När jag förra veckan försökte uppdatera er kring vad som hänt sedan senast jag bloggade så föll en oerhört viktig bit bort ur skallen. Jag har tatuerat mig! 😊 Det var en hel drös år sedan senast men för några månader sedan skedde det, min kropp fick en ny permanent utsmyckning.
För mig är det inte viktigt att alla som ser mina tatueringar förstår precis varför jag valt dem och vad de står för, det viktigaste är vad de betyder just för mig. Jag vill inte heller "bära" min sjukdom som en etikett, och skulle t ex därför inte göra en ren ME-tatuering så att säga. Däremot är sjukdomen ofrånkomligen en del av den jag är, av den jag blivit.
Första tatueringen sedan jag blev sämre för typ 7 år sedan gav en viss oro och osäkerhet, hur skulle min kropp reagera? Jag valde dag för gaddningen med omsorg och vilade både före och efter. Tatueraren var noga med att jag satt så bra som möjligt och jag använde de korta pauser han tog till att verkligen slappna av. Kroppen verkar ha accepterat det utan större knot, jag märkte i alla fall ingen försämring kopplad till det utöver att jag var extra trött i en dag eller så men det är jag ju efter i princip allt jag inte gör mer eller mindre dagligen. Jag tror inte jag bör utsätta kroppen för ansträngningen det ändå är att läka efter en tatuering alltför ofta men det är skönt att veta att jag tål det.
På tal om att tåla och inte tåla så blev jag igår påmind om att clementiner tillhör inte-kategorin. Det räckte att en på klubbens julmys igår skalade en så kände jag av det omedelbart och jag fick bege mig därifrån med klåda och en tät känsla i halsen. Hade jag sagt nåt innan så hade de inte plockat fram dem, det är jag säker på, men jag tänkte inte på det. Inte tänkte jag på att ta kortison och dubbel dos av allergitabletterna i förväg heller. Man lär så länge man lever men vissa gör det jäkligt långsamt 😏.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar