Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Om man kan få munhäfta i fingrarna så har jag det. Men jag ska försöka samla mig ...

Få har väl missat den fruktansvärda ofattbara händelsen i Bjärred för snart ett år sedan då föräldrarna dödade sina två barn för att sedan avsluta sina egna liv, och i ett brev ska de ha förklarat sitt val med att ingen av dem skulle kunna leva ett liv med egentlig mening p g a barnens sjukdom. Redan då spekulerades det i att det var ME som barnen, två döttrar på 11 resp. 14 år, diagnostiserats med men inget bekräftades.

Nu i tisdags när utredningen i princip var slutförd gick man dock ut med bland annat infon om att det var just ME-diagnos döttrarna hade. Och i kölvattnet av det har det skapats mer eller mindre vettiga diskussioner här och var. Som ME-drabbad själv känner jag att jag från vissa håll automatiskt förväntas ta del av allting som skrivs om fallet och engagera mig storskaligt, men jag har varit väldigt selektiv vad gäller dels vilka artiklar och reportage jag tagit del av och dels på vilka arenor jag ö h t "pratat" om händelsen. Jag har varken tid, lust eller ork att engagera mig i någon större omfattning. Givetvis har jag inte kunnat undvika det helt ...

Jag kan till att börja med klargöra att Nej jag försvarar inte att man dödar sina barn för att de har ME, och Nej jag kan inte förstå deras val att göra det. Jag skulle nog bli rädd för mig själv om jag förstod det. Däremot kan jag förstå känslor av sorg, maktlöshet, frustration och desperation inför situationen. Vilket ju inte är detsamma som att försvara och rättfärdiga dödandet, en åtskillnad många dock har väldigt svårt att göra. Men jag klargör det här och nu, en gång för alla.

Sen är det anmärkningsvärt hur personer som för ett år sedan inte ö h t hade hört talas om ME och som innan polisens presskonferens i tisdags inte visste ett skvatt om sjukdomen ändå nu kan avgöra att döttrarna inte alls var särskilt påverkade av sin sjukdom. Och detta enbart baserat på att grannar och andra boende på orten minsann sett en av flickorna i affären med sin pappa förra julen och då såg frisk ut, och att de hört dem skratta och busa i poolen i somras t ex. Att tro sig veta en massa om flickornas mående utifrån sådana små fragment visar tydligt att man inte förstått grunderna i hur ME påverkar en. Det hävdas också på många håll att ME inte är en varaktig sjukdom, att det därför "bara" handlat om några år av barnens liv, men den är inte bara kronisk utan även i regel att betrakta som livslång. Vad är det om inte minst sagt varaktigt?

En annan sak som gjort mig riktig arg är när en person som följd av rapporteringen om tragedin oroligt frågar om sjukdomen hon diagnostiserats med är dödlig... och får till svar att medellivslängden vid ME är 42 år! Helt totalt taget ur luften, utan minsta grund. Och detta t o m i en grupp för just ME-drabbade, där de flesta borde ha nån liten koll på läget i alla fall. Givetvis kommer snabbt dementier från flera håll och det frågas var sjutton h*n fått detta ifrån. Lite senare kommer "svaret": h*n hade läst det i nån grupp för några år sedan och då gavs en hänvisning men h*n minns inte vilken. Men vasjutton ...

NEJ medellivslängden vid ME är inte 42 år. Möjligen kan medelåldern vid diagnos vara 42, det skulle kunna vara rimligt, men det är ju en jäkla skillnad det. En väldigt begränsad forskningsstudie visar att medellivslängden för denna patientgruppen är något lägre än för befolkningen i stort, stämmer detta är det i sig inget konstigt och inget unikt för just ME. Att kroniska sjukdomar som utgör hinder för en optimal livsstil och ofta samexisterar med andra sjukdomar och tillstånd t ex påverkar livslängden faller sig helt naturligt.

Är ME en dödlig sjukdom då? Nja, det kan vara det men över lag måste man svara nej. Det finns ett fåtal dödsfall där ME bedömts som dödsorsak, det handlar då om extremt svåra fall där patienten ofta felbehandlats under lång tid och där organen slutat fungera som en direkt följd av sjukdomen. Men som regel alltså: Nej, det är ingen dödlig sjukdom. Inte sällan starkt begränsande och definitivt funktionsnedsättande, och för de med svår ME förenad med stort lidande, men inte dödlig.

