Efter jobbet...

... låter inte så kul. Jag ska på "Efter jobbet". Nää... Jag håller med reklamen på radion, allt låter bättre på ett annat språk ;) Så, jag var på After Work igår hos kollega Oscar. 10 arbetskamrater lyckades faktiskt att nästan inte alls prata om jobbet på hela kvällen. Imponerande!

Ett imponerande antal foton togs också, bara i min kamera hamnade säkert runt 70. Sen var det minst 3 kameror till igång under kvällen... Det ska bli intressant att se de andras ;-)

Trevligt hade jag i alla fall, och flera kollegor lärde jag känna på ett nytt sätt liksom. Om de gjorde detsamma med mig kan man ju undra vilken bild de fick av mig...



Jaja, vinet var i alla fall gott :-)

Min fru förstår mig inte! klagar en del män.

Inte min. Här är det snarare Min fru SER mig inte!

Jag ligger hemma i sängen för en stund sen och försöker bestämma mig för om jag ska gå upp och göra nån nytta, för de senaste dagarnas yrsel är trots allt borta, eller fortsätta vila. Plötsligt hör jag en hostning i TV-soffan utanför sovrummet. Whatthef*ck?! Jag är ju ensam hemma, maken lämnade sonen i morse och åkte sen till jobbet. Men hostningen lät verkligen som hans... Jodå, där i soffan ligger han. Soffan som jag gått förbi, i dagsljus, när jag var uppe på toaletten tidigare. Typ 2 dm ifrån. Utan att se honom. Så jädra liten är han inte, och han hade en knallgul filt på sig. Hur blind är jag?? "Du är ju livsfarlig, här kan inbrottstjuvar sitta och fika utan att du ser dem" sa han. Det ligger nåt i det...

Stackarn är förkyld och har feber och vände hem igen direkt efter son-lämningen. Han måste ha hemvänt väldigt tyst...

Lite kul.

Ja jag vet att den är gammal, men jag tröttnar aldrig.

Mer Melodifestival.

Gårdagskvällen ägnades åt familjemiddag hemma hos mamma och pappa, och när klockan blev åtta ville systerdöttrarna se på Mello. Vi vuxna not so much... så jag kan inte ge er några recensioner än. Jag såg bara en del av Brolles framträdande, och blev inte jätteimponerad, plus Sanna Nielsens jag-har-gått-till-final-framträdande. Hur låten var? Ingen aning! Jag kunde inte fokusera på den utan undrade bara när det skulle bli en bröstchock! Jag menar, om nu människan tvunget ska klä sig 20 år äldre än hon är kunde väl klänningen i alla fall suttit en decimeter högre upp? Det där var dels inte snyggt, och dels verkade Sanna själv också orolig för att den skulle hamna ÄNNU längre ner...


Bild från Expressen

Ja reprisen är sent ikväll, jag får väl se om jag orkar vara vaken och se på eländet.

Melodi meloda Melodifestival.

Närå, jag har inte missat att Melodifestivalen dragit igång. Närå, ni slipper inte mina recensioner i år heller.

Jag hörde på radion i torsdagen att startfältet i första deltävlingen var ett av de starkaste nånsinn. Say WHAT???

Det började med Try again med Dilba. Ja Dilba, jag tycker nog du ska försöka igen. Och den gången utan att se så jädra uttråkad ut! Låten var nog egentligen helt OK men det tappade helt betydelse när sången var så intetsägande (man hörde mest kören) och Dilba själv visade ungefär lika mycket utstrålning som en fiskpinne från Findus.

Sen kom Swingfly och låten Me and my drum. Det första jag sa när jag hörde refrängen var: Detta blir en radiohit i sommar! Och det tror jag fortfarande på. Den kändes lite malplacerad i sammanhanget och gick nog mest till final för att det saknades andra bra låtar men jag är helt nöjd med det.

Därefter var det ABBAs tur och de hade lånat Carolas klapp-maskin. Eller förlåt, det var visst Jenny Silver. Something in your eyes lät i refrängen som just en klassisk ABBA-dänga. Och visst, ABBA är/var bra, men låten likväl som framträdandet inkl koreografin prickade in alla schlager-choser som finns så det blev lite överdrivet. I brist på annat en av kvällens bästa låtar...

4:e bidraget då... där saknar jag nästan ord. Solstolstjommen, även kallad Jonas Mattsson, sjöng On my own så illa att tapeterna krullade sig. Låten som sådan? Ingen aning, jag kunde inte ta in den för fem öre eftersom det lät så illa.

Le Kid med Oh My God kom härnäst. OK, det var glatt och så. Men det räcker ju inte... Nån form av vettig melodi borde rimligen vara ett grundkriterium.

Social Butterfly med Rasmus Viberg har jag ö h t inget minne av. Ärligt. Inte det minsta. Vilket borde betyda att låten var minst sagt slätstruken.

