Melodi meloda Melodifestival.

Närå, jag har inte missat att Melodifestivalen dragit igång. Närå, ni slipper inte mina recensioner i år heller.

Jag hörde på radion i torsdagen att startfältet i första deltävlingen var ett av de starkaste nånsinn. Say WHAT???

Det började med Try again med Dilba. Ja Dilba, jag tycker nog du ska försöka igen. Och den gången utan att se så jädra uttråkad ut! Låten var nog egentligen helt OK men det tappade helt betydelse när sången var så intetsägande (man hörde mest kören) och Dilba själv visade ungefär lika mycket utstrålning som en fiskpinne från Findus.

Sen kom Swingfly och låten Me and my drum. Det första jag sa när jag hörde refrängen var: Detta blir en radiohit i sommar! Och det tror jag fortfarande på. Den kändes lite malplacerad i sammanhanget och gick nog mest till final för att det saknades andra bra låtar men jag är helt nöjd med det.

Därefter var det ABBAs tur och de hade lånat Carolas klapp-maskin. Eller förlåt, det var visst Jenny Silver. Something in your eyes lät i refrängen som just en klassisk ABBA-dänga. Och visst, ABBA är/var bra, men låten likväl som framträdandet inkl koreografin prickade in alla schlager-choser som finns så det blev lite överdrivet. I brist på annat en av kvällens bästa låtar...

4:e bidraget då... där saknar jag nästan ord. Solstolstjommen, även kallad Jonas Mattsson, sjöng On my own så illa att tapeterna krullade sig. Låten som sådan? Ingen aning, jag kunde inte ta in den för fem öre eftersom det lät så illa.

Le Kid med Oh My God kom härnäst. OK, det var glatt och så. Men det räcker ju inte... Nån form av vettig melodi borde rimligen vara ett grundkriterium.

Social Butterfly med Rasmus Viberg har jag ö h t inget minne av. Ärligt. Inte det minsta. Vilket borde betyda att låten var minst sagt slätstruken.

Sen kom då duktiga Pernilla Andersson och låten Desperados. Och det var en bra låt tycker jag, med ett bra framträdande, men inte Melodifestivalmaterial utan mer skön bakgrundsmusik en ljummen sommarkväll på bryggan eller kanske på mysiga puben...

Och sist då In the club. Med Danny Saucedo. Alltså, det sägs ofta att en bra Melodifestivallåt ska ha en refräng som sätter sig. Och vilket bättre sätt att lyckas med det än att ha en refräng som består av tre ord som upprepas om och om igen? Men hur kul blir det? Inte särskilt kul alls, tycker jag. Dock: absolut kvällens proffsigaste scenframträdande. Utan konkurrens. jag är därför SUR på att låten var sådär tjatig... Whyyyyy? I say. Why?? Det hade kunnat bli en fullträff annars.

Nä hörrni, bättre än såhär måste det bli framöver!