Ytterligare en sak många berör i sina kommentarer kring händelsen är det faktum att båda döttrarna diagnostiserats med samma sjukdom och det framförs att det gör det hela ej trovärdigt då ME inte sägs smitta, Korrekt, det finns inget alls som tyder på att ME smittar. Sjukdomen i sig verkar inte heller vara direkt ärftlig. Men det finns däremot vetenskapliga belägg för att benägenheten att utveckla vissa sjukdomar som just ME är delvis ärftligt betingat. Därmed är det inte det minsta märkligt i sig att två döttrar i samma familj drabbats även om det totala antalet barn med ME-diagnos är lågt.

Jag kan givetvis inte garantera att flickorna verkligen hade ME, det förekommer felaktig diagnostisering och undermålig utredning precis som vid de flesta andra sjukdomar, men inget av det som framkommit om fallet tyder på att de INTE hade det. Jag kan givetvis inte heller veta vad just dessa föräldrar tänkte och hur de kände och vad som låg bakom att de fattade ett beslut de allra flesta inte ens skulle överväga i motsvarande situation, och jag försöker inte hävda det heller. Utan jag har försökt hålla mig till att försöka argumentera emot några av de felaktiga slutsatser, byggda på okunskap, som dras på sina håll. Kanske kanske lär sig någon något. Jag begär inte att alla ska vara insatta i alla sjukdomar, syndrom och funktionsnedsättningar som finns, det gäller även ME, det vore en orimlig begäran. Men de som inte är insatta och VET att de inte är insatta är inte problemet. Problemet är de som har läst en liten artikel, ett blogginlägg eller en faktaruta nånstanns eller hört något som sin grannes hunduppfödares systers man sagt om ME och som tror de plötsligt är experter.

Vill ni kommentera (i god ton såklart) , ställa nån fråga kanske eller bara dela med er av era känslor kring ämnet går det bra, hellre här direkt på bloggen än på facebook. Jag planerar sen inte att skriva något mer om ME i anknytning till tragedin i Bjärred.

Den vilda jakten på grötriset.

Okej, i sanningens namn så var det inte så jättevilt. Inte direkt någon jakt heller. Men visst lät det som en oerhört lockande julfilm?

Såhär är det. Det finns några saker som historiskt sett funnits i onödigt stor utsträckning i vårt hem, ofta för att vi köpt nytt för att sen komma på att vi faktiskt redan hade ... och så samma visa igen. Och igen. Och sen ofta igen. Några av de sakerna är risiga sådana, kan man säga. Det handlar dels om puffat ris som i princip enbart används till rischoklad en gång runt jul (varför i helsefyr säljs det bara i så stora påsar?) och dels om grötris (som kanske används hela tre gånger på ett år, faktiskt).

Igår så hade flera personer lagt upp foton av sin nykokta risgrynsgröt på facebook, jag blev väldigt sugen och bestämde mig för att det minsann skulle bli grötfrukost idag. Och grötris rådde det naturligtvis ingen brist på med anledning av (o)vanan som beskrevs här ovanför. Tänkte jag. Så när sonen gått i morse klev jag upp för att starta med gröten, den tar ju ett tag att bli klar vilket passar bra då jag själv är väldigt trögstartad på morgonen. Men, jag hittar minsann inget grötris!

Då mindes jag att jag faktiskt hade städning av skafferiet för ett par veckor sedan och troligen slängde grötriset p g a en kombination av hög sannolikhet att bäst-före-datum passerats med råge och tanken att "vi kommer ju ändå köpa nytt som vanligt så det gamla kan lika gärna hamna bland matavfallet redan nu".

Då jag fortfarande var sugen på risgrynsgröt så tänkte jag att det kunde få bli senare under dagen då. Men det kändes inte riktigt OK att köra iväg med bilen enbart för att handla grötris, och cykla var det tyvärr inte läge för tyckte min kropp, så jag funderade över om det fanns nåt mer jag behövde fixa. Då kom jag på att jag hade en beställning att hämta från Systembolaget, och kom jag bara iväg i tid skulle jag kunna fixa det plus riset och sen ha gröten klar som en sen lunch. Givetvis kom jag INTE iväg i tid, men möjligheten fanns för gröt till mellanmål åtminstone. Problemet är att när jag väl hämtat varorna på bolaget så hade jag dels så ont i ryggen att jag behövde sitta i bilen och vila i typ en timme och dels så ... glömde jag bort att jag skulle köpa grötris. Jag var halvvägs hemma igen när jag kom på det, vände bilen och styrde kosan mot Ö&B. De borde ha grötris, och så kunde jag köpa Pepsi Max samtidigt. Göra två flugor på smällen ...