Sen kom då duktiga Pernilla Andersson och låten Desperados. Och det var en bra låt tycker jag, med ett bra framträdande, men inte Melodifestivalmaterial utan mer skön bakgrundsmusik en ljummen sommarkväll på bryggan eller kanske på mysiga puben...

Och sist då In the club. Med Danny Saucedo. Alltså, det sägs ofta att en bra Melodifestivallåt ska ha en refräng som sätter sig. Och vilket bättre sätt att lyckas med det än att ha en refräng som består av tre ord som upprepas om och om igen? Men hur kul blir det? Inte särskilt kul alls, tycker jag. Dock: absolut kvällens proffsigaste scenframträdande. Utan konkurrens. jag är därför SUR på att låten var sådär tjatig... Whyyyyy? I say. Why?? Det hade kunnat bli en fullträff annars.

Nä hörrni, bättre än såhär måste det bli framöver!

Vad sjutton äter du egentligen?

Den frågan är nog den vanligaste nu för tiden, med "Men hur kan du gå ner i vikt, du äter ju hela tiden?" som god tvåa. Så jag tänkte visa hur en dag kan se ut.

Som frukost ett kokt ägg och en skål med naturell yoghurt, kvarg (som kesella ungefär), hallon och hackade nötter.


Mellanmålet på förmiddagen kan bestå av frukt och bär (inte så mycket som på bilden dock)...


... tillsammans med lite nötter.


Ett exempel på lunch är en skål med blandade grönsaker, vegebitar och en kall vitlökssås på kesella utblandad med mjölk.


På eftermiddagen sitter det kanske fint med en liten shake, här i form av Triple Protein blandad med mjölk.


Här nånstanns kommer ofta ett träningspass, och efter det behövs mat igen. T ex kokt ägg, ost och banan.


Till middag kan det bli stekt tofu, avocadodip och bönsallad.


Och som kvällsmål t ex naturell yoghurt med bär.

Foton har efterfrågats...

... från bl a Janeth som inte sett mig på sidådär 10 kg. Jovisst, jag kan ta foto av mig ;-) men det säger inte så mycket för jag har inte några före-foton som jämförelse. Inga foton av hur jag såg ut för 10 kg sedan. Inte kroppen i alla fall. Så lägger jag upp nya foton nu syns liksom bara en tjockis helt enkelt, inte en tjockis som varit ännu mer tjock innan ;-) Däremot ansiktet, rakt framifrån och inte nån såndär smickrande snett-uppifrån-bild, för 10 kg sedan har jag foto på.


Och så ett från idag. Syns det nån skillnad? Lite på hakan kanske?


Men OK, jag gör (nästan) allt för mina vänner. Så jag ska se om jag kan hitta nåt bra foto som kan symbolisera starten den 5 januari. But don´t hold your breath!

Än slank hon hit...

.., å än slank hon dit, och än slank hon UPP ur diket!

Ja det går onekligen upp och ner, och hit och dit.

Tisdagen var en sån där trött-dag, det började med en sån där hur-dum-är-man-som-har-detta-jobbet-över-huvud-taget-timme med sjuttiotretton skrikande ungar på få personal inkl frukostbestyren och sen kom jag liksom aldrig ikapp mig själv... Jag klarade av situationen DÅ men blev helt matt efteråt. Och ville bara äta, äta och äta. Vad som helst, när som helst. Jag t o m stannade kvar en god stund på jobbet efter att jag slutat för jag litade inte på mig själv, jag litade inte på att jag kunde passera snabbmatshaken på vägen hem utan att falla dit. Så jag hällde i mig citronvatten och bankade pannan i bordet, och lyckades sen till slut ta mig hem. Fortfarande jättetrött var jag men orkade ändå både träna på löpbandet och i bowlinghallen.

Men natten var hemsk, full av ångest och med avsaknad av sömn. Så onsdagen spenderades till 90% i sängen. Och till skillnad från tisdagen så ville jag inte äta alls. Matlusten var obefintlig. Jag fick tvinga i mig maten och landade väl till slut på halva mitt normala intag åtminstone.

I natt däremot... sov jag som en stock! Och vaknade pigg som en mört. Kroppen känns pigg, huvudet känns piggt. En enorm kontrast mot gårdagen. och som pricken över i:et: Minus 10 kg är nu nått! Fattar ni? Jag väger 10 kilo mindre än för 4 veckor sedan. Det är baske mig inte illa... Jag försöker att inte tänka "bara 30 kvar" ;-) utan kanske snarare "Nu tar vi nästa 10" eller nåt...

Som 10-kilosbelöning har jag nu en ny sport-BH. En svart sport-BH för en halv tusenlapp från Stadium. En svart stabil sport-BH som ger mig TVÅ bröst, och inte en avlång limpa 2 dm nedanför hakan som de flesta andra gör. Vad får tillverkare och designers att tro att vi med rejäl byst gärna vill ha en limpa istället för två brön??

