på alla möjliga områden hela tiden. Att göra det bästa utifrån omständigheterna i stället för att förgäves föröka förändra dem. 

Nåt annat som jag går igång på är de som framställer jobba eller ej och sjukskrivning eller ej som ett val. "Jag vill inte vara sjukskriven för jag älskar mitt jobb" eller "jag har för stark arbetsmoral för att vara sjukskriven" o s v. Förrutom att det är ett subtilt dömande av andra så ... att framställa sjukskrivning eller ej som ett personligt val och en fråga om arbetsmoral snarare än att handla om huruvida man faktiskt har arbetsförmåga är definitivt problematiskt. Det finns tillräckligt många ändå som har svårt att få sjukpenning fast de egentligen borde och det sista som behövs är sådana som späder på den bild en del redan har kring bl a fibromyalgi att det är bara att bita ihop och bestämma sig och gå till jobbet. Jag är inte naiv och förnekar inte att det finns människor som inte vill jobba och som gör sitt bästa för att utnyttja sjukförsäkringssystemet för att slippa men ändå få pengar, och detta drabbar såklart även alla som på riktigt har behov av det samhällsstödet. Men det är olyckligt att detta späds på till att bli en förutfattad mening kring vissa patientgrupper i stället för att helt enkelt inse att man jobbar för att man faktiskt har förmågan till det men förstår att alla andra inte har detsamma. 

Ja och så finns ett säkert kort till för att få igång mig: generaliseringar kring vad man kan och inte kan göra, om man har fibromyalgi i första hand men det förekommer även i ME-sammanhang, och generaliseringar kring hur ditten och datten (vädret, alkohol, viss mat, specifika läkemedel you name it) påverkar och hjälper/stjälper oss. Ena sekunden så trycks det på hur oerhört komplext vårt tillstånd är och i nästa ska ändå alla vara exakt likadana. Alltså vissa saker har vi gemensamt absolut, annars hade vi inte haft diagnosen ö h t. Men vi är fortfarande individer för jösse namn och vi har också olika andra omständigheter som också påverkar vårt mående. Hur kan det vara så himla främmande och svårt att förstå?

Oh jag märker att jag börjar varva upp mig bara av att skriva om det 😂😂. Så jag ska nog sluta. Jag kan i stället berätta att ... att ... att ... Nä jag har inget som helst intressant att berätta. Alltså gör jag inget annat än att irritera och störa mig just nu?? Kan det vara så illa? Nääää det vägrar jag tro, det är nog bara minnet som bråkar. Jag återkommer 😊. Men jag lovar, jag går inte runt och är sur hela tiden. På sant!