Jag strosar lite på Ö&B, plockar på mig lite hygienartiklar och julklappspapper och frågar sen mig själv vad det egentligen var jag gick in för att köpa. "Just det, Pepsi Max!" Nöjd med att jag kommit ihåg lastar jag kärran med 6 liter av det bruna flytande guldet samt 2 4-pack julmust, går till kassan, betalar, går ut i bilen, sätter i nyckeln ... och kommer på: visst fasen! Grötriset!

Smått suckande går jag in på Ö&B igen ... bara för att upptäcka att de inte hade något grötris! Ridå.

Bredvid Ö&B ligger Willys, men det stod några försäljare utanför som jag inte var säker på skulle klara sig undan en avhyvling om de tilltalade mig så jag valde att inte gå in där. I stället körde jag till Netto en liten bit bort. Och DÄR hittade jag grötris! Så kanske kan det bli grötfrukost imorgon? Om jag kommer ihåg det ... och kommer ihåg att jag inte behöver köpa nytt.

EFIT onsdag 5 december.

Det blev en få-ordig EFIT igår. Det hände inte så mycket och jag hade ungefär ingen ork alls, men jag var så glad att komma ihåg rätt dag 😊 och vill inte ni ska befara att bloggen är döende heller, så ... såhär får det bli. Ett få-ordigt Foto I Timmen.

Sluta jaga diagnoser!

Egentligen är det inte er som läser detta som jag säger det till, tror jag i alla fall. Men målgruppen för det är inte mottaglig, det vet jag, stället jag egentligen borde skriva det på har inte en atmosfär där det leder till något gott. Så detta är väl mest ett sätt för mig att få det ur systemet...

Jag förstår absolut frustrationen över att inte få korrekt diagnos, att läkare ibland inte vill sätta diagnoser p g a sin personliga inställning till syndromet/sjukdomen eller p g a okunskap, att vården ibland inte ens är villiga att utreda eller remittera vidare p g a deras egna värderingar o s v. Och jag förstår den tunga känslan när man mentalt ställt sig in på en viss sak och så visar det sig att man inte uppfyller kriterierna för det, så måste man ju söka vidare och är åter i ovisshet vilket kan vara jättetufft. Men, en felaktigt satt diagnos kan vara minst lika förödande som att _inte_ få en diagnos som egentligen vore korrekt. Och att en läkare inte sätter den diagnos man själv är övertygad om är rätt är inte synonymt med att h*n är en dålig inkompetent läkare, visst finns det sådana också men alltså ... det finns liksom en anledning till att det krävs utbildning för att vara läkare.

Främst tänker jag på ME. En sjukdom som är okänd för många, tyvärr även för många inom vården och bristen på specialister får tydliga konsekvenser för patienterna. På senare tid har ME lyfts upp en hel i media, det är till stor del positivt även om inte alla artiklar t ex varit av den högkvalitativa arten och tyvärr kan förstärka många missförstånd och befästa viss okunskap. Uppmärksamheten upplever jag också har lett till att många börjat "jaga" en ME-diagnos, och tyvärr upplever jag ofta att det görs med en önskan att ha en anledning att "ge upp" då ME är en kronisk sjukdom  i praktiken att beteckna som livslång (även om inte enskilda fall av tillfrisknande helt kan uteslutas).  Jag har också läst flera berättelser om patienter som känt sig kränkta för att läkaren fokuserat mycket på det psykiska, att det är hemskt eftersom ME inte är en psykiatrisk sjukdom. Det stämmer, det är det inte, men för att kunna diagnostisera ME på ett säkert sätt är bl a utmattningssyndrom och depression viktiga att utesluta som förklaring till ens besvär. Att hoppa över relevant differentialdiagnostisering för att patienten känner sig obekväm med det är ju inget rimligt alternativ.

