Idag firar vi två år ihop.

Jag och Sally menar jag då. Vår relation inleddes 11 februari 2020 och det har väl inte alltid varit helt friktionsfritt, bl a behövde hon förra året ett halvakut ingrepp p g a att hon inte fattade att jag rättat till lufttrycket i ena däcket och det stör mig att backspeglarna inte kan fällas in. Så himla dumt. Men att hon växlar av sig själv är min kropp väldigt tacksam för, och så är hon rätt snygg med.

Vår 2-årsdag har vi dock spenderat isär då hon varit inlämnad på service. Så snart hon kommer hem ska jag dock spendera lite tid med henne och bl a försöka få tag på några bakpotatisar. Jag blev plötsligt sugen på bakad potatis igår och förvånad över hur många som rekommenderar tillagning i airfryern. Så det tänkte jag testa. Sally får inte smaka, hennes 2-årspresent blir ny motorolja. 

Själv skulle jag också behöva lämnas in på service, jag är inne i den längsta riktigt dåliga ME-perioden på länge. Det är riktigt segt, och urtråkigt, och jobbigt. Jag orkar vara uppe kortare stunder någon gång om dagen, sen är det direkt sängläge igen. Jag önskar att jag kunde sova bort såna här perioder men icke ... jag ska vara uttråkad så många timmar om dygnet som möjligt! Tur att det i alla fall är OS, och att jag har en massa streamingtjänster, men det är inte alltid orken ens räcker till att slöglo på något. 

Lite nya kläder kanske piggar upp? Som t ex denna tröjan, en hyllning till handbollslandslaget, som landade i brevlådan idag? 

Jag hade tänkt uppdatera er kring lite annat smått och gott som hänt sedan senaste inlägget. Lite om mina åsikter om årets melodifestival än så länge, lite om mina nya snygga örhängen, lite om de svenska prestationerna hittills i OS, lite om mina tankar kring pandemirestriktionernas avskaffande, lite om vad jag har planerat framöver med mera. Men nej, jag orkar inte. Jag orkar ungefär såhär mycket: inget. Det är inte mycket det.

På riktigt, den här svackan får allt ta och vara slut omedelbums!