Sluta jaga diagnoser!

Egentligen är det inte er som läser detta som jag säger det till, tror jag i alla fall. Men målgruppen för det är inte mottaglig, det vet jag, stället jag egentligen borde skriva det på har inte en atmosfär där det leder till något gott. Så detta är väl mest ett sätt för mig att få det ur systemet...

Jag förstår absolut frustrationen över att inte få korrekt diagnos, att läkare ibland inte vill sätta diagnoser p g a sin personliga inställning till syndromet/sjukdomen eller p g a okunskap, att vården ibland inte ens är villiga att utreda eller remittera vidare p g a deras egna värderingar o s v. Och jag förstår den tunga känslan när man mentalt ställt sig in på en viss sak och så visar det sig att man inte uppfyller kriterierna för det, så måste man ju söka vidare och är åter i ovisshet vilket kan vara jättetufft. Men, en felaktigt satt diagnos kan vara minst lika förödande som att _inte_ få en diagnos som egentligen vore korrekt. Och att en läkare inte sätter den diagnos man själv är övertygad om är rätt är inte synonymt med att h*n är en dålig inkompetent läkare, visst finns det sådana också men alltså ... det finns liksom en anledning till att det krävs utbildning för att vara läkare.

Främst tänker jag på ME. En sjukdom som är okänd för många, tyvärr även för många inom vården och bristen på specialister får tydliga konsekvenser för patienterna. På senare tid har ME lyfts upp en hel i media, det är till stor del positivt även om inte alla artiklar t ex varit av den högkvalitativa arten och tyvärr kan förstärka många missförstånd och befästa viss okunskap. Uppmärksamheten upplever jag också har lett till att många börjat "jaga" en ME-diagnos, och tyvärr upplever jag ofta att det görs med en önskan att ha en anledning att "ge upp" då ME är en kronisk sjukdom  i praktiken att beteckna som livslång (även om inte enskilda fall av tillfrisknande helt kan uteslutas).  Jag har också läst flera berättelser om patienter som känt sig kränkta för att läkaren fokuserat mycket på det psykiska, att det är hemskt eftersom ME inte är en psykiatrisk sjukdom. Det stämmer, det är det inte, men för att kunna diagnostisera ME på ett säkert sätt är bl a utmattningssyndrom och depression viktiga att utesluta som förklaring till ens besvär. Att hoppa över relevant differentialdiagnostisering för att patienten känner sig obekväm med det är ju inget rimligt alternativ.

Jag upplever också att många, även sådana som HAR ME-diagnos, planterar den tanken hos andra lite väl snabbt och förhastat. När en person lider av onormal trötthet, yrsel när h*n ställer sig upp samt sömnsvårigheter m m är det trots allt troligare att andra saker än ME ligger bakom. Om dessa utretts eller kan bedömas som mindre troliga av olika anledningar, då är det såklart bra om man kan lyfta ME som möjlig sjukdom och försöka hjälpa personen till rätt vidare utredning t ex. Men att så fort någon nämner sin enorma trötthet eller svaghet i benen t ex komma med "du kan ha ME!" är inte gynnsamt.

Som sagt, korrekt diagnos kan vara väldigt viktigt. För sin egna acceptans, för sin möjlighet att förhålla sig till situationen och hitta vägar vidare, men även för att få rätt behandling och stöd från bl a vården. Men det gäller åt båda håll, att få en felaktig diagnos kan vara lika förödande som att sakna en korrekt sådan.

Sådär. It's out of the system.