Jag upplever också att många, även sådana som HAR ME-diagnos, planterar den tanken hos andra lite väl snabbt och förhastat. När en person lider av onormal trötthet, yrsel när h*n ställer sig upp samt sömnsvårigheter m m är det trots allt troligare att andra saker än ME ligger bakom. Om dessa utretts eller kan bedömas som mindre troliga av olika anledningar, då är det såklart bra om man kan lyfta ME som möjlig sjukdom och försöka hjälpa personen till rätt vidare utredning t ex. Men att så fort någon nämner sin enorma trötthet eller svaghet i benen t ex komma med "du kan ha ME!" är inte gynnsamt.

Som sagt, korrekt diagnos kan vara väldigt viktigt. För sin egna acceptans, för sin möjlighet att förhålla sig till situationen och hitta vägar vidare, men även för att få rätt behandling och stöd från bl a vården. Men det gäller åt båda håll, att få en felaktig diagnos kan vara lika förödande som att sakna en korrekt sådan.

Sådär. It's out of the system.

Igår var det inte bara ...

... 27 år sedan Freddie Mercury, och även Eric Carr (trummis i Kiss), gick bort. Det var också 62 år sedan T-Centralen i Stockholm invigdes, 20 år sedan Metallica släppte sitt coveralbum Garage Inc. samt seriemördaren Ted Bundys födelsedag (upplyftande info, inte sant?). Det var också 1 månad kvar till julafton! Det ni, det visste ni inte va? 😊

Min omgivning önskar det nog ganska ofta och jag själv önskar det lite då och då: att jag vore lite mindre principfast. Det skulle underlätta emellanåt, bland annat nu inför advent. Egentligen borde jag p g a min hälsosituation fixa lite adventande pö om pö under typ en vecka så att allt är klart i tid men utan att det blivit för mycket på samma dag för mig. Men jag har liksom sträckt mig utanför min comfort zone redan i och med att det ska vara klart redan på fredag i år eftersom vi har gäster på lördag och Peter är borta på dagen då och inte kunnat hjälpa mig, att sätta/ställa/hänga saker på plats tidigare än så känns tokigt.

Men, jag har i alla fall börjat förbereda! Fixa med staken med fyra ljus och den för datumljuset, bestämt vilka saker som ska finnas var o s v och fått ut det övriga i garaget igen. Den utebelysning som Peter ansvarar för är redan på plats, den syns liksom ändå inte när den inte är tänd så det är okej 😉, och jag själv ska fixa ett par slingor till där ute redan i början av veckan (som sagt, de syns inte när de inte är tända om man inte går nära och inspekterar). Förberedandet innebär att matbordet i vardagsrummet just nu är belamrat med saker, så jag försöker att inte titta in i den hörnan 😉.

Julmusik spelas inte heller förrän adventspyntningen är igång, på riktigt alltså. Men spellistan måste ju kunna förberedas ... kanske ...

Jag gjorde faktiskt första julmaten igår också! När jag fick potatis över då jag gjorde gratäng så svängde jag ihop och frös in en liten men naggande god Johanssons Frestelse som ska utgöra en del av av mitt julbord. Så skulle jag inte orka göra en endaste grej till har jag åtminstone något att äta 😋.

På tal om utebelysning, jag försökte få Peter att fixa detta men han sa nej. But why???

För lite över ett år sedan...

... var det dags för möte med sjukpenningshandläggaren, min läkare, min chef och arbetsgivarens rehabansvarige. Min förhoppning inför mötet var att det skulle mynna ut i ett konkret förslag till ett nytt försök att börja jobba igen. Men i samma veva hann min strävan att återgå i arbete i kapp och det blev starten på flera månader då jag var i stort sett sängliggande hela tiden, med få undantag, och sedan ytterligare någon månad då i princip varje vistelse utanför hemmet krävde ordentlig förberedelse och återhämtning. På mötet deklarerade min läkare också klart och tydligt för i synnerhet handläggaren att ytterligare försök till arbetslivsinriktad rehabilitering inte skulle göra någon skillnad och inte skulle få önskat resultat utan snarare innebar uppenbar risk för långvarig eller permanent försämring.