EFIT söndag 30 januari 2011.

Ja riktiga EFIT-dagen var som sagt igår, men vadådå, man kan väl glömma va??

Och snälla, ha överseende med att texten hamnat på galet ställe. Jag får inte rätt på det, eller rättare sagt jag orkar inte bråka...

Vid 9-snåret dök Simon in till oss pigg som en mört och tyckte att vi skulle vara lika pigga. Men se det var vi inte... Han är dock ganska söt så jag tyckte att han kunde få vara med på dagens första EFIT-foto, men grabben visar visst lite attityd! Talk to the hand??


















Trött, tröttare, Jennie. Klockan 10 vägrade jag fortfarande lämna sängen.





















Men strax efter 11 lyckades jag faktiskt masa mig upp, dra en borste genom håret och ta på mig glasögonen. Storartat!





















Kan man kalla det frukost när klockan är 12? I så fall åt jag ägg samt fil med äpple och kanel till frukost. Klockan 12 alltså.

















Peter hade i ett svagt ögonblick igår lovat att städa hela huset, utom Simons rum, idag. Men enligt egen utsago ville han inte börja städa förrän jag stigit upp för han ville inte störa. Jomenvisst, du LED säkert av att häcka vid datorn i nån timme, tack för att du uppoffrade dig så för mig! :-D Nåväl, här var klockan ett.


















Badrummet lär ingå i "hela huset", men med risk för att låta gnatkärringaktig så brukar inte det rummet bli ordentligt städat om inte jag själv gör det. Så... badrumsstädning kl 14!





















Sen var det dags för lunch kl 15. Färsfylld tomat och lite grönsaker. Det ser fjuttigt ut men det är precis tillräckligt när man som jag äter typ 7 gånger om dagen (ja inte idag då eftersom jag sov bort halva).



















Peter är förvisso inte lika nällad på träning som jag, men då och då tar han sig en sväng på motionscykeln eller löpbandet. Här hamnade han vid 16-tiden.





















Klockan var nu strax före 17 och det var tid för mat igen! Lite nötter och en frukt. Bara lite, för det var snart träningsdags.





















Klockan 18 var jag i full fart här inne på gymet. Fotot är dock taget vid ett anat tillfälle, såhär ljust är det inte kl 18. Än ;-) Det blev inte bra att fota i mörkret, så... därav det gamla fotot. Lite får man fuska, faktiskt.


















Sådär kvart över sju var jag färdigtränad. Ja ni ska vara glada att det inte är doft-Internet detta. Ingrodda träningsskor doftar inte mandelblom direkt.





















Vid 20 var det dags för dagens sista måltid. Oststavar, vindruvor och mjölk. Fina grejer. Jag tänkte äta ägg men det fanns visst bara ett kvar och det behövs till frukosten imorgon.

















Det kommer ju en dag imorgon också, och jag måste ha matlåda med mig. Kl 21-fotot visar tillagningen av quornfiléer och grillade grönsaker. En del av detta blev sedan morgondagens lunch.

















Lite Mythbusters sitter sällan fel. Så inte heller idag kl 22.





















Men nu är det baske mig dags att sova. Igen :-D

Jag är inte gravid och har inte PMS!

Man kan vara blödig och gråtmild ändå, faktiskt!

Jo det är såhär att jag slog mitt crosstrainer-rekord idag, med råge. Tidigare var det 35 minuter, idag när jag närmade mig 30 och det inte var nån som väntade på maskinen så gav jag mig fan på att inte sluta förrän handbollsfinalen var slut. Så jag jobbade vidare, och vidare... Sen råkade det ju bli förlängning och där fick det vara nog Men vid full tid landade jag på 45 minuter. Samma motstånd och samma hastighet som jag brukar. Sjukt nöjd var jag och körde på med 25 minuters rätt tuff armstyrka efteråt... av bara farten liksom.

Det där är väl rätt normalt? Jodå... men sen när jag satt i bilen på vägen hem, tänkte på vad jag hade gjort blev jag så sjukt nöjd och stolt att jag började gråta. Började riktigt gråta, över trekvart på en crosstrainer . Ni kan ju tänka er hur mycket jag tjuter åt verkligt sorgliga saker, som ET och sånt...

Ja sån är jag Väääääldigt blödig.

Det där var 5:e gympasset denna veckan, det började rätt lugnt eftersom efterdyningarna av flunsan fortfarande satt i och sen blev det mer och mer ju längre veckan gick. Imorgon blir det "bara" en rejäl promenad däremot... det finns gränser, även för en grinolle

Förresten så kör jag en EFIT idag. Den riktiga dagen var igår, men det glömde jag totalt bort. Bättre sent än aldrig?