Happy birthday to me!

Ja jag fyller faktiskt år idag. Eller inte jag-jag liksom... men "nya Jennie" gör. Idag är det ett år sedan jag började min resa neråt, från 105 kg till mina 161 cm. Från ett BMI på 40½. Till i skrivande stund 72 kg, med ett BMI på knappt 28.

Att det blev just den dagen var en slump, jag har ju länge velat gå ner i vikt (igen, jag har ju gjort det en gån förr i etapper) och gjort flera försök som bara hållt ett kort tag och några kilon och hade inte planerat att starta nåt stort just den 6 januari. Men det blev så. En bra dag blev två, två bra dagar blev en bra vecka, o s v... Gjorde en deal med Peter att peppa varandra, han ville ner knappt 15 kg efter att tidigare i livet inte ha haft några problem med övervikt men på senare tid lagt på sig en god bit. Började använda mitt gym-kort lite flitigare och kände att det faktiskt var riktigt lustfyllt. Och efter några veckor hade det gått så bra att det kändes som att det kanske kanske kunde vara the real thing denna gången. Men märkt av tidigare erfarenheter försökte jag fortfarande ta en dag i taget, eller snarare en måltid i taget... en liten utmaning i taget.

Efter 1½ vecka var jag nere på tvåsiffrigt, 6 kg borta. Och bara man vet att det inte går lika snabbt framöver så kan de där rivstarterna vara en viktig motivationshöjare. Men om man INTE förankrat i sig själv att det är normalt att det saktar ner snart så kan det i stället vara förödande när man sen börjar gå ner i mer normal takt.
Efter 4 veckor hade jag minskat 10 kg, och kunde på foton se viss skillnad. Och började också känna viss skillnad i rörlighet och ork på gymet.

Efter ca 2½ månad kom första riktiga återfallet i samband med en minitripp med tillhörande hotellvistelse och gratismåltider med jobbet, och det var tufft att hitta tillbaka. Men det gick!

Sen efter det har det varit minus på varje ordinarie vägning, som i början var en gång i veckan, sen varannan vecka och nu en gång/månad. Jag har längre mellan vägningarna för att det helt enkelt går lååååååångsamt och är rädd att ett plus eller stillastående kan döda den motivation jag trots allt har kvar. 20 kg tog 3 månader. På ett halvår passerade jag den magiska gränsen BMI 30, vilket innebar minus 28. Resterande 6 månader har jag alltså bara gått ner 5 kg. Inte upp, men väldigt lite ner. Vilket gör det svårare med motivationen numera. Å andra sidan vet jag också att jag av olika anledningar inte tränat så mycket under senare delen av förra året, att när jag nu kan komma igång med den biten igen så lär vågen också kunna få en extra spark i baken. 

Tar jag ett steg bort från just vikten kan jag däremot se flera positiva saker. På sistone så har jag t ex faktiskt börjat acceptera tanken på att det kan ta lite tid, att huvudsaken är att jag når dit jag ska inom överkomlig tid, inte att det sker typ NU. Plus att jag faktiskt numera inte behöver köra med allt-eller-inget utan jag KAN enstaka dagar eller måltider äta "fel" saker, t o m godis och snacks, utan att fastna i det. Försiktig lär jag alltid behöva vara, en gång missbrukare alltid missbrukare ungefär, och ifrågasätta mig själv, om jag verkligen ska äta det där just nu... Men lite mer "normalt" kan jag leva, och det är skönt. Och framför allt, jag tycker om mig själv mer. Jag är piggare. Jag är lättare. Jag har inte ont i knäna längre. Jag kan klä mig mer som jag vill. Och jag känner mig väl rustad för den tid som så småningom kommer, tiden då jag ska STANNA vid den vikt jag vill ha... Men, det är då det. En sak i taget.

Ni, mina vänner och nät-stöttare, har varit ett stort stöd för mig, jag har er mycket att tacka!
Hoppas på ett underbart hälsosamt 2012 för oss alla!