Nu ett år senare har jag en bra period. Eller ja alltså bra för att vara mig. Jag har sedan hösten kom kunnat promenera en hel del vilket är viktigt för att jag inte ska stelna till för mycket, jag har kunnat fixa en del småsaker i hemmet om än med en del konsekvenser efteråt, jag har spelat korp-bowling ett par gånger och haft ett hyfsat socialt umgänge. Men jag har också blivit påmind flera gånger om hur min kropp kan reagera när den passerat sin gräns, en gräns som är flytande och varierande vilket gör det hela mer komplicerat, och hur jag påverkas både kognitivt och rent kroppsligt av många syn- och hörselintryck jag inte själv kan styra över. Som t ex när jag och Peter var på Vellingeblomman och IKEA. Många saker, stora som små. Många färger. Många olika ljus. Och så ljuden från tomtar och andra rörliga figurer ihop med sorlet av människorna runtomkring och ljudet från tallrikar och bestick när vi åt lunch på IKEA o s v. Så'nt kan ju få även "normala" människor att bli trötta i skallen, och hos mig resulterade det också i bl a ökade smärtor, yrsel och extra muskelsvaghet. Det är tur det finns gott om möbler att vila i på IKEA 😊.

Det har varit ett omtumlande år, och känslor av sorg och ilska mot hela världen har varvats med lättnad och tacksamhet över att jag faktiskt tillåts "gå hemma" och ändå få en inkomst som låter mig bidra till familjens försörjning eftersom försäkringskassan gick på läkarens linje och beviljade sjukersättning. Det har varit ett år av både nästan helt sängliggande perioder och mer aktiva inbillningsfriska perioder och en del nånstanns där emellan. Att jag nu i år har en bra period just under hösten stämmer överens med mönstret från mitt tidigare liv, även som "frisk", då hösten över lag varit min bästa tid på året både mentalt och fysiskt.

Lite smått cheeeeeezy 😏, men jag tycker detta är en passande avrundning av inlägget. På dagen 27 år efter att Freddie lämnade jordelivet, drygt en månad efter att låten släpptes som singel i UK.

Det satt riktigt hårt inne ...

... men till slut så: höstens och vinterns ute-växter är på plats. Det kostade bland annat en helt uppfuckad rygg och kläder dränkta i jord som jag tappat över mig, men inget är väl gratis här i livet.

När jag köpte växterna härom veckan fanns inte alla sorter jag ville ha, men det blev väl hyfsat ändå.

Lådan utanför sonens fönster är fortfarande tom dock, den ska få granris och en ljusslinga i sig lagom till advent och det är faktiskt makens jobb.

Advent ja. Trots att rosenbuskarna fortfarande står i blom så närmar det sig ... I år har vi lite kompisar här på adventsmys lördag 1 dec, alltså kvällen före 1 advent, vilket innebär att det behöver adventsfixas redan på fredagen 😱. Men, stakar och stjärnor tänds INTE förrän lördag kväll. Nix!

Det börjar dock bli hög tid att förbereda lite eftersom jag inte kan göra så mycket på en och samma dag. Jag får nog ta lite av helgen till att kolla igenom förrådet och bestämma vilken belysning som ska få tjänstgöra i år, testa så de fungerar o s v. Kanske bestämma eventuella gardinbyten så jag kan beordra maken att fixa det. Och framför allt bestämma vad jag ska ha för design på de fyra levande adventsljusen i år, kanske det viktigaste av allt utöver krubban.

Men nu är det hög tid för något annat. Jag har fika-dejt i sta'n om trekvart och befinner mig fortfarande i sängen iklädd pyjamas och med rufsigt hår. Ojsan.

Jodå, jag lever.

Emellanåt har jag varit ganska tveksam, men ...

Sedan jag skrev i bloggen senast, för 3 veckor sedan, har jag:

➧ Promenerat över 11 km samma dag, uppdelat på två rundor.
➧ Promenerat över 1 mil i sträck dagen efter ovan nämnda aktivitet.
➧ Kämpat över en vecka efter ovan nämnda aktiviteter för att få såren och blåsorna på fötterna att läka hjälpligt så att jag kunde gå "normalt" igen.
➧ Ingått i "lugna cykelgruppen" på ett Pokémon Go-event, något jag absolut inte kunnat utan min kompis Sixten von Elcykel.

