Nere för räkning, reser mig på nio?

Ja till slut blev det i tisdags dags för det där rehabmötet jag väntat på. Och min läkare satte tonen direkt, han sa "nu kommer jag att köra över Jennie lite, hon får slå på mig sen", och var tydlig med att han bedömer min arbetsförmåga som stadigvarande helt nedsatt, alltså för överskådlig framtid. Den förmåga jag har att göra saker kan inte överföras till förvärvsarbete då den är för begränsad och även varierad/oförutsägbar i art och omfattning. Förekommande medicinska försök till symtomlindring, utöver de basic smärtstillande och muskelavslappnande jag har, är inte aktuella p g a mina läkemedelsallergier som kan vara potentiellt dödliga. Och ytterligare försök till arbetslivsinriktad rehabilitering kommer inte att ge resultat men däremot innebära risk för ytterligare försämring. 

Blev jag överkörd? Nja, på sätt och vis då han i huvudsak i det skedet av mötet vände sig mot de övriga och i första hand handläggaren från Försäkringskassan som nu kommer att lägga in om sjukersättning (motsvarande det som för kallades sjukpension). Men egentligen inte, för detta är något han har försök få mig att inse en längre tid, senast så sent som när vi sågs för några veckor sedan, men jag har liksom inte velat lyssna på det örat. Nu blev jag tvungen att ta in det, och det var säkert ett väldigt medvetet agerande från läkarens sida. Han har lärt känna mig ganska väl de senaste knappa två åren och för länge sedan insett att min envishet gärna gränsar till tjurskallighet. Så nej jag slog inte på honom efteråt... 

Så, jag har fått ta in hans bedömning och förnuftet inser någonstanns att han nog har rätt. Ta bara en sån sak som att jag utan att själv märka det i slutet av samtalet, som ändå inte var mer än en timme långt, börjat prata sluddigt och fått svårt att forma vissa bokstäver. Eller att jag ömsom fick stå framåtlutad över stolen, ömsom stå mot väggen och ömsom sitta i en ställning som stolen inte var anpassad för för att smärtorna i ryggen inte skulle ta över helt. Men har jag accepterat det, mentalt och känslomässigt? Nej. Absolut inte. Det kommer nog att ta lite tid, jag har sett mitt yrkes-jag som en så stor och betydande del av mig och satt stor stolthet i att vara bra på mitt jobb (ja samtliga olika jobb jag haft) att det känns svårt att den inte kommer att finnas kvar. Jag måste hitta något annat som dels kan ge mig det sociala utbyte jag behöver och dels kan ge mig en känsla av meningsfull och givande sysselsättning men som kan anpassas utifrån min förmåga just för stunden. 

Redan innan mötet hade jag haft en tuff vecka med mycket ont och mycket matthet och kognitiv utmattning, och efteråt så gick luften föga förvånande ur mig helt. Med nöd och näppe lyckades jag ta mig till TFFs match i onsdags, i övrigt låg jag i princip bara och grät, med eller utan tårar. Av deppighet, av trötthet, av värk, av besvikelse på min kropp, av ilska för att det fasiken inte är rättvist, av ännu mer trötthet, av känslan av maktlöshet... 

I lördags skulle jag och Peter först käka middag på restaurang, dricka gott vin och koppla av och sen gå på Champions of Rock för tredje gången, något som kändes väldigt välbehövligt mitt i allt elände. Eftersom jag mått så dåligt så var det a och o att förbereda mig långsamt och vila mycket innan, men se det sprack... i stället för att kunna spara på krafterna tvingades jag förbruka i princip allt jag hade på helt andra saker. Så sent som några timmar innan showen startade låg jag i sängen och var helt uppgiven och genomledsen för att inte kunna gå. Det kändes som droppen, att jag ska minsann inte kunna göra NÅGOT som ger tillvaron lite kvalitet och som påminner om ett normalt liv. Vad katten ska jag ö h t leva för då? Förrutom sonen... 

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men, till slut kom vi ändå iväg. Jag oduschad, med otvättat hår och rödgråtna svullna ögon och iklädd de första kläder jag hittade i garderoben i princip. Eftersom jag inte ätit en enda smula under dagen fick vi svänga inom en pizzeria för lite snabbt käk, ingen tjusig pasta och mustigt rödvin inte som var planen från början men äta bör man ju. Och, jag lyckades faktiskt njuta av showen trots allt även om jag tydligt märkte att jag inte kunde ta in musiken på samma sätt som jag brukar.

Kanske blev den musikupplevelsen jag ändå fick ta del av början på vändningen, resningen på nio... För igår lagade jag mat två gånger, vilket kan ses som ett "friskhetstecken", något som inte skett på länge. Och jag fixade att ta mig på egen hand bort till päronen för att bevittna TFFs återkomst till Allsvenskan, tjoho!! Idag har jag ännu inte lämnat sängen förvisso, men jag har samlat ork till att snart orka åka in till sta'n för att gratulera fotbollskillarna på Rådhustorget och har även hittills under dagen stått ut med tillvaron utan varken smärtstillande eller muskelavslappnande medicin. 

Med andra ord borde jag kunna avsluta med en positiv slutkläm om att det nu verkar vända uppåt igen och att det finns hopp om livet ungefär. Men jag vågar inte riktigt låta mig känna så, för rätt vad det är så kommer det något i vägen som puttar ner mig från kullen igen. Som att tillåter jag mig att känna mig "bättre"så kan det bara gå utför sen. Ju högre upp man är desto mer slår man sig när man faller.

Den förnuftiga sidan av mig vet att det antagligen kommer att bli ljusare igen när jag hittat en acceptans för min nya livssituation, och egentligen är jag en betydligt mer positiv människa än jag ger uttryck för just nu. Men det tar mycket kraft att resa sig efter en knock out, och jag är inte där än. Inte än. Och det får vara OK det med.

Tack för att ni bryr er 💖