Detta är något man minsann inte ser varje dag.

Vad? Jo detta:

Ser ni? Jag som p g a extrem glömska och virrighet lägger in i princip allt jag har att göra i min telefon för att få påminnelser har för närvarande helt tomt på alarm. Det lär inte hålla så länge, men idag hade jag inte en enda sak jag behövde göra förrutom att andas och överleva, inte ett enda samtal att ringa, inte en enda pryl att komma ihåg, inte en enda tid att passa.

Tajmingen var aldeles utmärkt dessutom då jag efter en tuff vecka idag varit helt utslagen. När maken kom hem strax före sex ikväll hade jag bara varit utanför sängen vid ett enda tillfälle, och det var när sonen behövde hjälp med nätverksanslutningen på sin dator. Övrig tid hade jag bara legat i mitt mörka sovrum sovandes eller halvsovandes, ingen lampa hade ö h t varit tänd, TVn var helt orörd och jag hade varken ätit eller druckit.

Men äta bör man ju, och ibland är jag extra tacksam för hel- och halvfabrikat. Det underlättar bl a när maken ska fixa vego-maten. Idag serverade han mig detta. 

Hemkört potatismos, men vegetarisk schnitzel
från Anamma (frysvara) och färdig grönsaksblandning (också
frysvara) samt smörgåsgurka och senap (som JAG föredrar
till moset).

Gårdagen spenderades till stora delar också i sängen, men det var ju dags för TFFs första match i det allsvenska kvalet. Så jag använde alla mina krafter för att kunna ta mig dit med en då strejkande höft bland annat, och armarna värkte för varje liten applåd. Och tillfälle till applåder blev det gott om, TFF vann till slut matchen med 2-0 vilket ger ett bra läge inför söndagens retur och jag är glad att jag trots allt var där.

(övre fotot av Björn Sandberg)

Jag och pappa satt nu på norra läktarens tredje rad, vanligtvis sitter vi runt rad 10 på huvudläktaren där på andra sidan, och det kändes lite ovant. På plus-sidan så kom vi väldigt nära spelarna, det blev mer intimt och man kunde se ansiktsuttryck och höra kommentarer och sådär. På minus-sidan så var överblicken sämre eftersom vi var längre ner, vi är vana vid att ha bättre koll över alla linjer och sådär. Men, tydligen kan TFF vinna var vi än sitter 😊.

En sak som säkert bidragit till gårdagens och dagens usla hälsostatus är tisdagens rehabmöte. Jag ska försöka formulera ett något sånär vettigt blogginlägg om saken imorron när jag hunnit smälta allt lite till, men kort sagt så satte min läkare in nådastöten inför både försäkringskassehandläggaren, chefen och rehabspecialisten efter att jag envist och tjurskalligt försökt ignorera det faktum han försökt ett bra tag att få mig att förstå: min arbetsförmåga anses _stadigvarande_ helt nedsatt, d v s för överskådlig framtid, och eventuella ytterligare rehabåtgärder kommer inte att ge resultat utan bara riskera ytterligare försämring.

Om jag accepterat det nu? Nope... Men, jag har påbörjat en inre process för att så småningom göra det. Att här på bloggen försöka beskriva vad som sades och hur planen ser ut för framtiden får bli en del av den processen.