➧ Haft en del helt sängliggande, ofrivilligt alltså, dagar. Men inte så många i följd, högst 2, utan mer strödagar liksom så jag har inte hunnit bli alltför knäpp (tyst på er!) innan jag kunnat vara uppe och röra mig lite igen.
➧ Köpt blommor/plantor till lådor och krukor utomhus för en summa som inte är ämnad att offentliggöra.
➧ Skjutit upp utplacerandet och planterandet av nyss nämnda växter i en och en halv vecka. Hittills. Men de har fått vatten! Lite ...
➧ Flitigt undvikit affärernas julavdelningar under en shoppingrunda i Malmö men lik förbaskat fått med mig två stycken tomtar hem.

➧ Upplevt en total kroppslig strejk under en promenad i mina hemtrakter, plötsligt efter en halvtimme lade bara kroppen av och jag kunde inte förflytta mig en meter. Som tur var fanns en bänk med fin utsikt nära och efter en rejäl stunds vila kunde jag ta mig hem igen utan att behöva anlita den hjälp som erbjöds mig av en fin vän. Mobiltelefoner är bra att ha!
➧ Bidragit till mitt bowlingkorplags första seger för säsongen.
➧ Köpt sex st vita blockljus i syfte att använda 4 av dem till årets adventsljusstake.
➧ Fått ett ryck och kollat igenom det befintliga beståndet av ljus här hemma och bl a blivit varse att det bl a bestod av typ trettio vita blockljus i olika storlekar. Synd att det rycket inte kom _före_ nyss nämnda inköp.
➧ Bestämt att torsdagar ska bli min "kroppsvårdsdag" i den mån det går. Att jag på torsdagar ska, förrutom att duscha, raka de kroppsdelar som behöver rakas, tvätta håret, göra hårinpackning o s v. Detta för att jag ska slippa säga nej till socialt umgänge och nöjen som dyker upp under helgen som det egentligen finns förmåga till bara för att det inte finns ork till hårtvätt med mera också samma dag. Visst låter det klokt?

➧ Fått dåndimpen över all gymnasie-information som kommit med posten, Jag vill helst sticka huvudet i sanden och förtränga att sonen faktiskt ska söka in snart ... Jag är inte redo, och HAN är inte redo.
➧ Bestämt temat för nästa års tema-fest, ja utöver julfesten då. Det är bra att vara ute i god tid!

Tja, det var ett urval i alla fall. Det händer inga jättestora grejer i mitt liv nu för ti'n, men de små sakerna räknas ju också.

Nu ska jag göra ytterligare ett försök att få de där ute-växterna på plats. Förhoppningsvis det sista. Heja mig!

Förlåt mig bloggen, ty jag har syndat.

Det har gått 22 dagar se'n min senaste bekännelse. Det blir väl några Ave Maria på det ...

Men först en EFIT. Ett Foto I Timmen som togs på den officiella dagen i lördags men sen tog tid på sig att läggas in och publiceras. Sorry.

Jag vaknade vid 8-snåret och med tanke på att jag somnade tidigt kvällen före så var jag rätt utsövd då. Inte pigg, men utsövd. Fortfarande kvar i sängen kollade jag sedan in pulskurvan från senaste promenaden.

Sedan var det träningsdags.
Avspänningsövningsträningsdags.
Fortfarande i sängen, ja.

Och se'n blev det frukost.
Även den i sängen.

Me'n se'n var det dags att lämna sängen
och jag begav mig ääääända till fåtöljen i
samma rum.

Jag hade faktiskt inte tänkt se Biggest Loser VIP. Men
plötsligt blev jag sugen och spanade in de första två avsnitten. Övriga sparar jag tills nästa gång jag har absolut ingenting alls att göra.

Halv två var det dags för lunch. Vitlöksfrästa grönsaker som var kvar sedan dagen innan åts ihop med quorns nya helvegetariska skivor som stekt lite lätt.

Timmen därefter lade jag undan min iPad som jag plockat fram för att kunna nätsurfa i pauserna av Biggest Loser som jag i sin tur såg på via iPhonen.

Sladdar, sladdar, överallt sladdar. Här försökte
jag få hyfsad ordning på sovrummets skörd.

Halv fem påbörjade jag min promenad ....

... och halv sex var jag mot slutet av densamma.
Och ja, jag fick sand i skorna!

