Jag förstår att ni undrar.

"Blev det några kalsonger till Jennies make i födelsedagspresent?" Ja, det blev det faktiskt. Men jag valde inga av de jag funderade på i mitt förra inlägg utan det blev fem par mer neutrala kallingar, allt för att han ska slippa jobbiga situationer i omklädningsrummet 😉.





Apropå sport... I mitt förrförra inlägg i tisdags skrev jag att jag skulle ta en promenad för första gången på fyra dagar. Gjorde jag det? Japp, det gjorde jag. Med besked. För första gången på 2½ år gick jag en mil! Senast jag gjorde det hade min långvariga försämring börjat redan men ytterligare ett tag innan dess gick jag en mil lite då och då, det blev när jag kände för det och hade tid helt enkelt. En stor skillnad mot nu när varje extra aktivitet kräver förberedelser och planering innan och vila och anpassning efteråt.

Förra året kunde jag de flesta dagar knappt gå till busshållplatsen mindre än 500 meter bort, åtminstone inte utan stor möda. Så jämfört med det är mitt promenerande under hösten, som jag skrivit om innan, en stor framgång. Att jag nu fixade en mil, något jag för inte så länge sedan var övertygad om att jag aldrig skulle kunna igen, var famför allt en vinst mentalt. Kroppen har slagit bakut, först kunde jag inte promenera alls och när jag väl sedan gjorde det igår blev resultatet att jag nu har mer ont än jag haft på länge. Men, det verkar som att jag sluppit PEM, den tydliga försämringen i form av utmatting/matthet som hör ihop med min ME, och "bara" fått en reaktion från fibromyalgivärken. Så den ska jag fortsätta försöka kämpa mot genom att fortsätta promenera när jag kan, dock lär det dröja innan jag går sådär långt igen.

Det var inte bara jag som kämpade igår, svenska fotbollslandslaget gjorde det också. Det var inte många av de killarna som inte haltade eller grimaserade när de gick av plan igår. Italienarna såg piggare, men surare, ut men det blir kanske så när man lägger sig ner och vilar varje gång någon petar på en?

Hörrni, om 6 veckor är det lille julafton! Jo, det är sant, jag lovar! Det är hög tid att börja vara snälla nu om ni till skillnad från mig inte är godheten självt året om 😇.  Förberedelserna här hemma har startat på två fronter, dels har maken börjat putsa fönster vilket absolut måste vara gjort innan adventsbelysningen åker upp dagen före första advent och dels har jag bjudit in till den nu traditionstyngda julfesten som äger rum på självaste Tjugondedag Knut. Det är väl bäst att kolla läget med stakar, stjärnor, slingor och annat snart också så vi inte riskerar att stå där i sista stund saknandes en lampa eller en skarvsladd, eller ännu värre med helt söndriga grejer. Hemska tanke!

Men det är några veckor kvar tills adventstiden börjar och innan dess ska jag bl a hinna med ett rehabmöte med Försäkringskassa, arbetsgivare och läkare (ja jag hoppas verkligen det blir av denna gången), ev. julfesta med kollegorna, se/höra Champions of Rock för tredje gången och förhoppningsvis se TFF ta steget upp i Allsvenskan igen.