Hemma igen satte jag mig åter i fåtöljen, insöp
Trocadero zero med citron och inväntade middagen.

Halv åtta hade jag nyss ätit upp den,. Middagen alltså.

Därefter blev det några rundor Ruzzle. 2-3 st i taget fixar jag numera.

Lite Morden i Midsomer är sällan fel. Inte ens
när det är repriser av repriserna.

Och så lite äpplekaka med vaniljsås till kvällsmat / efterrätt / kvällsgotter.

Och mer mord fick avsluta kvällen. I detta fallet ett verklighetsbaserat sådant på TV4 Fakta.

The End!

Dagens mat-tips. Nina nina ninana.... ni nana nanina...

Och där blir alla som inte växt upp med Boktipset på TV2 fullständigt övertygade om att jag är gravt störd. Men då rekommenderar jag en snabb googling på Boktipset SVT ...

Men eftersom jag inte längre kan läsa böcker så blir det alltså mat-tips i stället, och idag i form av godaste vegebollarna ever. Eller vegebullar kanske. Eller göttbullar. Kär maträtt har många namn. Såhär ser de i alla fall ut:

Basen är den formbara färsen från Anamma, Guds gåva till vegetarianen och vegetarianens vänner som vill kunna bjuda på käk. Nyckeln sen är obscena mängder riven rå lök. Alltså jättemycket. Gul och eventuellt röd lök som rivits grovt och sen kramats ur, i volym räknat hälften så mycket som färsen. När man blandat ihop det så ska det se ut som att det bara kommer att smaka lök och inget annat. 

Sen behövs det ordentligt med fyr- eller fempeppar och lite extra kryddpeppar, peppardoften ska tydligt kännas och man ska tro att man tagit för mycket. Och sen en ordentlig klick sötstark senap och lite salt innan färssmeten trycks ihop och formas till bollar. Eller bullar. Eller, ja... Gärna ganska små så det blir mycket stekyta per boll. Till stekning rekommenderar jag margarin (vegetabiliskt of course) blandat med lite rapsolja. Och gör man dem till julbordet, vilket jag absolut tycker man ska, så är det ett måste att de är små. Små men naggande goda. Den som liksom jag har dåliga händer rådes att ta hjälp av en assistent för det blir mycket rullande ... 

Sen får jag tipsa om en sak till: fyllda gratinerade potatishalvor.

Sonen som annars bara godtar hasselbackspotatis och pommes tyckte dessa var jättegoda! 

Man halverar potatisar och ugnssteker dem med snittytan nedåt tills de är mjuka inuti. Sen, direkt eller när de svalnat, gröper man ur det mesta av potatisen utan att göra sönder skalet. Potatisen blandas sen med riven "ost" (jag rekommenderar Violife Cheddar eller Original), lite havre- eller sojabaserat alternativ till matlagningsgrädde, strimlad purjolök samt ganska rejält med salt och peppar. Och så fyller man potatishalvorna igen med blandningen.

Såhär långt kan man med fördel förbereda, och så krävs bara en kvart i ugnen på ca 225 grader sen för själva gratineringen. 

Tilläggas kan att potatisarna på fotot tillagats av maken efter instruktioner från mig. Jag vill tro att de varit något vackrare om jag gjort dem 😉, men smaken var det i alla fall inget fel på!

Det sägs att alla goda ting är tre, så jag kör ett mattips till:

Tarteletter med tofuröra. Kanon som del av en kall buffé eller som förrätt.

Röran innehåller följande:

Fint tärnad fast tofu

Äggfri majonäs

Havrefraiche

Hackad dill

Hackad rödlök

Pressad citron

Peppar

Tångcaviar

Själva tarteletterna är köpta färdiga i affär'n Hade jag orkat fixa nåt liknande själv hade jag gjort tunnbrödsskålar i stället, men nu var tanken att vara lite bekväm och dessa fungerade aldeles utmärkt. Och de kostar inte mycket mer än krona/styck.

En liten klyfta lime eller kanske en dillkvist blir pricken över i.

Nå't helt annat: idag ska jag spela bowling igen, med förra helgens totalmisslyckade matchförsök i färskt och skrämmande minne. Men idag är det "bara" korpen, och det har jag fixat tidigare så jag känner mig ändå hyfsat hoppfull, Wish me luck!